Teckenregim

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Teckenregim är ett begrepp använt av Gilles Deleuze och Félix Guattari. Det används främst för att beskriva hur semiotiska system av samverkande tecken producerar makt och frivillig underordning. Det finns alltså klara paralleller till Michel Foucaults diskursanalys.

Deleuze och Guattari definierar en teckenregim som ”[…] any specific formalization of expression […] at least when the expression is linguistic.” (Mille Plateaux) Att tala om uttryck i gängse mening är emellertid missvisande eftersom det förutsätter framställandet av någon typ av apriorisk betydelse. Deleuze och Guattari själva tar avstånd från denna tanke, då de hävdar att tecken alltid enbart refererar till andra tecken och således utgör ett nätverk av introspektion, utan kausal relation till det det framställer; innehållet abstraheras, tecknen använder sig av verkligheten som en projektionsyta för sin egen produktion av mening: ”All signs are signs of signs.” (Mille Plateaux)

Regimens funktion är att ordna tecknen i cirkelformationer av återkommande referenser, att få dem att fungera i en övergripande helhet som både utvidgar cirklarna, och i största möjliga mån försöker fånga in de flöden av mening som söker sig utanför dem. Helheten fungerar genom ett centrum, en mall som kodar tecknen i sin avbild. Det pågår en konstant samverkan mellan denna kodande process och de praktiker för exkludering som föser bort det som inte kan kodas enligt centrets logik; en rörelse inåt (tolkande, positiv) och en rörelse utåt (dömande, negativ); den förstnämnda skapande en gemenskap i centrets termer, den sistnämnda producerande syndabockar, hundhuvuden, namn på det som inte får plats i gemenskapen.

Teckenregimen är en aspekt av en större tendens, av den typ av kontrollapparaturer och kodande processer som Deleuze och Guattari kallar Statliga.