Frågor kring gemenskap
1: Kapitalets gemenskap
Att formulera gemenskapens förutsättningar är att fråga både med och mot samtiden, eftersom de rådande omständigheterna ger oss en form av gemenskap, men vi samtidigt begär en gemenskap av ett helt annat slag. Vi befinner oss därför, när vi frågar kring gemenskapen, samtidigt i nuet och i ett ständigt bortom.
Den form av gemenskap som samtiden ger oss är de relationer som på samma gång produceras av kapitalet och upprätthåller dess förutsättningar. Vi förs samman av det kapitalistiska produktionssättets totalitetsanspråk, vilket innebär att både de rumsliga och tidsliga aspekterna av vår tillvaro, och vår förståelse av desamma, är kapitalets förverkligande och förståelse av sig självt. Ty även om kapitalets verklighet består av döda ting och därför är en samling objektiva omständigheter, består den också av levande människor och är därför lika mycket en samling subjektiva relationer.
Vår förståelse av varandra, och därmed det som grundar den kapitalistiska gemenskapen, är bilden av en fundamental likhet mellan den samme och den andre. Överallt ser den kapitalistiska människan sin egen spegelbild. Hon anropas av totaliteten, och fås att bekräfta sin egen plats i den, genom ett avancerat samspel mellan objektiva betingelser och subjektiv aktivitet där identifikationen bygger på likhet via bilden av skillnad. Mångfalden av spegelbilder gör gällande att verkligheten är oändligt varierad, när den i själva verket består av upprepningen av samma omständigheter. Bilden av skillnad är därför paradoxalt nog bilden av likhet, något som reflekterar hur kapitalismen i sin helhet fungerar.
Det schizofrena i den kapitalistiska självförståelsen består inte i konflikten mellan sant och falskt, mellan sakernas egentliga tillstånd och den dimridå som söker maskera det. Tvärtom ligger förhållandena i öppen dager, men är genom sin dubbelhet omöjliga att fixera. Det väsentliga för frågandet kring gemenskap är därför inte att försöka kartlägga växelspelet mellan subjektivitet och objektivitet, och inte heller att försöka förstå den brytpunkt där mångfald blir enhet, det vill säga där de många spegelbilderna förenas till ett enda ansikte. Det räcker tills vidare med att konstatera att den kapitalistiska gemenskapen behöver bibehålla likhet genom att framställa skillnad.
Det som utmärker den kapitalistiska skillnaden är att den uteslutande rör sig på framställningens representativa nivå. Detta gör den inte mindre verklig, men det innebär att skillnaden på ett viktigt sätt är separerad från själva fundamentet i produktionssättets förutsättningar. Fundamentet är nämligen likhet, eller mer specifikt: reproduktionen av vissa nödvändiga förutsättningar, eller för att vara ännu mer specifik: värdets logik, vilken gör alla företeelser ekvivalenta och utbytbara med varandra. Denna grundläggande likhet är densamma varhelst det kapitalistiska produktionssättet härskar, oavsett vilken yttre form – samhällsskick, konsumtionsmönster, politisk retorik och så vidare – det för tillfället använder sig av. Produktionen av skillnad utgör därför en egen sfär, förvisso satt i nödvändig relation till likhetens kärna men samtidigt med en autonomi som tillåter den att producera och utvecklas under de mest skiftande omständigheter.
Skillnadens ideologiska karaktär skapar hos den kapitalistiska människan föreställningen att hon är unik, men hon drabbas samtidigt av alienationens kanske mest konkreta konsekvens: separationen från en verklighet i vilken hon är fullständigt utbytbar. Erfarenheten av separation reflekterar det faktum att värdets logik reducerar alla totalitetens komponenter till utbytbara delar; värdet gör helt enkelt den andre till den samme, samtidigt som ideologin intalar oss att vi, just genom att vara det vi är, kan vara någonting annat än det vi är (detta framställs exempelvis så att vi genom att konsumera skulle kunna ersätta det vi förlorat genom att producera, oavsett om det rör sig om tid, identitet, materiell njutning eller andlig mening). Likheten drabbar således den kapitalistiska människan genom skillnadens sfär, vilket producerar en schizofren dubbelhet i den mänskliga erfarenheten.
Den kapitalistiska gemenskapen är en kluven gemenskap, en samvaro där alla olikheter förpassats till skillnadens separata sfär och där den fundamentala likhet som grundlägger alla relationer skapar ett glapp mellan den mänskliga erfarenheten och det som erfars. Det är en gemenskap där den samme ser sig själv i allting men samtidigt är främmande inför allting. Det är en gemenskap där den andre finns enbart som den sammes spegelbild, på andra sidan glappet.
