Psykoanalys

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Psykoanalys ämnar att analysera subjektiviteters formerande utifrån komplexa språkliga strukturer. Initialt utvecklat av Sigmund Freud, men med revolutionerande omtolkningar och vidareutvecklingar av bland andra Jacques Lacan och Julia Kristeva, har psykoanalytisk kritik applicerats på allt från individuella till sociala strukturer liksom i litteratur och filmteori. Psykoanalysen har varit central för analyser av ideologi då den ofta kombinerats med en marxsk analys. Slavoj Zizek är en samtida teoretiker som bedrivit en outtröttlig lacansk-marxistisk ideologikritik.

Psykoanalysen är fortfarande kontroversiell i sitt förhållande till både vetenskapen och det politiska. I över hundra år har Sigmund Freud och psykoanalysen varit en central källa till insikter och kontroverser som inverkat på flertalet discipliner. Från att ha bidragit till individuella undersökningar av mentala tillstånd och problematiker till att ha informerat politiska strategier och visioner, har psykoanalysen som teoretiskt fält (vetenskapligt, terapeutiskt, politiskt och taktiskt) kommit att bli oundgängligt både som utgångspunkt (en bland andra), som metod, och som teser att kritisera. Freuds grundläggande teser har tilltalat många som kämpat för att förstå (och överkomma) den konfliktfyllda situation de varit i och bidragit till vägar till mer frigörande sätt att leva, även om de inte alltid varit utan brister. Kritiker har, även om de förkastat vissa utgångspunkter eller teser, byggt vidare på det teoretiska modellbygge som Freud påbörjade. Freuds teorier har kommit att informera mycket i det vardagliga livet, som hur och varför vi är och agerar som vi gör. Men i psykoanalysen finns också en ansats till att framhäva det annorlunda och avskiljande, i slutändan omöjligheten i att uppnå någon slags harmonisk helhet. Som politik och/eller etik finns därför i psykoanalysen något heterogent som kan ses i de många olika tolkningar som uppkommit, från den ortodoxa psykoanalysen till Jung och Reich, senare i Lacan och Kristeva, och idag kanske främst i Miller och Zizek.


Det omedvetna

Symptom formas när någon har en intensiv reaktion av en situation men förtränger det så att minnet av situationen försvinner. Minnet av en händelse skärs av från andra, så att förbindelserna mellan olika händelser försvinner. Freud postulerar den enkla modellen M1 | M2-M3-M4, där M1 står för ett minne relaterat till ett annat (M2), ett tredje (M3) och så vidare, men att förbindelsen mellan dem skärs av, representerat här med |. Vissa intensiva reaktioner isolerar alltså erfarenheter och minnen. De förträngs, vad Freud kallar förträngning [Verdrängung]. De trängs ut ur, eller under, det medvetna. Freud kallar det här "interna främmande territoriet" för det omedvetna. Isolerade minnen bildar i det omedvetna ett slags nätverk där förbindelser existerar som "betecknande kedjor", alltså som M1-M2-M3 | M4-M5-M6, det vill säga delar sammankopplade men med barriärer mellan segment så att helheter inte är direkt tillgängliga. Ett minne kan vara förbundet till ett eller flera andra, som med Freuds terminologi då är "förmedvetna". De som så att säga ligger bortom | är förträngda och kan bara återhämtas/återkopplas genom att plocka isär delarna eller pusselbitarna i hela kedjan och återskapa en helhet. (Någon slags "total helhet" är det dock inte frågan om här, vilket i psykoanalytisk teori leder till psykos.)

Sjalv.jpg
Till en början trodde Freud att han funnit redskapet för en sådan återskapande praktik i hypnosen. Med tiden (och åtskilliga sessioner med patienter) insåg han emellertid att många förbindelser (mellan olika M i den enkla modellen ovan) inte alls var lättillgängliga och att mycket "motstånd" uppstod i processen mellan analysand och analytiker. Senare förstod Freud också att tolkningen/förståelsen av en händelse (H1) retroaktiv kan informeras av en senare H2. Därför är inte H1 (eller M1, M2, etc, som kan vara relaterat) nödvändigtvis direkt orsakande ett visst symptom, i alla fall inte ensamt. Därför talade han om "nachträglichkeit", eller [svensk översättning].

Hursomhelst bottnar Freuds undersökande metod i att spåra symptom tillbaka till sina ursprung. Vägen dit är inte direkt eller rakt. Orsaken eller början står inte alltid (egentligen mycket sällan) att finna vid första uttrycket av ett symptom. Vidare kan symptom som grott och utvecklats över lång tid komma att få flera innehåll och stödja sig i flera olika händelser under analysandens liv. Barriären mellan M1 och M2-M3-M4 är inget som lätt överskrids genom en hypnos eller några sessioner med en analytiker. En omedelbar och oförmedlad konfrontation med det omedvetna vore en överväldigande händelse och skulle i de flesta fall resultera i totalt förkastande. Vägen till det omedvetna går istället via utforskningar av drömmar, dagdrömmar, fantasier, felsägningar, och så vidare. Centralt för en sådan utforskning är via vad Freud kallade negationer. I ett minne (M1) kan adjektiv dyka upp som beskrivningar men de förnekas, som i en utsaga likt "Jag kan inte påstå att min mor var hemsk." Trots förnekandet kom ändå adjektivet till förgrunden. Associationen framträder trots förnekandet, negationen. En förbindelse finns därför, enligt Freud, till det omedvetna. Men igen måste det påpekas att sådana negationer inte direkt leder till det omedvetna. De kan peka i rätt riktning, och ju mer en analysand stämmer in i denna riktning desto mer porös blir barriären mellan det medvetna och omedvetna.

Förträngningar skapar, enligt Freud, en skillnad mellan tanke och affekt, så att tankar om något (en person, en situation, etc) kan glömmas men känslan gentemot detsamma kvarstår, eller tvärtom. En affekt, i respons till en viss situation, kan då framstå som helt godtycklig, irrationell, men i själva verket ha en omedveten koppling. En helt annan uppsättning tankar kan utifrån det formuleras för att förklara den affektiva reaktionen, eller uttryckas spontant och osammanhängande. Freud talade här om möjligheten till "verbala bryggor," "switch words," och "falska förbindelser." Affekter kan överföras (till närliggande personer, platser, situationer...) utan att överföringen medvetet registreras. Freud påminner oss om att affekter så att säga söker efter medel för att utlösas, sätt att uttryckas och lösgöras. Om en väg är blockerad finner de andra. Möjligen transformeras en affekt till en annan. Men affekterna som sådana är aldrig förträngda, det finns inga omedvetna affekter. Tankar kan förträngas men inte känslor eller affekter. Freud säger, i Drömtydning, att "affekter är alltid riktiga, åtminstone i deras kvalitet". Affekter kan vandra i relation till det omedvetna, bli anslutet till olika objekt och därmed skapa "falska förbindelser" men är inte förträngda per se, i meningen att de blir omedvetna. De är alltid synliga, bara vi vet var vi ska se. Detsamma gäller inte tankar.


Modell av psyket och symptomens formation

Länkar