Factories of knowledge, industries of creativity

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Gerald Raunigs Factories of knowledge, industries of creativity är ett försök till en diagnos av det samtida utbildningsväsendet och kulturarbetet. Boken är uppdelad i två delar, första delen om “kunskapsfabriken”, den enda del som intresserar oss här.

Det är missvisande att tala om kunskapsfabrik. Fabriken kondenserade produktionen i en plats, och med det också motståndet. Idag är allt utspritt i samhällsfabriken, eller metropolen. Skolan är inte direkt en sådan kondenserad plats som fabriken var, men den fungerar mer och mer som en slags fabrik; skolan utvecklas mot en strömlinjeformad massproduktion av högkvalitativ, specialiserad arbetskraft. Också produktionen av kunskap tar en fabriksmässig form. Det ska vara mätbart, för omedelbart bruk, och säljbart. Fabriken som begrepp, resonerar Raunig, bär på en resonans med territoriet, kroppar-maskiner, och potentialen att konstruera, sammanfoga (assembling). Fabriken är en reterritorialiseringsplats. I den meningen är kunskapsfabriken just en fabrik. För den inte bara förmedlar kunskap och arbetskraft, ett stopp på det samhälleliga löpande bandet. Kunskapsfabriken är en av de främsta modulerande kontrollinstanserna, genom självdisciplinering och skuldsättning, som producerar de nödvändiga subjektiviteter metropolen behöver.

Mycket av det här är generaliserande och möjligen ett försök att teoretiskt föregripa vad som mest är tendenser. Raunigs stil och språk är väldigt svävande och för mig tycks det som att Raunig gillar begreppen mer som språkliga konstruktioner än verktyg. För den som inte har tålamod med sådant kan nöja sig med kapitel 3 där Raunig listar 28 tendenser för det “modulerande universitetet”.

Man gör inte motstånd mot kontroll. Inte motstånd i meningen en oppositionell kraftmätning i alla fall. Man deserterar, flyr, överger. Följ flyktlinjerna, uppmanar Raunig. Men glöm inte att det alltid rör sig om en immanent desertering. Det rör sig inte om att fullständigt lämna världen, det är omöjligt; den immanenta deserteringen handlar om att skapa nya världar. Det här blir igen mycket luddigt; vad innebär det egentligen? Desertörer vill inte ha skisser; vi vill ha kartor. Raunig tar upp Foucaults teori om sanningsdiskurser, olika sätt att tala och förmedla sanning och kunskap. Kopplingen till flykt och desertering är oklart, men klart är att undersökningen föreslås som ett praktiskt sätt att producera sådan kunskap som fungerar subversivt i förhållande till kunskapsfabrikens modulering:

The focus here is on insinuating a mode of investigation, which leads people to take care of themselves. Socrates is not a teacher in the classical sense, but nor is he a universalist wise man, and nor is he a charismatic master-prophet. His craft consists not of teaching and imparting, but rather in a practice of calling-into-question. The Socratic inquiry leads to self-inquiry. Here knowledge is no longer embodied in a static center, captive, brought to a standstill. Knowledge production lies precisely in the movement from the inquirer to those who are guided by the inquiry to exercise self-care, to give account of the coherence between rational discourse and manner of living.
[…] Traveling through the city, he begins an inquiry of the citizens. In a certain way, this procedure treats the same problem that is also central to contemporary techniques of emancipatory knowledge production, essential also for the Operaist practices of inchiesta operaia and conricerca, or more generally militant research: how is knowledge production to be practiced as a social-machinic exchange, which specifically does not situate knowledge in a privileged center and monopolize it? (s. 59-60)

Det allmänna intellektet kommer från människans samhälleliga vara, men återuppstår med fabrikssamhället definitivt som objektifierat, “maskiniskt” intellekt. Det allmänna intellektet blir en produktivkraft i direkt mening. Det vore ett misstag att ta det allmänna intellektet för något i sig frigörande, men det är där det händer. Det är i konflikterna i och kring det allmänna intellektet, dess deterritorialiseringar och reterritorialiseringar, som det gäller att ta sats. Vi måste börja där — och där betyder framför allt kunskapsfabriken — men vi måste gå bortom, säger Raunig. Det handlar inte om att simpelt bejaka eller ta över det allmänna intellektet; vi behöver transformera det till en “transversal” hjärna. En transversal hjärna av sammansatta organ, flöden och svärmar; “nomadic soviets of knowledge production … drawing lines of flight from the old models of the avant-garde and universality.” (s. 66)

Vad betyder det egentligen? Exempel nummer ett är ockupationen av universitetet i Zagreb, och plenumet som organiserades där. Det pågick i fyra månader. Fyra månader då maktbalansen var rubbad, de vanliga representationssystemen utmanades, människor från alla grupper (studenter, arbetare, arbetslösa…) utbildade sig i nya sätt att leva. (Och en influens och inspiration för det nu pågående upproret i Bosnien.) Exempel nummer två är 2011 års asambleas, också de breda, inkluderande gemenskaper och experiment i nya sätt att leva, andra sätt att utöva demokrati och utgöra ett samhälle. De är tillfälliga, även om vissa lyckas hålla sig vid liv i månader. De uppstår, plötsligt, och ebbar ut. Reterritorialiseras och deterritorialiseras. “Nomadiska sovjeter”. Det finns mycket mer att önska av dessa, mycket mer att utveckla, och för det har inte Raunig mycket att bidra. På det sättet är Raunig mycket samtida och aktuell, och samtidigt frånsprungen, historia.