Visa vanlig sida
På svenskaIn english
Visa utskriftsvänlig sida

[Förra - Index - Nästa]

Samtal om uppror

Detta Samtal om uppror påbörjades som ett försök från vår sida att fylla igen de luckor som de övriga texterna i detta nummer av Dissident inte helt och fullt täckte, och för att utbyta idéer med en av redaktionsmedlemmarna för den framstående tidskriften Killing King Abacus1 – Sasha K.

I samtalet diskuteras förhållandet till vänstern och politiken, kapitalismens och klasskampens förändrade form och dess betydelse för revolutionärer, samt kort om några teoretiska influenser. Samtalets främsta förtjänst är att den närmar sig frågan om den reella underordningens betydelse för anti-politisk och insurrektionell organisering. Det är troligen också här vi skiljer oss åt mest, och i samtalet börjar två olika perspektiv kristalliseras. Personer från Batkogruppen företräder en linje som insisterar på behovet av att historisera organisationformer, medan Sasha visar på behovet av se den anti-politiska kampens kontinuitet, och den reella underordningen som en längre pågående process. Vi är båda emot strikta periodiseringar, men vi närmar oss problematiken något annorlunda. Detta är frågor som är mycket komplexa och kräver längre resonemang. Därför har vi tyvärr inte kunnat inkludera hela samtalet – som fortfarande inte är avslutat, utan fortgår annorstädes – i detta nummer av Dissident.

Vi anser att innehållet i samtalet är viktigt att publicera trots att det vi här publicerar i tryckt form kan kännas otillfredsställande. Vi hoppas att diskussioner om de problem vi lyfter fram kan fortsätta även utanför vår tidskrift. Vi tror också att detta samtal kan fungera som en brygga till djupare diskussioner om vad kapitalism egentligen är, hur klasskampen har förändrats, hur vi som revolutionärer bör förhålla oss etc., frågor som vi tänker fortsätta diskutera i nästa nummer av Dissident.

Det kan också vara på sin plats att påpeka att även om intervjun är kollektiv från vår sida så har olika personer i gruppen formulerat olika frågor, och att alla enskilda medlemmar därför inte nödvändigtvis står bakom alla formuleringarna och resonemangen i varje enskild fråga.

Batkogruppen: Vår första kontakt med amerikansk insurrektionell anarkism var genom Killing King Abacus (KKA) och Hot Tide2 på nätet. Det var efter det som ordet ”insurrektionell” börjades användas för att beteckna en specifik teoretisk strömning i Sverige. Det vore väldigt intressant att få en kort historia och utvärdering av det projektet – den teoretiska bakgrunden och diskussionen som föregick det, vilken rörelse det växte fram ur, era ursprungliga mål och vad ni senare uppnådde, dess inflytande och sist men inte minst varför det avslutades.

Sasha: Att kalla det ”rörelse” är lite av en överdrift. Jag kommer först och främst att tala för mig själv här och kommer att beskriva vad KKA var för mig. Men de tre av oss som gjorde KKA – Leila, Wolfi3 och jag själv – var alla involverade i den anarkistiska anti-civ-miljön4 i USA. För mig hade diskussionen inom den amerikanska anarkistscenen stagnerat. Den började mer och mer bli en debatt mellan primitivister och syndikalister, där primitivisterna hävdade att syndikalisterna inte gick tillräckligt utanför vårt nuvarande samhälle. Så långt var kritiken sann. Men debatten handlade inte mycket om hur vi skulle röra oss framåt och agera.

Den anti-civ miljö vi kom ifrån var influerade av bland annat Camatte, Perlman5, situationisterna6 och anti-statliga kommunister. Viktigast i debatterna med syndikalisterna var kritiken av arbete, sambandet mellan samhällets materiella form och sociala relationer samt kritiken av utvecklingsideologin. Men jag kände att anti-civ miljön blev mer och mer sluten och stängd i sina idéer och – i processen som kom av diskussionerna med syndikalister och dess likar – att de började förkasta betydelsen av klass helt och hållet. Samtidigt, mest på grund av Marini-rättegången7 och Wolfis korrespondens med italienska anarkister, blev vi mer och mer medvetna om de italienska insurrektionella anarkisterna. Det var på en resa i Europa som vi bestämde oss för att göra KKA.

Praktiken och texterna från olika insurrektionella anarkister verkade erbjuda en lösning på vissa av problemen i den amerikanska anarkistscenen. Istället för att debattera alienationens ursprung eller huruvida teknologin var neutral, så drog de insurrektionella anarkisterna slutsatser om organisering och agerande utifrån sina egna praktiska erfarenheter. En sådan diskussion fördes inte då i någon vidare bemärkelse i USA. Så vi ville återinföra några av de insurrektionella anarkisternas texter i USA. Vi ville också röra oss bort ifrån en ganska klen debatt om klass, som verkade vara fast mellan å ena sidan en svag förståelse av klass och kapitalism, som i hyllandet av arbetarnas självförvaltning saknade en kritik av arbete som separerad från livet och sambandet mellan produktiva former och sociala relationer, och å andra sidan ett avståndstagande från klasskamp överhuvudtaget. Primitivism har gått så långt i sitt hävdande att kapitalismen enbart är det senaste stadiet av civilisationen att det har kastat bort en förståelse för kapitalism som en specifik social form. En annan dikotomi inom den amerikanska miljön som vi ville röra oss bort ifrån var den som såg individualism och kommunism som motsägelser. I denna situation ville vi föra in energi i diskussionen om kampen och hur vi ska agera.

Efter två nummer hade vi lyckats bättre än vi någonsin hade föreställt oss. Men vi hade också fallit in i en ganska lång debatt med diverse primitivister, som inte har varit särskilt lyckad. Det är antagligen tid att fortsätta framåt med andra projekt. För mig, när det gäller publiceringsprojekt, så har detta betytt att starta upp hemsidan anti-politics.net. Den försöker att sammanföra människor i förhållande till hur de relaterar till kampen och främja en genomgripande kritik av kapitalism och ofria sociala relationer.

Batkogruppen: Du säger att ”Efter två nummer hade vi lyckats bättre än vi någonsin hade föreställt oss”. Hur då? Berätta lite mer om detta.

Sasha: Okej, det jag menar är att vi skapade mer diskussion än vi trodde vi skulle. Idéerna och koncepten vi översatte in från Italien har diskuterats i ganska stor utsträckning. Flera artiklar från KKA har i sin tur blivit översatta till andra språk och diskussionerna har sammanfört människor på intressanta sätt. Anti-politics.net:s forum är ett exempel.

Batkogruppen: Du refererar ganska mycket till primitivism och ”anti-civ”-rörelsen, delvis som ett problem, en opposition, men också som en del av er bakgrund. Här i Sverige (och, tror vi, i hela Europa) är denna strömning ett mer eller mindre icke-existerande fenomen, eller åtminstone väldigt marginaliserade och osynliga i debatter. Har du någon idé om varför denna strömning har fått så mycket inflytande i USA? Den allmänna uppfattningen här (över hela spektrat av anarkister och vänsterkommunister) är att de generellt sett bara är förvirrade tomtar. Å andra sidan, om så är fallet så verkar Camatte och situationisterna vara orimliga influenser, och det finns ju tydliga kopplingar mellan tidiga texter av Zerzan8 och den autonoma marxismens USA-skola med t.ex. Harry Cleaver9 och Midnight Notes10.

Sasha: Först och främst så vill jag klargöra att för mig och andra så är anti-civ och primitivism inte samma sak. Det finns ett antal orsaker till varför primitivister attraherar mer personer här i USA än i Europa. För det första, USA har mer vildmark att försvara, och det fanns en rätt radikal miljörörelse här. För det andra så tror jag att USA:s anti-kommunism (att vara mot allt kommunistiskt, även anti-statliga kommunister) har ett ganska stort inflytande på den amerikanska scenen. Men jag tror att primitivismens inflytande håller på att försvagas just nu i USA. Fler och fler människor, som i början är intresserade av deras kritik, börjar se primitivismen som en alltför strikt ideologi. Så jag skulle inte vilja påstå att primitivismen har så många anhängare. Men de som ser sig som primitivister är väldigt hängivna det de gör.

Camatte har definitivt varit en influens för anti-civ:s kritik, speciellt för Perlman, och Perlman var en influens för KKA. Men i USA har få av Camattes artiklar blivit översatta till engelska, för det mesta enbart hans nyaste prylar. Detta kanske gör att ni i Europa har en annan syn på Camatte. Situationisterna var en influens för Perlman men inte för primitivismen. I själva verket tror jag att de skulle behöva en stor portion situationistläsning då och då. Primitivisterna tycker om att kalla alla andra för vänsterister, men de verkar inte förstå vad vänstern är förutom att den är dålig. Att då läsa situationister skulle vara bra, men jag tvivlar på att det står på deras agenda.

Batkogruppen: Nu var det inte tänkt att denna diskussion skulle utvecklas till en diskussion om primitivister, det är verkligen inte så intressant. Men efter att vi hade skickat frågan ”Har du någon analys om varför denna strömning har fått så mycket inflytande i USA?”, så började några av oss diskutera frågan och kom fram till en egen teori:

Förr eller senare så blir alla kamper rekupererade. Men rekupereringen ser olika ut beroende på dess historia och den rådande hegemonin. I Europa har vi en lång tradition av socialdemokratisk och leninistisk dominans inom den formella arbetarrörelsen och även i den kapitalistiska staten. Så i Europa blir nästan varje kamp eller rörelse, i den ena eller andra formen, rekupererad av dessa gigantiska ”vänster”-institutioner och/eller deras ideologi. I USA å andra sidan (som du påpekade) så har ni en extremt anti-kommunistisk tradition, och har inte samma tradition av en institutionaliserad arbetarrörelse vid makten, vilket resulterar i att rekupereringen även tar sig andra former.

Miljörörelsen här tog antagligen ungefär samma väg som på er kontinent (hur mycket vildmark det finns att försvara är antagligen ingen stor faktor) med en reformistdel – som från början bara är intresserad av mediering och byggandet av gröna partier osv. – och en radikal del som är i linje med en direkt aktions-rörelse. Men skillnaden är (tror vi) att här så rekupererades den radikala delen in i det existerande leninistiska perspektivet och försvann, mer eller mindre, från kartan. I USA fanns det inget existerande ”alternativt” perspektiv stort nog för att suga upp miljörörelsen och (vilket är viktigt) andra kamper kopplade till den. Så den behöll formen av en miljörörelse och antog en helt igenom liberal ideologi, ungefär på samma sätt som delar av den revolutionära arbetarrörelsen redan gjort i Europa.

Denna teori är en förenkling men poängen är att primitivism, även om det verkar som att det är det, inte alls är ett unikt fenomen. Det är bara en annan form av rekupererad kamp. I stort sett så fyller det exakt samma roll som leninism och socialdemokratin inom ”aktiviströrelsen” här. Och precis som att alla leninistinfluerade projekt och teorier inte är dåliga rakt av, så finns det en gråskala inom er ”aktiviströrelse” men mer över miljöskalan än över höger/vänster-skalan.

Sasha: Jag tror inte att jag skulle framställa det på det sättet. Jag tror inte att primitivisterna fungerar som rekuperatörer för kapitalismen, men jag ser det som ett sätt att ta sig an samtiden ideologiskt. Det verkar blanda aktivistideologi med en ”mänsklig natur”-essentialism. Men jag tror de spelar en annan roll än vänsteristerna i leninistiska eller socialdemokratiska partier. Men nog om primitivism.

Batkogruppen: Vår främsta källa för självtitulerad insurrektionell anarkistisk teori har varit Bonannos texter, det engelska magasinet Insurrection11, publikationer från Elephant Editions12 och Bratach Dubh13 och prylar från KKA. Men naturligtvis finns det en massa icke-anarkistisk teori med insurrektionellt innehåll. Till exempel olika typer av ”alternativ” marxism, så som situationisterna, de autonoma teorierna från Italien och den franska ultravänstern. I Sverige så verkar den rådande uppfattningen vara – bland de få som läser honom – att Bonanno mer är av historiskt intresse som ”grundare” av denna strömning, än en teoretiker man faktiskt borde läsa. Vilka är era teoretiska influenser (både anarkistiska och icke-anarkistiska) och vilka historiska rörelser/händelser anser du era teoretiska rötter kommer ifrån? Hur har era teoretiska diskussioner utvecklats och var står ni idag? Här i Sverige t.ex. så är det senaste tillskottet av insurrektionell teori en antologi med texter av Gilles Dauvé, som publicerades förra året.

Sasha: Jag finner faktiskt många av Bonannos texter och koncept väldigt inspirerande och viktiga. Diavolo in Corpo14 och Canenero15 var också väldigt stora inspirationskällor. För oss i KKA, så skulle jag säga att Bonannos läsning av individualism och kommunism – att de inte är varandras motsatser – var väldigt användbar. Till exempel att tänka sig kommunism som en jämlik tillgång till existensvillkoren, ett sätt att överbrygga de separeringar som vi blivit påtvingade, istället för ett hyllande av arbetarklasskultur och -liv som det naturliga. Personligen så anser jag att Bonannos The Anarchist Tension16 är väldigt intressant eftersom den definierar anarkism som en spänning. Men ännu mer betydelsefull har idén om praktik varit som utvecklades ur de italienska erfarenheterna: attackens centrala betydelse istället för kompromissens (och därmed en kritik av politik och representation), informell organisering, organisering som växer ur kamp och affinitet istället för organisering som producerar kamp (som verkar vara den amerikanska synen på organisering), permanent konfliktualitet, revolutionär solidaritet etc. Bonanno och andra har alla skrivit om dessa praktiker. Andra influenser för oss varierar: vi är alla influerade av situationisterna, Freddy och Loraine Perlman (framförallt Letters of Insurrection17) och av surrealism18. Wolfi läser Stirner19, precis som Bonanno och andra i Italien. Jag skulle säga att Dauvé och andra anti-statliga kommunister var väldigt viktiga för mig: Dauvés När uppror dör20 influerade mig mycket. Det var också en av de första texterna vi la upp på vår första hemsida.

Så till vad som händer just nu: då primitivisterna verkar ta totalt avstånd från klasskamp nu för tiden, så har vi mindre och mindre gemensamt. Jag skulle säga att deras kritik av klasskamp (som vi kan se i det senaste numret av den amerikanska tidningen Green Anarchy21) fortfarande är fast i en kritik av syndikalisternas svaga klasspolitik, istället för att behandla frågan om klass och klasskamp seriöst. Jag är intresserad av att fortsätta undersöka klasskamp på ett mer genomgripande sätt istället för att ta avstånd från en svag version av den, att framhärda att klasskamp är kampen för upphävandet av alla klasser, för de egendomslösas självupphävande. Jag har bott från och till i Kina och de skärpta konflikterna här har hjälpt mig att förstå detta. Naturligtvis så finns det många självmotsägelser inom dessa kamper, men vi kan inte bara ställa oss utanför dem och hitta ett rent subjekt som kan bära attacken i sin helhet. Kamp är en process där människor utvecklar djupare insikt i vad de konfronterar och hur de ska konfrontera det. Och det är i denna process som vi kan lära oss av andras kamp. Genom denna process kan kamp spridas och fördjupas. Men inget av detta är förutbestämt, det är en väldigt kontingent process.

Batkogruppen: Vad gör de insurrektionella? Så som vi förstår det så försöker insurrektionella anarkister visa klasskampens sociala karaktär, och att anarkister inte borde organisera sig i politiska organisationer separerade från klassen. Anarkister borde organisera och kämpa främst som exploaterade/exkluderade. Frågan ”vad gör insurrektionella” verkar därför i början konstig, men det finns ju politiska anarkistgrupper som kallar sig själva insurrektionella. Så, vad gör dessa insurrektionella grupper? Vad är deras syfte och lever de upp till de insurrektionella teorierna?

Sasha: De gör många olika saker, naturligtvis. Men det jag skulle vilja framhäva är att insurrektionella försöker agera från där de står, istället för att fokusera på att organisera andra. Vi står inte utanför de exploaterade och exkluderade, de egendomslösa, vi agerar som delar av de egendomslösa. Däremot så anser insurrektionella anarkister att även om kampen börjar med våra egna begär, så utvecklas det därifrån genom revolutionär solidaritet: därför så agerar insurrektionella anarkister i solidaritet med andra som verkar dela våra begär och kamper. Insurrektionella anarkister undersöker också väldigt noga hur kamper sprider sig. Därför så tenderar de att stödja små aktioner som enkelt kan reproduceras av andra, så som sabotagehandlingar – men vi ska inte fetischera sabotage heller – för det är dessa typer av aktioner som kan spridas på ett okontrollerbart sätt. Det är okontrollerbarheten, och inte dess formella organisatoriska karaktär, som gör kampen stark.

I kampen mot höghastighetsjärnvägen i Italien så intervenerade insurrektionella anarkister med aktioner mot järnvägen, och snart så ökade antalet sabotageaktioner stort och spred sig socialt långt utanför den anarkistiska miljön. Det står klart att anarkister aldrig kommer att vara den största styrkan vid revolutionära händelser, så om aktioner inte sprider sig socialt och okontrollerbart bortom den anarkistiska miljön så kommer kampen att förloras. Så nyckeln är inte att organisera alla som kämpar i en anarkistisk organisation eller federation, utan att intervenera på ett sätt som kan stödja den sociala spridningen och fördjupningen av de okontrollerbara revolterna. Och det är genom att bli okontrollerbara som individer och grupper skapar nya sociala relationer som går bortom kapitalism och stat. Målen för dessa kamper finns överallt. Insurrektionella anarkister har intervenerat i kamper mot konstruerandet av järnvägar, nya fabriker och gruvor, i vilda strejker, i solidaritet med fängslade flyktingar, mot krig och konstruerandet av militärbasar, i ockuperade zoner etc.

Batkogruppen: Du verkar ha rätt mycket kontakt med italienska anarkister. Kan du berätta något om deras syn på den insurrektionella teorins ursprung och utveckling i Italien och dess status och praktik idag? (På grund av språkbarriärer så har vi tyvärr nästan ingen kunskap om de anarkistiska debatterna och samtida teorier i varken Italien, Grekland eller ens Spanien).

Sasha: Den mesta av kontakten med Italien som jag hade gick genom Wolfi. Det är också han som har bäst koll på situationen. Så kanske skulle ni ställa den här frågan till honom. Jag talar kinesiska men ingen italienska eller grekiska, men jag har varit i Italien. (Det finns en artikel i Do or Die som skriver en del om utvecklingen av insurrektionell anarkism i Italien som ni skulle kunna ta en titt på)22. Vi i USA var väldigt intresserade av den italienska insurrektionella anarkismens kritik av rörelserna på 70-talet som fokuserade mycket på organiseringsformerna som formade kraften i kampen. Utifrån denna växte en mer utvecklad idé om informell organisering fram. Kritiken av de auktoritära organisationerna från 70-talet – vars medlemmar ofta trodde att de var i en mer privilegierad position i kampen i jämförelse med proletariatet som sådan – blev mer förfinad i 80-talets kamper, så som i kampen i början av 80-talet mot en militärbas som skulle förvara kärnvapen i Comiso, Sicilien.

Anarkister var väldigt aktiva i den kampen, som var organiserad i självorganiserade grupper. Dessa, för ändamålet bildade, autonoma grupper antog tre generella principer som riktlinjer för organiseringen av kampen: permanent konfliktualitet, självorganisering och attack. Permanent konfliktualitet betydde att kampen skulle förbli i konflikt med konstruerandet av militärbasen tills den var besegrad, utan mediering eller förhandling. Grupperna var självstyrande och självorganiserade: de vägrade permanenta representanter och en professionalisering av kampen. Grupperna var organisationer för attacker mot konstruerandet av basen, de existerade inte för att försvara intresset för den eller den gruppen. Denna typ av organisering gjorde det möjligt för grupper att ta till de kampmetoder de tyckte var mest effektiva och fortfarande ha möjlighet att kunna koordinera attacker när det var nödvändigt, och därmed så fanns potential för att sprida kampen. De behöll också fokus på att organisera med målet att stoppa konstruerandet av basen istället för att skapa permanenta organisationer, vilka tenderar att fokusera på mediering med statliga institutioner för en del av makten, på bekostnad av kampens autonomi.

Anarkisterna som var involverade i kampen i Comiso förstod att en av de främsta orsakerna till att sociala kamper hindras från att utvecklas åt ett positivt håll, är utbredningen av organisationsformer som avskiljer oss från vår egen makt att agera och som stoppar upprorspotentialen. Dessa är permanenta organisationer, de som syntetiserar alla kamper inom en enda organisation samt organisationer som medierar med makten.

En av de saker vi gjorde var att utveckla denna kritik till en kritik av aktivismen. På 90-talet, och ännu mer de senaste fem åren, har amerikanska aktivister ljudligt hyllat sin roll och identitet som aktivister. Detta är någonting vi ville kritisera. Jag erkänner att det kapitalistiska samhället driver oss in i rollen som aktivist och organisatör, men att vara revolutionär betyder att alltid försöka bryta med denna roll och inte hylla den fullt ut och identifiera sig med den. Jag skulle nog påstå att detta är den viktigaste splittringen inom den amerikanska scenen: mellan dem som hyllar rollen som aktivist och organisatör och de som försöker bryta med den.23 Jag anser att den insurrektionella anarkistiska kritiken och praktiken som utvecklades i Italien var ett bra sätt att diskutera detta problem och för att tänka ut sätt att bryta med det. Naturligtvis var situationisterna influenser i detta också. En av huvudprinciperna i insurrektionell anarkism är att uppror är en process i att bli okontrollerbar – upproret är ett tillfälle då staten börjar tappa kontrollen och också sitt eget sammanhang. Hela den aktivistiska diktonomin av organisatör/organiserad stoppar naturligtvis denna process.

Batkogruppen: Tycker du att Bonannos analys av ”post-industriell” kapitalism stämmer? De sociala utbrotten i början av 90-talet – med kravallerna i Los Angeles24, Poll tax-kravallerna25 i Storbritannien, gatuprotesterna i Frankrike26 osv. – verkar bekräfta tesen om de exkluderade, men hur är det idag? Misslyckades dessa kravaller, sociala utbrott och revolter med att kommuniceras och spridas?

Sasha: Jag skulle nog vilja påstå att Bonanno fångade några aspekter av de förändringar som skedde inom kapitalismen. Klassrelationerna förändrades mycket med början i slutet av 70-talet. Skiftet mellan en fordistisk ackumulationsregim till nyliberal eller flexibel ackumulation innebar att fler människor blev socialt och ekonomiskt exkluderade, utstötta från kapitalets normala funktioner. Och de exkluderade är oftast mer benägna att delta i rebellisk aktivitet. Dessutom, i From Riot to Insurrection27 så tror jag att Bonanno har rätt när han sätter fokus på rollen som teknologin har i att disciplinera arbetskraften i detta skifte. Arbetare är idag inte bara exkluderade från förmånerna i kapitalets omstrukturering, det är också svårare och svårare för människor att ens förstå hur samhället fungerar. Då de har blivit exkluderade från den tekniska kunskapen som bygger upp produktionen så har arbetare blivit outbildade igen. Detta är sammanlänkat med den ökade automatiseringen av både vårt dagliga liv – vi splittras ifrån varandra – och av produktionsprocessen. Allt detta kan göra det svårare att föreställa sig en annorlunda värld. Men jag tror också att Bonanno överskattade kapitalismens förmåga att stöta ut arbetaren – kom ihåg att denna text är skriven för omkring 20 år sedan.

Inte många anarkister förutom Bonanno – som undersökte saken ganska tidigt – har tänkt på vad detta skifte i kapitalismen betyder för anti-kapitalistiska uppror. Istället så föreslår de bara ”mer av detsamma”, och applicerar organiseringsformer från en annan tid då relationerna mellan de egendomslösa och kapital var väldigt olik den vi har idag. Organisatoriska strukturer som försöker syntetisera de exkluderades kamp till endast en organisation – organisationer som ofta tar efter fabriken som organisationsmodell – kommer att misslyckas. Vi kommer att se att de egendomslösas kamp, när den är aktiv, alltid kommer att vara ett steg före sådana organisationer.

Istället för att försöka syntetisera kamper i en permanent anarkistisk organisation eller försöka få organisationen att producera kamp, måste vi förstå hur kamper föder organisering. Detta betyder att vi måste fråga oss vad klasskamp är för oss själva. För mig handlar klasskamp inte – vilket det är för många vänsterister – om att proletariatet ska ta makten och självförvalta samhället. Det handlar inte om ett hyllande av proletär kultur, så som det var i Sovjet. Klasskamp för mig är kampen för självförstörelsen, självupphävandet, av den egendomslösa klassen. Det är kampen för att upphäva existensen av alla klasser som sådana.

Så frågan om hur en kravall med de exkluderade, som vi sett många av de senaste åren, förvandlas till ett uppror är väldigt viktig. Eftersom jag bott i Kina i flera år det senaste decenniet har jag fått tillfälle att följa detta skifte i en annan social och politisk kontext, och samma process händer även här då de skiftar från deras statskapitalistiska version av fordism till en mer flexibel ackumulationsregim. En massa människor, framförallt från bondeområden, har blivit exkluderade. Det sker fler och fler kravaller här och de växer dessutom i storlek – en del har uppemot 100 000 deltagare och håller på i flera dagar. Personer som är aktiva i dessa händelser har börjat kommunicera med varandra – detta är en viktig aktivitet som vi kan delta i. Kampmetoder sprids mellan områden både genom direkt kommunikation och genom imitation. Några av dessa kamper verkar utveckla mer övergångsliknande krav. De anti-nyliberala kravallerna i Latinamerika håller också på att spridas och utvecklas. På 90-talet i Europa och USA så var det en hög cirkulation mellan dessa kravaller och denna process är inte över, även fast Väst verkar ha lugnat ner sig lite för tillfället. Inget av detta händer, naturligtvis, utan svar från kapitalet, och vi kan se nykonservatismen i USA som ett svar på nyliberalismens självmotsättningar.

Hur deltar då revolutionärer som vi själva i dessa kamper, i den insurrektionella processen? Vi kan varken ersätta de egendomslösas kamp (för vi kommer alltid att vara en minoritet bland de egendomslösa) eller stå utanför och organisera eller syntetisera kampen in i våra organisationer. Det är en svår situation vi befinner oss i. Så vi måste finna vägar för hur vi ska agera inom de egendomslösas kamp, genom att kommunicera metoder vi tycker passar – både genom handling och ord – genom att skjuta kampen framåt i en upprorisk riktning. Vissa typer av organiseringsformer och praktiker blockerar denna process, och vi måste vara kritiska mot dem. Och vi kan se att dessa organiseringsformer och praktiker ofta är sammanlänkade med ett perspektiv som inte fullt ut lämnar kapitalismen bakom sig – och detta är ingen tillfällighet. Vänsteristisk och aktivistisk praktik är egentligen en del av kapitalismens vänsterflygel – då de i slutändan eftersträvar att självförvalta kapitalismen på ett mer humant och organiserat sätt. Och detta innefattar ofta en nostalgi över fordistisk kapitalism.

Batkogruppen: Även om Bonanno har en korrekt analys (angående spridningen av kampen i den sociala terrängen osv.) är det inte också möjligt att argumentera att skiftet av slagfält från arbetsplatsen till gatorna var ett resultat av att vi (i meningen den globala arbetarklassen) blev tillbakapressade till en mycket mer defensiv position som ett resultat av kapitalistisk omstrukturering? Vad anser du om argumentet att i syfte att återfå styrka i klasskampen måste vi finna en väg tillbaka till arbetsplatsen? Inte på grund av romantiserande över ”de riktiga arbetarna” eller liknande, utan eftersom det är platsen vi befinner oss på. Det är vår verklighet där vi (medvetet eller omedvetet) kämpar med våra kamrater varje dag och så länge som revolutionär kamp kämpas separerad från punkten för exploatering (så som är fallet med globaliseringsrörelsen) kan vi inte ha någon verklig inverkan som revolutionärer. Vi förstärker bara uppdelningen mellan politik (som något vi gör på vår fritid) och vad vi uppfattar som det ”verkliga livet” (arbetet).

Sasha: Okej, jag anser inte att arbetsplatserna är det enda platsen vi finns på. Men jag håller med om att uppdelningen mellan politik som något vi gör på vår fritid (eller ännu värre, något man försörjer sig på), separerad från vardagslivet, är ett stort problem. Det är, naturligtvis, en av poängerna med anti-politik. Men arbete är också en separerad aktivitet. Vi behöver överkomma båda, och att göra detta är en del av själva den insurrektionella eller revolutionära processen. Jag håller också med om att anti-globaliserings-globetrotting är ett problem – återigen: det är antingen en semester eller ett jobb. Jag tror att idén om kampen som sprids över den sociala terrängen är just en kritik av dessa saker. Det är när det blir en separat aktivitet, separerad från vardagslivet, som det blir svagt och mer kontrollerbart och det är också en av aktivismens rötter.

Batkogruppen: Du skriver: ”Vänsteristisk och aktivistisk praktik är egentligen en del av kapitalismens vänsterflygel – då de i slutändan eftersträvar att självförvalta kapitalismen på ett mer humant och organiserat sätt. Och detta innefattar ofta en nostalgi över fordistisk kapitalism.” Vi håller med om det. Men både ert och vårt projekt startade inom och för denna kapitalismens vänsterflygel. Nu har vi och andra grupper börjat röra sig bort från aktivism och vänsterism, ut ur bubblan och in i verkligheten. Men det är inte arbetarklassen eller de egendomslösa som läser våra tidningar och diskuterar våra teorier. Så hur sprider vi våra idéer till arbetarklassen? Behöver vi det? En idé som några av oss har är att vi inte behöver stödja politiska projekt, i betydelsen att utveckla en politisk organisation, utan att fokusera på utvecklandet av klasskampen i sig.

Sasha: Nåväl, vi börjar alla inom kapitalismen. Vi försöker bryta oss ut. Men vi är också de egendomslösa. Men på samma gång så har ni rätt att arbetarklassen generellt inte läser våra tidningar, men poängen med tidningar som KKA var hur som helst inte att de skulle vara propaganda. De var mer till för att finna likasinnade människor, människor som vi hade en viss samhörighet med och som vi kommunicerade med, skapade kontakter med och möjligtvis kunde starta projekt med. Vi tar inte på oss rollen som dem som ska väcka arbetarklassen. Med det sagt så tror jag inte att jag förstår ert sista påstående. Vad menar ni med ”fokusera på utvecklandet av klasskampen i sig”?

Batkogruppen: Vi tror att den reella underordningen av arbete under kapitalet är en central fråga här. Om kapitalrelationen har koloniserat hela den sociala organismen och gjort alla sociala aktiviteter produktiva så krävs det av oss som kommunister att fördjupa vår synteskritik. I den bemärkelsen så är det insurrektionella perspektivet helt korrekt och blir ett viktigt verktyg. Organiseringen av attacken, föreningen av organisationsform och direkt aktion, är det direkta angreppet på värdet. Detta betyder i sin tur att politisk organisering har nått sin slutpunkt. Nu gäller det att upplösa (kapitalets) organisering (av livet). Så, istället för att stödja politiska projekt, som nått sin slutpunkt med den reella underordningen och den insurrektionella organisering av attacken, så borde fokus ligga på klasskamp, attacken på värdet. Däremot, då dessa attacker blir mer skadliga för kapitalet och blir negationer, så vet vi att dessa negationer antingen kommer att bli rekupererade och leda till reformer eller bli besegrade av kapitalet. Som vi redan vet är kapitalets gräns kapitalet själv, vilket är klasskamp. Eftersom den reella underordningen och attackorganisationerna ökar attackerna mot kapitalet – de (temporära) negationerna – så måste vi utveckla klasskampen, eller ännu hellre gå bortom klasskampen. Attackera och dra sig tillbaka i syfte att konstituera kommunistiska relationer.

Sasha: Jag hoppas jag läser er rätt här, om inte så rätta mig. Detta verkar influerat av Hardt och Negris tes i Imperiet och jag är rätt tveksam inför några av huvudpunkterna i den. Hos Negri finns idén om att det leninistiska politiska projektet var vettigt ända fram till 70-talet då allt förändrades och att vi nu befinner oss i en annan tid. Och det ni sagt här ovan verkar spegla denna uppfattning. ”Det politiska projektet ... har nått sin slutpunkt”, säger ni. Men jag skulle fråga om det någonsin varit vettigt. Jag skulle säga att det politiska projektet alltid var ett rekupererat projekt. Så är fallet för leninism, maoism, trotskism och varje form av vänsterism. Där inkluderas också, tyvärr, mycket av anarkismen.

Däremot så håller jag med om att saker och ting har förändrats sen 70-talet. Kapitalism har sannerligen rört sig från formell till reell underordning i de flesta områden – ett skifte från omfattande erövring till intensifiering, kapitalets sociala fördjupning. Fast fler och fler människor blir exkluderade från denna process och blir drivna till de mänskliga lagerlokalerna i form av slumområden och landsbygdens fattigdom. Men jag ser inte detta som en anledning att övergå från politisk till anti-politisk kamp. Jag tror anti-politisk kamp alltid har varit vettigare än politisk, för dem som försöker slå sig fria från kapitalets underordning (formell eller reell). Politisk kamp har alltid varit ett försök att modernisera kapitalism – det har alltid varit och är fortfarande en kamp för att kontrollera kapitalismens utveckling och kontrollera dess distribution av förmåner. Jag anser därför att vi borde ha utvecklat proletariatets klasskamp att självupphäva sig i början av kapitalismens framväxt. I själva verket tror jag att anarki och kommunism alltid har varit möjligt, även innan kapitalismens uppkomst.

Jag tror dock att attacken på kapitalismen är annorlunda under den reella underordningen, i förhållande till under den formella underordningen. Under den formella underordningen var kampen oftast splittrad mellan antiimperialistisk kamp och antikapitalistisk kamp i länder som var under reell underordning. Så är inte längre fallet. Jag känner att detta skapar möjlighet för bättre kontakt över jordklotet. Kamper kan bli globala mycket snabbare under de nuvarande förhållandena. Revolutionär solidaritet attackerar idag mer direkt kapitalismens hjärta.

Batkogruppen: När vi definierar kapitalism så inkluderar vi ursprunglig ackumulation, formell underordning, reell underordning osv. i själva definitionen av vad kapitalism är. Så när vi talar om reell underordning gör vi inte det som en strikt periodisering. Alla dessa historiska tendenser inom kapitalismen är just tendenser. Vi har, precis som du säger, tendenser av ursprunglig ackumulation och formell underordning idag, även om det är reell underordning som är mest dominant. De politiska projekten, som t.ex. plattformismen, är produkter av den formella underordningen. Det är naturligt, när kapitalrelationen påtvingas oss och inte upplevs ockupera alla aspekter av det sociala livet, att försöka etablera autonoma zoner och kämpa mot kapitalismen som något upplevt påträngande. Visst, man kan hävda att det inte var den ”rätta” lösningen, men vi måste beakta de materiella omständigheterna inom vilka dessa politiska projekt utvecklades. Det var den formella underordningens politiska projekt som knuffade in kapitalismen i den reella underordningen; därför har det politiska projektet nu nått vägs ände.

Politiska kamper har alltid varit en strävan efter makt. Medan marxisterna såg staten som något som behövs erövras, så såg anarkisterna staten som den största fienden. Men idag kan inte stat och kapital så lätt separeras längre, och detta är också en konsekvens av den reella underordningen. Politisk kamp har numera blivit obegriplig. De materiella förhållandena för politisk kamp finns inte längre. Så vi rättfärdigar inte leninism, eller plattformism, eller något sådant, vi är inte intresserade av moraliska överväganden om kontrafaktiska utsagor. Vad vi däremot säger är att anti-politisk kamp är det enda alternativet idag. Vi tycker det är viktigt att påpeka detta. Annars faller vi lätt ner i voluntarism.

Sasha: Jag förstår era argument bättre nu, men vi skiljer oss åt på några punkter. Jag vet att plattformismen är något ni brottats med, jag funderar dock inte så mycket på den saken. Jag vill påstå att det även under den reella subsumtionen/underordningen, fortfarande finns en stor materiell bas för de politiska projekt ni talar om. Till att börja med anser jag inte att plattformismen någonsin var ett projekt utanför kapitalets reella underordning. Dess materiella bas var hela tiden inom och alltid politisk. Med andra ord så ser jag inte det politiska projektet som ett projekt av formell underordning mot reell underordning. Det specifika politiska projekt ni talar om var alltid främst av den reella underordningen. Jag skulle säga att det opererade inom ett samhälle där arbetsprocessen var transformerad och till fullo dominerad av kapitalet.

För det andra är den materiella basen för politiska projekt, vilket det än må vara, alltid närvarande under kapitalismen – det kommer alltid att finnas revoltmanagers redo att representera oss och sedan försvara sina vunna fördelar, för att i slutändan slå vakt om kapitalismen. Plattformismen har aldrig riktigt haft tillfälle att få ett verkligt inflytande, varken politiskt eller på annat sätt, så vi vet inte vad som skulle hända ifall plattformister eller plattformistiska organisationer fick en sådan chans. Kanske skulle deras representativa och förvaltande organisationer lösas upp till allmänt socialt uppror, kanske skulle de försöka strama åt förvaltningens tyglar. Men det finns lika stor bas för det nu som det gjorde förr – förutsatt att vi kommit till ett mer revolutionärt tillfälle.

I vilket fall är inte politisk rekuperering av kamp orsaken till svaga revolutionära tendenser i samma utsträckning som det är ett symptom på svagheten själv. Rekupereringen fungerar just eftersom vår revolution är kontrollerbar och öppen för förvaltning. Att bli okontrollerbar är den insurrektionella kraften. Det är, såklart, problemet med specialisering, speciellt aktivistisk eller militär specialisering och dess spekatakulärisering [spectacularization] – det är så mycket lättare att kontrollera. Vad vi istället behöver är social generalisering. Återigen är Spanien ett exempel på detta problem.

Ert sätt att säga att ”politisk kamp inte spelar någon roll” under den reella underordningens förhållanden antyder att ni anser att gårdagens politiska kamper spelade roll. Kanhända att ni inte vill gå in på en sådan historisk diskussion men era ord innefattar den och jag tycker inte vi skall undvika den. Är det voluntarism? Jag tycker inte det. Jag tror vi skall vara mycket kritiska mot all sorts determinism (vi har verkligen inte tid att gå in på den dikotomin – kanske någon annan gång!). Ni säger att nu när den formella underordningen nästan är fullständig så är det ”bara anti-politisk kamp som spelar någon roll...”. Min poäng är att från ett revolutionärt perspektiv är den anti-politiska kampen den enda som någonsin spelat roll. Politisk kamp var helt enkelt aldrig revolutionär i meningen en rörelse mot en värld utan stat, lönearbete, arbete, klasser, kapitalism etc. Vi ser det lika tydligt i exemplet Ryssland som i Spanien.

Vad som tycks inträffa i ert schema är att ni ser politiken som ”progressiv” (därav kritiken av ”voluntarism”?) under en särskild era, men inte längre: den har blivit regressiv nu. Ni verkar i alla fall antyda det – rätta mig om jag har fel. Jag ser inte kapitalismens negation i ett sådan progressivt, teleologiskt schema. Istället ser jag det som en radikal brytning, som bryter själva den progressiva banan. Jag hävdar att det fanns en lika stor materiell bas för denna brytning (en brytning med det politiska projektet som också är en brytning med kapitalismen och allt vad den innebär) under eran då plattformismen kom till, som det finns nu.

Jag skulle inte säga att staten var så autonom för hundra år sedan som ni verkar antyda och fallet Ryssland och leninismen illustrerar detta bra. Staten är inget vi kan använda i det revolutionära projektet, varken då eller nu. Den var annorlunda integrerad då, men autonom var den aldrig. Erövringen av staten hör ihop med ett progressivt synsätt. Staten används till att utveckla produktivkrafterna istället för marknaden och enskilda kapitalister – om vi ser på Ryssland och Kina så ser vi väldigt klart vart det leder. Att särskilja staten och kapitalet är en form av utvecklingssynsätt [developmentalism], huruvida den är maoistisk, leninistisk, stalinistisk eller nationalistisk spelar ingen roll.

Batkogruppen: Vilka skulle du säga är de största styrkorna och svagheterna med insurrektionella teorier? Vi får intrycket av detta samtal och texterna i KKA att ni har många influenser. Är det några specifika teorier du anser är av speciellt intresse? Bortsett från anarkistiska insurrektionalister så är våra största influenser Dauvé och Camatte. En av orsakerna är att de kopplar behovet av insurrektionell organisering (även om de inte använder samma begrepp) till den reella underordningen. Detta har också lett till att vi insett att vi måste göra en omläsning av Marx. I detta avseende så känns insurrektionella teorier ibland ”ofullständiga” och behöver kompletteras. Vilka aspekter i insurrektionella teorier anser du att vi behöver vara kritiska mot, och vad behövs utvecklas mer?

Sasha: Jag läser självfallet Dauvé och Camatte också. Dauvés nyaste texter har varit en särskild influens. Jag tror att en del människor missar den strategiska utgångspunkten i vår nuvarande situation, i insurrektionella texter. Insurrektionella texter fokuserar på nuet och på revolt. Det står mindre om vår förändrade situation. Detta leder till att vissa ser uppror på ett mycket ahistoriskt sätt, och tenderar att jaga efter uppror varhelst de inträffar, utan någon förståelse för helhetsbilden.

Men Bonanno har skrivit några tidiga texter i denna riktning, som vi redan diskuterat. Mer tänkande kring vår nuvarande situation och hur den påverkar vår attack och dess organisering skulle vara bra. Detta verkar vara det som människor inom den anti-politiska/insurrektionella miljön gör. Men jag är vaksam mot argument som säger att allting förändrades vid ett visst historiskt ögonblick, så som på 70-talet. Reell underordning är viktigt, men det förändrar inte allting. Det är också ett ganska ahistoriskt perspektiv.

Dessutom skulle jag inte säga att det finns något sådant som ”insurrektionell teori” per se. Uppror är en process av okontrollerbart tillblivande, inte en egen teori. Insurrektionell anarkism, om något sådant ens existerar, är en tendens som diskuterar denna process och deltar i dess praktik på ett sätt som medvetet för den framåt. Personer som Bonanno har varit viktiga i denna diskussion, men så har också oräkneligt många andra, både namnlösa och sådana som inte kallat sig ”insurrektionella anarkister”.

Samtalet stannar inte här, utan kommer att fortgå efter att tidningen tryckts. Vi kommer att löpande lägga upp det fortsatta samtalet på vår hemsida.

Noter

1. Killing King Abacus: En nu mera nerlagd amerikansk tidskrift som Sasha gjorde tillsammans med Leila och Wolfi. Kom ut med två nummer 2000-2001.

2. Hot Tide Discussion Bulletin: En mindre bulletin med mer frekvent utgivning som fungerade som komplement till KKA. Hann dock bara komma ut med tre nummer.

3. Wolfi Landstreicher: Amerikansk anarkist. Han är redaktör för den anarkistiska tidningen Willfill Disobediance och driver distrot Venomous Butterfly anarchist distribution. Skrev förut under pseudonym ”Feral Faun”.

4. Anti-civ: Kort för ”anti-civilisation”. Ett väldigt brett begrepp, som allt från primitivister till Camatte använder sig av det. Perspektiv som att arbetarna inte bara kan ta över den kapitalistiska produktionen och driva den demokratiskt, eller att den tekniska utvecklingen inte är klassneutral är typiska anti-civ-perspektiv.

5. Fredy Perlman (1934–1985): En amerikansk marxist som lyfte fram betydelse av varufetischismen i Marx’ teorier. Gift med Lorraine Perlman. Hans bok ”Against His-story, Against Leviathan!” har blivit en stor inspirationskälla för primitivister.

6. Situationisterna: Den Situationistiska Internationalen utvecklade under 1960-talet genom tidskriften Internationale situationniste (Paris, 1958-1969) en nyläsning av marxismen som kom att inspirera en stor del av 68-radikaliseringen och ett nyupptäckande av rådskommunismen. Kända namn och böcker: Guy Debord: ”Skådespelssamhället”. Daidalos, 2002. Raoul Vaneigem: ”The Revolution of Everyday Life”. Rebel Press; Reprint edition, 2001.

7. Marini-rättegången: En jätteprocess i Italien för några år sen när staten försökte krossa anarkiströrelsen och splittra vänstern genom att anklaga cirka 50 anarkister för att vara dubbelorganiserade i ett underjordiskt terrornätverk. Bl.a. dömdes Bonanno och Weir till fängelse.

8. John Zerzan (född 1943): Amerikansk primitivist. Se t.ex. ”Elements of Refusal” (1988), ”Future Primitive” (1994), ”Against Civilization: A Reader” (1998) och ”Running on Emptiness” (2002). Se även den svenska dokumentären ”Surplus: Terrorized into being consumers” av Erik Gandini där Zerzan blir intervjuad.

9. Harry Cleaver: Amerikansk marxist som myntade begreppet ”autonom marxism”. Mest känd för sin bok ”Reading Capital Politically”, AK Press/AntiTheses, 2000. En svensk översättning av boken har varit på gång i flera år.

10. Midnight Notes: Amerikansk autonom marxistisk tidskrift. Efterföljare till tidskriften Zerowork från 70-talet.

11. Insurrection: Se ”Några artiklar om insurrektionell organisering” i detta nummer av Dissident.

12. Elephant Editions: Anarkistiskt bokförlag som bland annat publicerat engelska översättningar av Bonanno och annan insurrektionell litteratur.

13. Bratach Dubh: Föregångare till Elephant Editions som främst gav ut pamfletter.

14. Diavolo in Corpo: En italiensk insurrektionell anarkistisk tidning.

15. Canenero: En italiensk insurrektionell anarkistisk tidning.

16. Alfredo Bonanno: ”The Anarchist Tension”. Elephant Editions, 1998.

17. Här syftas nog på Freddy Perlman: ”Letters of Insurgents”. Black & Red, 2002.

18. Surrealism är en riktning inom konst som enligt rörelsens grundare, André Breton, beskrivs som ”[r]en psykisk automatism, med vars hjälp man söker i tal, skrift och på annat sätt återge tankens verkliga funktion. Det innebär tankens diktamen under frånvaron av all förnuftskontroll och alla estetiska och moraliska avsikter.” Surrealistiska konstverk brukar återge drömmar och rena fantasier. Snarare än att ta fasta på någon särskild teknik eller något särskilt medium, utmärker sig surrealismen med referenser till psykologi och psykoanalys och vänder sig ofta direkt till ”det borgerliga hemmet”. Politiskt tycker sig surrealismen utöka kampen mot dem som besitter produktionsmedlen till att omfatta även dem som kontrollerar den tradition som kontrollerar våra tankar. Var tillsammans med dadaismen två av de tydligaste konstkritiska rörelser som influerade situationisterna.

19. Max Stirner (1806–1856): Tysk vänsterhegelian. Han var väsentlig för Marx’ utvecklande av sin historiefilosofi. Inspirerade även Nietzsche. Kändaste verk är ”Den ende och hans egendom”. Hström Text & Kultur, 2006. Så kallade ”individualanarkister” har Stirner som sin huvudfilosof, men Stirner själv kallade sig aldrig ”anarkist”.

20. På svenska: ”När uppror dör”. Riff-Raff, 2004.

21. Green Anarchy: Den mest betydande ”anarko-primitivistiska” tidskriften, från Oregon i USA, i vars redaktion bl.a. John Zerzan medverkar.

22. Se Insurrectionary Anarchy! i Do or Die nr 10.

23. För vidare läsning om aktivismens vara eller icke vara kan vi rekommendera ”Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet” av J Kellstadt (Riff-Raff #7, sommaren 2005).

24. LA-kravallerna: Kravaller i Los Angeles 1992 som pågick i tre dagar och som krävde en massiv polis- och militärinsats för att stoppas. Kravallerna startade pga. att snutarna, som brutalt misshandlat den svarta mannen Rodney King framför tv-kameror året innan, blev friade av en helvit jury. Se ”The Rebellion in Los Angeles: The Context of a Proletarian Uprising” i Aufheben nr 1.

25. Poll tax-kravallerna: Kravaller i London 1990 som började då snuten attackerade en stor demonstration mot den så kallade ”Poll tax” – en skattereform som Margaret Thatcher försökte få igenom. Poll tax var Thatcheristisk omfördelningspolitik – de rika betalar mindre och de fattiga mer – då skatten gick ut på att ”alla ska betala lika mycket”. En liten jämförelse är att Hertigen av Westminister betalade £10 255 i skatt innan och £417 efter införandet. Hans antagligen underbetalde trädgårdsmästare fick också betala £417. Poll Tax hette officiellt Community Charge, men döptes om till Poll Tax efter en skattereform 1381, som ledde till ett bondeuppror. Se Danny Burns: ”Poll tax rebellion”. AK Press, 1996.

26. Gatuprotester i Frankrike 1996 mot de nyliberala omstruktureringarna. Se ”The Class Struggles in France” i Aufheben nr 5.

27. Alfredo Bonanno: ”From Riot to Insurrection”. Elephant Editions, 1998.

[Förra - Index - Nästa]

Creeper MediaCreeper