Gilles Deleuze
Innehåll
Introduktion
Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof" snarare än något slags vild, anti-akademisk intellektuell som skyr all systematik, och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition. De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av sin karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till Différence et répétition. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk materialism", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera Statligt (begreppet Stat betecknar för D&G inte uteslutande statsapparaten eller en viss typ av institution utan snarare en tendens, en närvaro av vissa ordnande praktiker), men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.
Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").
Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, och är troligtvis också förklaringen till att Deleuze är förhållandevis marginaliserad som modern tänkare. Deleuze språk är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär; vilket inte förbättras av att han gör medvetna förskjutningar av begreppsapparaten i allmänhet från verk till verk och därtill sällan använder samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga läsaren till ny förståelse och omvärdering av sina filosofiska antaganden. Även om översättningar av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (Milles plateaux kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes Différence et répétition till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt sparsamma spridningen av Deleuzes tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori. En orsak till det begränsade utrymme som tilldelats Deleuze inom filosofi skulle kunna vara Deleuze förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man hos Deleuze ett fascinerande systematiskt tänkande, vilket fördenskull inte resulterar i något rigoröst, traditionellt filosofiskt system med encyklopediska pretensioner, där till synses disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett mycket komplext och kreativt sätt.
Den text som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur Mille Plateaux, "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen" (ofta benämnd enbart Nomadologin), översatt av Sven-Olov Wallenstein (för övrigt den enda text ur Mille Plateaux som hittills översatts till svenska). Det är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade krigsmaskinen - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de Statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering.
Biografi
Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år I Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands, men 1975 gjorde han en resa till Nordamerika för att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.
När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk Empirisme et subjectivité (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han Nietzsche et la philosophie vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med La philosophie critique de Kant vilken publiceras 1963, Proust et les signes (1964) och Bergsonism (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes doctorat d'Etat, Différence et répétition, publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen Spinoza et le problème de l'expression 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på de experimentella Université de Paris VII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987. Samma år, det vill säga 1969, publiceras Logique du sens; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma är, den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, L'Anti-Œdipe (1972), vilken placerade Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med Kafka: pour une littérature mineur (1975), och sedan den monumentala Mille plateaux (1980) (vilken tillsammans med Différence et répétition ofta räknas som Deleuzes främsta verk).
Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: Francis Bacon: Logique de la sensation (1981), Cinéma 1: L'image-mouvement (1983), Cinéma 2: L'image-temps (1985), Foucault (1986) och Le pli: Leibniz et le baroque (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna Qu'est-ce que la philosophie? (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".
Filosofi
De tidiga monografierna
De böcker Deleuze publicerade innan han med Différence et répétition (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.
Différence et répétition
Mille Plateaux
Qu'est-ce que la philosophie?
Se också
- Nomadtänkande
- Krigsmaskin
- Begärsmaskiner
- Flöden
- Rhizom
- Kodifiering
- Stat
- Kontrollsamhället
- Teckenregim
Selektiv bibliografi
För längre lista se Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze.
- Nietzsche och filosofin
- Foucault
- Nomadologin (tillsammans med Guattari)
