Riot. Strike. Riot
Joshua Clover är poet, men inte det minsta intresserad av att fastna i meditationer över vad som ryms i ett ord. I stället för att ontologisera vill han historicera, vilket inte minst är att periodisera. Bokens titel ska läsas som en historiesociologisk modell över hur den kollektiva handlingens former har förändrats under moderniteten. Tre faser, två skiften. Skiftet från riot till strike hänger samman med den industriella revolutionen. Strejken blir till ett “socialt faktum” någon gång i början av 1800-talet, om inte förr så 1842. Då inleds en historisk epok där upploppet går tillbaka som kollektiv uttrycksform (i den industrialiserade världen, det vill säga). Parallellt med kapitalismens “långa kris”, vars start kan dateras till 1968 eller 1973, sker sedan den andra skiftet som vi är mitt uppe i, från strike till riot.
“Den nya upploppsepoken” skiljer sig från den gamla. Brödupploppen på 1700-talet riktade sig mot höga priser på livsmedel; ofta bottnade de i en protest mot att spannmål exporterades trots att lokalbefolkningen inte hade nog med mat. Vår tids upplopp tenderar däremot att inledas “inte vid kornboden utan vid polisstationen”; gnistan utgörs ofta av att polisen misshandlat eller mördat någon rasifierad, som i fallet med Rodney King i Los Angeles-upploppen 1992 som Joshua Clover ser som ett portalexempel.
Om denna bok är ett akademiskt arbete – jag är ännu inte säker efter att bara ha läst inledningskapitlet – så får det sorteras in under historisk sociologi. Närmare bestämt rör den just de frågor om social och politisk konfrontation som präglar forskningsfältet “contentious politics studies” (CPS), vilket har presenterats i historikertidskriften Scandia av de tre lundahistorikerna Andrés Brink Pinto, Martin Ericsson och Stefan Nyzell. Dessa konstaterar att den brittiske sociologen Charles Tilly utgör “CPS-fältets fixstjärna”, särskilt i sin dialog med den brittiske historikern E.P. Thompson. Den ene en strukturalist som intresserade sig för storskalig förändring över långa cykler, den andre intresserade sig för folkliga protester ur mer kulturhistorisk synvinkel, grundad i en marxism. En tredje inspirationskälla har varit antropologen och anarkisten James C. Scott. Ur mötet mellan dessa tre perspektiv uppstod alltså forskningsfältet CPS. Det är ett delvis liknande möte som lagt grunden för Joshua Clovers Riot.Strike.Riot, även om anarkismen (såväl den klassiska och den insurrektionella som den antropologiska) vid första anblick tycks märkligt frånvarande. I dess ställe har Clover fört in en värdekritik, fast med elegant minimering av de marxologiska inslagen. Bokens index rymmer inga hänvisningar till Heinrich, Kurz, Postone eller Rubin, om än en hel del till Marx.
Kapitalet som “processerande motsättning” kan begripas via flera begreppspar. Produktion kontra cirkulation – värde kontra pris – mervärde kontra profit – totalkapitalet kontra det enskilda kapitalet. Det enskilda kapitalet har varken skäl eller möjlighet att bry sig om varornas värde eller om kapitalismens överlevnad, eftersom det lyder under tvånget att konkurrera med andra enskilda kapital om att utvinna profil. Med andra ord en motsättning mellan vad Marx benämnde som absolut och relativt mervärde: konkurrensen mellan enskilda kapital driver totalkapitalet att ersätta det levande arbetet med dött, samtidigt som kapitalet inte kan existera annat än genom att ständigt öka behovet av levande arbete i avlönad form.
Kapitalets jakt på relativ tillväxt undergräver dess absoluta tillväxt. Krisen är ett resultat av denna motsättning. Den yttrar sig inte i en brist på pengar, utan snarare i att det finns ett överflöd av såväl pengar som av arbetskraft, men inget meningsfullt sätt att kombinera dessa två på ett sätt som får pengarna att växa. Med andra ord uppstår, i den långa krisepok vi genomlever, en “överskottsbefolkning“, som i linje med konkurrensens logik tenderar att bli rasifierad.
Det blir tydligt att Joshua Clovers övergripande analys är samstämmig med tidskriften Endnotes. Han polemiserar både mot Alain Badious militanta idealism (där upploppet förs tillbaka till “idén”) och mot den sociologiska positivismen (som vill förklarar upploppet utifrån deltagarnarnas omedelbara livsvillkor). Han argumenterar övertygande för att upploppet förtjänar att teoretiseras i egen rätt, inom ramen för en historisk teori om kapitalismens utveckling; “how the capitalist world-system i ordered and disordered”.
Joshua Clovers tar Giovanni Arrighis cykelteori och slår samman de två industriella cyklerna – den brittiska och den amerikanska – till “en enda metacykel” som mycket förenklat rör sig från cirkulation (handelskapital) till produktion (industrikapital) till cirkulation (finanskapital). Detta korrelerar enligt Clover mot rörelsen från upplopp till strejk till upplopp.
- Phases led by material production will issue forth struggles mithin production, over the price of labor power; phases led by circulation will see struggles in the marketplace, over the price of goods.
Om upploppet (i sin äldre form) riktade sig mot höga priser, riktade sig strejken mot låga löner. Konsumenten kravallar, arbetaren strejkar. Givetvis går dessa roller in i varandra; konsument och arbetare är två tillfälliga roller i den gemensamma livsföring som är nödvändig för att upprätthålla ett proletariat, skriver Clover.
Även vår tids upplopp har att göra med protesten mot höga levnadsomkostnader, snarare än mot låga löner. Men 2000-talets prissättning fungerar helt annorlunda än 1700-talets. På dagens globaliserade, finansialiserade marknad är det i allmänhet omöjligt att stå upp till försvar av vad E.P. Thompson kallade en “moralisk ekonomi”.
- In 1700, police as we recognize them did not exist; /…/ the state was far and the economy near. In 2015, the state is near and the economy far. /…/ Even basic foodstuffs are likely to originate a continent away. /…/ Riot prime cannot help but heave itself against the state; there is not way not to. /…/
- Two manifest forms are economic destruction and looting, one often following on the other in a conjoined negation of market exchange and market logic. /…/ Looting is /…/ a version of price-setting in the marketplace, albeit at price zero.
Vad jag framför allt saknar hos Clover är en ansats till att förstå de upplopp som inte är rasifierade utan rent ut sagt rasistiska. Jag tror inte att ord som “pogrom” eller “lynchmobb” förekommer i boken. Det är självklart att författaren förlänar en viktig roll åt kravallerna i Los Angeles år 1992, men jag skulle vara mycket nyfiken på att höra något om samma års rasistkravaller i Rostock. Eller något om den politiska roll som fotbollshuliganer numera spelar i länder som Ryssland eller Egypten.
Det finns säkert goda skäl att utesluta det som kan kallas “reaktionära upplopp” från analysen, men jag blir nyfiken på dessa skäl. För även dessa yttringar har ju tydliga kopplingar till kapitalismens historiska dynamik och produktionen av en överflödig befolkning. Samtidigt pekar de mot en ytterligare aspekt som det är väldigt tyst om i Riot.Strike.Riot, nämligen upploppets koppling till maskulinitet. Att ropa på genusperspektiv känns lite som att sparka in öppna dörrar, men kanske är det just ett sådant perspektiv som skulle kunna hjälpa Clover att tydligare motivera bokens tysta avgränsning mellan upplopp och pogrom.
För att återknyta till inledningen, så framlägger Joshua Clover en i bästa mening dialektisk kritik av de dominerande teorierna om social konfrontation. Kritiken riktar sig alltså mot det gängse bruket av motsatspar som politik/ekonomi och subjekt/objekt.
- The purely economistic and the purely political, as might be expected, display each other’s limits in negative.
Å ena sidan har vi den positivistiska forskningen om sambandet mellan matpriser och upplopp. Den bedrivs bland annat vid forskningsinstitutet NECSI och har i Sverige populariserats av tidskriften Axess i kölvattnet av arabiska våren. Dessa forskare menar sig ha funnit ett exakt gränsvärde för matpriserna; passeras detta, blir upplopp mer sannolika. Tesen tycks få stöd av insamlad data – men frågan är hur mycket den faktiskt hjälper för att förstå upploppets dynamik och karaktär. Det ekonomistiska synsättet leder till att människors handlingar uppfattas som föga mer än spasmer.
Som absolut motpol finner vi Alain Badiou som på högsta abstraktionsnivå har utvecklat en filosofisk teori kring den politiska “händelsen”, i vilken ett upplopp förstås som uttryck för “idén”. Även här finner Clover ett visst sanningsinnehåll, om än gravt stympat i sin extrema idealism. Dessutom påpekar han att Badious tankar om politiska rörelser olika cykler stämmer synnerligen dåligt med historisk empiri så fort perspektivet vidgas utanför Frankrike.
- These two approaches stand before us like Scylla and Charybdis, the hard shoals of vulgar economism and the whirlpool of political abstraction. How to navigate between them, between the riot as hunger game and the riot as emanation of a diaphanous structure of political feeling?
(Ja, det märks på språket att Joshua Clover är poet och det är skönt att slippa läsa ännu en bok av en amerikansk journalist, slipad i att följa sin mall för hur sakprosa ska skrivas.)
Kapitel ett avslutas med en kort utläggning kring ännu en dialektik som spelar en central roll i boken, nämligen det dialektiska förhållandet mellan produktion och cirkulation (inom ramarna för det kapitalistiska produktionssättet):
- Strike and riot are practical struggles over reproduction within production and circulation respectively. Their strengths are equally their weaknesses. They make structured and improvisational uses of the given terrain, but it is a terrain they have neither made nor chosen. The riot is a circulation struggle because both capital and its dispossessed have been driven to seek reproduction there.
- /…/
- It is in fact the existence of those two spheres, in their unity and contradiction, that guarantees the existence of and gives form to struggles for reproduction.
- /…/
- This is the dialectical theme, this dilemma of necessity and limit. The marketplace, the police, circulation. These are not situations where any final overcoming is possible; they are where struggles begin and flourish, desperately.
Det bör alltså stå klart att Joshua Clover inte lägger fram någon överhistorisk teori om sociala protester. Analysen rör sig inom kapitalismens ramar och det är bara där som det går att tala om ett dialektiskt, motsägelsefyllt förhållande mellan produktion och cirkulation. En av de stora frågorna blir hur vi ska förstå tanken om att kapitalismens historia rymmer en pendelrörelse där den ena av polerna varit primär vid olika tidpunkter. Primär på vilket sätt? Här lutar sig Clover på Arrighis läsning av Marx, som jag nämnde i första avsnittet men nog måste återkomma till.
|
Kommentar av signaturen "J": En kort anmärkning rörandes ordet. Diskussionen kring översättningen är intressant av flera skäl. Lockelsen att översätta “riot” till det plats- och situationsspecifika “upplopp”, med dess omedelbara konnotation av rörelse är förstås stor. Ändå finns det kanske skäl att ta några andra förslag i beaktan. Det engelska ordet “riot” återfinns ett par gånger i Butlers Homeros-översättningar, men söker man det betecknades etymologi i dess mer moderna mening tycks det instruktivt att snarare vända sig mot det våldsamma uppbrott, grekiskans ἐξυβρίζω, som återfinns hos både Herodotos och Thukydides och som är närbesläktat med Euripides ἐγκαθυβρίζω. Den gemensamma stammen, verbet ὑβρίζω, pekar inte bara mot en given mytologisk klangbotten utan ger också, a fortiori, en resonans av någonting som sker hastigt, plötsligt och våldsamt. Det verkar inte finnas någon självklar övergång från grekiskan till latinet, från Hybris till Petulantia. Istället inställer sig seditio, rebellio och tumultus. Rebellio ger i Gaffiots latin-franska ordlista från 1934 “återupptagna fientligheter” och “återupptaget kriget”, troget prefixet re-, åter-, och substantivet krig, bellum. Tumultus främst oordning, intressant nog med sonora implikationer av oljud. Seditio – med dess engelska utlöpare sedition, franska sédition och svenska uppvigling – kommer nog i sådana fall närmre, med sina politiska och juridiska bibetydelser. (Gaffiot rapporterar exempelvis om ett stycke hos Cicero, enligt vilken folktribunerna upprättats genom uppvigling: duobus tribunis plebis per seditionem creatis.) Ett ord har ännu inte omnämnts. Jämte seditio, rebellio och tumultus återfinns även motus. Motus, i sin allmännaste form rörelse, har intressant nog alltid haft en politisk delbetydelse. Distinktionen mellan handling och tal, en fundamental antinomi, bryts samman i gester – en dans, eller en jordbävning (terrae motus) – men också i en mängdens och slavarnas hotfulla rörelse (motus servorum). Kanske är det just rörelse – Hegels och Marx’ Bewegung, Rimbauds Mouvement – som ger oss nyckeln till begreppets moderna betydelse. Riot – kravall eller upplopp? Tyskan har både Krawall och Auflauf – närbesläktat med Tumult och Unruhen. Men även det har även Aufruhr och Erhebung – ord som delar sitt ascensionella prefix Auf- med svenskans upplopp men även “uppror” – en annan tänkbar kandidat? Tyskans i sammanhanget kanske mest intressanta ord, Aufstand, har vi tråkigt nog ingen motsvarighet till på svenska. Mot bakgrund av händelseutvecklingen i Frankrike kunde det kanske vara intressant att inte bara se till prefixet, Auf-, utan även stammen, Stand, och vända sig mot franskan. Att räta sig, ställa sig upp, stå upprätt och att vinna upprättelse genljuder i franskans Nuit debout – samlingsnamnet för de proteströrelser som i våras spred sig från Place de la République genom hela Frankrike. Engelskans riot skulle kunna översättas till franska på flera olika sätt. Apropå upplopp i förorterna används ofta émeute. De pågående protesterna beskrivs ofta med manifestation, eller, av deltagarna själva, i sin förkortade form manif. Soulèvement, rébellion och insurrection inställer sig också. Men kanske är det ändå révolte som bäst fångar engelskans riot, och som kommer närmast tyskans Aufstand. Vi erhåller, via latinets revolvo, både en närhet till det plötsliga och kontigenta och till rörelsen samt signalerar en (paradoxal?) cyklisk egenhet genom prefixet re-. En uppstigande genklang via Copernicus De revolutionibus orbium coelestium? Ordet finns i alla fall på svenska, revolt. |
Algeriet, Barcelona, Columbia, Ecuador, Egypten, Haiti, Hong Kong, Indonesien, Irak, Libanon, Paris, Santiago, Sudan – listan på länder och större städer där olika former av folkliga upplopp och resningar inträffat de senaste veckorna och dagarna börjar bli lång. När jag skriver detta kommer kanske något av dem ha avstannat medan andra tillkommit. Tendensen förblir likväl ett faktum. Upploppen har olika bakgrund och historia och lär få olika varaktighet, men de verkar ha en sak gemensamt och det är att de riktar sig mot missnöje med det politiska styret: dess korruption, handlingsförlamning och illegitimitet.
Det verkar vara allmänt vedertaget att det saknas en given och helt adekvat term på svenska för vad det handlar om. Jag skrev ”folkliga upplopp och resningar”, men det finns fler synonymer med vissa nyansskillnader i betydelse och association som kan vara mer eller mindre precisa och korrekta för de olika specifika händelserna: uppror, gatuoroligheter, kravaller, revolter, sociala protester, folkliga resningar, och så vidare. Upplopp verkar emellertid vara det mest använda ordet. Den svenska översättningen av litteraturvetaren och poeten Joshua Clovers Riot. Strike. Riot. The New Era of Uprisings (2016) heter exempelvis Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna (2019).
Det är också till den boken jag tänkte återvända för att påminnas om omständigheter och generella förklaringar till varför upplopp har blivit ett så pass naturligt inslag i den samtida kapitalismen. Till den svenska översättningen sammanfattas Clovers övergripande historisering och förklaring kärnfullt:
- Medan upploppet var den dominerande typen av protest i det tidigmoderna Europa, innebar industrialiseringen och arbetarrörelsens framväxt att kollektiva aktioner i allt högre grad kom att organiseras i form av strejker. Sedan 1970-talet genomlever vi en utdragen kris för kapitalismen där antalet strejker minskar drastiskt och upploppen återkommer med förnyad styrka i former där ras- och klassdimensionerna flätas in i varandra. Genom att följa de långa cyklerna i kapitalismens utveckling spårar Clover ett mönster där olika kapitalistiska faser motsvaras av specifika kollektiva aktionsformer. Om kapitalet fram till år 1973 hade sin tyngdpunkt inom produktionen, vilket skapade förutsättningar för organiserade arbetaraktioner i form av strejker och lönekamper, ser vi idag en ”cirkulationsorienterad” finanskapitalism som överallt konfronterar upplopp från det globala proletariatet av exkluderade och överflödiga.
Det ska poängteras att det är det engelska originalet av Clovers bok som jag har läst så det är till den jag fortsättningsvis kommer att referera. Clover är inte intresserad av någon överhistorisk analys och teori av upplopp utan håller sig inom den moderna, kapitalistiska epoken från 1700-talet och framåt med dess produktion, cirkulation, distribution, konsumtion och utbyte av varor och tjänster. Hans ansats är historisk-sociologisk och han vänder sig mot både positivistiskt-ekonomiska och politiskt-idealistiska förklaringsmodeller. Vidare utgår Clover från och förhåller sig främst till amerikanska och västerländska förhållanden. Flera av de pågående upploppen är som synes inte västerländska men mycket av det Clover skriver om upploppens bakgrund och omständigheter har en generell global giltighet:
- Till att börja med fastnar jag för ett resonemang om spontanitet, med referens till Immanuel Kants kunskapsfilosofi, där poängen är att en spontan handling är en som görs frivilligt och Clover menar att spontaniteten ska förstås med den dubbla betydelsen av autonom uppvällning och en frivillig viljehandling.
- ”Nonetheless, the new riot discovers, as it goes to set the price of goods, that the economy as such has receded into planetary logistics and the global division of labor into the ether of finance. The police, however, are to be found on every corner (…) For riot prime, the economy is far, the state near. Either way it is the marketplace and the street”.
- ”Crisis signals a shift of capital’s center of gravity into circulation, both theoretically and practically, and riot is in the last instance to be understood as a circulation struggle, of which the price-setting struggle and the surplus rebellion are distinct, if related, forms”.
- Clover hävdar att de senaste fyra decennierna, sedan slutet på 1960-talet, kan förstås som en lång kris för kapitalet eftersom den skiljer sig från föregående kriscykler i det att någon arbetsskapande återhämtning och återstabilisering inte finns i sikte. Han vänder sig emellertid emot idén att det skulle finnas en god och sund kapitalism och en dålig och osund sådan: ”Capital is a unitary space of flows seeking investment oppurtunities that will return the average profit rate. When this requirement can no longer be satisfied by a growing industrial sector, profits are stored in safe havens, or reinvested elsewhere in commercial enterprise and/or financial instruments. Financialization is simply the name for this shift in capital flows”.
- En konsekvens av kapitalets behov av att röra sig bortom den industriella sektorns otillräckliga profitkvoter är, enligt Clover, att kapital, dött arbete, växer på bekostnad av levande arbete i en process av ”production of nonproduction”, vari kris och ekonomisk nedgång inte längre härrör ut externa shocker utan från kapitalets immanenta gränser.
- ”The riot seeks to preserve nothing, to affirm nothing but for perhaps a shared antagonist, a shared misery, a shared negation. It lacks a program”.
- ”Capital has shifted its hopes for profit into the space of circulation, and thus shifted its vulnerability there. Labor has shifted into circulation with it. So has nonlabor: the under- and unemployed, those left to informal economies, those left to molder. The deindustrialization has been dramatically racialized. The death of the wage demands spells the fading of production struggles unified by the participants’ shared role as wage labor. At the same time, the circulation struggle has no logical requirement that its participants be workers. If labor has the immediate access and legitimacy to interrupt production in the factory, anyone can liberate a marketplace, close a road, close a port. As in the eighteenth century, rioters may be workers, but they do not appear as workers; participants are not unified by their possession of jobs but by their more general dispossession. Into the space of the market they go, struggling for reproduction beyond the wage”.
- ”The riot is precisely such a reckoning with idled capacities, with the surpluses generated by the production of nonproduction that characterizes the descent along the arc of accumulation”.
- Clover citerar filosofen Gilles Deleuze ur Postscript on the Societies of Control (1992): ”It is true that capitalism has retained as a constant the extreme poverty of three quarters of humanity, too poor for debt, too numerous for confinement: control will not only have to deal with erosions of frontiers but with the explosions within shanty towns or ghettos”.
- Det är bland den växande befolkningen av dem som blir helt eller delvis överflödiga för arbetsmarknaden och ekonomin som Clover identifierar en central upprorsgrupp: ”Protest of the Stagnant Relative Surplus Population”.
- Med referens till teoretikerna Gilles Dauvé och Frantz Fanon hävdar Clover att denna växande grupp av människor som i absoluta eller relativa termer är överflödiga för världsekonomin är identisk med (lumpen)proletariatet som är just negationen av samhället; de utan reserver, ofta rasifierade i icke-kvalificerade och lågbetalda arbeten i informella ekonomier inom service- och handelsbranschen – de som mest akut förkroppsligar och lever kapitalismens kris – de som enbart kan frigöra sig själva genom att förstöra hela den sociala ordningen och dess våld som staten är en garant för.
- ”The riot, we might note, is the other of incarceration. That is to say, it is a consequence of and response to inexorable and intensifying regimes of exclusion, superfluidity, lack of access to goods, and state surveillance and violence, along with the state’s inability to apportion resources toward the social peace. Indeed, these are the specific and local conditions for almost every major rebellion in recent history. If the state’s solution to the problem of crisis and surplus is prison – carceral management – the riot is a contest entered directly against this solution – a counterproposal of unmanageability”.
- ”(…) riot is the modality through which surplus is lived”.
- ”Riot prime is not a demand but a civil war”.
Clovers teoretiska studie ger sammantaget en initierad och övertygande förklaring av varför upplopp ständigt återkommer, ständigt reproduceras, i senkapitalismen. Hans analys är i mångt och mycket snarlik den som teorikollektivet Kämpa tillsammans! gör i Lönlösa liv. Skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse (2014) av det proletära tillståndet och den ständiga kampen för att övervinna det. Se även den efterföljande pamfletten En värld bortom fabriken. Inte minst mot bakgrund av den arabiska våren och dess reaktionära motreaktioner är frågan vilka de politiska och ekonomiska konsekvenserna blir, kortsiktigt och långsiktigt, av dagens folkliga resningar och upplopp.
