Michel Foucault

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
Michel Foucault umgås med en vän.
Paul-Michel Foucault, född 15 oktober 1926 i Poitiers, död 26 juni 1984 i Paris. Fransk filosof och politisk aktivist som räknas som en av 1900-talets viktigaste tänkare. Han är känd för sina kritiska studier av olika sociala institutioner, framför allt psykiatri, medicin, fängelsesystemet, och för sitt arbete om sexualitetens historia. Han är även ryktbar för sitt starka politiska engagemang.

Michel Foucault föddes 1926 i Poitiers i en välbärgad släkt från provinsen, som andra barnet av tre, och äldste son. Hans far, Paul Foucault, var en framstående kirurg och anatomilektor vid medicinska fakulteten, och ville att sonen skulle gå i hans fotspår. Även farfadern och morfadern var kirurger, och modern Anne Malapert ärvde sin faders slottslika bostad utanför Poitier, där familjen bodde omväxlande med ett hus i staden. Han döptes till Paul, som hans far och farfar hette. Sin första utbildning fick han av jesuiter vid College Saint-Stanislaus, där han började deltaga i undervisningen vid fyra års ålder. Under andra världskriget ockuperades Poitiers av tyskarna.

Foucault blev inskriven vid École Normale Supérieure direkt efter kriget, 1945, och hade bland andra Jean Hippolyte som lärare. Under denna tid led han av svåra depressioner och försökte begå självmord; möjligen var det därför han senare skulle intressera sig för synen på vansinne. 1948 tog han examen i filosofi, 1950 i psykologi och 1952 i psykopatologi. I likhet med många andra intellektuella blev han medlem i franska kommunistpartiet, som han blev introducerad i av sin lärare Louis Althusser. Foucault lämnade dock partiet 1953. 1954 flyttade han till Uppsala och undervisade i franska vid universitetet där under fyra år. 1955-1958 var han föreståndare för Maison de France i Uppsala. Han hade för avsikt att lägga fram sin avhandling Histoire de la folie à l'âge classique där, men blev avrådd av Sten Lindroth, professor i idéhistoria.

Efter Uppsala tillbringade han ett år i Warszawa och ett i Hamburg innan han återvände till Frankrike för att publicera sin avhandling. Samma år mötte han sin tio år yngre blivande livskamrat Daniel Defert. 1960 utnämndes han till professor i filosofi i Clermond-Ferrand, i Tunis 1965, i Vincennes 1968. Under en tid var han i Moskva, varvid han bröt med kommunistpartiet och återvände till Frankrike. Han blev 1970 professor i idéhistoria vid Collège de France i Paris, där han efterträdde sin tidigare lärare Hippolyte i kamp mot Paul Ricœur och med stöd av Georges Dumezils. Foucault dog 1984 av AIDS-relaterade komplikationer i Paris.

Filosofi

Dangerous, yes, because there's a violence in Foucault. An intense violence, mastered, controlled, and turned into courage. He was trembling with violence on some demonstrations. He saw what was intolerable in things. This may be something he shared with Genet. He was a man of passion, and he himself gave the word "passion" a very precise sense. One can't but think of his death as a violent death that came and interrupted his work. And his style, at least up to the last books that attained a kind of serenity, is like a lash, it's a whip twisting and relaxing. Paul Veyne paints a portrait of Foucault as a warrior. Foucault always evokes the dust or murmur of battle, and he saw thought itself as a sort of war machine. Because once one steps outside what's been thought before, once one ventures outside what's familiar and reassuring, once one has to invent new concepts for unknown lands, then methods and moral systems break down and thinking becomes, as Foucault puts it, a "perilous act," a violence whose first victim is oneself. The objections people make, even the questions they pose, always come from safe ashore, and they're like lumps of mud flung at you to knock you down and stop you getting anywhere rather than any help: objections always come from lazy, mediocre people, as Foucault knew better than anyone. (Gilles Deleuze, Negotiations)
Foucaults tidiga filosofi klassas ofta som strukturalistisk i samma tradition som Claude Lévi-Strauss och som lärjunge till Dumezil. Senare har Foucault alltmer försökt distansera sig från denna tradition, särskilt i L'Archéologie du savoir, han har då kommit att kallas ömsom poststrukturalist och ömsom postmodernist. Troligen skulle han hellre kallats "vetandearkeologist". I likhet med andra samtida franska tänkare inspirerades han inledningsvis av Karl Marx teoribildning och verkade i dennes efterföljd. Han tog med tiden avstånd från Marx, men tillkände sig heller aldrig till någon annan filosofi; han påverkades av Nietzsche, men utvecklade en egen gren inom samtidens franska diskursanalytiska filosofi; den kontext Foucault utgick ifrån var maktens struktur i meningen. I sina verk har han genomgående en konstruktivistisk infallsvinkel; han gör geneologiska studier av begrepps uppkomst, och sätter dem i samband med makt och dess oundvikliga motstånd. Under åren började han även studera kroppen som ett politiskt objekt, biopolitik. I sina psykologiska analyser fokuserar han på normaliseringsprocesser.

I Vansinnets historia (1961) presenterar Foucault en bild av hur vansinnet har definierats som oförnuft i en utskiljningsprocess. Det är inte frågan om psykiatrin eller psykologins historia utan en utskiljningens historia. Foucault har som mål att återvända till den punkt i historien då vansinnet ännu inte skilts ut och därifrån utreda psykiatrins uppkomst som diskurs. Vad som visas är hur strukturer under olika epoker tillåter olika diskurser om det sjuka. Vetandets arkeologi (1969) drar upp riktlinjerna för en ny vetenskap; en diskurs om diskurser men utan målsättningen att presentera en förborgad lagbundenhet. I Övervakning och straff (1975) ligger tyngden på makt och dess dynamik; makt är inget som has utan något som utövas. Makt skapar kunskap; det finns ingen makt utan ett motsvarande kunskapsfält.

Foucault har utgivit böcker som berör flera ämnesdiscipliner, och hans betydelse har varit påfallande inom såväl filosofi som idéhistoria, psykologi och sociologi. Av särskild vikt var hans teorier om homosexualitet, där han ansåg att könet är en historisk konstruktion, och om sadomasochism, som han fann vara en intressant förkroppsligad anarki. Han var en samhällsdebattör som kritiserade samhället på djupet, i synnerhet samhällets förhållande till fenomen som anses vara avvikande. Kritiken utgick vanligen från tolkningen i den diskurs fenomenet förekom i, och var ofta mycket provokativ. Centralt för Foucault var tanken om språket som samhällets meningsbärande enhet, och den sfär där makten var konstituerad och konstituerades.

Vidare läsning