Aktivismkritiken

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
Aktivism.jpg
Aktivism har kritiserats flera gånger sedan arbetarrörelsens födelse och från delvis olika perspektiv. Det som här kallas "aktivismkritiken" hänvisar både till den specifika diskussion som uppstod i samband med globaliseringsrörelsens protester runt 2000 talet, och till den bredare diskussion som förts under längre tid.

Kritiken har flera aspekter och alla kritiker riktar inte in sig på samma. Först och främst riktas kritik mot föreställningen att "aktioner" kan störta något så komplext som kapitalismen. Förändring måste börja och röra sig på mer grundläggande plan, det vill säga vara av mer "vardaglig" art och inte något som endast iscensätts av enskilda individer eller grupper som tillfälliga händelser. Men det har funnits flera olika och ibland motstridiga uppfattningar om vilka specifika aktiviteter och verksamheter det rör sig om, både bland de som kritiserar och försvarar "aktivismen". Olika svar på frågan Vad är aktivism? har därför resulterat i en del förvirring. Få försvarar den vanliga repertoaren av demonstrationer, manifestationer, och aktioner för uppmärksamhet som tillräckligt för att skapa genuin förändring. Skillnaderna ligger dels i synen på strategi och taktik, alltså vilka aktiviteter som anses meningsfulla och hur de hänger ihop i en större plan (om de gör det alls), och dels i synen på subjektivitet och historia, det vill säga vilka aktörer som anses bära på potentialen till förändring och i vilka historia situationer.


Marx och det historiska partiet

"I have also tried to clear up a misunderstanding that when I refer to the party I mean an organization which died eight years ago, or an editorial board which broke up twelve years ago. When I refer to the party I do so in an historical sense."

Den revolutionära gruppens impotens

Aktivism som alienationens högsta stadium

Från och med situationisterna kritiserades aktivistmentaliteten för att den ledde till ett uppoffrande av livet för Saken, en negation av personligheten och underkastelse under en doktrin.

Ny aktivism och kritik

Den 18 juni 1999 organiserade Reclaim the Streets och Earth First! en "global aktionsdag mot kapitalismen", som kallades för J18. I hundratals städer jorden över genomfördes aktioner mot ländernas finanscentra. I London ockuperade tiotusentals aktivister city och stängde ner börserna och bankerna för en dag. I efterdyningarna av aktionsdagen så producerade några Londonaktivister en pamflett vid namn Reflections on June 18th, i den fanns en text som hette "Ge upp aktivismen". Den startade en diskussion i den utomparlamentariska aktiviströrelse som växt fram under 90-talet i Storbritannien (och även i Sverige). Diskussionen handlade i korta drag om att det inte räcker att göra aktioner och landsätta kampanjer för att störta något så komplext som kapitalismen. Aktivister kan skada enskilda företag genom aktioner, men det går inte att konfrontera kapitalismen på samma sätt. Kapitalismen handlar inte bara om banker och storbolag, utan är en social relation som löper genom hela samhället. Det fanns även kritik mot den roll som aktivister tar på sig som experter på samhällsomvandling, att de drar på sig en "aktivistmentalitet". Att "folk tänker på sig själva i huvudsak som aktivister och tillhörande en vidare aktivistgemenskap" (från "Ge upp aktivismen"). Ett svar på detta i tidningen The Bad Days Will End! säger att aktivistrollen inte är något man kan tänka bort, att det är en social roll som uppstår genom "komplicerade samhälleliga processer". J. Kellstadt skriver:

Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett "anti-aktivistiskt" och "anti-politiskt" förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från KK/Collectivities i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är på en och samma gång arbetare och "icke-arbetare", arbetare och "aktivister", till och med arbetare och – bevare mig väl! – intellektuella. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt kluvna natur, sin "dubbla" samhälleliga existens, och låtsas att man "bara" är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin "andra" sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken "anti-aktivistisk", "autentisk", "icke-alienerad", de "riktiga" proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen. (från J. Kellstadt/The Bad Days Will End!: Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet)

I Sverige översattes "Ge upp aktivismen" av Stockholms Autonoma Marxister och gavs ut som fotokopierat häfte 2001 tillsammans med efterskriften "Bortom aktivismen" och "Vi är inga kampanjnissar".

Bortom aktivismen, bortom kritiken

Det finns en uppenbar risk när kritiken blir abstrakt att den frikopplas från konkreta konjunkturer (av klassammansättningscykler) och landar i en passiv och uppgiven position som inte aktualiserar någon form av aktivitet. Den vändning bort från symbolpolitik av typer "aktioner" som manifestationer, och även strejker, blockader etc., som poängterades av grupper som Kamunist Kranti, Kämpa tillsammans!, Dissident och Tiqqun syftade mycket till att lyfta fram olika typer av "mikrokamp", små konflikter i det vardagliga och informella, som inte representerades eller ens relaterades till arbetarrörelsen eller "vänstern", utan mer direkt ingrep i den verkliga rörelsen.

En viktig aspekt blir här klassammansättningens dynamik över tid och kapitalismens kristendenser. ...

Väsentlig läsning