Teknologi och klassmakt - David Nobles korta Teknologi och klassmakt (orginalets titel: Social choice in machine design) från 1979 fokuserar på så kallade NC-maskiner, det vill säga "numeriskt styrda verkstadsmaskiner," som centrala för automatiseringen och ett tydligt exempel på klassrelationernas inverkan på teknikernas formationer. NC-teknikens införande resulterade i en kraftigt utökad arbetsdelning och dekvalificering av arbetskraften. Noble hävdar utifrån denna erfarenhet att tekniken inte är någon självständig kraft som kommer utifrån, utan något historiskt specifikt som utvecklas i växelspel med människor. Noble konkretiserar med att se till en speciell teknik: den automatiska verktygsstyrningen.
Cybernetikens hypotes - Den cybernetiska hypotesen eller modellen är vad som efter andra världskriget har ersatt den liberala hypotesen med en ny regeringsteknologi som förenar och håller samman "disciplinen och biopolitiken, polisen och reklamen", en sammansättning av dispositiv, en "abstrakt maskin" som utgör imperiets globala kontrollsamhälle. Hypotesen föddes mot en bakgrund av allmän kris – den liberala hypotesens sönderfall under ekonomisk kris, statsintervention och världskrig – och ämnade att förstå, styra och reglera "biologiska, fysiska och sociala beteenden som fullständigt programmerade och omprogrammerbara", som i grunden självtillräckliga system att rationellt balansera enligt en given jämvikt, och inte bara en separat sfär av informations- och kommunikationsproduktion, där "kommunikationssystemet [blir] samhällenas nervsystem", ett totalt system som integrerar tekniker för individuering med biopolitiska tekniker för reglering. Cybernetiken behöver inte kritiseras; mot den ställs andra former av krigiskt vetande.
- Den marxism som präglade de tyska revolutionärerna omkring 1920 var djupt genomsyrad av en tydligt hegelsk läsning av Marx. Två viktiga konsekvenser av hegelianismen, enligt Therborn, är kritiken av vetenskap (efter Lukács förstådd som en kontemplativ ståndpunkt) och “historicism”. I kontrast till denna marxism hävdar Therborn att “Lenins syn på arbetarklassen var konkret och sammansatt.” (12) Där tar vetenskapen en central plats i ledningen av partiet, som förmedlar den till arbetarklassen. Den västerländska marxismen, från och med Rosa Luxemburg, präglades däremot av en “mytisk omedelbarhet” i förhållande till “revolutionens aktualitet”. Inte bara de tyska kommunister som av Lenin kritiserats för “radikalism” utan också Lukács, Korsch och med det Frankfurtskolan kan därför, enligt Therborn, placeras i samma fack.
