Aktivismkritiken

Den 18 juni 1999 organiserade Reclaim the Streets och Earth First! en "global aktionsdag mot kapitalismen", som kallades för J18. I hundratals städer jorden över genomfördes aktioner mot ländernas finanscentra. I London ockuperade tiotusentals aktivister city och stängde ner börserna och bankerna för en dag. I efterdyningarna av aktionsdagen så producerade några londonaktivister en pamflett vid namn Reflections on June 18th, i den fanns en text som hette Ge upp aktivismen. Den startade en diskussion i den utomparlamentariska aktiviströrelse som växt fram under 90-talet i Storbritannien (och även i Sverige).

Diskussionen handlade i korta drag om att det inte räcker att göra aktioner och landsätta kampanjer för att störta något så komplext som kapitalismen. Aktivister kan skada enskilda företag genom aktioner, men det går inte att konfrontera kapitalismen på samma sätt. Kapitalismen handlar inte bara om banker och storbolag, utan är en social relation som löper genom hela samhället.

Det fanns även kritik mot den roll som aktivister tar på sig som experter på samhällsomvandling, att de drar på sig "en aktivistmentalitet". Att "folk tänker på sig själva i huvudsak som aktivister och tillhörande en vidare aktivistgemenskap" (från Ge upp aktivismen). Ett svar på detta i tidningen The Bad Days Will End! säger att aktivistrollen inte är något man kan tänka bort, att det är en social roll som uppstår genom "komplicerade samhälleliga processer". J. Kellstadt skriver:

Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett "anti-aktivistiskt" och "anti-politiskt" förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från KK/Collectivities i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är på en och samma gång arbetare och "icke-arbetare", arbetare och "aktivister", till och med arbetare och – bevare mig väl! – intellektuella. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt kluvna natur, sin "dubbla" samhälleliga existens, och låtsas att man "bara" är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin "andra" sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken "anti-aktivistisk", "autentisk", "icke-alienerad", de "riktiga" proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen. (från Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet)

I Sverige översattes Ge upp aktivismen av Stockholms Autonoma Marxister och gavs ut som fotokopierat häfte 2001 tillsammans med efterskriften Bortom aktivismen och Vi är inga kampanjnissar. Häftet provocerade fram en diskussion i tidningen Arbetaren mellan anarkafeministen Sonia Hedstrand och Stockholms Autonoma Marxister 2001-2002.

Texterna i diskussionen

• Andrew X: Ge upp aktivismen
• Andrew X: Ge upp aktivismen II - Bortom aktivismen
• J. Kellstadt/The Bad Days Will End!: Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet Länk 2
• Undercurrent: Practice and Ideology in the Direct Action Movement Länk 2 Länk 3
• Heinz Schenck: Vi är inga kampanjnissar
• Stockholms Autonoma Marxisters häfte (med några av ovanstående texter)
• Sonia Hedstrands inlägg "Auktoritär marxism" i Arbetaren nr 48, 2001
• Nathan Hamelbergs replik "Kvinnokamp är klasskamp" i Arbetaren nr 51-52, 2001