Guide till Kapitalet

Från Krigsmaskinen
(Omdirigerad från Kapitalet)
Hoppa till: navigering, sök

Att studera Karl Marx mästerverk Kapitalet - inte bara läsa utan verkligen arbeta med texten - är givande på flera sätt. Många säger sig ha läst den, men hur många gör det på allvar? Många som försöker ger upp, ofta redan innan de tagit sig igenom första bandets första avdelning. Det kan därför vara bra att läsa den tillsammans med andra - exempelvis i en studiecirkel - och ha en guidande hand med sig under läsningen. Den här sidan är tänkt att fungera på det sättet. Den här sidan är dock långt ifrån fullständig, och kommer vara ett ständigt work-in-progress. Ett urval av sekundärlitteratur kommer att rekommenderas i anslutning till varje avsnitt.

Fil:Kommentarer.jpg
Ett litet, litet urval av kommentarer, studieguider, kritik, etc...
Det finns en ofantlig mängd sekundärlitteratur kring Kapitalet och Marx ekonomikritik i allmänhet i form av introduktioner, studievägledningar, kommentarer och kritik etc. Mycket är tyvärr undermålig. För den som är obekant med ämnet eller inte känner sig ha tillräckliga förkunskaper kan en god "guide" vara nyttigt för att studiet inte ska avstanna i förtid. Det är dock klokt att inte förlita sig för mycket på en enskild guide. Bäst är naturligtvis att läsa Marx egna ord först och främst och om hjälp är nödvändigt att inte förlita sig på en enskild uttolkare. En sådan god guide är David Harveys Kapitaletkurs, bestående av 13 videolektioner som finns fritt tillgängliga på nätet. En annan är Harry Cleavers omfångsrika studieguide. Cleaver har även skrivit boken Att läsa Kapitalet politiskt (Roh-nin förlag, 2008) (finns fritt tillgängliga på engelska på Cleavers hemsida). I den boken går han dock bara igenom första kapitlet (utom avsnittet om varufetischismen), vilket såklart är problematiskt på flera sätt, men boken kan ändå ge en välbehövlig skjuts igenom vad som många tycker är bokens svåraste kapitel.

Det finns flera olika förslag på hur man bör läsa Kapitalet för att lättast ta till sig och förstå innehållet. Cleaver föreslår t ex att man börjar läsa om den så kallade ursprungliga ackumulationen (kapitel 23) för att få ett historisk perspektiv på kapitalismens uppkomst och sedan återvänder till början, analysen av varuformen, som då lättare kan sättas in i sitt historiska sammanhang. Av liknande anledning föreslår Louis Althusser att man vid en första läsning hoppar över första avdelningen och läser resten av boken innan man återvänder dit. Cleavers och Althussers förslag kan vara värda att betänka, men vi föreslår att man åtminstone skummar igenom första avdelningen innan man bestämmer sig för att följa deras förslag. Första avdelningen är inte placerad i början av en slump. Det är avgörande för hur Marx framställer sina argument och följer en dialektisk struktur som börjar med det mest abstraka och stegvis lägger ut mer och mer konkreta bestämningar. Att då hoppa över denna avgörande avdelning kan leda till fundamentala missförstånd. Marx, som var fullt medveten om svårigheten med första avdelning, skriver i förordet:

All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. Att förstå det första kapitlet, i synnerhet det avsnitt, som innehåller analysen av varan, kommer därför att bereda den största svårigheten. Vad nu närmast beträffar analysen av värdesubstans och värdestorlek, har jag i möjligaste mån sökt popularisera framställningen. Värdeformen, vars slutgiltiga gestalt är penningformen, är ganska innehållslös och enkel. Ändock har människoanden sedan mer än 2000 år förgäves sökt utforska den, medan man å andra sidan åtminstone någorlunda har lyckats analysera betydligt mer innehållsdigra och komplicerade former. Varför? Emedan kroppen som helhet är lättare att studera än kroppens celler. Vid analys av de ekonomiska formerna duger dessutom varken mikroskop eller kemiska reagenser. Abstraktionskraften är dess enda hjälpmedel. För det borgerliga samhället utgör emellertid arbetsproduktens varuform eller varans värdeform den ekonomiska cellformen. För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin. (Karl Marx, ”Förord till första utgåvan”, Kapitalet. Första boken, ss 3-4)

En sådan populariserad framställning som Marx har gjort är Lön, pris och profit. Där går han igenom och presenterar sina begrepp mera konkret. Andra bra introduktioner är John Holloways Why read Capital? och Karl Korshs Introduction to Das Kapital. Det finns otaliga andra av skiftande kvalitet, för många för att nämnas här.

Marx immanenta kritik: Undersökning och framställning

Man bör ha lite förståelse för Marx metod och hur han har valt att presentera resultatet av sin forskning. Marx ansåg att hans kritik av den politiska ekonomin var en vetenskap. Marx avvisade varje ahistorisk och universell metod för att istället använda sig av en historiskt specifik dito, det vill säga en metod anpassad till det speciella objekt som är undersökningens föremål. Studieobjektet var det kapitalistiska produktionssättet. I motsats till vad som ofta framställs som en universell metod för världshistoriens alla samhällen - den så kallade historiska materialismen - begränsar sig Marx dialektiska metod till det kapitalistiska produktionssättet, och berör inte andra produktionssätt som exempelvis slavsamhället eller feodalismen. Detta är en central kritik av den borgerliga politiska ekonomin som är just en sådan ahistorisk - och ”idealistisk” enligt Marx språkbruk - metod som mystifierar kapitalismen; den politiska ekonomin uppfattar kapitalismen som naturlig och ahistorisk. Marx dialektiska metod är vad som har kallats en immanent kritik. Marx immanenta och dialektiska metod gör inga sådana anspråk som den borgerliga ekonomins utan avgränsar objektet för forskningen till ett historiskt specifikt produktionssätt. Metoden är dialektisk för att kapitalismen är det. Han behandlar sitt studieobjekt i ”ren form”, det vill säga i ideal form, och vandrar sedan i abstraktionsnivåerna som blir mer och mer konkreta i takt med att fler bestämningar läggs till. Marx tar exempelvis ingen hänsyn för variationer i cirkulationen (marknaden) i sin analys av produktionen. Han börjar med varan, det kapitalistiska produktionssättets ”elementarform”, som han behandlar metodiskt och kritiskt, och identifierar där vissa bestämmelser med vilka han kan utöka förståelsen, på så sätt ”zoomar" han ut steg för steg och kan se den större bilden. Men han utvecklar inte analysen genom logisk deduktion. Kategorierna som följer kan inte härledas från varan - det vore att förutsätta en transhistorisk ståndpunkt - utan är redan från början förutsatta. Logiken i framställningen kan därför framstå som en ”konstruktion a priori”:

”Visserligen måste framställningssättet formellt skilja sig från forskningsmetoden. Forskningen har att i detalj tillägna sig stoffet, analysera dess olika utvecklingsformer och uppspåra det inre sambandet. Först sedan detta arbete är fullbordat, kan den verkliga rörelsen tillfredsställande beskrivas. Lyckas detta, så att stoffets eget liv abstrakt återspeglas i framställningen, kan det komma att se ut, som om man hade att göra med en konstruktion a priori.” (Efterskrift till andra upplagan)

Marx börjar med analysen av varan därför att den är den mest allmänna bestämningen av de sociala relationerna i kapitalismen. Vi möter (den kapitalistiska) världen först och främst som en ”oerhörd varuanhopning”. Marx har identifierat varan (och värdet) som den strukturerande kärnan i kapitalismen och validerar argumentet retroaktivt allteftersom analysen utvecklas och med det lyckas förklarar kapitalismens immanenta utvecklingstendenser.

Första boken behandlar kapitalismen utifrån produktionen (undertiteln är ”Kapitalets produktionsprocess”), och är begränsad till det. Andra bandet behandlar cirkulationen och slutligen tredje behandlar totalprocessen. Bara första boken hade Marx själv full kontroll över. Andra boken och tredje (mer än andra) redigerades i hög grad av Friedrich Engels. Marx planerade dessutom ytterliga tre band, alltså totalt sex stycken.

Relaterad litteratur:

Vara och värde (första avdelningen)

"I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform." (31)
Fil:Kapitalet1.jpg
"I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en 'oerhörd varuanhopning', den enskilda varan som dess elementarform."
En vara svarar mot ett behov. Vilket behov är här ointressant, men det är nödvändigt att den svarar mot någon form av behov när den kommer ut på marknaden. Bruksvärde är alltså varans första begrepp. Varan är också "bärare" av ett bytesvärde. Varans bruksvärde är betingad av varukroppens egenskaper, det är alltså något konkret. Men bytesvärdet kan vi inte finna i varukroppen, ändå är det en del av varan. Varan består av bruksvärde och bytesvärde. Man kan ha bruksvärden som inte är varor, men man kan inte ha bytesvärden som inte bärs av bruksvärden, som alltså tillsammans utgör en vara.
"Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet." (32)

Abstrakt arbete och värde

Bytesvärdet är ett mått, ett mått som "ständigt växlar med tid och plats", och uttrycker, eller som Marx skriver, är "uppenbarelseformen" för ett "däri urskiljbart inre värde". Bytesvärdet är alltså varans andra begrepp, det som gör varan utbytbar, men vi ser omedelbart ett tredje begrepp: värde. Bytesvärdet är något som hör till den enskilda varan, det är ett enskilt uttryck för värdet som är något som går utöver varan och är en social relation. Bytesvärdet är ett mått på värdet, som är ett uttryck på något som är gemensamt för alla varor och det är att de är arbetsprodukter. Men ingen specifik, konkret form av arbete utan arbete i allmänhet: "abstrakt mänskligt arbete". Det är viktigt att här ha Marx metod och upplägget av argumentet i åtanke. Trots att Marx beskriver det abstrakta arbetet som arbete i allmänhet är det en ofullständig definition av begreppet. Som bland andra Chris Arthur har påpekat har begreppet ännu inte fått tillräckligt med konkreta bestämningar.

"Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat. Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd "värdebildande substans", som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mätes med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämda tidsenheter, timmar, dagar o.s.v." (34)

Värde (eller värdestorlek) är samhälleligt nödvändig arbetstid. Vad som i sin tur är samhälleligt nödvändig arbetstid är naturligtvis något som är avhängigt produktiviteten. Värdet är alltså inget konstant utan skiftar och rör ständigt på sig.

I andra delen, "Dubbelnaturen hos det i varorna nedlagda arbetet", görs en viktig distinktion, den mellan materiell rikedom och värde. Att ha en stor mängd bruksvärden innebär inte nödvändigtvis en stor mängd värde. Konkret arbete, produktion av bruksvärden är visserligen produktion av materiell rikedom, men inte av värde. Värde förutsätter abstrakt arbete. Men det är ju samma faktiska process, samma görande. Jag vet därför inte om det egentligen är korrekt att säga att värde skapas av abstrakt arbete. Materiell rikedom görs ju såklart. Det skapas av arbete. Men värdet är inget ting, ett något som skapas, det är en social relation. Värdet etableras. Och värdet etableras, inte av något specifikt arbete utan den sociala form som arbetet tar.

"Varorna kommer till i form av bruksvärden eller varukroppar, såsom järn, linneväv, vete o.s.v. Detta är deras miljöbundna naturalform. De är dock varor endast på grund av sin dubbla roll av på en gång bruksföremål och värdebärare. De uppträder därför såsom varor eller har formen av varor, endast då de äger en dubbelform: naturalform och värdeform.
[...]
Må vi dock komma ihåg, att varorna existerar som värden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskliga arbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Då blir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i det sociala förhållandet mellan olika varor. Vi utgick i själva verket från varornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri dolda värdet på spåren." (42)

Värdeformen - som är ett socialt förhållande - är objektiv. Det är så på grund av dubbelnaturen i arbetet och varans dubbelform. Det faktiska värdet ser vi ingenstans, bara "spår" av värdet i varans framträdande. Det gör inte värdet mindre objektivt då det bärs fram av faktiska varukroppar. Värdets framträdande eller uttryck, bytesvärdet, har en mängd former och den vi är intresserade av här är penningformen. Penningen har funktionen av allmän ekvivalent, som gör alla varor utbytbara med varandra. Penningen blir ett uttryck för värdet. Pengar är inte värde i omedelbar mening men en slags representation. Värdet objektiveras i penningformen.

Relaterad litteratur:

Varufetischismen

Fil:Kapitalet fetisch.jpg
”En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingenting gåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, att människan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för henne själv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett bord därav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturliga egenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sig på huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvud fantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börja dansa.” (62)
Vad Marx kallar varans fetischform är den ”mystiska karaktär” varan får av sin dubbelform, som varandes en produkt av abstrakt arbete. Såsom bruksvärden är det inget mystiskt med dem, men när de uppträder på en marknad tycks de vara som helt åtskilda ting med eget liv. Vi ser inte det egentliga arbete som är nedlagt i varan, bara dess pris. Varans värde framstår som något som finns hos varan själv, inte i dess relation till samhälleligt arbete. Orsaken till det mystiska och ”gåtfulla” ligger alltså i själva formen, värdeformen. Som vi vet innebär varans dubbelform att värdet, trots att det är en abstraktion, objektiveras. Det objektiveras i varukropparna och i penningen. Dessutom, visar Marx, objektiveras det hos oss människor.
”Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen är det just själva denna form. De mänskliga arbetenas likhet får sitt objektiva uttryck i arbetsprodukternas likartade värdetillvaro; måttstocken på förbrukning av mänsklig arbetskraft, tidslängden, får formen av arbetsprodukternas värdestorlek; och slutligen får förhållandet mellan producenterna, vilket avspeglar deras arbetes samhälleliga karaktär, formen av ett samhälleligt förhållande mellan arbetsprodukterna.” (62-63)

Varornas objektiva uttryck döljer arbetarnas förhållande till totalarbetet och ”återspeglar” den som om varorna själva, eller marknaden, besatt skapandekraften. Abstrakt arbete producerar varor som döljer arbetet i varan. Sociala relationer tar formen av varor på en marknad vilket gör att relationerna framstår som objektiva och, på grund av varans dubbelnatur, också objektivt strukturerar samma sociala relationer. Varuproduktionen reproduceras på grund av formen som arbetet har tagit (abstrakt arbete), vilket gör att det inte framstår som sådant utan som något objektivt givet. Varufetischismen ska därför inte förstås som en slags ”illusion” som döljer genom att visa upp något falskt. Fetischismen är objektiv, konkret. ”Illusionen är objektiv,” skulle man kunna säga.

”Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva.” (63)

Relaterad litteratur:

Penningen, eller varucirkulationen

Penningen har likt varan en dialektisk dubbelnatur. Å ena sidan är det ett värdemått där penningvaran (guldet) representerar varans (bytes)värde, det vill säga det nedlagda arbetet; å andra sidan är det ett cirkulationsmedel som underlättar varubyten på marknaden.

Som värdemått behövs en materiell representation eftersom värdet i sig, som Marx visade i föregående kapitel, inte kan observeras ens med mikroskop. Guld har historiskt sett varit en lämplig penningvara. Men när vi går till marknaden ser vi inte värdemängden i varorna utan en prislapp med en summa i kronor eller euros, etc. Priset fluktuerar kring sitt värde och når över tid snart sitt jämnviktspris eller "naturliga" pris. Marx försvarar inte här varför han använder sig av arbetsvärdeteorin.

När vi betraktar pengar som cirkulationsmedel ser vi hur värdet genomgår en formförändring, från vara till pengar och sedan tillbaka till vara. Vi förkortar detta i formeln V-P-V. Denna metamorfos kan på ytan se enkel ut, som att ekvivalenter byts mot varandra, men i själva verket är den asymmetrisk. Med pengar, den universella ekvivalenten, kan du köpa vilken vara som helst, men för att byta till dig pengar måste någon vara intresserad av din vara just där och just då. Därför finns en tendens till skattsamling, att spara pengar. Dels av nödvändighet (man kan inte vara säker på att få sin vara såld vid behov och man kan inte vara säker på att varan man behöver säljs när man behöver den), och dels av penningfetisch. Pengar ger makt och frihet i denna värld som är en "oerhörd varuanhopning."

Penningens förvandling till kapital (andra avdelningen)

I den enkla varucirkulationen byts varor med varandra på en marknad med penningen som mellanled. Denna rörelse kan sammanfattas med V - P - V. Här byts endast lika stora värdemängder mot varandra, inget försvinner eller förökas, det bara cirkulerar. Visserligen kan en säljare eller köpare lura motparten eller på andra sätt bryta med marknadens regler. Men då rör det sig endast om en omfördelning av värdemängder, inte ett faktiskt skapande. ”I sin rena gestalt är varubytet ett byte av lika stora värden, alltså inte ett medel för berikande.” Kapitalisten däremot, som vänder på formeln och byter pengar mot varor som sedan kan säljas, alltså P - V - P, gör givetvis detta bara om det innebär en ökning av pengar. Men då varor på en marknad endast byts mot andra varor med samma värdemängd kan inte värdeökningen komma från pengarna själva. I rörelsen P - V - P’, ”kapitalets allmänna formel”, måste alltså värdeökningen skapas i/av en vara. Denna speciella vara är arbetskraften. Värdeökningen sker emellertid inte med försäljningen av arbetskraften, vars värde förblir konstant. Arbetskraften ökar inte sitt eget värde, utan värdeskapandet sker genom förbrukningen av varan.

Fil:Hemligheten.jpg
"Vi lämnar därför denna larmande och ytliga miljö, som var och en kan överblicka, och som står öppen för alla, och följer i stället penningägaren och arbetskraftens ägare till produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business. Här skall det visa sig, inte bara hur kapitalet producerar, utan också hur det själv produceras. Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas." (s 152)
Arbetskraften köps och säljs för dess värde, precis som alla andra varor. Och, fortsätter Marx:
"I likhet med alla andra varuvärden bestämmes arbetskraftens värde av den arbetstid, som är nödvändig för produktionen och reproduktionen av denna speciella vara. Som värde representerar arbetskraften själv endast den bestämda mängd samhälleligt genomsnittsarbete, som nedlagts i den. Arbetskraften existerar endast som anlag hos den levande individen. Dess produktion förutsätter alltså dennes existens. När individens existens är given, består produktionen av arbetskraft i att individen reproduceras och hålles vid liv. För sitt uppehälle behöver den levande individen en viss mängd livsmedel. Den arbetstid, som är nödvändig för arbetskraftens produktion, är liktydig med den arbetstid som åtgår för att producera dessa livsmedel. Eller: arbetskraftens värde är just värdet av de livsmedel, som är nödvändiga för dess ägares uppehälle."

Penningens förvandling till kapital sker alltså genom förbrukningen av arbetskraft. Här sker dock ingen orättvis byteshandel, varan (arbetskraften, eller mer specifikt arbetstiden) köps för sitt värde. Värdet skapas i ”produktionens hemliga verkstad”, som vi i nästa kapitel ska stiga ner i.

Produktionen av det absoluta mervärdet (tredje avdelningen)

Arbetsprocess och värdeskapande process

Det arbete som arbetskraften utför i produktionen kan enligt Marx delas upp i arbetsprocess och värdeskapande process. Att arbete i det kapitalistiska produktionssättet inte bara är arbete utan också värdeskapande är vad som särskiljer det från andra produktionssätt: "Som enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess är produktionen varuproduktion. Som enhet av arbetsprocess och värdeökande process är den kapitalistisk produktion, den kapitalistiska formen av varuproduktion."

I kapitlets första del presenterar Marx sin antropologi; han behandlar arbetet ”oberoende av varje bestämd samhällsform”. Dess enkla beståndsdelar är: ”1) den ändamålsenliga verksamheten eller själva arbetet, 2) det föremål som den påverkar och 3) det medel varmed den verkar.” Arbetet är i samspel med omgivningen och naturen, vilken den (om)formar och som i sin tur påverkar arbetet. Det är en ständigt dynamisk process där ingendera part är ursprunglig orsak eller passiv substans. Vad som emellertid karakteriserar det mänskliga arbetet är dess förmåga att framställa och bruka arbetsmedel. Människan är ”ett verktygsfabricerande djur”. Det mänskliga arbetet, eller som Marx hädanefter kallar det, det levande arbetet, formar och brukar det för sina ändamål, ger det en riktning.

Ändamålet och riktningen är inte givet av det levande arbetet i sig. Det finns inte -- så tolkar jag det -- något egentligt telos i Marx antropologi så som han presenterar den här. Han skriver: ”Först på ett senare utvecklingsstadium förvandlas produktionssättet, på grund av att arbetet underordnas kapitalet, och denna förvandling blir alltså först senare föremål för vår undersökning.” Det är för att arbetet i det kapitalistiska produktionssättet inte blott är arbetsprocess utan också värdeskapande process som det får en specifik riktning. Det är för att arbetskraften ägs av en kapitalistklass som värdeskapandeprocessen tillkommer. ”Arbetsprocessen är en process mellan ting, som kapitalisten har köpt, mellan ting som tillhör honom.” Kapitalistens ändamål är profiten. Han ger sig ju bara in i bytesprocessen om P kan förvandlas till P’. (Kapitalets allmänna formel: P - V - P’)

Men även om skor på sätt och vis kan sägas bidra till sociala framsteg, och även om vår kapitalist avgjort är en framstegsman, så tillverkar han inte skor för skornas egen skull. I varuproduktionen är bruksvärdet överhuvud inte något "qu'on aime pour lui-même". Bruksvärden produceras endast försåvitt och i den utsträckning de utgör underlaget för eller innehåller bytesvärde. Och vår kapitalist har två syften. För det första vill han producera ett bruksvärde som har bytesvärde, en artikel som är avsedd för försäljning, en vara. För det andra vill han producera en vara, vars värde är större än det sammanlagda värdet av de varor som förbrukas under produktionen, mera värd än produktionsmedlen och arbetskraften, för vilka han har förskotterat sina goda pengar på varumarknaden. Han vill inte bara producera ett bruksvärde, utan en vara; inte bara bruksvärde, utan också värde; inte bara värde, utan också mervärde.

Så, hur går nu denna värdeskapande process till? Hur kan mer värde skapas? På vilket sätt är det bara arbetskraften som har denna förmåga? Vi vet att en varas värdemängd är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nerlagd i den. Arbetskraftens värde är därmed den samhälleligt nödvändiga arbetstid som läggs ner för att reproducera arbetskraften.

”Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen, är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften. Dess nyttiga egenskap, att tillverka garn eller skor, var endast en conditio sine qua non,[LIX*] eftersom arbetet måste utföras på ett nyttigt sätt för att kunna skapa värde. Men det avgörande var denna varas, arbetskraftens, säregna bruksvärde, att vara en källa till nytt värde och mera värde än den själv innehåller. Detta är den specifika tjänst, som kapitalisten väntar sig av den. Och den handlar därvid i överensstämmelse med varubytets eviga lagar. Strängt taget förverkligar säljaren av arbetskraften dess bytesvärde, alldeles som säljaren av varje annan vara, och avyttrar dess bruksvärde. Han kan inte få det ena utan att lämna ifrån sig det andra. Arbetskraftens bruksvärde, arbetet självt, tillhör lika litet dess försäljare, som den sålda oljans bruksvärde tillhör oljehandlaren. Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete. Den omständigheten, att arbetskraftens dagliga underhåll endast kostar en halv arbetsdag, fast arbetskraften kan verka, arbeta en hel dag, alltså det förhållandet, att det värde den skapar, när den användes en hel dag, är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde, är en speciell fördel för köparen men alls ingen orätt mot säljaren.”

Vi ser hur pengar kan bli mer pengar genom att genomgå denna process. Aktörerna på marknaden är jämlika i den meningen, allt byts mot sitt värde, ingen kränks. Kapitalisten betalar priset på arbetarens arbetskraft, och förbrukar den enligt sin rätt som ägare av vilken vara som helst.

"Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra. Kapitalisten betalade som köpare varje vara till dess värde, bomull, spindelmassa, arbetskraft. Därpå gjorde han, vad alla varuköpare gör: han förbrukade varans bruksvärde. Arbetskraftens konsumtion, som samtidigt var varans produktion, gav till resultat 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Kapitalisten återvänder nu till marknaden och säljer varor, sedan han förut har köpt varor. Han säljer varje pund garn för 1 shilling 6 pence, varken över eller under dess värde. Och dock får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat. Hela denna utveckling, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeskapande process, som äger rum under produktionen. Och sålunda är "tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles"
"Vi ser nu, att den skillnad, som den tidigare analysen påvisade, mellan arbetet när det skapar bruksvärde och samma arbete när det skapar värde, nu framstår som olika sidor av produktionsprocessen."

Vi kan nu också bättre förstå vad värdet är. Det är inte den åtgångna tiden arbetsprocess som är nedlagt i varan, utan den speciella form av arbete -- abstrakt arbete, värdeskapande process -- som skapat den. Arbete i sig, levande arbete, så som Marx behandlar det i avsnittet om arbetsprocessen, som ”oberoende av varje bestämd samhällsform” skapar inte värde. Det vore ett misstag att utifrån det här föreställa sig levande arbete som en kraft i verkligheten som ”oberoende av varje bestämd samhällsform”. Tvärtom är det viktigt att förstå den som bestämd av den specifikt kapitalistiska samhällsformen.

Konstant kapital och variabelt kapital

Mervärdekvoten

Arbetsdagen

Arbetskraftens värde bestäms av den tid som krävs för att reproducera den. Marx kallar detta för nödvändig arbetstid. Men som han visade i kapitlet om arbetsprocessen och värdeskapandeprocessen så innebär detta inte att köparen av arbetskraften kommer sluta bruka sin köpta vara när den nödvändiga arbetstiden är gjord utan bruka den så länge han kan. Den arbetstid som går utöver den nödvändiga arbetstiden kallar Marx för merarbete.

Arbetsdagens längd är inte på något sätt given. Hur mycket merarbete kapitalisten kan få ut av arbetskraften beror så klart på flera faktorer: förutom den fysiska gränsen så spelar sociala och etiska uppfattningar in, och ytterst är det så klart en fråga om makt.

"Kapitalisten åberopar sig alltså på varubytets lag. Liksom varje annan köpare söker han få ut största möjliga nytta ur sin varas bruksvärde. Men plötsligt höjer arbetaren sin stämma, som förut var förstummad i produktionsprocessens larm:[LXXVIII*]
Den vara, som jag har sålt till dig, skiljer sig från den övriga varumassan på så sätt, att dess förbrukning skapar värde och större värde än den själv har kostat. Detta var orsaken till att du köpte den. Det som från din synpunkt är kapitalökning, är från min synpunkt en överskjutande mängd arbetskraft. Du och jag känner bara till en lag om marknaden, varubytets lag. Och förbrukningen av varan tillkommer inte säljaren, som avyttrar den, utan köparen, som förvärvar den. Användningen av min dagliga arbetskraft tillhör därför dig. Men med hjälp av dess dagliga försäljningspris måste jag dagligen reproducera den för att kunna sälja den på nytt. Bortsett från den naturliga slitningen genom ålder o.s.v. måste jag vara i stånd att imorgon arbeta med samma normala krafter och hälsa som idag. Du predikar ständigt för mig "sparsamhetens och avhållsamhetens" evangelium. Nåväl, jag vill som en förnuftig, sparsam ekonom hushålla med min enda förmögenhet, arbetskraften, och avhålla mig från allt dåraktigt slöseri med den. Jag vill dagligen endast sätta så mycket av den i rörelse, i arbete, som dess normala varaktighet och sunda utveckling kan stå ut med. Genom hänsynslös förlängning av arbetsdagen kan du på en dag ta ut en större mängd av min arbetskraft, än jag kan ersätta på tre dagar. Vad du på så sätt vinner i arbete, det förlorar jag i arbetssubstans. Att använda min arbetskraft och att utplundra den är två skilda saker. Om den genomsnittliga tid, som en genomsnittsarbetare med förnuftig arbetsbörda kan leva, är 30 år, så är värdet av den arbetskraft, som du dagligen betalar mig = 1/(365 × 30) eller 1/10.950 av dess totalvärde. Men om du förbrukar den på 10 år, så betalar du mig dagligen 110.950 i stället för 1/3.650 av dess totalvärde, alltså endast 1/3 av dess dagsvärde, och bestjäl mig således dagligen på 2/3 av min varas värde. Du betalar mig för en dags arbetskraft, då du förbrukar tre dagars. Detta strider mot vårt avtal och mot varubytets lag. Jag fordrar alltså en arbetsdag av normal längd, och jag kräver den utan att vädja till ditt hjärta, ty när det gäller penningsaker, får inte känslan råda. Du kan vara en mönstermedborgare, kanske medlem i föreningen för djurplågeriets avskaffande, du tillhör kanske t.o.m. de frälsta, men det som du representerar gentemot mig, har inget hjärta i bröstet. Vad man tycker sig höra där, är mitt eget hjärtas slag. Jag kräver normalarbetsdagen, emedan jag liksom varje annan försäljare fordrar att få ut värdet av min vara."

På marknaden är arbetaren och kapitalisten (i denna mening) ”jämlika”. En vara säljes och köpes för sitt värde. Både arbetaren och kapitalisten måste lyda varubytets lag. Men med detta kommer alltså en maktkamp eftersom både arbetaren och kapitalisten vill hushålla med sina varor bäst de kan. Kapitalisten vill bruka arbetskraften på ett för honom nyttigt sätt, alltså öka merarbetet, så mycket som möjligt, medan arbetaren också vill undvika ”dåraktigt slöseri” och således har vi en konflikt. Det faktum att den speciella varan arbetskraft kan skapa mer värde än den besitter innebär att när den ägs av en annan så ”strider [detta] mot vårt avtal och mot varubytets lag”. Marx sammanfattar: "Här föreligger alltså två motsatta principer, rätt mot rätt, bägge i lika hög grad stödda på varubytets lag. Men mellan lika rätt avgör makten. Därför uppkommer i den kapitalistiska produktionens historia en kamp om normalarbetsdagen, om arbetsdagens gränser - en kamp mellan kapitalet eller kapitalistklassen och arbetaren eller arbetarklassen."

Marx beskriver här klasskampen som inneboende i själva produktionssättet, och - vilket är värt att notera - inte som en kamp för eller emot utan som en slags inre spänning. Merarbete är inget nytt, det har funnits i tidigare produktionssätt också. Vad som är speciellt med det kapitalistiska produktionssättet är att det är gränslöst. Som vi kommer ihåg från första kapitlet är kapitalets strävan mer värde, inte mer materiell rikedom. Kapitalisten vill ha mer pengar. Det finns därför ingen gräns för hur mycket merarbete kapitalisten vill få ut av arbetskraften, förutom den fysiska gränsen. Och eftersom gränsen inte kan etableras på grundval av rättigheter så får vi en maktkamp, en klasskamp. Kampen om normalarbetsdagens längd är således central i kapitalismen.

Är det kapitalistens girighet som orsakar det hänsynslösa tvånget till ökat merarbete? Eller är kapitalisten helt enkelt bara ond? Marx talar om kapitalisten som en ”personifierat kapital”. Kapitalets ständiga behov av mervärde etablerar själva logiken som ”yttre tvångslagar”.

"Vid varje aktiesvindel vet alla, att ovädret en gång måste bryta lös, men man hoppas att det skall drabba någon annans huvud, sedan man själv uppfångat guldregnet och bragt det i säkerhet. Aprés nous le déluge![XCVII*][79] det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation. Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder.[285*] På klagomålen över fysisk och andlig förkrympning, för tidig död, tortyr genom överarbete svarar kapitalet: Skulle detta lidande bekymra oss, då det ökar vår lust (profiten)? [80] Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten."
"Man måste konstatera, att vår arbetare ser annorlunda ut, när han lämnar produktionsprocessen, än då han trädde in i den. På marknaden förhandlade han såsom ägare av varan arbetskraft med andra varuägare, den ene varuägaren gentemot den andre. Det avtal, som han ingick med kapitalisten om försäljning av sin arbetskraft, gav så att säga svart på vitt på att han är sin egen herre. Sedan handeln har avslutats, visar det sig att han i verkligheten inte var en fri man, att den tid för vilken det står honom fritt att sälja sin arbetskraft, är den tid för vilken han är tvungen att sälja den,[370*] att hans utsugare i själva verket inte släpper honom fri, "så länge det ännu finns en muskel, en sena, en droppe blod att exploatera".[371*] Till skydd mot "sina kvals orm" [97] måste arbetarna sluta sig samman och som klass framtvinga en statlig lag, en samhällelig barriär, som hindrar dem själva att genom frivilligt kontrakt med kapitalet sälja sig och sitt släkte till död och slaveri.[372*] I stället för den fina listan över "omistliga människorättigheter" kommer den lagliga begränsade arbetsdagens anspråkslösa Magna charta [98], som "äntligen klargör när den tid som arbetaren säljer är slut, och när den tid som tillhör honom själv börjar".[373*] Quantum mutatus ab illo! [99][CXIII*]"

Mervärdekvot och mervärdemängd

Absolut mervärde – formell underordning

Det absoluta mervärdet uppstår då värdet passerar det skedet att det endast betalar den använda arbetstiden. Den enes merarbete kan nu bli den andres existensvillkor. Det absoluta mervärdet tudelar arbetsdagen i nödvändig arbetstid och merarbetstid, det vill säga frambringar essensen i kapitalet – värdeförmering. Absolut mervärde är avhängig av arbetsdagens längd. Den formella underordningen som det absoluta mervärdet skapar, är därmed olika sociala processer som söker att förkorta arbetstiden för det nödvändiga arbetet. Processen visar sig i effektivisering av nuet då man söker att rationalisera produktionen gentemot arbetsdagens längd. Istället för att utveckla nya tekniska pedagogiska verktyg, upprätthålls till exempel extrem disciplin inför olika former av arbete. Effektiviseringen under absolut mervärde syftar alltså till att få mer arbete gjort utefter de förutsättningar man redan har. Det absoluta mervärdet är alltså proletariatets separation från produktionsmedlen. Lönearbetet skiljer sig här från andra samhälleliga objekt som form, men inte som resultat. Under slaveriets tid avtvingades merarbetet tillverkaren under helt andra materiella former men med samma resultat. Kapitalackumulationen blir till en rörelse vars konsekvens är den producerandes egna formella underordning av, och under, sig själv (Marx, 1868/1975).

Relaterad litteratur:

  • Marx, Karl (1868). Den omedelbara produktionens resultat. I: Skrifter i urval - Ekonomiska Skrifter. (1975). Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag.

Produktionen av det relativa mervärdet (fjärde avdelningen)

Begreppet relativt mervärde

Samverkan

Arbetsdelning och manufaktur

Maskineri och storindustri

“Maskineriet är ett medel för att producera mervärde.” (322)

Det som här kallas “maskineriet” består av kraftmaskinen, transmissionsanordningen och själva arbetsmaskinen. Kraftmaskiner driver hela mekanismen genom utnyttjandet av någon naturkraft, transmissionsanordningen reglerar, omvandlar, fördelar och överför rörelsen till arbetsmaskinen. Den senare är till en början väsentligen som hantverkarens verktyg, även om formen kan ha förändrats.

“Arbetsmaskinen är alltså en mekanism, som då den satts i rörelse utför samma operationer med sina verktyg, som arbetaren förr utförde med liknande verktyg. Det spelar ingen roll, om drivkraften nu utgår från människan eller i sin tur kommer från en annan maskin. När det egentliga verktyget överförts från människan till en mekanism, har en maskin trätt i stället för det vanliga verktyget. Även om människan själv förblir den förnämsta motorn, så är skillnaden genast märkbar.” (324)

Organiska hinder (begränsat antal händer, bristande fysik, osv) övervinns - om bara kraftmaskinerna utvecklas. Marx påpekar att ångmaskinen utvecklades först, men först med kraftsmaskiner som kunde nyttja naturkrafterna i fråga blev det en revolution.

“I stället för enskilda, fristående maskiner har vi här ett mekaniskt vidunder, som fyller hela fabriksbyggnader, och vars demoniska kraft först döljes under jättelemmarnas högtidligt avmätta rörelser för att sedan få utlopp i de otaliga arbetsmaskinernas vanvettiga virveldans.” (331)

Det är systemet som är poängen. Maskineriet utvecklas till en punkt då dess “grundval” inte längre passar det och det måste skapa en ny som är adekvat för dess eget produktionssätt. (331) Verktygets hantverksmässighet övergår till maskiner som gör maskiner: specifikt kapitalistiskt.

“Men omvälvningen i industrins och jordbrukets produktionssätt framtvingade också en omvälvning i den samhälleliga produktionsprocessens allmänna betingelser, d.v.s. i kommunikations- och transportmedlen. I ett samhälle, vars pivot - för att använda ett uttryck av Fourier - var småbruket i kombination med hemindustri och hantverk, kunde kommunikations- och transportmedlen inte längre vara tillräckliga för manufakturperiodens produktionsbehov med dess utvidgade samhälleliga arbetsdelning, dess koncentration av arbetsmedel och arbetare och dess kolonialmarknader, förhållanden som revolutionerade samhället.” (332-333)

“På samma sätt som med naturkrafterna förhåller det sig med vetenskapen.” (335) Det vill säga den kostar ingenting (nja..) men gör inte heller något värde utan “avger” eller “överför”. “I stället för att göra den billigare fördyrar maskineriet produkten i förhållande till sitt eget värde.” (335-336) Skillnaden mellan produktskapande och värdeskapande är viktig. “Ju längre den period är, under vilken samma maskineri oupphörligt tjänstgör i samma arbetsprocess, desto större blir denna skillnad.” (336) Maskin liksom verktyg slits med användning och förlorar därmed värde, men ger också en enorm verkningsgrad. “[R]edan materialiserat arbete” får “verka gratis” som en slags naturkraft.

Det kostar lika mycket att tillverka maskineriet som man inbesparar på att använda det.

Förutom materiellt slitage utsätts maskineriet, denna “objektiva organism,” för “vad man kunde kalla moraliskt slitage”, dvs i takt med att “samma slags maskiner produceras billigare än förut, eller bättre” så förlorar de bytesvärde. Med detta framträder en “inre motsättning” (354) då införandet av maskineriet driver kapitalet “till en våldsam förlängning av arbetsdagen för att på så sätt kompensera minskningen i det relativa antalet exploaterade arbetare genom att öka inte endast det relativa utan även det absoluta merarbetet.” En “arbetslös befolkning” skapas.

Maskineriet nyttjar naturkrafterna till de moment som kräver stor kraft och minskar därmed i en mening den fysiska ansträngningen hos arbetarna, men samtidigt ökas intensiteten, både i det att arbetshastigheten ökas och i att det blir fler maskiner att sköta samtidigt. I den här arbetsprocessen “är själva automaten subjektet, och arbetarna är endast som medvetna organ fogade till automatens medvetslösa organ och tillsammans med dem underordnade den centrala rörelsekraften.” (365)

Maskineriet kastar den gamla arbetsdelningen på skräphögen. Nu sker en specialisering på delmaskiner. Och förhållandet mellan arbetare och verktyg omkastas. “I manufaktur och hantverk betjänar sig arbetaren av verktyget. I fabriken tjänar han maskinen.” (367)

Kampen mellan arbetare och maskin

Fabriksarbetet/maskinarbetet angriper nervsystemet och “hindrar det musklernas mångsidiga spel och undertrycket all fri kroppslig och andlig verksamhet.” (367-368) Åtgärder som underlättar arbetet “befriar inte arbetaren från arbete utan arbetet från allt innehåll.” (368) Den enskildes kunskap, erfarenhet och skicklighet “försvinner som en obetydlig bisak för vetenskapen, de oerhörda naturkrafterna och det samhälleliga massarbetet, som alltsammans är förkroppsligat i maskinsystemet och med detta utgör underlaget för kapitalets, ‘mästarens’, makt.”

Arbetarnas underordning blir i fabriken en “kasernmässig disciplin, som utbildas till fullständig fabriksregim”. (368) Alla sinnesorgan skadas, av partiklarna och smutsen, det “bedövande oväsendet” (370) och maskiner som lemlästar. Fabriksarbetet blir ett “systematiskt rov från arbetarna av alla normala livsbetingelser under arbetet, luft, ljus, utrymme och personliga skyddsmedel mot livsfarliga eller hälsovådliga förhållanden under produktionsprocessen, att nu inte tala om inrättningar till arbetarnas bekvämlighet.”

Maskineriet är “den form vari kapitalet materiellt existerar”. (372) Men angreppen på maskinerna var, enligt Marx, en primitiv form av uppror som inte skiljde på exploateringsformen och produktionsmedlen. Maskinerna gör en del av arbetarna överflödiga, och att en del utvecklas ensidigt (specialiserade bihang till maskineriet). Arbetskraftens pris sänks under sitt värde. Medel och produktion i förhållande till arbetaren, “utvecklas genom maskineriet till en oförsonlig motsättning.” (376) Maskineriet konkurrerar med och slår ihjäl arbetaren.

“Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter.” (379)

Bortträngning av arbetare och fabrikens arbetsdelning

Borgerliga ekonomer hävdar att maskineriet frigör kapital som kan ge nya arbeten. Men det enda kapital som “frigörs” är de arbetares löner som nu inte behöver betalas ut. Efterfrågan sjunker och med det priserna. “Om detta varar under längre tid och i större omfattning, så blir följden att en del av de arbetare, som producerar arbetarnas existensmedel, överflyttas till annan verksamhet. En del av det kapital, som tidigare producerade nödvändiga existensmedel, blir nu reproducerat i andra former.” (383)

“Då maskineriet alltså i och för sig förkortar arbetstiden, medan det i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in människorna under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom men kapitalistiskt använt gör honom fattigare o.s.v., förklarar den borgerlige ekonomen helt enkelt, att detta i-och-för-sig-betraktande av maskineriet med knivskarp logik bevisar, att alla dessa påtagliga motsägelser endast är skenbilder av verkligheten, som i och för sig, alltså även i teorin, inte alls existerar. Därmed besparar han sig själv allt ytterligare huvudbry och kan dessutom beskylla sin motståndare för dumheten att inte bekämpa maskineriets kapitalistiska användning utan själva maskineriet.” (384-385)

Införandet av maskineriet ökar mervärdet, och minskar relativt antalet nödvändiga arbetare. Men nya produktionsgrenar och arbetsområden, inte minst infrastruktur för att upprätthålla totalprocessen, drar till sig arbetarna. Det kan bli fler fabriker och att andelen fabriksarbetare ökar; antalet ökar absolut men minskar relativt, i förhållande till satsat kapital. Delar av överbefolkningen emigrerar, liksom extrakapitalet som söker investeringsmöjligheter. Detta ger i sin tur en internationell arbetsdelning där kolonier blir råvaruproducenter. Maskineriets nya typ av arbetsdelning återverkar också på manufakturen och hantverket. “Den gamla arbetsdelningen och den därifrån härstammande fasta och oföränderliga organisationen av arbetet upplöses och får lämna plats för ständiga växlingar.” (402-403)

Innovationer i värdeskapandeprocessens tjänst drivs fram i allt högre takt, och allt blir “tillbehör till fabriken”. I gråzoner i periferin runt industrierna kan regler och lagar tänjas för att effektivt utveckla lösningar på “naturskrankor” (det som betraktats som naturliga hinder för produktionen). Lagstiftning kan på så sätt, i samspel med halvt oreglerade gråzoner, bidra till tekniskt övervinnande av det ogenomförbara. I hög grad får (natur)vetenskapen en given roll i kapitalets utveckling:

“Storindustrins bärande princip, upplösningen av varje produktionsprocess i dess konstituerande element utan hänsyn till den mänskliga handen, skapade hela den moderna tekniska vetenskapen. Den brokiga, skenbart osammanhängande och förstenade produktionsprocessen upplöstes i medveten, planmässig användning av naturvetenskaperna, alltefter den nyttoeffekt som man åsyftade.” (424)

Maskineriets införande i jordbruket skapar “överflödiga” proletärer både relativt och absolut. Fåtalet “bönder” blir lönarbetare och samma motsättningar uppstår där. Uppdelningen av stad och landsbygd accelererar, och effektiviseringen av jordbruket “stör” “ämnesutbytet mellan människan och jorden genom att förhindra, att de ämnen, som människan förbrukat i form av näringsmedel och kläder, återgår till jorden, förstör alltså den naturliga betingelsen för jordens varaktiga fruktbarhet.” (441)

“Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.” (442)

Relaterad litteratur:

Relativt mervärde – reell underordning

Relativt mervärde omskakar de tekniska processerna och strävar efter att effektivisera morgondagen. Det förändrar samhällets fundaments formationer och med det relationerna inom dem då objektet förändras. Subjektiveringsprocesserna, klassammansättningar på arbetsplatser, innehållet i skolan och så vidare förändras (Marx, 1868/1975). Marx skriver vidare i Den omedelbara produktionsprocessens resultat att ju mer utvecklad kapitalet blir i sin relation, desto mer ökar kravet på variabilitet hos arbetsförmågan. Kapitalets rörlighet kräver i sin utveckling väldigt uppdelade sfärer och kunskaper. Detta medför komplikationer då utbildning i sig är ett hinder på den borgliga samhällskroppen. Inte lika många ur proletariatet bär denna kunskap och därför blir kostnaderna för att köpa det variabla kapitalet högre. I vissa perioder krävs ytterligare kunskap eller helt annan kunskap och så vidare, vilket i sig kräver skolor och universitet som i sig inte genererar något mervärde. Kunskapsproduktion låser även upp proletariatet i icke-produktiva läroanstalter och gör dem för tillfället ineffektiva (Marx, 1868/1975). Kapitalet har således en inneboende drift och en ständig tendens att öka arbetets produktivkraft, att förbilliga varan och med varan också själva arbetaren (Marx, 1849/1997). Den viktiga frågan är att inte söka efter vilken inte plats Cd-skivor, kunskap, immateriellt arbete osv. i sig har inom kapitallogiken, utan att hur den utrycker sig för tillfället därmed vilken roll den har inom den produktiva och cirkulerande sfären. Krav på ökad produktion till den grad att arbetskraften undviker arbetsdagens absoluta gräns, är den kausala relationen som är hela kapitalutvecklingens essens: tillskansandet av en ökning på mervärde. Det relativa mervärdet ökar när den dagliga arbetstiden för en produkt minskar i tid att producera. Arbetsmetoderna och medlen för denna förändring medför att värdet på produkter sänks och likaså arbetslönen, som betalas ut till det variabla kapitalet (Marx, 1868/1975). Det relativa mervärdets förfarande av denna inneboende cykel, tvingar fram ny kunskap och med det nya utbildningar då det revolutionerar hela samhällets tidigare produktionsmedel. Att hålla kapital flytande för att kunna dirigera det åt olika håll och med det spräcka nya gränser för mervärdesökning, är essentiellt då kapitalet ständigt är i kris i och med sin expansion. Att studera på universitetet är inte befriat från värdelagarna, universitetet existerar inte fritt i en autonom sfär bortanför marknaden. Snarare är utbildningen direkt underställd kapitalkroppen och är ett medel för att subsumera en ny generation proletärer utefter det relativa mervärdets framfart i nya sektorer. Arbetare med rätt utbildning, ska produceras efter dagslägets tekniska utveckling. Marx skriver följande om relativt – och absolut – mervärde:

” (…) de metoder som används för att producera relativt mervärde samtidigt också frambringar absolut mervärde (Marx, 1849/1997:445).

Absolut mervärde effektiviserar nuet efter de materiella premisser som finns, medan relativt mervärde försöker spränga nuets form för att kunna expandera genom helt nya produktionsmedel. Kapitalet har genom primitiv ackumulation lyckats nå en sådan utveckling att produktionsprocessen sammanfaller med sin egen definition. Kapitalism som fenomen lyckas framträda genom ett konstituerande av en mängd historiskt omskapande perioder som alla centreras kring olika former av värde. Kapitalets form lyckas organisera sig genom absolut mervärde och därmed föröka sig genom mervärdesproduktionens abstrakta arbete. Kapitalistisk produktion, reproduktion och cirkulation, vänder sig mot proletariatet likt en antagonistisk omslutande kraft som proletariatet själva utvecklar (Marx, 1849/1997).

Relaterad litteratur:

  • Marx, Karl (1868). Den omedelbara produktionens resultat. I: Skrifter i urval - Ekonomiska Skrifter. (1975). Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag.
  • Marx, Karl (1849/1997). Kapitalet - första bandet. Lund: Arkiv Zenit.

Produktivt och improduktivt arbete

Då den kapitalistiska produktionens rörelser inbegriper värdeförmering och dess omedelbara syfte är mervärde är det endast det produktiva arbetet som kan tillgodose detta behov. Det produktiva arbetet slutar alltid i en vara, det vill säga en produkt. Det som ökar kapitlet är det som sätter det variabla kapitalet i en binär relation till mervärdesproduktion genom processen, C + ∆C = C + ∆v . Endast det produktiva lönearbetet blir här förmedlaren av en självförökning av värde. Arbetet förblir likt en produktiv enhet då den förmedlar varor i form av ett bruksvärde och ett bytesvärde, produkten innehåller alltså obetalt arbete som genererar mervärde till kapitalklassen när den säljs. För att transaktionen mellan P-V-P ska kunna generera kapital måste arbetskraften inom den produktiva sfären konsumeras och bli till ett objekt. Objektet är ett bruksvärde men blir även med det en kvantitet bytesvärde. Bruksvärdets innebörd måste generera en viss mängd pengar, det då bruksvärdet i sig själv har ett nerlagt värde, arbetstid. Bytesvärdet följer bruksvärdets pris och blir där med en kvantitet av värde redan innan det säljs, som innehavare av dött arbete. Cirkeln sluts då V åter blir P och processen börjar om. Dött arbete i form av P sätter igång produktionen och värdegör sig själv igen genom att suga till sig levande arbete som återigen säljs och gör att ytterligare mervärde ackumuleras (Marx, 1868/1975).

” Den arbetare är produktiv som uträttar produktivt arbete, och det är produktivitet, som omedelbart skapar mervärde, dvs förökar kapitalet (Marx, 1868/1975:632).

Proletariatet är inte produktivt bara för att de tjänar lön utan även då arbetet objektiferar sig själv under produktionsprocessen som en mängd flytande värde. Det är detta som gör att V-P-V processen ens blir möjlig från första början. Improduktivt arbete är en tjänst och dess bruksvärde är användningsbart som en service, inte som produkt. Arbetet konsumeras som bruksvärde inte för att skapas ytterligare bytesvärde, produktivt och improduktivt skiljer sig genom att arbetet byts som pengar mot pengar eller pengar mot kapital. Kapitalet subsumerar alla bruksvärden och alla aktiviteter blir till dess essens. Produktivt arbete producerar kapital, deras arbete förverkligas genom produkter, som produkter av arbete och därmed som materiellt överflöd. Genom att kapitalet expanderar genom absolut mervärde får samhället en högre organisk sammansättning som konkret kapital det vill säga samhällets tekniska nivå blir mer dynamisk och avancerad. Genom den processen görs arbetet mer och mer funktionellt, kapitalet effektiviserar sig själv fri från behov av variabelt kapital till dess absoluta gräns, de inneboende mekanismerna rör sig mot sin renaste form. Produktion och konsumtion är simultana, då arbetsförmågan används inom kapitalet oavsett improduktivt eller produktivt arbete konsumerar subjektet fortfarande livsmedel för att kunna producera arbetskraft. Improduktivt arbete skapar därför indirekt produktivt arbete i o m behov av till exempel mat för överlevnad. Produktivt arbete samarbetar precis på samma sätt med improduktivt arbete då de kapitalistiska produktionssätten socialiseras i olika kombinerade arbetsförmågor. Under ett produktivt arbete kan det kombineras olika förmågor från teknologer, kroppsarbetare, manager, osv. allt fler kunnande inkorporeras in i en totalprodukt. Det totala i produkten är en dynamisk relation där ett större antal arbetare ingår, produktiva, improduktiva eller bägge och. Det individuella är nu bara en del i en totalproduktion. Denna produkt, säg en cd-skiva, är nu ett nytt flytande värde som aldrig tidigare existerat. Cd-skivan har nu blivit till ett objektiverat arbete som kan komma att aktiveras igen, som ett resultat av både produktivt och improduktivt arbete. Samtidigt kan det improduktiva arbetet uppstå för sig, arbetet köps för att förbrukas som en tjänst, till exempel hårklippning. Medan det produktiva likaså kan ta ett steg bort från det improduktiva för att återigen sugas upp i den kapitalistiska produktionsprocessen som levande arbete. Det som är viktigt att komma ihåg är att det inte handlar om innehåll utan om ett utförande, en lärare som förmedlar kunskaper på ett universitet är ingen produktiv arbetare. Om samma lärare är aktiv i ett institut som försöker utveckla en entreprenörs penningar genom sitt kunnande får kunskapen en ny roll och blir värdeförmerande. Tjänsten i det första exemplet på universitetsnivå är endast en framträdelseform för arbetets särskilda bruksvärde, tjänsten är inte nyttig som materiell sak utan som syssla. Att köpa olika tjänster är att sprida tidigare skapat värde genom att cirkulera pengar, det vill säga värde, inte förvandla dem till nytt värdeförmerat arbete som kommer att generera mervärde. Skillnaden mellan produktivt och improduktivt ligger alltså i utbytet, antingen penningar mot penningar (P-V-P), eller penningar mot kapital (P-V-P) (Marx, 1868/1975).

Relaterad litteratur:

  • Marx, Karl (1868). Den omedelbara produktionens resultat. I: Skrifter i urval - Ekonomiska Skrifter. (1975). Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag

Kapitalets ackumulationsprocess (sjunde avdelningen)

Enkel reproduktion

Mervärdets förvandling till kapital

Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag

Det tjugotredje kapitlet är första bokens höjdpunkt och sammanfattning. Marx företar sig här en undersökning av “vilket inflytande kapitalets tillväxt utövar på arbetarklassens öden.” Kapitalets ackumulation innebär en ständig förändring då kapital som bekant är självförökande värde. Förändringen sker i förhållandet mellan produktionsprocessens olika faktorer (kom ihåg att första boken begränsar sig till produktionsprocessen!), mellan konstant och variabelt kapital. Marx introducerar här tre nya begrepp för kapitalets sammansättning: 1) teknisk sammansättning beskriver sammansättningen “materiellt,” så som förhållandet mellan produktionsmedel och arbetare rent fysiskt fungerar; 2) värdesammansättning beskriver förhållandet mellan konstant och variabelt kapital; 3) organisk sammansättning beskriver “den mån kapitalets värdesammansättning beror på och återspeglar kapitalets tekniska sammansättning.”

Vid oförändrad sammansättning

Om man förutsätter att den tekniska sammansättningen inte förändras kommer det variabla kapitalet att växa eftersom en del av det skapade mervärdet återförs för att kapitalet ska kunna växa. Efterfrågan på arbetskraft medför därmed att arbetslönerna stiger. “Då varje år fler arbetare sysselsättes än föregående år, så måste förr eller senare den punkt uppnås, där ackumulationens behov börjar växa utöver den normala tillgången på arbetskraft, då alltså löneökningar blir aktuella.” (541) Kapitalets ackumulation innebär därför på samhällelig skala att kapitalförhållandet ständigt utvidgas, dess grundkaraktär förändras inte. Om lönekraven stiger till den grad av ackumulationen hämmas avtar också ackumulationen vilket i sin tur sänker arbetspriset. “Den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanik avlägsnar alltså själv de hinder, som den tillfälligtvis skapar.” (547) Med det här resonemanget har alltså Marx förutsatt att den tekniska sammansättningen inte förändras, och inte heller någon minskning eller ökning av arbetarbefolkningens antal.

Lagen för kapitalets ackumulation, som utges för att vara en mystisk naturlag, innebär alltså endast, att den kapitalistiska ackumulationens väsen utesluter, att arbetets exploateringsgrad kan falla så kraftigt eller arbetslönen stiga så högt, att den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandena och kapitalets ackumulation i stigande skala på allvar hotas. Det kan inte vara annorlunda i ett produktionssystem, där arbetaren är till för att föröka den existerande rikedomen, i stället för att den materiella rikedomen borde tjäna arbetarens behov och bidra till hans utveckling. Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk. (548)

Vid relativt mindre variabelt kapital

I verkligheten förblir inte den tekniska sammansättningen oförändrad utan arbetets ökande produktivitet för med sig en ökad mängd produktionsmedel. “Varje stegring av arbetets produktivitet framträder därför som en minskning av arbetsmängden i jämförelse med mängden av de produktionsmedel, som arbetet sätter i rörelse, eller som en minskning av arbetsprocessens subjektiva faktorer i jämförelse med dess objektiva faktorer.” (549)

Denna förändring i kapitalets tekniska sammansättning, den ökande mängden produktionsmedel, jämförd med den arbetskraft som bearbetar dem, återspeglas i kapitalets värdesammansättning, i det att det konstanta kapitalet ökar på bekostnad av den variabla kapitaldelen. Kapitalet bestod t.ex. ursprungligen av 50 % produktionsmedel och 50 % arbetskraft, medan fördelningen senare som en följd av arbetets stigande produktivitet ändras till 80 % produktionsmedel och 20 % arbetskraft. Oavsett huruvida vi jämför den ena ekonomiska tidsperioden med den andra eller olika nationer med varandra, får vi för varje steg under en jämförande analys bekräftat, att det konstanta kapitalet visar en ständigt ökande tendens i förhållande till det variabla kapitalet. Ju snabbare ackumulationen fortskrider, desto större blir i allmänhet det konstanta kapitalet eller den del av varupriserna, som ingår i värdet av de förbrukade produktionsmedlen, medan den del av varupriserna, som ingår i det variabla kapitalet, samtidigt faller i motsvarande grad. (549-550)

Den relativa minskningen av det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta kapitalet innebär inte nödvändigtvis en minskning i absoluta tal av arbetskraftens antal utan kan tvärtom lika gärna öka. Kapitalets ackumulation och ökningen av arbetets produktivitet innebär emellertid en ökad mängd produktionsmedel. Detta kallar Marx för koncentration av produktionsmedel. När vi betraktar kapitalets ackumulation på samhällelig nivå ser vi också att den inte bara leder till koncentration utan också vad Marx kallar centralisation:

Det samhälleliga totalkapitalets tendens till koncentration motverkas av att det uppdelas i många oavhängiga kapital, som ömsesidigt bekämpar varandra. Här rör det sig inte längre om en enkel koncentration av produktionsmedel och herravälde över arbete, som beror på ackumulation. Det handlar om koncentration av kapital, som redan är bildade, om upphävande av deras individuella självständighet, om expropriation av kapitalist genom kapitalist, om förvandling av många små till ett fåtal stora kapital. Denna process skiljer sig från den koncentration vi tidigare har behandlat, såtillvida att det här endast är fråga om en ändrad fördelning av det kapital, som redan finns och är i verksamhet, och dess spelrum begränsas därför inte av den kapitalistiska rikedomens absoluta tillväxt eller av ackumulationens absoluta gränser. Kapitalet anhopas härvid i stora mängder hos enskilda kapitalister, emedan många andra av dessa gör förluster. Detta är den egentliga centralisationen till skillnad från ackumulationen och koncentrationen. (552)

Kapitalets centralisering påskyndar förändringen av kapitalets värdesammansättning. Och då tekniska innovationer får bredare genomslag om “kapital redan är samlade i stora anhopningar som följd av den centraliserande rörelsen” kommer det under ackumulationens fortgång ständigt användas förre arbetare i förhållande till kapitalens egen storlek, samtidigt som värdesammansättningens återverkan på den tekniska sammansättningen innebär att fler arbetare stöts bort från produktionsprocessen (från formell till reell subsumtion). Denna förändring kallar Marx för den organiska sammansättningens ökning.

Relativ överbefolkning, eller industrins reservarmé

Totalkapitalets ackumulation leder till en tendens till minskad efterfrågan på arbetskraft. Förhållandet mellan variabelt och konstant kapital förändras så att det variabla ständigt minskar i proportion. På grund av centraliseringen minskar, enligt Marx, den variabla delen fortare än totalkapitalets egen tillväxt, vilket “ger det intrycket att arbetarnas antal ökar fortare än det variabla kapitalet eller de medel, varmed de kan sättas i arbete.” (556) Marx menar att det precis tvärtom är totalkapitalets ackumulation som “frambringar en relativ överbefolkning,” ett arbetaröverskott “som är obehövligt för kapitalets genomsnittliga exploateringsbehov.” (556) Kapitalets sammansättning tar sig naturligtvis olika uttryck inom olika industrigrenar; inom vissa kanske den tekniska sammansättningen förändras väldigt lite eller inte alls, medan förändringen är gradvis eller hastig i andra.

Ju större samhällets verksamma kapital är, ju fortare det växer, i ju större skala det användes, ju flera arbetare det sysselsätter, ju högre arbetsproduktiviteten är utvecklad - med andra ord: ju rikligare alla rikedomens källor flyter, desto snabbare förändras kapitalets organiska och tekniska sammansättning, desto mer omfattande blir de produktionsområden som ibland i sin helhet, ibland endast delvis dras in i denna utveckling, medan det blir allt vanligare, att arbetarna ibland dras in i fabrikerna, ibland kastas ut igen. Samtidigt som arbetarklassen genom sitt eget arbete producerar det ständigt växande kapitalet, frambringar den alltså även i ökande omfattning de medel, som gör arbetarna själva överflödiga. (556-557)

Den relativa överbefolkningen är alltså en nödvändig följd av ackumulationen, men också förutsättning för själva det kapitalistiska produktionssättet. “Överbefolkningen bildar en disponibel industriell reservarmé, som är kapitalets egendom i lika hög grad, som om den vore uppfödd på kapitalets bekostnad. Den åstadkommer ett alltid arbetsvilligt människomaterial, som står till förfogande för kapitalets växande behov, alldeles oberoende av den verkliga befolkningstillväxten.” (558)

Den väldiga samhälleliga rikedom, som åtföljer den ständigt växande ackumulationen och som förvandlas till nytt kapital, tränger med våldsam kraft in i alla gamla produktionsgrenar, vilkas marknader plötsligt utvidgas, eller lägger beslag på nya objekt, som t.ex. järnvägsanläggningar, som blivit nödvändiga på grund av de gamla industrigrenarnas tillväxt. I alla sådana fall är det nödvändigt, att stora reserver av människor plötsligt kan kastas in för att fylla luckorna, utan att produktionen avbrytes på andra områden. Överbefolkningen levererar dessa nödvändiga reserver. (558)

Överbefolkningens existensformer

Överbefolkningen har tre huvudformer: flytande, latent och stagnerande. Den flytande delen är de som under industriernas upp- och nedgångar avskedas och flyttar runt, eventuellt emigrerar, tas in igen, osv; alltså den delen av överbefolkningen som tjänar till att snabbt bytas ut utifrån kapitalets skiftande behov. Den latenta delen utgörs av de inom jordbruket vars existens skiftar i förhållande till jordbrukets industrialisering, urbaniseringen och industriernas eventuellt akuta behov av arbetskraft. Den stagnerande delen utgörs av arbetarklassens understa skikt, de tvingade till genomgående oregelbunden sysselsättning, högsta arbetsinsats och minsta betalning.

Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets storlek och tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetararmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag. (569)

Den så kallade ursprungliga ackumulationen

“I den verkliga historien spelar som bekant erövring, underkuvande, rånmord, kort sagt, våldet huvudrollen.” (629)

För kapitalismens - som historiskt specifikt produktionssätt - etablering krävs vissa bestämda förhållanden: kapital och lönarbetare. Kapital från materiella och koloniala erövringar av rikedomar, alltså ansamlingar av stora mängder pengar. Arbetare från jordlösa bönder som söker sig till fabrikerna för att sälja sin arbetskraft. Detta är “…den historiska skilsmässoprocessen mellan producenten och produktionsmedlen.” Den så kallade ursprungliga ackumulationen. Men det är ingen förädling eller förökning av produkter utan en expropriation som är “inskriven i mänsklighetens historia med outplånliga tecken av blod och eld.” (630) Det finns exempel på en början till denna process redan på 1300-talet men den “kapitalistiska tidsåldern” daterar Marx från 1500-talet och framåt, från medelhavsstäderna som ett första centra.

“Grundvalen för hela denna process är expropriationen av jordbrukarnas egendom, bondejorden.” (630)

Kring den här perioden upplöstes feodalherrarnas “följen” och en öppen kamp mot kungamakten bedrevs, och med våld fråntogs böndernas jord. Allmänningar och åkerjord blev till betesmark (för får, vars ull såldes). Trots lagar om jorden får inte bönderna tillbaka den. I och med Reformationen togs än mer jord, då kyrkegendomar togs över, men också statsegendom. Storgods centraliserades (dels genom att ta mer mark och dels genom att "småarrendatorer" gjordes till proletärer) och allmänningar omvandlas till privategendom. Till stor del rättfärdigades detta med att “slöseri” så undveks, att produktionen ökades och “nationen” berikades. Marx sammanfattar:

“Rovet av kyrkogodsen, det bedrägliga avyttrandet av statsegendomarna, stölden av allmänningarna, förvandlingen av feodalegendom och klanegendom till modern privategendom, hänsynslösa övergrepp och terror - allt detta utgör den ursprungliga ackumulationens idylliska metoder. Dessa metoder erövrade jorden åt det kapitalistiska jordbruket, införlivade jorden med kapitalet och skaffade städernas industri den nödvändiga tillgången på rättslösa proletärer.” (646)

Alla nya proletärer kunde dock inte inordnas, därför: lagar mot “lösdriveri”. Med statsmakt tvingades människorna bli proletärer. Men med det kapitalistiska produktionssättets utveckling, som “bryter ner varje motstånd” (649), kommer snart de “ekonomiska förhållandenas tysta tvång” att reglera arbetarna. Direkt våld hör då till undantagen. Så var det inte från början med den så kallade ursprungliga ackumulationen. Lagstiftningen om lönearbetet var “från början inställd på att underlätta exploateringen av arbetarna”. Det som gör bönder till lönarbetare skapar också en marknad för industrikapitalets produkter:

“Förr i tiden alstrade och bearbetade bonden och hans familj största delen av de livsmedel och råvaror, som de sedan själva förbrukade. Dessa råvaror och livsmedel har nu blivit varor, och manufakturerna är storarrendatorns marknad. Garn, linnetyg, grovt ylletyg, alltsammans ting, som varje bondefamilj hade alstrat råvarorna till, och som de själva spann och vävde för eget bruk - förvandlades nu till manufakturvaror, vilkas avsättningsmarknad just blev landsbygden. De talrika spridda kunder, som förr försågs med dessa varor av en mängd små producenter, som arbetade för egen räkning, samlas nu till en enda stor avsättningsmarknad, som industrikapitalet behärskar.” (657)

Men:

“Det är först när storindustrin börjar leverera maskiner, som en fast grundval lägges för den kapitalistiska jordbruksdriften. Den exproprierar radikalt bondebefolkningens stora massa och fullbordar skilsmässan mellan jordbruket och den lantliga hemslöjden - spinneriet och väveriet - vars rötter den rycker upp. Det är också först storindustrin, som erövrar hemmamarknaden åt industrikapitalet.” (658)

Till viss del uppstod säkerligen industrikapitalet genom gradvis ackumulering, som arrendatorer och skråmästare etc. Men till största delen bestod “den kapitalistiska produktionsperiodens morgonrodnad” (660) i “kolonialsystem, statsskuldsystem, modernt skattesystem och protektionssystem.” Marx beskriver hur slavhandel, folkmord och plundringskrig gjorde att “stora förmögenheter växte upp som svampar ur jorden … utan att en enda shilling satsades.” (662)

Den offentliga (statliga) skulden blir en av de mäktigaste faktorerna. Med hjälp av denna kunde både finansväsendet och skattesystemet växa fram.

Slutligen bjuder Marx på lite teleologi och en hänvisning till Manifestet:

"Det sätt att tillägna sig egendom - alltså även kapitalistisk privategendom - som det kapitalistiska produktionssättet skapar, är den första negationen av den individuella privategendom, som skapats genom eget arbete. Men den kapitalistiska produktionen frambringar med en naturlags nödvändighet sin egen negation. Det är negationens negation. Denna återställer inte den privata äganderätten men däremot den individuella äganderätten i den utsträckning, som den kan förenas med de landvinningar, som den kapitalistiska epoken har gjort: samverkan och gemensam besittning av jorden och av de produktionsmedel, som arbetet självt har frambragt."

Relaterad litteratur:

Den moderna kolonisationsteorin

Men i kolonierna fortsätter våldet som är den ursprungliga ackumulationen. För det räcker inte med pengar, produktionsmedel och andra maskiner; om det inte först har producerats proletärer, lönarbetare, kan inte kapital produceras, ty “kapitalet är inte ett ting, utan ett genom ting förmedlat förhållande mellan människor.” (673) Då lönarbetare inte finns att tillgå, och en relativ överbefolkning pressar ner deras lön, blir lönen för hög och tillgången osäker. Beroendeförhållandet mellan arbetare och kapitalist måste skapas.

“Man kan med lagstiftningens hjälp sätta ett konstlat pris på denna orörda mark, oberoende av lagen om tillgång och efterfrågan, och därigenom tvinga arbetaren att förbli lönarbetare, tills han på det sättet har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna köpa jorden och bli en självständig bonde. De pengar, som flyter in till statskassan vid denna försäljning - alltså fonder, som pressas ur arbetslönen genom kränkning av den heliga lagen om tillgång och efterfrågan - kan regeringen sedan använda för att, i den mån den växer, importera barskrapade individer från Europa till kolonierna och på så sätt hålla kapitalisternas arbetsmarknad fylld. Under sådana förhållanden ordnar sig allting i denna den bästa av världar.” (678)