Visa vanlig sida
På svenskaIn english
Visa utskriftsvänlig sida

[Förra - Index - Nästa]

Om insurrektionell organisering

Av bl.a. Jean Weir1. Ursprungligen publicerade i Insurrection nr 4, 1988.

Bortom syntesstrukturen

Istället för en anarkistisk syntesorganisation föreslår vi en informell anarkistisk organisering som grundar sig på kamperna och de analyser som utvecklas ur dessa.

Anarkister av alla inriktningar motsätter sig hierarkiska och auktoritära organisationsmodeller. De avfärdar partier, vertikala strukturer som ger direktiv ovanifrån på ett mer eller mindre uppenbart sätt. Anarkister hävdar att den ”frihetliga” revolutionen är den enda möjliga sociala lösningen, vilket betyder att de anser att medlen som används för att genomföra denna förändring är avgörande för vilka mål som uppnås. Och auktoritära organisationer är verkligen inga medel som leder till frihet.

Men det räcker inte att bara hålla med om detta i ord. Det måste även följas i praktiken. Som vi ser det medför en anarkistisk struktur organiserad efter syntesprincipen en hel del problem. När en sådan organisation utvecklas till sin fulla styrka som den gjorde i Spanien -36 så börjar den likna ett parti. Syntes blir till kontroll. Under lugna perioder är detta givetvis knappt märkbart, så det finns en viss risk att det vi påstår här kan uppfattas som att svära i kyrkan.

Den här typen av strukturer baseras på grupper eller individer som är i mer eller mindre ständig kontakt med varandra, och det kulminerande ögonblicket är den regelbundet återkommande kongressen. På dessa kongresser diskuteras de grundläggande analyserna, ett program skissas upp och uppgifter och ansvar fördelas som ska täcka in hela spektrat av sociala kamper. Det är en syntesorganisation för att den utger sig själv för att vara en referenspunkt med kapacitet att syntetisera alla olika kamper i klasskonfrontationen. Olika grupper intervenerar i kamperna, ger sina bidrag, men utgår hela tiden ifrån de teoretiska och praktiska riktlinjer organisationen som helhet har kommit överens om på kongressen.

Enligt oss riskerar en organisation med den här strukturen att hamna på efterkälken när det gäller att förstå vilken nivå kampen bör ligga på då deras främsta mål är att leda in kampen i sitt eget syntesprojekt, inte att driva den mot sin insurrektionella kulmen. Ett av deras viktigaste mål är att få fler medlemmar, att växa kvantitativt. De tenderar därför att anpassa kampen till en lägsta gemensamma nämnare. Genom att förespråka försiktighet försöker de bromsa alla språng framåt och alla målsättningar som verkar för utsatta eller riskabla.

Detta betyder självklart inte att alla grupper som tillhör syntesorganisationen automatiskt beter sig på det här sättet. Kamrater i dessa organisationer är ofta autonoma nog att följa de mest effektiva förslagen och målsättningarna i en viss given kampsituation. Det finns dock en inneboende mekanism i syntesorganiseringen som gör att den fattar otillräckliga beslut i den aktuella situationen, då deras främsta mål är att växa för att utgöra en så bred front för kampen som möjligt. Den tenderar att hitta den politiska linje som de flesta kan smälta och gör minst folk missnöjda, och undviker att ta en klar och tydlig ställning.

De reaktioner vi får när vi för fram sådan här kritik grundar sig ofta på rädsla och fördomar. Vår största fruktan är för det vi inte känner till, och det driver oss mot organisatoriska scheman och formalism kamrater emellan. Detta skyddar oss från att hamna i okända situationer som vi saknar erfarenhet att hantera. Detta blir väldigt uppenbart när man ser vilket stort behov vissa kamrater har av formella organisationer som lyder under kraven på kontinuitet, stabilitet och verksamhet som är programmerad i förhand. Sanningen är att dessa krav finns till för att tillgodose vårt eget behov av trygghet, inte som en revolutionär nödvändighet.

I motsats till detta så anser vi att den informella organiseringen kan vara en bra utgångspunkt för att komma ifrån denna osäkerhet. Denna organisationsform verkar i våra ögon, till skillnad från syntesorganisationen, ha en möjlighet att utveckla mer konkreta och produktiva relationer då den baseras på affinitet och ömsesidig kunskap. En annan viktig poäng är att denna organisering når sin fulla potential när den deltar i konkreta kampsituationer, inte när den skissar upp teoretiska eller praktiska plattformar, stadgar eller regler för olika samarbetsformer.

En informell organisering byggs inte utifrån ett program som slagits fast på en kongress. Projektet förverkligas av kamraterna själva under kampens gång, och som en del i utvecklingen av kampen i sig. Denna organisationsform har ingen, ut i minsta detalj, finslipad teoretisk eller praktisk mall eller sanning. Den lider inte heller av syntesorganisationens problem. Det främsta syftet är att intervenera i kampen med ett insurrektionellt perspektiv.

Oavsett hur stora begränsningar kamraterna i en informell anarkistisk organisation än har, och oavsett vilka brister organisationsformen än medför, så verkar den här metoden fortfarande riktig för oss och vi anser att det är meningsfullt att utforska den både i teorin och i praktiken.

Affinitetsgruppen

Tvärtemot vad folk ofta tror så har affinitet mellan kamrater ingenting med vänskap eller känslor att göra. Att hysa affinitet betyder att ha kunskap om varandra, att veta var de andra står i olika sociala frågor och hur de anser att de kan intervenera i den sociala konfrontationen. Denna fördjupande kunskap mellan kamrater är något som oftast förbises, vilket riskerar att göra effektivt agerande omöjligt.

En av de svåraste frågorna som anarkister har brottats med genom historien är vilken organisationsform de ska använda i kampen. De två ytterligheterna är å ena sidan individualisterna som förkastar varje form av stabil relation, å andra sidan de som förespråkar den permanenta organisationen och som agerar efter ett program som antogs när organisationen grundades. Båda ståndpunkterna som skissats upp här har vissa drag som går att kritisera ur ett insurrektionellt perspektiv.

När individualisterna väljer ut ett mål och attackerar klassfienden så kan de ibland ligga så långt före sin tids mest stridbara delar av arbetarklassen att ingen förstår deras aktioner. De som å andra sidan stödjer tanken på en permanent organisation har tvärt om en tendens att vänta tills en betydande del av de exploaterade redan visar hur och när klassfienden ska attackeras. De förra utför aktioner som ligger för långt före kampernas aktuella nivå, de senare för långt efter.

Ett av skälen till dessa brister är som vi ser det avsaknaden av perspektiv. Självklart har ingen ett helt felfritt framgångsrecept, men vi kan kritisera de begränsningar vi ser hos vissa organisationsformer och peka på möjliga alternativ. Ett av dessa alternativ är känt som affinitetsgrupper.

Termen kräver en förklaring. Affinitet blandas ofta ihop med känslomässig närhet och vänskap. Även om det inte är helt skilda saker så bör de inte betraktas som synonyma. Det kan finnas kamrater som vi känner affinitet med, men som vi tycker är osympatiska, och tvärt om.

I grund och botten innebär affinitet mellan kamrater helt enkelt att man känner dem, att man har fördjupat sin kunskap om dem. När denna kunskap växer så kan affiniteten öka till en nivå som gör en gemensam aktion möjlig, men den kan också minska och göra gemensam verksamhet praktiskt taget omöjlig.

Att öka kunskapen om varandra är en oändlig process som kan avbrytas på vilken nivå som helst, helt beroende på de förutsättningar den gemensamma verksamheten har, och vilka mål man vill nå tillsammans. Man kan alltså ha affinitet för att göra vissa saker men inte andra. Att öka kunskapen om varandra betyder självklart inte att man ska diskutera varandras personliga problem, även om dessa kan vara viktiga om de stör själva kunskapsprocessen.

Att ha kunskap om varandra betyder alltså inte nödvändigtvis att man har en djup vänskapsrelation. Vad som är nödvändigt är att veta hur en kamrat tänker angående de sociala frågor som klasskampen konfronterar honom med, hur han anser att han kan intervenera, vilka kampmetoder han tycker ska användas i en viss given situation osv.

Det första steget i fördjupad kunskap mellan kamrater är diskussion. Det underlättar om man har några klargörande utgångspunkter, som t.ex. en text, så att de olika frågorna kan diskuteras grundligt.

När de nödvändiga grunderna klargjorts så bildas affinitetsgruppen, eller grupperna, rent praktiskt. Kunskapen mellan kamraterna kommer att fördjupas ytterligare i samband med deras verksamhet som grupp och gruppens möte med verkligheten i stort. Under denna process så breddas ofta kunskapen, och starka band utvecklas ofta emellan olika kamrater. Men detta är bara en konsekvens av affiniteten, inte dess huvudsakliga mål.

Det är väldigt vanligt att folk gör tvärt om och börjar i den andra änden. De börjar med någon form av aktivitet, och försöker först senare gå vidare till de nödvändiga diskussionerna och klargörandena, utan att ha uppskattat vilken nivå av affinitet som krävs för att göra någonting gemensamt över huvud taget. Saker och ting lämnas åt slumpen, som om någon form av enhet och gemenskap automatiskt skulle uppstå ur gruppen bara för att den bildas. Så är självklart inte fallet: antingen stagnerar gruppen för att den saknar tydlig inriktning, eller så följer den linjen hos den eller de kamrater som har mest klart för sig vad de vill göra, resten låter sig bara dras med, oftast utan entusiasm eller riktigt engagemang.

Affinitetsgruppen å andra sidan har en enorm potential, då den har sitt direkta fokus på att gå till handling. Detta kommer sig av att den inte baserar sig på deltagarnas kvantitet, utan på den kvalitativa styrkan hos ett antal individer som samarbetar i en projektualism som de utvecklar tillsammans under resans gång. Från att ha varit en specifik struktur i den anarkistiska rörelsen, med hela spektrat av verksamheter som detta medför (propaganda, direkt aktion, eventuellt ge ut en tidning, arbeta i informella organisationer osv.), så kan gruppen även rikta blicken utåt, mot att bilda en autonom basgrupp eller någon annan massorganisation, och på så sätt intervenera mer effektivt i den sociala konfrontationen.

Autonoma basgrupper

Masstrukturer – autonoma basgrupper [autonomous base nucleus] – är de enheter som länkar samman den specifika informella anarkistiska organisationen med de sociala kamperna. De autonoma basgrupperna är inte en helt ny kampform. Det har gjorts försök att utveckla dessa strukturer i Italien under de senaste tio åren. De mest anmärkningsvärda av dessa försök var Turins järnvägsarbetares autonoma rörelse2 och De självförvaltade förbunden mot kryssningsmissilbasen i Comiso3.

Vi anser att den revolutionära kampen utan tvekan är en masskamp. Vi ser därför behovet av att bygga strukturer som har möjligheten att organisera så många grupper av de exploaterade som möjligt. Vi har alltid varit kritiska till det syndikalistiska perspektivet, både på grund av dess begränsningar som kampverktyg och dess tragiska historiska tillbakagång som ingen anarkistisk retorik kan prata bort. Så vi kom fram till hypotesen att bygga autonoma basgrupper. Grupper som saknar drag av minisyndikalistiska strukturer, och som har andra mål och organisatoriska förhållanden.

Genom dessa strukturer har det gjorts ett försök att länka den specifikt anarkistiska rörelsen till olika sociala kamper. Många kamrater har bemött detta med en mur av kompakt tystnad och en ovilja att förstå, vilket har satt käppar i hjulet för förverkligandet av denna organisationsform. Det är i handling som olikheter framträder mellan kamrater som i teorin är överens om principerna i den anarkistiska propagandan: kampen mot staten, självförvaltning och den direkta aktionen. Men när vi går in i en organisatorisk fas måste vi utveckla ett projekt som ligger i fas med den aktuella nivån på klasskonfrontationen.

På grund av de omfattande och genomgripande sociala förändringarna anser vi att det är otänkbart för en enskild organisationsstruktur att försöka rymma alla sociala och ekonomiska kamper. Och när allt kommer omkring, varför ska de exploaterade behöva gå med i och bli en del av en specifik anarkistisk struktur för att kunna föra sina kamper?

En radikal förändring i hur det här samhället (läs exploateringen) styrs kan endast uppnås genom revolution. Det är därför vi försöker att intervenera med ett insurrektionellt projekt. Morgondagens kamper kan bara få ett positivt resultat om förhållandet mellan den informella specifika anarkistiska strukturen och masstrukturen av autonoma basgrupper klargörs och förverkligas.

Basgruppens primära mål är inte att avskaffa staten eller kapitalet, dessa är mer eller mindre omöjliga att attackera så länge de förblir allmänna koncept. Basgruppens mål är att bekämpa och attackera den här staten och det här kapitalet i dess mindre och mer hanterbara former genom att använda en insurrektionell metod.

De autonoma basgrupperna är masstrukturer och utgör mötespunkten för den informella anarkistiska organisationen och de sociala kamperna. Organisationsstrukturen i den autonoma basgruppen utmärker sig på följande sätt:

  • Autonomi från alla politiska, fackliga och andra representativa intressen och organisationer.
  • Permanent konfliktualitet. (En kontinuerlig och effektiv kamp för att nå de mål man kommit överens om, inte sporadiska tillfälliga interventioner).
  • Attack. (En vägran att godta kompromisser, medling eller anpassning som ifrågasätter attack mot det valda målet).

När det gäller målen så bestäms dessa och förverkligas genom attacker mot de repressiva, militära och produktiva strukturerna osv. Vikten av permanent konfliktualitet och attack är fundamental.

Dessa angrepp organiseras av de autonoma basgrupperna i samarbete med specifika anarkistiska strukturer som bidrar med praktiskt och teoretiskt stöd, utvecklar de nödvändiga metoderna för att finna lämpliga kampformer, visar på vilka individer och strukturer som är ansvariga för repressionen, och erbjuder ett minimum av skydd mot makthavarnas försök till politisk eller ideologisk rekuperering, eller mot repression helt enkelt.

Vid första anblicken kan förhållandet mellan en specifik anarkistisk organisation och den autonoma basgruppen verka motsägelsefullt. Den specifika gruppen följer ett insurrektionellt perspektiv medan basgruppen verkar röra sig i en helt annan dimension, vardagskampen för konkreta reformer. Men den kampen förblir bara sådan till en början. Om analysen på vilken projektet är baserat sammanfaller med de exploaterades intresse i den aktuella situationen, då är en insurrektionell utveckling möjlig. Men denna utveckling är självklart inte given på något sätt. Det kan ingen garantera.

Denna metod har anklagats för att vara ofullständig och för att inte ta hänsyn till det faktum att en attack mot en eller flera strukturer alltid leder till ökad repression. Kamrater får gärna reflektera över dessa anklagelser. Vi anser att det aldrig går att förutse resultatet av en kamp på förhand. Även en begränsad kamp kan få de mest oväntade konsekvenser. Och övergången från olika revolter och uppror – begränsade och ofullständiga – till revolution kan ändå aldrig garanteras på förhand vilken metod man än använder. Vi går framåt genom att pröva oss fram och lära av våra misstag, och säger till alla som har en bättre revolutionär metod – kämpa vidare!

Bortom ”arbetarism” – bortom syndikalism

Slutet för syndikalismen motsvarar också slutet för ”arbetarismen”. För oss innebär detta också slutet för den stora illusionen om ”partiet” och den specifika syntesorganiseringen. Morgondagens revolter måste hitta nya vägar. Fackföreningsrörelsen är på nedgång, och på gott och ont går en hel era i graven med denna strukturella kampform, modellen för och en syn på den framtida världen som ett resultat av förbättrad och förändrad reproduktion av den gamla. Vi rör oss mot nya och omfattande förändringar, både av de produktiva och de sociala strukturerna. Även kampformer, perspektiv, och till och med kortsiktiga mål förändras.

I ett expanderande industrisamhälle rör sig fackföreningarna från att vara kampverktyg till att bli institutioner som understödjer själva produktionssystemet. Den revolutionära syndikalismen har också gjort sitt till. Den driver visserligen de mest militanta arbetarna framåt, men håller dem samtidigt tillbaka när det gäller förståelsen av det framtida samhället eller revolutionens kreativa behov. Allt förblir väl inpackat i fabriksformen. ”Arbetarismen” är inte bara vanlig hos auktoritära kommunister. Att försöka skilja ut privilegierade arenor i klasskonflikten är än idag en djupt rotad ovana som är väldigt svår att bli av med.

Slutet för fackföreningarna således. Vi har sagt detta i femton år nu. En gång i tiden möttes detta av kritik och förvåning, speciellt när vi även inkluderade anarkosyndikalismen i kritiken. Nuförtiden är vår kritik lättare att acceptera. För när allt kommer omkring – vem kritiserar inte fackföreningarna idag? Ingen, eller näst intill ingen i alla fall. Men man bortser från vissa samband. Vår kritik av fackföreningsrörelsen var även en kritik av den kvantitativa metod som delar alla de egenskaper som kännetecknar ett partis embryostadie. Det var också en kritik av den specifika syntesorganiseringen. Dessutom var det en kritik av den ”anständiga arbetarklassen” som lånats från borgerligheten och filtrerats genom klichéer om så kallad ”proletär moral”. Man kan inte ignorera dessa kopplingar. Även om det är många kamrater som håller med oss idag om vår nu traditionella kritik av fackföreningarna, så är det ändå bara ett fåtal som delar insikten om vad konsekvenserna av denna kritik medför.

Vi kan bara intervenera i produktionssfären om vi använder oss av metoder som inte utgår från ett kvantitativt perspektiv. Dessa kan därför inte göra anspråk på att ha en specifik anarkistisk organisation i ryggen som arbetar efter hypotesen om en revolutionär syntes. Detta leder oss till en helt annan metod för intervenering, nämligen att bygga ”fabriksgrupper” [factory ”nuclei”], eller geografiskt bundna ”grupper” [zonal ”nuclei”], som begränsar sig till att hålla kontakt med en specifik anarkistisk struktur och som enbart grundar sig på affinitet. Det är ur denna relation mellan basgruppen och en specifik anarkistisk struktur som en ny modell för revolutionär kamp framträder, en modell som tillgriper en insurrektionell metod och angriper statens och kapitalets strukturer.

Denna metod gör det lättare att ligga i fas med de omfattande förändringarna inom produktionen. Fabriken håller på att försvinna, och den ersätts med nya produktiva organisationsstrukturer som främst grundas på automatisering. Gårdagens arbetare kommer delvis att integreras till en support-roll, eller helt enkelt hänvisas till socialbidrag kortsiktigt, överlevnad långsiktigt. Nya typer av jobb kommer att framträda i horisonten. Redan nu har den klassiska arbetarrörelsen upphört att existera. Samma sak gäller självklart fackföreningarna. Åtminstone existerar de inte i den betydelse vi traditionellt lägger i begreppet, de har blivit bolag som vilka andra bolag som helst.

Ett nätverk av relationer där de inbördes olikheterna ständigt ökar, bakom paroller om deltagande, mångfald, demokrati osv., kommer att sprida sig över samhället och knyta till sig nästan alla subversiva krafter. De mer extrema delarna i det revolutionära projektet kommer systematiskt att kriminaliseras. Men kamperna kommer att finna nya vägar, sippra ner till tusentals nya underjordiska kanaler som mynnar ut i hundratusentals explosioner av ilska och förstörelse, med en ny och oöverskådlig symbolik.

Som anarkister är vi bärare av ett ofta väldigt tungt historiskt arv, och måste därför vara noga med att inte distansera oss från nya fenomen som vi till sist inte längre begriper, och vars våldsamhet en vacker dag kanske till och med skrämmer oss. Och som första steg måste vi vara noga med att utveckla vår analys fullt ut.

Utbrytningen från ghettot

Kamperna som äger rum i innerstädernas ghetton missförstås ofta som enbart meningslöst våld. Men ungdomarna som kämpar mot exkludering och tristess är avancerade delar i klasskonflikten. Murarna som omgärdar ghettot måste brytas ner, inte förstärkas.

De palestinska ungdomarna som kastar sten mot den israeliska armén får med rätta sympati och solidaritet från kamrater som ser deras rättfärdiga kamp för frihet från sina koloniala förtryckare. Och när vi ser ungdomarna i Belfast kasta sten på brittiska soldater, då tvivlar vi inte på deras uppror mot ockupationsarmén vars tanks och taggtråd inhägnar deras ghetton.

Men det finns en grupp ungdomar idag som befinner sig i en lika hård kamp mot sina förtryckare, som ständigt blir marginaliserade och kriminaliserade. Dessa ungdomar befinner sig inte i en kamp mot en extern invasionsmakt utan är en del av en intern klasskamp som är så mystifierad att dess horisonter är oklara även för dem själva. Detta krig utspelar sig inom det som blivit känt som ”innerstäderna” i Storbritannien, områden som nu börjar betraktas av klassfienden – kapitalisterna, med monarkin i främsta ledet, och staten i alla dess former – som den bräckligaste delen av klassamhället, som när som helst skulle kunna öppna upp den mest gigantiska spricka och bana väg för våldsamheter av tidigare aldrig skådat slag.

Ungdomarna, som kämpar för att överleva exkludering och tristess i den dödliga atmosfären i 80-talets ghetton, utgör i själva verket ett av de mest avancerade elementen av kampen i Storbritannien. På grund av detta möts de av en kompakt fientlighet och oförståelse, även från dem som – om man ser till deras officiella klassposition – borde vara deras kamrater i kampen. Inga fackföreningar eller vänsterpartier har någonting att säga om deras kamp. De är istället bland de första att vilja kriminalisera den, och stämplar det hela som en fråga om socialt avvikande beteende, kanske med den avgörande skillnaden att istället för hårdare tag och chockbehandling, så föredrar de att anställa en armé av mjuka snutar och sociala psykologer.

Den anarkistiska rörelsen själv, anti-auktoritär per definition och med ett revolutionärt perspektiv, har ännu inte lyckats producera något hållbart och trovärdigt kampprojekt som även omfattar de ”verkliga” anarkisterna, de instinktivt anti-auktoritära. De former våldet i ghettona tar, innehåller inte den moraliska sociala aktivitet som anarkister letar efter. En sådan moral kan inte uppstå spontant ur de situationer av rå exploatering som förekommer i de urbana enklaverna. Förslagen om att föra in denna moral i ghettona, som sedan ska omvandlas och bli ”självstyrande”, är som vi ser det inne på fel spår. De är ett eko från Lotta Continuas4 flera år gamla slagord ”Ta över Staden” som numera är lika dött som dess skapare. Det handlar inte om att få självstyre i ghettona, utan om att krossa dem. Detta kan endast förverkligas genom en klar förståelse av olika tendenser i klassen, och av att välja mål som dessa tendenser redan pekar mot för att fördjupa klassattacken.

Artikeln skriven av kamraterna i Plymouth ger en indikation av vad som händer i de flesta stora och många mindre städer i Storbritannien idag. Dessa händelser når inte löpsedlarna. Faktum är att det mesta som händer inte rapporteras överhuvudtaget.

Självklart är förhållandena i konflikten väldigt annorlunda på platser där närvaron av en konkret ”utifrånkommande fiende” har klargjort för alla exploaterade att de står mot en gemensam fiende. Det finns inga tvivel i Sharpeville, Palestina eller Belfast om vad som händer med folk som samarbetar med polisen. I det här landet, å andra sidan, visar det faktum att polisen har lyckats öppna dörrar för ett aktivt samarbete med invånarna i ghettona på vilka murar av rädsla och oförståelse som existerar här. En rädsla som splittrar de exploaterade även inom ett och samma område.

Olika lager av kulturell och social mystifikation har i viss mån lyckats skapa förvirring kring klassuppdelningen. Genom att definiera ungdomarnas våld i patologiska och etniska termer finner de sig isolerade och uteslutna, även från dem som står dem närmast i grad av exploatering.

Skiljelinjen är hur som helst en skör linje, och det kan ibland bara behövas en masskonfrontation med ”ordningsmakten” för att det ska stå klart för alla vem den verkliga fienden är. Detta hände t.ex. i Brixton där föräldrarna, när de upplevde polisbrutaliteten på nära håll, genast gick från ett tyst medgivande till en öppen antagonism mot dem.5

För att upprätthålla ett tyst medgivande från människor som har väldigt lite att tjäna på ”social ordning” krävs ett komplext nätverk av media, socialarbetare, lärare, lokalpolitiker, närpolis etc., vilka alla har det gemensamt att de anses sitta på en maktposition. Denna maktposition tolereras motvilligt idag. Den kan krossas fullständigt i morgon.

Vårt arbete måste därför ständigt vara inriktat på att förtydliga och fördjupa klassattacken genom att identifiera och angripa mål som är enkla att nå, och som är begripliga utifrån målsättningen att bryta ner ghettonas murar, vilket i sin tur öppnar upp för ett perspektiv av massaktion mot den gemensamma fienden.

Noter

1. Jean Weir: Brittisk anarkist som översatt flera av Bonannos texter till engelska. Satt i redaktionen för tidningen Insurrection och bokförlaget Elephant Editions (se ”Samtal om uppror” i detta nummer av Dissident). Sitter nu i fängelse, liksom Bonanno, i Italien.

2. Se ”Autonom organisering bland Turins järnvägsarbetare” i detta nummer av Dissident.

3. Syftar på kampen som fördes i början av 80-talet mot konstruerande av en militärbas som skulle förvara kärnvapen i Comiso, Sicilien. Se ”Samtal om uppror” i detta nummer av Dissident.

4. Lotta Continua (Kampen fortsätter): Ett leninistiskt vänsterparti som ingick i 70-talets ”autonoma rörelse” i Italien. Se ”Potere Popolo! – de autonoma i italien på 70-talet” i Folkmakt nr 11 och Lotta Continua egen text ”Take over the city”.

5. Brixtonkravallerna: Jättekravaller i Londons förort Brixton 10-12 april 1981. Brixton var en förort med hög andel svart befolkning och stora sociala problem. Kravallerna startade då en man som blivit knivhuggen blev tagen av snuten.

[Förra - Index - Nästa]

Creeper MediaCreeper