Frankfurtskolans fascismteori

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Kapitel 7 i Thomas Kroghs Frankfurtskolan – en introduktion, sidorna 125-148. (Daidalos, 1992)


I början av detta kapitel kan det finnas anledning att påminna om ett väsentligt förhållande: debatten om fascismteorin, eller hellre debatten om fascismteorierna, intar en central plats i Frankfurtskolans utvecklingshistoria. Den fascismteori som kring 1940 slog igenom hos de ledande i kretsen, i första hand hos Pollock, Horkheimer och Adorno, utgör ett väsentligt element i utvecklingen fram mot den historiefilosofiska konception som kan kallas upplysningens dialektik. Utöver detta bildar debatten om fascismen ett betydande kvantitativt inslag i Tidskriftens båda sista årgångar. Det är knappast för mycket sagt att alla bidragen refererar, direkt eller indirekt, till denna debatt som naturligtvis i extrem grad hade aktualiserats genom krigsutbrottet (och för kretsens medlemmar rent personligt genom Benjamins självmord vid den fransk-spanska gränsen 1940). Men vikten av detta kvantitativa förhållande inser man först, när man betraktar det i samband med utvecklingen av den grundläggande teoretiska inställning som det indikerar. Därför kan det vara frestande att förklara sig ense med Oskar Negt i att ”den kritiska teorin är den form av marxism som har fascismen … som sitt särskilda erfarenhetsinnehåll”, ifall vi uppfattar kritisk teori som Frankfurtskolans teori under dess sista fas, och inte förlorar den amerikanska horisonten ur sikte.[1]

Detta kapitel sönderfaller naturligt i tre delar. Först (I) tänker jag ge en översikt av synpunkter på fascismen inom Frankfurtskolan fram till 1940. Därefter (II) ska jag ge en översikt av debatten om statskapitalismen i de båda sista årgångarna och gå närmare in på Pollocks ”segrande” teori. Till slut (III) kommer jag att se på förhållandet mellan denna teori och Adornos, Marcuses och Horkheimers fortsatta arbete. Jag försöker också samtidigt sätta dessa diskussioner i förhållande till den moderna fascismdebatten och se om de ännu i dag har något att bidra med. Det säger sig självt att del två och tre därför måste gå in i varandra.

Michael Wilsons Das Institut für Sozialforschung and ihre Fascismusanalysen (1982) indelar Frankfurtskolans reaktioner på fascismen i tre perioder. Eftersom jag är mest intresserad av den slutgiltiga teorins betydelse, nöjer jag i detta kapitel mig med att göra en skillnad mellan före och efter 1940, även om Wilsons uppdelning väl svarar mot den periodisering av Frankfurtskolans utveckling som jag i övrigt har lagt till grund.[2] Denna skillnad motsvarar ungefär skillnaden mellan del (I) och del (II) och (III) i detta kapitel.

Men redan till en början kan det vara nyttigt att uppmärksamma, att vi omkring 1940 stöter på en reell oenighet bland Institutets medlemmar och anhängare om fascismens natur i politiskt, ekonomiskt och socialpsykologiskt avseende.[3] Den version av fascismteori som blev så avgörande för Adorno och Horkheimer utvecklades av Pollock. Mot dem stod i första hand Franz Neumann samt medarbetarna Otto Kirchheimer och Arkadij Gurland. Detta är otvivelaktigt första gången i Institutets historia som man inte sticker under stol med teoretiska oenigheter. De olikheter som ögonvittnen och senare kommentatorer har sett mellan Adorno och Horkheimer redan kring 1930 kom aldrig fram offentligt. Denna debatt uppstod vid en tidpunkt när Horkheimer redan hade gett upp det ursprungliga empiriska projektet. När detta överges försvinner också den gemensamma ram som förut band Institutets medlemmar och medarbetare samman, och det är säkerligen inte minst detta som gör att den inre oenigheten kommer fram. Den utspelas också i viss utsträckning mellan utpräglade teoretiker och mer empiriskt anlagda forskare. Det är värt att notera att den senare sortens debattdeltagare, Neumann och Kirchheimer, just var de Institutmedlemmar som hade en erfarenhetsbakgrund från aktiv politik, och det var de som kom att utgöra den ”förlorande” parten, i vart fall om man ser till skolans interna åsiktsutbyte.

(I) Wilson, som visserligen förbiser Dämmerung (Horkheimer 1934d), har onekligen rätt i att det mest iögonenfallande med Frankfurtskolans behandling av fascismen före 1939-40 är att den är så slingrig och osystematisk. Det är som om medlemmarna inte helt kan få sig till att tro att Hitler finns till på allvar. Deras inställning påminner mest om vakthunden i Sherlock Holmes-novellen ”Silver Blaze”. Det märkliga med den var att den inte skällde om natten. Vi möter, men bara i form av antydningar, en rad teorier om fascismens väsen och framväxt som utarbetades i full bredd längre fram, och som även är inbördes oförenliga.

I Dämmerung antyder Horkheimer en teori om att fascismens styrka beror på upplösningen av arbetarklassens organisationer och arbetslösheten, ett tema som även dyker upp senare (se t.ex. Horkheimer 1934d s. 373 ff.). Detta var otvivelaktigt en i samtiden utbredd uppfattning som också har en omedelbar attraktionskraft, men den har grundligt diskrediterats i senare forskning. Hitler hade mycket svag anslutning i arbetarklassen, även bland arbetslösa arbetare. Tanken att arbetslösheten var en väsentlig anledning till uppslutningen kring Hitler ingår ofta i en större teori om det upplösta och atomistiska hos Weimarrepublikens, som vi även finner antydd hos Horkheimer. Också denna större teoretiska ram, som efteråt blivit känd som teorin om massamhället, har i dag gendrivits.[4]

Under den första perioden tycks även de direkta korta hänvisningar till fascismen som kommer till uttryck i Tidskriften, i likhet med Horkheimers uppfattning i Dämmerung, peka i riktning mot den officiella kommunistiska synen på fascismen, fast utan att omfatta någon socialfascismteori, om nu inte en sådan etikett fästes även på kommunistpartierna själva! I ljuset av det uttalade men också självklara avvisandet av den officiella kommunismen för att den var alltför ekonomistisk är detta förhållande märkligt. Sådana inslag försvinner aldrig helt från de senare diskussionerna inom själva Frankfurtskolan.

Fascismen var, enligt sådana uppfattningar, en ren förlängning av kapitalismen. Den var det stadium som liberalismen naturligt hade övergått till genom behovet av en politisk förmedling av den privata egendomsrätten, ”på så sätt att den totalitära statsuppfattningens praktik i dag utgör den viktigaste konsekvensen av den liberalistiska ekonomin, en konsekvens som många av dess anhängare redan har dragit … Dagens människor behöver verkligen inte välja mellan en liberalistisk ekonomi och en totalitär statsuppfattning, ty den ena går ofrånkomligen över i den andra” (Horkheimer 1934c s. 229 f).

Det viktigaste undantaget från denna tendens är Marcuses artikel från samma år, som verkligen försöker tillämpa programmet om en kritisk och empirisk kulturteori på fascismen. I en essä med rubriken ”Kampen mot liberalismen i den totalitära statsuppfattningen” (1934) föresätter han sig en dubbel uppgift. För det första att kritisera den form av stats- och kulturuppfattning som kom till uttryck i den tyska fascismen och högerkonservatismen på tjugotalet samt även efter Hitlers maktövertagande, och som här betecknas som politisk existentialism. För det andra vill han också visa att denna kritik döljer något, och att detta är dess viktigaste samhälleliga effekt. Trots all kritik av liberalismen på de mest skilda plan, bryter inte den politiska existentialismen med liberalismen på den punkt som Marcuse ser som den väsentliga, frågan om den privata egendomsrätten. Om den existentialistiska kritiken av liberalismen (som han finner mest exemplariskt uttryckt hos Carl Schmitt) säger Marcuse: ”Men då den ekonomiska ordning som är borgarnas förutsättning bevaras i sina grundvalar, riktar sig sådana utfall alltid bara mot en viss sorts borgare (typen småhandlare och ynkliga krämare), men aldrig mot borgarens ekonomiska funktioner i den kapitalistiska produktionsordningen” (s. 167 f. [116]). Detta kan verka som en primitiv version av det som man kan kalla agent- eller identifikationsteorier om fascismen (om detta språkbruk se nedan) – den är monopolkapitalismens diktatur. Men som vi kommer att se skulle det vara att göra Marcuse orätt att utan vidare inordna hans ståndpunkter i den typen av fascismteorier. Visserligen skiljer Marcuse inte, som man gärna skulle göra i dag, mellan fascistiska och högerkonservativa idéer (de går nu ändå över i varandra). En annan svaghet i hans framställning är att denna utvecklingsfigur primärt bara befinner sig på det idéhistoriska och inte på det realhistoriska planet, och att han inte skarpare skiljer mellan liberalism som ekonomisk och som politisk ideologi. Men i Marcuses synpunkter ser vi redan fröet till förståelsen av en dubbelhet hos fascismen som det inte kunde vara lätt att upptäcka redan 1934, men som senare har blivit en standarddistinktion: skillnaden mellan fascismen som (delvis) antikapitalistisk rörelse före maktövertagandet och som regim som efteråt kan och måste stödja sig på samhällets vested interests och på militären, eller som i varje fall inte kan utmana dem som helhet. Det är imponerande hur Marcuse, trots att han använder ideologiska formuleringar som material och därför riskerar att förväxla ideologi och verklighet under fascismen, lyckas greppa just den funktionella tvetydigheten i den fascistiska kritiken av liberalismen.

Han ser inte heller liberalism och fascism som identiska utan betonar deras olikheter, men han hävdar att liberalismen kommer att övergå i fascism. I utgångsläget förhåller sig fascismen och liberalismen till varandra som irrationalism och rationalism. I den meningen är fascismen en förlängning av den konservativt-romantiska oppositionen mot liberalismen, uppfattad som alienation, splittring och atomism, som en samhällsform som framkallar anomi. Irrationalismen är dyrkandet av icke-diskursiva totaliteter, av naturgivna och förment ursprungliga helheter, av det naturliga och naturgivna utifrån en mystisk, dynamisk naturföreställning. Kort sagt dyrkandet av det som legitimerar sig enbart i kraft av att det är, inte att det bör vara. Genom att sätta sådana naturgivna totaliteter före förnuftet förnekas dettas autonomi, medan rationalismen däremot är i grunden kritisk. Men denna rationella princip upphävs av sin egen existensform i det borgerliga samhället. Liksom Horkheimer (Marcuse hänvisar här till Horkheimer 1934) tycker han sig se skillnaden mellan rationalism och irrationalism i färd med att försvinna, så länge den betraktas på det borgerliga samhällets grund. ”Den liberala rationaliseringen av ekonomin (liksom av den samhälleliga organisationen över huvud) är väsentligen en privat sådan: den är bunden till det enskilda ekonomiska subjektets respektive till en mångfald ekonomiska subjekts rationella praxis … Genom denna privatisering av ratiot förs den förnuftsenliga uppbyggnaden av samhället till sitt måldefinierade slut (liksom funktionaliseringen av ratiot i irrationalismen för till dess riktningsdefinierande början)” (s. 173 [122]). När den konfronteras med samhälleliga konflikter, mister denna rationalitet sitt förnuft och åberopar sig även den på legitimerande, naturgivna förhållanden. ”Den grova skissen av den liberala samhällsteorin har visat hur många av den totalitära statsuppfattningens element som är anlagda i den” (s. 174 [123]).

Marcuses grundsyn tycks vara att element i den borgerliga rationalismen, som ju är knuten till den privata egendomsrätten som grund för det ekonomiska systemet, leder över till ett samhälle baserat på en ideologi som egentligen vilar på helt motsatta idéer. Det är som om den tyska idealismens förnuft hade gripits av den weberska rationaliseringen och fortsatt med att slå över i den totalitära staten. Ändå verkar det märkligt att Marcuse menar, att man utifrån den ekonomiska strukturen kan se en oavbruten kontinuitet i utvecklingen av samhällets ekonomiska tolkning. I överensstämmelse med sin grundsyn förankrar Marcuse det kritiska förnuftet i Hegels och Kants klassiska filosofi, som onekligen hade klart liberala och konservativa drag, och spelar ut dem mot Heidegger och Schmitt (1934 s. 194).

Utan tvivel är Marcuse själv tvetydig, inte minst på grund av den bristande klarheten i förhållandet mellan liberalismens politiska och ekonomiska dimension, eller om man så vill mellan det liberala och det liberalistiska. Här måtte erfarenheterna från både Weimarrepublikens uppkomst och dess sista år, demokratins upphävande samt Brünings och von Papens användning av kanslerfullmakter från omkring 1930, ha spelat en avgörande roll. Man kan också betvivla att det är den oinskränkta och ostörda privata egendomsrätten som är det grundläggande elementet i fascismens anpassning till kapitalismen. Detta rimmar ju heller inte med att fascismen skulle vara ett uttryck för monopolkapitalismen. Men Marcuses artikel är fortfarande ett tungt vägande belägg för att det borgerliga samhället producerar irrationalism i och utifrån sin egen struktur.

(II) Fascismdiskussionens andra fas kan bäst beskrivas med utgångspunkt i Pollocks arbeten. I denna debatt intar begreppet planekonomi en central ställning, och det kan finnas anledning att gå något tillbaka i Pollocks produktion och se på hans tidigaste kommentarer till detta ämne.

I sin avhandling om den ryska planekonomin (Pollock 1929) opererade han med en tämligen skarp gräns mellan de planekonomiska och det politiska elementen inom socialismen.

”Alla socialistiska teorier är ense om att den socialistiska ekonomin, i motsats till den 'anarkiska' kapitalistiska, måste stå under en planmässig ledning, även om detta inte kan vara dess enda kännetecken. Ty i så fall skulle så olikartade ekonomiska former som faraonernas rike, merkantilismen, den tyska krigsekonomin och en till sin fulla konsekvens genomförd fascistisk stat behöva anses som socialistiska, liksom en helt trustifierad kapitalism. – Men även om inte varje planekonomi är en socialistisk ekonomi, är dock ingen socialistisk samhällsordning tänkbar där den ekonomiska processen inte utvecklas utifrån en av samhället beslutad plan, utan hjälp av marknaden” (s. 2).

Här är den teoretiska grunden för hans senare fascismteori redan synlig. Är nu socialism planekonomi plus en bestämd politisk ordning, är också en kapitalistisk planekonomi teoretiskt sett fullt möjlig. Skälet till att en sådan ekonomi inte hade förverkligats såg Pollock kring 1930 först och främst i historiskt-politiska förhållanden, i den inre kampen och intressemotsättningen mellan olika kapitalister. Därför såg han också krisen först och främst som ett fenomen som berodde på marknadens planlöshet (se Pollock 1932 s. 14). Här skilde han sig från de ortodoxa marxister som var knutna till Institutet, till exempel Henryk Grossmann vilken uppfattade kapitalistiska kriser som ett resultat av självmotsägelser i den kapitalistiska kapitalackumulationen, motsättningen mellan levande och dött arbete. Pollock, som inte trodde på något automatiskt kapitalistiskt sammanbrott utan menade att kapitalismen kunde ta sig ur den pågående krisen på egen hand fast med ständigt återkommande nya kriser, skiljer uttryckligen mellan kapitalistisk och socialistisk planekonomi som två extrempunkter på en skala av planekonomiska teorier med blandekonomin i mitten (Pollock 1932 s. 18). Pollocks huvudsyfte var att ge en teoretisk grund för idén om planekonomin, och gendriva argument om den kapitalistiska marknadsekonomins naturnödvändighet. Men kapitalisternas inbördes kamp liksom önskan om att inte upphävas som aktiva, ekonomiska subjekt å ena sidan, arbetarrörelsens svaghet å den andra, gör att det historiskt sett är mycket problematiskt att genomföra någon av dessa båda renodlade typer (s. 26 f.).

Att Frankfurtskolan var starkt inriktad på möjligheten att en planekonomi kunde växa fram inom det kapitalistiska samhället, dokumenteras även av det intresse som i Tidskriftens recensionsavdelning visades för litteratur om Roosevelts New Deal-politik.

I och med stabiliseringen av Hitlers regim inträffade givetvis en fundamental historisk och politisk förändring av denna problematik, och Pollocks teorier om den rent kapitalistiska planekonomin utvecklas nu, i två artiklar i Tidskriftens nr 41-42 med rubrikerna ”State Capitalism” och ”Is National Socialism a New Order?” (Pollock 1941a och 1941b), till idén om statskapitalismen, en ekonomisk ordning som tenderar att överskrida kapitalismen fast i en icke-socialistisk riktning. Även om Pollock låter statskapitalismen växa fram ur marknadskapitalismen, är hans teori inte bara mer vittfamnande utan skiljer sig även kvalitativt från tredje internationalens teori om fascismen som monopolkapitalets diktatur, sådan den förfäktades av exempelvis Dimitrov. Åtminstone i utgångsläget är detta en teori om fascismen som ett i grund och botten nytt ekonomiskt och inte bara politiskt fenomen.

Pollock börjar med att skilja mellan två former av statskapitalism, den demokratiska och den totalitära. Båda formerna skiljer sig, tycks det, från marknadsekonomin eller privatkapitalismen i följande hänseenden:

1. Marknaden ersätts med direkt kontroll av distribution och produktion.
2. Denna kontrollmekanism ligger hos staten som garanterar full sysselsättning och full användning av övriga produktionsmedel, och som går utöver alla tidigare gränser för sin aktivitet.
3. I en totalitär statskapitalism (Nazityskland) leds staten av en ny, terroristisk härskargrupp (rekryterad från parti, näringsliv och byråkrati), i den demokratiska förhindras byråkratins utveckling mot totalitära former av demokratiska, politiska institutioner (Pollock 1941a s. 201 f.).

Om statskapitalismen i allmänhet heter det att den präglas av följande kännetecken: 1) en allmän plan, 2) priser oberoende av marknaden, 3) enskilda gruppers profitintressen underkastas kontroll via marknaden, 4) utbredd ”scientific management” och, viktigast, 5) ett upphävande av de ekonomiska lagar som är knutna till marknaden. Det innebär att profitmotiv och ekonomiska incitament ersätts med politisk kontroll och beslutsmyndighet (s. 204 f.). Nu hade ju Pollock redan tidigare förbundit de väsentligaste dragen hos kapitalismens kriser – ja kanske hos kapitalismen som sådan – med den ”anarkiska” marknaden. Följaktligen kan han nu utifrån denna marknadslösa modell förutse en krisfri kapitalism. Inga ekonomiska lagar hindrar denna statskapitalismens problemfria utveckling. Den avgörande och springande punkten är att detta tycks beröra statskapitalismens genus. Dess totalitära och dess demokratiska species ser ut att divergera endast med avseende på var och hos vem kontrollen över denna allsmäktiga stat ligger. Pollock verkar glida mellan den nazistiska formen av statskapitalism och statskapitalismen i allmänhet, och tenderar mot åsikten att den demokratiska och den totalitära varianten är två utslag av samma system. Och det är inte lätt att utifrån Pollocks text se om det totalitära hotet ligger i en världsomspännande seger för fascismen eller om de demokratiska länderna ändå, via utvecklingen mot statskapitalism, driver i totalitär riktning. Man kan väl också tänka sig att Pollock under de förhållanden som han skrev, i krigstid och som emigrant i ett främmande land, höll tand för tunga.

I sin andra artikel från 1941 tycks Pollock enbart diskutera det nazistiska systemet i Tyskland. Bland de aspekter som har tar upp vill jag betona två. Fascismen representerar enligt honom ett kvalitativt språng, statsinterventionernas karaktär har gett alla ekonomiska institutioner en ny prägel. Att det inte finns någon faktisk, helhetlig plan och att krigsekonomin präglas av improviserade och provisoriska lösningar förklarar Pollock vara rena ytföreteelser – onekligen ett argument som utsätter läsaren för vissa prövningar (1941b s. 444 f.). Därför kan Pollock vidare förklara att inga ekonomiska lagar hindrar denna kapitalistiska utveckling. Dessutom hävdar han att alla individuella aspekter av människans liv, i synnerhet den libidinösa tillfredsställelsen, har (om)funktionaliserats till att tjäna den totalitära staten. Åter gör Pollocks vaghet det svårt att så noga säga vad som är specifikt nazistiskt och vad som är allmänt statskapitalistiskt, men det hela har en klar prägel av de te fabula narratur (det är om dig som berättelsen handlar).

I dessa artiklar hade Pollock knutit an till Adornos teori om det nya förhållandet mellan individuell psykologi och samhälle under en efterliberal fas, och föregripit Marcuses teorier om repressiv desublimering och det endimensionella samhället. Han uppställde vidare två teser på det ekonomiskt-politiska området. Förhållandet mellan bas och överbyggnad hade vänts upp och ned under statskapitalismen. Politiken härskade över ekonomin, det fanns inte längre någon självständig ekonomisk dynamik och därmed heller ingen risk för kriser. Det är därför svårt att säga att han uppfattade fascismen som ett utslag av kapitalismen ekonomiska problem. Den ekonomiska ordningen i detta system är därför inte bunden och hämmad av specifika kapitalistiska lagar och kristendenser. Denna uppfattning bygger åter på idén om en faktisk statlig totalstyrning.

Två huvudinvändningar reser sig omedelbart mot Pollocks teorier. För det första är idén om en omvändning av förhållandet mellan bas och överbyggnad begreppsmässigt tvivelaktigt. Om nu två fält, här ekonomi och politik, först har definierats som bas och överbyggnad, som det grundläggande och bestämmande respektive det härledda fenomenet, kan man inte utan vidare vända på förhållandet mellan dem och behålla de ursprungliga bestämningarna. Om politiken bestämmer ekonomin, förhåller de sig inte längre till varandra som bas och överbyggnad.

För det andra rörde sig Pollock på en allmänt teoretisk nivå med ett mycket svagt empiriskt ankarfäste. Det var just här som angreppet från den andra gruppen vid Institutet, med Franz Neumann i spetsen, satte in. I centrum står här dennes epokgörande arbete Behemoth (1942).

Grundläggande för denna grupp som bestod av Neumann, Kirchheimer och Gurland var en blandning av traditionella marxistiska moment och en känsla för det nya hos fascismen. De höll fast vid att fascismen inte betecknade någon brytning med den allmänna ekonomiska dynamiken under kapitalismen. Sålunda betonade Gurland, kanske något spekulativt, att det just var kapitalackumulationens problem som låg till grund för fascismen. Modern teknologi förutsatte inom enskilda sektorer en så stor kapitalinsats, att den ökade behovet att följa upp och kontrollera profiten genom politisk kontroll. Den totalitära staten uppfattas sålunda inte som ett upphävande av marknaden, som hos Pollock, utan som ett uttryck för behovet att kunna förutse dennas rörelser i högre grad än tidigare (Gurland 1941 s. 251 f.). Partiets och statens styrning av ekonomin genom en utvidgad personalunion är inget annat än industrins självstyre (s. 256).

Samtidigt betonar Kirchheimer (1941a) det nya i nazismens politiska system. Han skilde mellan tre faser av kompromissbildningar i de europeiska ländernas politiska system under modern tid. Dessa svarar mot skilda styrelseformer. Under liberalismen kom politiska kompromisser till stånd inom ramen för en uppsättning allmänna, individuella rättigheter. I och för sig upplöstes inte detta vid övergången till en massdemokrati, men här utvecklas de individuella rättigheterna som ram för ett säkrande av kompromisser, för att garantera deltagande i organisationer och kooperationer, något som stärker dessas makt. En sådan sammanblandning av traditionella rättigheter med ekonomiska och statusmässiga garantier var just karakteristisk för situationen under Weimartiden. När de ekonomiska kooperationerna och kartellerna sedan gör sig självständiga, kan rörelsen mot ett auktoritärt samhälle börja. Till slut fullbordas denna senare fas genom att provat makt och offentliga organisationer smälter samman, och möjligheten av till exempel en allmän ekonomisk koncentration kan genomdrivas med hjälp av ekonomiskt och juridiskt tryck. Dessa faktorer ersätter pengarna som kontrollmedium (s. 273 f.). Då öppnas även möjligheterna för en mer total funktionalisering av själva rättssystemet i statens tjänst – den politiska kontrollen genomsyrar hela samhället (se här även Kirchheimer 1941b). I denna konception ligger otvivelaktigt, på helt annat sätt än hos Horkheimer och Adorno, en idé om att nazismen implicerar en fundamental brytning med det liberala samhället, samtidigt som både Neumann och Kirchheimer understryker den faktiska kontinuiteten i tysk historia före och efter 1933.

Det verkligt vägande arbetet från detta håll är emellertid Neumanns Behemoth, ett fullödigt och empiriskt välunderbyggt verk jämfört med Pollocks skisser. För Neumann, som bara implicit polemiserar mot Pollock, är själva föreställningen om ”statskapitalism” omöjlig, ett contradictio in adjecto (1941 s. 183). De argument mot Pollock som kan formuleras mot bakgrund av Neumanns bok går att sammanfatta som så: Själva idén om att det fanns en total plan i Nazityskland var en myt. Den tyska industrin var organiserad i både branschvisa och regionala enheter. Därmed uppstod ett enormt, byråkratiskt system, men poängen var att de ursprungliga privatkapitalisterna själva var helt integrerade i detta system. Det fanns inget totalt politiskt tvång från statens och partiets sida, och medlemmarna i de otaliga styrelserna och utskotten var inte heller några rena agenter och springpojkar åt kapitalisterna. Givetvis kunde staten driva genom enskilda projekt mot kapitalets vilja, exemplifierat genom upprättandet av de så kallade Göringsverken, men detta antar då mera karaktären av ren utplundring av ekonomin än av styrning uppifrån (Neumann 1942 s. 192 ff.). Det kunde alltså uppstå intressekonflikter och kollisioner, men just detta visar att det inte fanns någon enkel, funktionell förbindelse och väg mellan parti och ekonomisk organisation.

Man kan sammanfatta hans argument som så, att ett politiskt system som innehöll så många inre konflikter som det nazistiska inte kunde genomföra någon central ekonomisk planläggning. För Neumann är Nazityskland knappt en stat eftersom regimen är så splittrad och fragmentiserad. Det nya ligger visserligen i en form av ren kontroll och maktutövning, men den kommer från eliter som inte använder sig av den immanenta rationaliteten i statsapparaten eller i en planekonomi (s. 383).

Vidare hävdar han att även om en central plan skulle bestämma vissa inputs för den enskilde kapitalisten, är detta inget upphävande av marknadsmekanismen. Ty genom den skulle ändå vissa faktorer, som priset på produktionsmedel, vara givna för varje enskilt företag.

Neumann har kritiserats för att inte beakta regimens förmåga att expropriera och mobilisera privat egendom. Sammansmältningen av ekonomi och militärväsen inom den enhetliga organisationen Waffen-SS, som Neumann själv tog hänsyn till i 1944 års utgåva av sitt arbete, tycks peka i denna riktning (se i detta sammanhang Nolte 1972 s. 63 f.). Men detta pekar väl inte nödvändigtvis hän mot möjligheten av en allomfattande planekonomi.

Vad man än må anse om Neumanns bok i dag (för en kritik som betonar att han underskattade den sociala dynamiken i Hitlers Tyskland se Schoenmann 1966 s. VVI och särskilt s. 284), står det klart att han hade rätt gentemot Pollock. Pollocks statskapitalism var inte ens en idealtyp utan ett blindspår. Den allsmäktiga staten var inte samhällets superstruktur utan i hög grad en propagandabluff som han hade svalt.

Men skillnaden mellan Pollock och Neumann går djupare än så. Den rör Frankfurtskolans hela förhållande till ekonomin och till arvet från Lukács och Weber. Lukács hade, som jag visade i kapitel 2, identifierat Webers teori om formell rationalitet med Marx teori om förhållandet mellan varuproduktion och alienation, och sedan försökt härleda en rationaliseringsteori från detta samband. Men i och med denna identifikation, om lär sig genomföras endast genom att Lukács uppfattade varuproduktionen som ekonomins grunddrag, blir ekonomin så småningom en rationalitetsform, om än en förvrängd och falsk rationalitet. Fast värdeomdömet är inte i sig det avgörande. Det utslagsgivande är att en grundläggande rationalitetsprincip nu uppfattas som det fundamentala hos samhället. Det är målrationaliteten som kommer till uttryck på alla nivåer, på alla plan. Därmed är Pollocks statskapitalismteori, sådan den togs upp av Horkheimer och Adorno, inget annat än en skräckversion av Webers teori om den moderna världen som en järnbur: en värld fastlåst och bunden i en falsk och i värsta fall terroristisk rationalitet, koncentrationslägrens taggtråd i stället för byråkratins järnbur. Detta sätt att uppfatta ekonomin förklarar något som annars framstår som rent självmotsägande eller inkonsistent: hur Frankfurtskolans medlemmar i ena ögonblicket kan hänvisa till kategorier i Marx ekonomiska teori som något objektivt givet och i nästa ögonblick förfäkta ekonomins underordning i förhållande till politiken i ett slutet och krisfritt system. Om nu det grundläggande ändå är en och samma, allestädes närvarande, falska rationalitet kan man betona vilket område man vill, ekonomi, politik eller teknologi, allteftersom det passar. Detta betyder naturligtvis inte att det inte kan finnas högst väsentliga insikter inom denna ram, till exempel tesen om kulturindustrin, men dessa element framstår alla som perspektivförvrängda genom den allmänna eter som statskapitalismen utgör. Trots alla sina brister visar Neumanns bidrag, att fascismen inte är något fenomen som måste betraktas som ett empiriskt belägg för denna teoretiska ram.

(III) Mot bakgrund av Weber ser vi att det knappast finns någon väsentlig skillnad mellan Pollocks statskapitalismteori och Marcuses kritik av den moderna teknologin. I fascismteoridebatten intog Marcuse visserligen ett slags medelposition mellan de båda lägren. Teknologin definieras hos honom som något mer än maskineri eller produktivkraft. Den är en allestädes närvarande kraft eller princip som avgör sociala förhållanden, inberäknat de grupper som bestämmer samhällets teknologiska målsättningar. Den är ”en manifestation av dominerande tanke- och beteendeformer, ett instrument för kontroll och herravälde” (1941 s. 414). Teknologi i denna mening tycks uppstå först vid liberalismens, det vill säga marknadsekonomins slut. ”Under inflytande av denna apparat förvandlas individuell rationalitet till teknisk rationalitet … den karakteriserar det förhärskande tänkesättet och rentav de mångskiftande formerna för protest och uppror ” (s. 417). Tillsammans med denna teori vidhåller Marcuse att fascismen är ett utslag av kapitalismens allmänna ekonomiska utveckling där politisk makt och politiskt herravälde får ökad betydelse – vari han skiljer sig något från Pollock vad beträffar relationen mellan ekonomi och politik. Han kan därför dra slutsatsen: ”Tredje riket är verkligen en form av 'teknokrati': de tekniska hänsynen till imperialistisk effektivitet och rationalitet övertar platsen efter traditionella måttstockar som lönsamhet och allmän välfärd” (s. 414). Som belägg för sin fascismteori hänvisar Marcuse till Lewis Mumford. Marcuse förenar fascismteori och en till synes traditionell teknologideterminism. Vägen ut kan enbart anta formen av en politisk utopi, även innefattande en teknologisk utopi där kritiskt förnuft åter identifieras med traditionell filosofi, så som vi tidigare sett. Marcuse preciserar inte var skillnaden går mellan teknologins inneboende dynamik och dess tendens att utveckla en total och förtryckande karaktär där – och blott där – de sociala förhållandena möjliggör detta, men det verkar klart att han allmänt vill upprätthålla en sådan skillnad.

Kanske kan det inre sammanhanget i Marcuses teknologikritik rekonstrueras på följande sätt. Det framgår av hans anmärkningar om fascismen att man av och till uppfattar den teknologiska rationaliteten som det grundläggande och allt bestämmande i samhället. Han ser detta som kärnan i Webers rationalitetsanalys. ”Sålunda avslöjar sig det förnuft Max Weber analyserade som tekniskt förnuft: produktion och omformning av materialet (det tingliga och mänskliga) genom en metodiskt-vetenskaplig apparat som är konstruerad med sikte på kalkylerbar prestation, en apparat vars rationalitet organiserar och kontrollerar ting och människor, fabriker och tjänstemannabyråkrati, arbete och fritid” (Marcuse 1964b s. 111). Nu betonas det ofta i denna typ av ideologikritiska uppfattningar att teknologin som mål-medelrationalitet står neutral inför alla partikulära mål, men det hävdas vidare att när denna tankeform blir total och behärskar samhället så visar den sin verkliga, inneboende tendens. Och både Marcuse och Adorno hävdade vid denna tidpunkt att detta sker just i fascismen. Adorno skriver att i ett samhälle där produktivkrafterna var hämmade, alltså i den traditionella kapitalismen, kommer redan det teknologiska framåtskridandet att frambringa barbari. Han tillägger sedan: ”Först när den teknologiska världen står i herraväldets direkta tjänst kan den kasta sin förklädnad. Först i fascismen är den sig lik” (1941 s. 402). Detta kan konsistent hävdas bara om man utgår från att det inte längre finns någon självständig ekonomisk dynamik. Att det politiska och sociala herraväldet i en sådan situation både är totalt och primärt teknologiskt, är en slutsats som i vart fall inte följer enbart ut en premiss om teknologins politiska dimension. Man kan också fråga sig om denna uppfattning är förenlig med att använda varufetischismen, som ju är en rent ekonomisk kategori, som nyckel till att förstå det moderna samhället, vilket Adorno gör.

Å andra sidan ville ju särskilt Marcuse hålla möjligheten öppen för en annan tillvaro och bevara idén om en teknologisk utopi, ja tanken om att denna var möjlig här och nu. Då kastas vi tillbaka till föreställningen om att allt står och faller med tillämpningen av tekniken, som plötsligt blir helt neutral, icke-determinerande. ”En datamaskin kan tjäna både ett kapitalistiskt och ett socialistiskt samhälle” (Marcuse 1964a s. 154 [148 f.]). För att lösa upp denna motsägelse införs så idén om en annan och alternativ teknologi, som ska kunna tjäna en ny, människovänlig tillvaro.

Frankfurtskolans teknologikritik lämnar otvivelaktigt, särskilt när den som här uppfattar teknologisk rationalitet som fascism, medlemmarna blottade för angrepp. Har vi inte här ett uppenbart utslag av romantiskt, reaktionärt tänkande i kritisk drapering, ett bevis för att högerflygeln och vänsterflygeln under Weimartiden tenderade mot en gemensam ståndpunkt på i varje fall denna punkt? Så enkelt är det inte. Frankfurtskolan kan med större rätt anklagas för att ha en ensidig modernitetsuppfattning än för att vara nostalgisk. Och det är heller inte riktigt att den tyska högerflygeln entydigt var romantiskt antiteknologisk. Under 1920-talets gång slöt stora delar av den fred med i varje fall krigsteknologin. Inte bara inom italiensk fascism utan också i Tyskland ingick teknologin i en uppsättning av närmast estetiska, fascistiska värden. På tjugo- och trettiotalet kan man alltså se en högerorienterad teknologientusiasm som gör att Frankfurtskolans ståndpunkt bör betraktas mer nyanserat. (Vad gäller denna problematik se särskilt Jeffrey Herfs bok Reactionary Modernism, 1988.)

Men ändå rör vi vid en öm punkt, ty just här tenderar ideologikritiken av teknologin att slå över i en traditionell kulturkritik. Den avgörande punkten tycks vara övergången från det ena till det andra av det som jag kallat teknologikritikens huvudmotiv (se kapitel 3). En kritik av arbetsdelningen förutsätter ännu att de sociala och ekonomiska kategorierna är primära i förhållande till teknologin, även om det under vissa perioder leder till att denna får en omänsklig och irrationell utformning. Men genom att teknologin uppfattas som uttryck för en funktionalisering av verkligheten, ett uttryck för det som jag kallat rörelsen från varande till funktion, uppfattas den som ett fenomen med en entydigt negativ och ofta allomfattande egendynamik. Och just här vippar ideologikritiken över i en kulturkritik med teknologin som främsta syndabock. Marcuses ståndpunkt finns just vid denna balanspunkt. Och det är intressant att vi här ser samma struktur inom både vetenskapskritik och teknologikritik. Allt synes bero på om det aktuella fenomenet ses som drabbat av arbetsdelningen och samhällets irrationella struktur, eller om det är ett led i ett totalt negativt sammanhang.

Låt oss så till slut sammanfatta det generella resultatet av Pollocks fascismteorier för Frankfurtskolans båda mest framträdande teoretiker, Adorno och Horkheimer. Michael Wilson tillskriver Pollock, Adorno och Horkheimer tre olika uppfattningar om den förändrade relationen mellan bas och överbyggnad under fascismen. Dessa tre hävdade, enligt honom, i tur och ordning att förhållandet var omvänt, att politiken hade frigjort sig och slutligen att de båda hade smält samman på ett nytt sätt (1981 s. 136 och 141). Detta kan onekligen förefalla väl subtilt, och i dess grunddrag accepterade de båda andra det ekonomiska fundamentet i Pollocks tes om statskapitalismen, nämligen att marknadsekonomin hade upphävts och ersatts med en ospecificerad form av social kontroll, även om vi också finner element som tycks bryta med denna teori. Men Wilsons anmärkning är en god utgångspunkt för att se hur många olika trådar och ansatser vi kan finns i Horkheimers och Adornos synpunkter på fascismen under Institutets sista fas.

Vid denna tidpunkt finner man fortfarande vissa nedslag från de tidigare skrifterna, som att arbetslösheten var en väsentlig orsak till fascismen och att denna kunde uppfattas som ett politiskt gangsterväsen. Det talas ständigt om fascismen som ”rackets”. Detta är ju synen på fascismen i Brechts Arturo Ui, Hitler som Al Capone. Den första uppfattningen och massamhällesteorin har jag kommenterat ovan. Inte heller racketsteorin har överlevt. Man märker också ett slags vägran att ta fascismen på fullt allvar. Detta är inte utslag av någon krismaximeringsteori utan, för att uttrycks sig paradoxalt, en rationalistiskt grundad förträngning: så tokig kan ingen vara, de tror inte själva på detta!

Särskilt hos Horkheimer finner man också ständigt en förvånansvärt ekonomistisk syn på fascismen, en syn som ännu kring 1940 förefaller tangera tredje internationalens teori om fascismen som monopolkapitalets diktatur, en uppfattning som i dag ofta kallas identitetstesen.[5] Och det förbluffande är att en sådan uppfattning kommer till uttryck där man minst skulle ha väntat sig den, nämligen i diskussionen av antisemitismen. Adorno och Horkheimer utvecklade några av sina mest grundläggande synpunkter på upplysningens dialektik just i samband med detta ämne, och de insisterar på att antisemitismen är kopplad till en ekonomisk förändring, nämligen upphävandet av cirkulationssfären, den ekonomiska sfären för omsättning av varor och tjänster (Horkheimer & Adorno 1944 s. 229 och Horkheimer 1939 s. 130). Judarna representerade just de ekonomiska aspekter i samhället som fascisterna utrotade.

Och denna ekonomiska elimineringsprocess är själva kärnan i den utveckling som fascismen utgör. Det är den tesen Horkheimer uppställer som en variant av både identitetstesen och tesen om monopolkapitalismen, även om han själv använder uttrycket statskapitalism. Den bekanta politiska parollen: ”[D]en som inte vill tala om kapitalismen bör också tiga om fascismen” (Horkheimer 1939 s. 115 [145]) kan otvivelaktigt tolkas på så sätt. Och liberalismen producerar sin motsättning inte blott politiskt, utan det handlar också om en ekonomisk logik. ”De historiska förutsägelserna om det borgerliga samhällets öde har bekräftats”, skriver Horkheimer i en senare essä, där teorin om statskapitalismen har utvidgats till en teori om den auktoritära staten. Och han hänvisar till Marx och Engels ursprungliga uppfattningar om produktionsmedlens koncentration på allt förre händer (Horkheimer 1942a s. 293).

Det som skiljer Horkheimer från tredje internationalen är förstås att han tillämpar föreställningen om den auktoritära staten även på Sovjetunionen, som beskrivs som integral etatism eller statssocialism. Här är marknaden och den privata egendomsrätten mest konsekvent upphävda. Bara motståndet mot yttre tryck upprätthåller detta system i all dess fattigdom, men för att avskaffa det räcker det med politisk vilja (1942a s. 300 f). Horkheimers reella politiska ställningstagande är alltså snarast en sammankoppling av Sovjetunionen och Hitlertyskland, och den har gemensamma drag med det som efter kriget kom att kallas totalitarianismtesen. Fascismen är en blandning av ett sådant renodlat statskapitalistiskt system och de västliga demokratierna i deras statskapitalistiska form. Men även denna variant är förtryckande, och man kan därför inte uppfatta Horkheimers ståndpunkt vid denna tidpunkt som ett försvar för de västliga, kapitalistiska systemen så som totalitarianismtesen kom att användas under kalla kriget. Seger över fascistiska länder, rent militärt, är inte frihet.

Därför är också Horkheimer anhängare av Pollocks teori. Och den ekonomiska utveckling som han talar om är därmed helt annorlunda än den process som Marx och Engels tänkte sig. Ty bara till det yttre är detta en ekonomisk teori om fascismen. Denna är något mer än blott en ny kapitalistisk fas enligt det gamla schemat med bas och överbyggnad. Eller: Horkheimer ger oss något så paradoxalt som en ekonomisk teori om upphävandet av ekonomins primat, och då försvinner just den ekonomiska dynamiken och kriserna. De tillhörde en mera rationell fas (1939 s. 122 [152])! ”Ekonomiskt sett kan man inte skönja något slut på fascismen som världssystem. Exploateringen reproduceras inte längre planlöst via marknaden utan genom ett medvetet utövat herravälde. Den politiska ekonomins kategorier, ekvivalentbyte, koncentration, centralisering, sjunkande profitkvot och så vidare, har även i dag en reell giltighet, men deras konsekvens, den politiska ekonomins slut, har uppnåtts … Ekonomin har inte längre någon självständig dynamik. Den förlorar sin makt till de ekonomiskt mäktiga” (ibid). Att tillskriva Horkheimer en idé om ekonomins självupphävande av sitt eget primat är i varje fall den tolkning som gör hans olika yttranden mest konsistenta.

Och därför är det bara till synes som Horkheimer bryter med Pollock när han likväl tänker sig statskapitalismens (och inte bara fascismens) undergång. Ty idén om denna undergång representerar en brytning med allt historiskt och materialistiskt tänkande. Horkheimer sätter sin lit till en voluntaristisk föreställning om mänsklighetens förmåga att bryta med alla utvecklingstendenser.

Det mest originella bidraget under denna fas härstammar från Adorno. Han utvecklar en psykologisk teori om individens ställning i den moderna världen som har intresse långt utöver fascismteorin i inskränkt bemärkelse. Denna teori kan med rätta ses som den andra syntesen av Freud och samhällsteoretiska teorier inom Frankfurtskolan, och beskrivs bäst som en teori om individens bortfall eller eliminering i den efterliberala kapitalismen. Jag diskuterar den i sin helhet i nästa kapitel och nämner den här bara i så måtto som det är nödvändigt för att göra bilden av fascismteorierna fullständig. Kärnpunkten i denna teori kommer mycket klart till uttryck i ett citat från Adornos artikel om Veblen. ”Han [Marx] ägde ingen 'ytlig psykologi'. Han hade ingen psykologi överhuvud, och det av goda teoretiska skäl. Den värld som Marx utforskade styrs av värdelagen, inte av människornas själar … Att förklara världen genom psykologin hos dess offer förutsätter redan en abstraktion från de grundläggande och objektiva mekanismer som människan är underkastad” (1941 s. 409 f.). Freuds teori om de tre instanserna, ”det inre småföretaget”, uttryckte realiteten under den liberala fasen. Nu har den ersatts av en mer direkt reaktion på yttre stimuli, genom kulturindustri eller fascistisk propaganda, allt efter statskapitalismens nivå. Som Jessica Benjamin påpekat (1977) är det emellertid inte hos Adorno alldeles klart hur han tänkte sig denna direkta påverkan (se nästa kapitel).

Hur står sig då Frankfurtskolans fascismteorier i dag? En översikt av den moderna facklitteraturen tycks visa, att det är Neumann som har behållit en plats som inslag i den fortgående debatten. Pollock och Horkheimer är borta, medan Adorno refereras till på grund av hans medverkan i de empiriska studier av den auktoritära personligheten som utfördes i Kalifornien efter kriget. Men här rörde det sig åter om sjuka individer, inte om det sjuka samhälle som var Frankfurtskolans huvudintresse.

Ett undantag från denna värdering finner vi hos Dubiel & Söllner (1981). De utgår från tre skalor som fascismteorierna bör placeras på, utifrån typologierna hos Nolte och Axel Kuhn (Dubiel & Söllner 1981 s. 28 f.). Det rör sig om 1) förhållandet mellan överhistoriska och internt politiska aspekter, 2) mellan internationella och nationalstatliga, och 3) mellan de autonoma och de heteronoma aspekterna hos de fascistiska rörelserna. De finner därefter, att det förtjänstfulla med Frankfurtskolans teorier är att de rör sig på alla dessa skalor och förmedlar mellan extrempunkterna.

Jag kan inte följa dem i denna positiva syn. För det första rör det sig ju här inbördes oförenliga teorier, som Pollocks teori kontra Neumanns. Jag kan heller inte se att de ekonomiska och socialpsykologiska elementen, som väl måste finnas med i alla fascismteorier, verkligen integrerades till en helhet av kritisk och empirisk socialforskning. Skurken i denna bild är just teorin om statskapitalismen. Den är för det första empiriskt ohållbar vad beträffar synen på planekonomi under fascismen. Vidare bygger den på en ohållbar begreppsanvänding i sin definition av relationen mellan ekonomi och politik. Men min viktigaste poäng i samband med en summering av Frankfurtskolans fascismteorier är dess betydelse för skolans utveckling. Med sin uppfattning om en krisfri och oföränderlig men ond värld, stängde den just vägen för fortsatt kritisk och empirisk forskning. När den väl hade accepterats kunde inte socialpsykologiska insikter vidareutvecklas och integreras i en större teoretisk ram. Den naglade därmed fast den ensidiga bild av modernitet och modern rationalitet som jag kritiserade i kapitel 3. Genom detta bidrog den i väsentlig grad till att göra definitivt slut på det empiriska projektet. Inom ramen för en sådan värld blir just en immanent kritik, utförd genom empirisk forskning och knuten till negerande krafter i själva samhället, ett omöjligt projekt. De verkligt väsentliga bidragen under Frankfurtskolans sista fas, som vi särskilt finner hos Adorno, måste därför lyftas ut ut den ram inom vilken den ursprungligen uppstod.


Noter

1. Citerat efter Wilson (1982 s. 9). Som jag påpekade i kapitel 6 har redan Horkheimers föreställning om en ”kritisk teori” från 1937 som en av sina förutsättningar de ändrade förhållandena efter Hitlers maktövertagande. Men de fulla konsekvenserna av fascismen som världsomspännande fenomen dras först under den period som vi nu är inne i. För övrigt betyder världskrigets utbrott också en förändring i Frankfurtskolans relation till USA. Några av medlemmarna (Marcuse, Löwenthal) dras direkt in i krigsinsatsen. Ändå märker man allmänt en känsla av att vara mer hotad än förr, som främmande, judiska immigranter i ett land i krig.

2. Wilsons bok är den mest systematiska och grundliga genomgången av Frankfurtskolans teorier på detta område. Dess svaghet är att han lägger för liten vikt vid den allmänna betydelse som Pollocks teorier fick för Adorno och Horkheimer, och att han därför i viss grad överdriver relativt obetydliga olikheter mellan dessa. Cramer (1979) har en del poänger när det gäller Frankfurtskolans bristande realism i bedömningen av Hitlerregimen, men tillskriver helt felaktigt dess representanter en cynisk, historiefilosofisk konception om att förtryck obestridligen verkar i progressiv riktning. Teorin om upplysningens dialektik är en teori om en katastrof, men den står så långt från det man i marxistiskt sammanhang kallar krismaximeringsteori som alls är möjligt. Man anar här klart ideologiska intentioner, att tillskriva Frankfurtskolan en skuld för uppkomsten av stadsgerillagrupper i Västtyskland omkring 1970.

3. En av de stora stridsfrågorna i dagens fascismdebatt är om det på det hela taget finns något enhetligt fascistiskt fenomen, och i så fall vilka distinktioner som måste göras inom detta. I centrum står här frågan om förhållandet mellan tysk nationalsocialism och italiensk fascism och vidare om förhållandet mellan dessa båda rörelser och rörelser i andra, särskilt då industriellt efterblivna länder, både på trettiotalet och under efterkrigstiden. Låt det genast bli sagt att Frankfurtskolans behandling inte ger sig in på sådana distinktioner. För dess medlemmar är fascism och nationalsocialism liktydiga, och det är begripligt nog den tyska utvecklingen som är allt överskuggande. Och när de i sin tur diskuterade fascismens globala betydelse var också det mot bakgrund av de tendenser de tyckte sig se utvecklas i Tyskland. När jag fortsättningsvis använder uttrycket fascismteorier ska det därför primärt uppfattas som teorier om nazistregimen i Tyskland. Ett annat språkbruk skulle vara förvirrande i samband med de författare som jag tar upp. (Se Uglevik, Larsen, Hagtvet & Myklebyst 1980.)

4. För en diskussion och kritik av denna tes se i synnerhet Hagtvet 1980.

5. För översikter och terminologi på denna punkt se Nolte 1972 och Kühnl 1980, i Uglevik Larsen, Hagtvet & Mysklebust 1980.