Gilles Deleuze

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
Fil:Deleuze1.jpg
Gilles Deleuze
Gilles Deleuze (18 januari 1925 - 4 november 1995) var en fransk filosof.


Introduktion

För Deleuze består filosofins egentliga och väsentliga uppgift i att producera begrepp, och han förstod sig själv som en "ren metafysiker". Under sin långa och mycket produktiva karriär utforskade en mängd filosofiska frågor. I det verk som brukar kallas hans magnum opus, Différence et répétition, söker han bland annat att, i Henri Bergsons efterföljd, formulera en metafysik åt den moderna matematiken och vetenskapen. Denna metafysiks mest framträdande bidrag är ett långt drivet försök att ersätta begreppet substans med begreppet mångfald (multiplicité), begreppet essens med begreppet händelse och slutligen begreppet möjlighet med begreppet virtualitet. Deleuze är även känd för en rad innovativa monografier inom filosofihistoria (om Hume, Nietszche, Kant, Bergson, Spinoza, Foucault och Leibniz) vilka alla bär Deleuzes särskilda prägel. Han författade även ett antal verk rörande konst och litteratur, bland annat två böcker om film (Cinéma 1: L'image-mouvement och Cinéma 2: L'image-temps), böcker om Marcel Proust och Sacher-Masoch samt en bok om målaren Francis Bacon. Deleuze betraktade dessa böcker som rent filosofiska verk, vilka inte har någonting med traditionell kritik att göra; han försökte skapa begrepp som korresponderar med själva det konstnärliga utövandet och inte bara söker fälla omdömen utifrån redan givna förutsättningar och uppsättningar av begrepp. 1968-69 gjorde han psykoanalytikern och aktivisten Félix Guattaris bekantskap, vilket resulterade i en rad verk varav de mest framträdande är L'Anti-Œdipe (1972) och Mille Plateaux (1980).

Den text av Deleuze som i Sverige kanske rönt störst uppmärksamhet (åtminstone utanför akademin) är kapitel 12 ur Mille Plateaux, "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", översatt av Sven-Olov Wallenstein och utgiven tillsammans med några andra texter i miniantologin Nomadologin. "Traktaten" är en komplex och mångbottnad utläggning om den så kallade krigsmaskinen - en form av organisering och verksamhet som genom historien opererat externt i förhållande till de statliga funktionerna och stundtals triumferat, stundtals rekupererats. Boken har haft stor betydelse för sentida radikal teori och organisering, och innehåller även texten "Postskriptum om kontrollsamhällena" (se kontrollsamhälle).

Biografi

Deleuze föddes i ett konservativt medelklasshem i Paris 18 januari 1925. Han gick, med undantag för ett år i Normandie under den tyska ockupationen, i statliga skolor under hela sin grundskoletid. Hans privatliv var föga uppseendeväckande: bortsett från tiden i Normandie levde han hela sitt liv i samma distrikt i Paris, han förblev gift med samma kvinna som han gifte sig med vid 31 års ålder, Fanny Grandjouan, och han uppfostrade två barn tillsammans med henne. Han reste sällan utomlands men gjorde 1975 en resa till Nordamerika tillsammans med Guattari, där han skulle komma att hålla sitt enda föredrag utanför Frankrike - någonsin. Hans deltagande i akademiska konferenser och sammankomster var också, för det mesta, minimalt eftersom Deleuze alltid hävdade att det filosofiska tänkandet framförallt sker i skrivandet och inte i dialoger, intervjuer eller kommunikation.

När Tysklands ockupation av Frankrikre inleddes i juni 1940 befann sig Deleuze i Normandie med sin familj, varför han tvingades spendera ett år i skola där. Enligt Deleuze själv skedde hans introduktion till litteratur och filosofi genom ett möte med en lärare vid namn Pierre Halwachs vid Deauville. Halwachs introducerade Deleuze för författare som Baudelaire och Gide. Deleuze säger sig tidigt ha blivit drabbad av filosofiska begrepp på samma sätt som han blev av litterära karaktärer, de har alla sina utmärkande drag och sin stil. Efter ockupationens slut återvände Deleuze till Paris för att fortsätta sina stuider på det välrenommerade Lycée Henri IV, för att sedan studera filosofihistoria på Sorbonne. Där undervisades han av bland annat Jean Hyppolite och Ferdinand Alquié vilka båda åtnjöt han stora beundran, men också av Georges Canguilheim och Maurice de Gandillac. I likhet med många andra i hans generation inspirerades han också av Jean-Paul Sartre (även om denna influens snarare tar sig ett "kritiskt" uttryck än ett intresse för fenomenologin och dess tre H:n, Hegel, Husserl och Heidegger; vilket var fallet med kollegorna på Ecole Normale Supérieure - Foucault och Derrida).

Fil:Deleuzeguattari1.jpg
Deleuze och Guattari
Deleuzes historiska studier vid Sorbonne ledde fram till hans första verk Empirisme et subjectivité (1953) vilken dedicerades till Hume. I en tid då fenomenologin uppslukade de flesta unga tänkare var en läsning av Hume och empirismen att betrakta som något av en provokation, vilken i efterhand kan ses som ett tydligt och tidigt tecken på den aviga eller heterodoxa tendensen i Deleuzes tänkande. Mellan 1953 och 1962 publicerade Deleuze ytterst lite, flyttade mellan olika lärarjobb i Paris med omnejd, samt ådrog sig den lungsjukdom som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv. 1962 publicerar han Nietzsche et la philosophie vilken får ett varmt mottagande. Deleuze följer upp succén med La philosophie critique de Kant vilken publiceras 1963, Proust et les signes (1964) och Bergsonism (1966). Den huvudsakliga avhandlingen för Deleuzes doctorat d'Etat, Différence et répétition, publiceras tillsammans med den kompletterande avhandlingen Spinoza et le problème de l'expression 1968. Året efter får Deleuze fast anställning på det experimentella Université de Paris VIII i Vincennes (återfinns numer i St. Denis) där han gav regelbundna föreläsningar fram till 1987.

1969 publiceras Logique du sens; men det som skall komma att visa sig vara mest avgörande detta år är mötet med den radikala psykoanalytikern och politiska militanten Félix Guattari. Deleuze och Guattari inleder ett långt samarbete vars första avkomma blir den i Frankrike bestsäljande skandalsuccén, L'Anti-Œdipe (1972), vilken placerar Deleuze i rampljuset som offentlig intellektuell. Detta följdes upp med Kafka: pour une littérature mineur (1975) samt den monumentala "uppföljaren" till L'Anti-Œdipe, Mille Plateaux (1980). L'Anti-Œdipe och Mille Plateaux bär båda undertiteln "Capitalisme et schizophrénie, och brukar, tillsammans med Différence et répétition, ofta räknas till Deleuzes främsta verk. Under 1980-talet arbetade Deleuze åter självständigt och publicerade en rad verk: Francis Bacon: Logique de la sensation (1981), Cinéma 1: L'image-mouvement (1983), Cinéma 2: L'image-temps (1985), Foucault (1986) och Le pli: Leibniz et le baroque (1988). Det sista större verk som publicerades under hans livstid var återigen ett samarbete med Guattari, den mycket framgångsrika och väl mottagna Qu'est-ce que la philosophie? (1992). Emellertid förmådde Deleuze att publicera en sista essä en kort tid innan självmordet den 4:e november 1995, "L'immanence: une vie".

Tänkande

Deleuze är i de flesta avseenden en "klassisk filosof", och de tidiga, självständiga verken präglas också av en mer traditionell stil och disposition än de mer berömda sena verken. De verk som skrivits tillsammans med Guattari har generellt sett en mer experimentell och politisk karaktär än de verk Deleuze skrivit som självständig filosof. De områden och begrepp som intresserade honom i början av hans karriär återfinns dock även i samarbetet med Guattari, och han har själv sagt att allt han någonsin gjort är direkt kopplat till Différence et répétition. I de verk som är gemensamma för Deleuze och Guattari ligger fokus framförallt på begrepp som blivande, mångfald och rörelse, liksom på hur makt produceras och reproduceras inom alla tänkbara samhälleliga sfärer (språkliga, kunskapsmässiga, praktiska, institutionella, konstnärliga). Till skillnad från de klassiska föreställningarna om utveckling och sammanhang, om början och centrum, formulerar Deleuze och Guattari en filosofi som utgår från nätverket, från mångfalden och samtidigheten. De beskriver en sorts "metafysisk materialism", där begrepp som apparat, sammansättning och maskin fungerar på tämligen oortodoxa sätt för att beskriva mellanmänskliga relationer och samhälleliga skeenden. Begäret är ett genomgående tema; hur begär - inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en affirmativ kraft - konstituerar flöden, som hela tiden avbryts och inordnas i disciplinerande apparater av olika slag - begäret fås att fungera statligt, men söker hela tiden fly undan, upprätta flyktlinjer - de disciplinerande apparaterna är aldrig fullständiga utan läcker i alla riktningar.

Till skillnad från många andra tänkare i hans generation förkastade Deleuze i stor utsträckning Heidegger och fenomenologin och idén om en "metafysikens slut" och "filosofins död", för att istället inta en mycket mer "affirmativ" och bejakande position vars fokus ligger på kreativitet och skapande. Som ett resultat av detta är Deleuzes verk bemängda med referenser till icke-filosofiska områden och discipliner som till exempel differentialkalkyl, termodynamik, geologi, molekylär biologi, embryologi, psykoanalytik och esoterika. En annan sak som skiljer ut Deleuze från andra samtida tänkare, som till exemepel Jacques Derrida, är att även om Deleuze ägnar sig åt lingvistik och ett mycket avancerat och medvetet språkbruk, så är det för Deleuze aldrig språket som är det primära undersökningsområdet och intresset. Inte heller finns det hos Deleuze någon ångest inför språket som mer eller mindre ensam konstituent av vår verklighet, snarare finns det där ett långtgående bejakande av verkligheten, en positiv "realism" eller "materialism" om man så vill (exempelvis Manuel DeLanda läser Deleuze som en avancerad "neo-realist").

Likväl är språket troligtvis det största hindret för den läsare som bekantar sig med Deleuze för första gången, då det är fullt av neologismer och har en mycket torr men alltjämt undflyende karaktär, fullt av medvetna förskjutningar av begreppsapparaten från verk till verk. Därutöver använder han sällan samma begrepp i två olika verk - allt som ett led i ett försök att hålla läsaren vaken, att tvinga honom till ny förståelse och omvärderingar av sina filosofiska antaganden. Även om resultaten av samarbetet mellan Deleuze och Guattari översattes förhållandevis omgående (Milles plateaux kom i engelsk översättning 1987, "bara" 7 år efter det franska originalet) så kom inte den egentliga översättningen av hans verk igång förrän på 1990-talet (exempelvis översattes Différence et répétition till engelska först 1994, 36 år efter det franska originalet) vilket troligtvis också är en bidragande faktor till den relativt långsamma spridningen av Deleuzes självständiga tänkande. Med detta inte sagt att Deleuze skulle sakna ett avgörande inflytande, tvärtom, men den största påverkan har till dags dato framförallt skett inom andra discipliner än filosofi - och då främst inom konst, film, litteratur och politisk teori.

En annan orsak till den inledningsvisa trögheten i receptionen av Deleuze skulle kunna vara hans förhållande till systembegreppet. Under 1980-talet, när den så kallade "postmodernismen" eller "post-strukturalismen" skördade flest framgångar var också det filosofiska systemet eller system överhuvudtaget något som man betraktade med största möjliga skepsis. För Deleuze har emellertid det filosofiska systemet aldrig förlorat sin plats, utan enligt honom är det bara systembegreppet som sådant som förändrats. Av denna anledning finner man i hans verk ett fascinerande systematiskt tänkande, där till synes disparata tankar knyter an till varandra och förbereder ytterligare andra på ett komplext och kreativt sätt.

Verk

De tidiga monografierna

De böcker Deleuze publicerade innan han med Différence et répétition (1968) började "göra sin egen filosofi" eller skriva i sin egen rätt, är alla monografier över olika tänkare vilka, med undantag för Kant, intar mer eller mindre perifera och marginaliserade positioner i filosofins historia: Hume, Nietzsche, Kant, Bergson och Spinoza. Samtliga böcker kännetecknas av det för Deleuze karaktäristiska sättet att närma sig historiska texter, ett förhållningssätt som i en mening kanske kan beskrivas som ett slags repetitiv-konstruktiv ventrilokvism. Det är genom att här lägga sina egna ord och problem i munnen på tänkare ur det förflutna som Deleuze i Nietzsches efterföljd söker formulera framtidens filosofi - den filosofiska läsningen förvandlas genom en konstruktiv re-aktivering, genom en differentierande repetition, till en transformativ punkt.

Différence et répétition


Mille Plateaux


Qu'est-ce que la philosophie?


Se också

Selektiv bibliografi

För längre lista se Bibliografi och länkar till Gilles Deleuze.

  • Nietzsche och filosofin
  • Foucault
  • Nomadologin (tillsammans med Guattari)