Skillnad mellan versioner av "Kommunisering"

Versionen från 25 november 2008 kl. 20.31

Kommuniseringen är det skeende som bryter ner de kapitalistiska relationerna och samtidigt skapar nya, icke-mätbara förhållanden mellan människor. Processen i fråga innefattar således två sidor, en destruktiv och en konstruktiv, och kan sägas utgöra en dynamisk, samtidig händelse. I essän Angreppets och undandragandets kommunism (i Riff-Raff nummer 7) beskrivs kommuniseringsprocessen på följande sätt:

“Vi har dels kommuniseringen som intern rörelse i klasskampen och dels kommuniseringens externa dimension. Dessa två moment är sammanvävda och ofta samtidiga, de implicerar således inte en temporal differens. Det behöver inte vara så att rörelsen sker innan konstitueringen, i själva verket är de ofta samtidiga processer. Det som är av vikt att påpeka är att de inte härleder från varandra. Detta eftersom rörelsen och dimensionen produceras av skilda former av praktiker. Dock måste den interna rörelsen utvecklas och avanceras om kommuniseringens externa uttryck ska kunna ges, precis som den formella underordningen sker innan den reella. Kommuniseringens externa dimension är således avhängig klasskampen, det vill säga kommuniseringen som intern rörelse. Den interna rörelsen är negationen, följaktligen proletariatets rörelse inom men mot kapitalet (avobjektivering och avsubjektivering), medan den externa dimensionen är resultatet av en rent konstituerande praktik.” (Ur Angreppets och undandragandets kommunism)

Kommuniserande tendenser kan skönjas både i diverse mindre kamper (till exempel i vissa typer av arbetsvägran och självreduktion) och i större skeenden som upplopp och revolter av allehanda slag, men förblir likväl just tendenser - spridda ansatser - så länge de enskilda upproren och försöken till vägran inte sker i samtidighet. Kapitalet har både visat sig förmöget att integrera potentiellt kommuniserande rörelser i sitt funktionssätt (till exempel genom arbetarrörelsen), och att förinta eller marginalisera dem - detta gäller särskilt sociala rörelser som uteslutande verkat offensivt, och därmed varit relativt lätta att krossa med repressiva våldsmetoder.

Kommuniseringen som generell process

Förståelsen av kommunism som en genomgripande process och inte ett väntande idealtillstånd bryter med den klassiska föreställningen om revolutionen som ett maktövertagande i det kapitalistiska samhället. Kommuniseringen är inte resultatet av politik; överskridandet av de kapitalistiska relationerna kräver ett överskridande också av kapitalets metoder för administration och av de inomkapitalitiska rörelser som strävar efter en jämlikare, rättvisare eller mer "human" kapitalism.

Kommuniseringen tar plats i alla sociala strata, eftersom det är dessa som tillsammans upprätthåller den kapitalistiska totaliteten. Kommunism kan alltså inte vara en fråga enbart för självutnämnda revolutionärer eller teoretiskt medvetna aktivister; upprättandet av nya mellanmänskliga relationer måste vara generellt om överskridandet ska vara möjligt. Kommuniserande rörelser kan pågå utan att nödvändigtvis kalla sig kommunistiska eller begagna en kommunistisk terminologi. Gilles Dauvé skriver i Kapitalism och kommunism:

“Kommunismen är inte ett program som man omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan en social rörelse. De som utvecklar och försvarar den teoretiska kommunismen har inga fördelar framför andra, de har endast en klarare förståelse och ett mer precist sätt att uttrycka sig; precis som alla de som inte är särskilt intresserade av teori, känner de det praktiska behovet av kommunismen. De har inga som helst privilegier, de bär inte på den kunskap som kommer sätta revolutionen i rörelse; men å andra sidan fruktar de inte heller att de ska bli »ledare» bara för att de förklarar sina åsikter. Den kommunistiska revolutionen är precis som alla andra revolutioner produkten av verkliga behov och levnadsförhållanden. Problemet består i hur man skall lyckas synliggöra en existerande historisk rörelse.

Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?”

Kommuniseringen och utsidan

Den teoretiska förståelsen av kommunisering som en rörelse "inom men mot" kapitalet förutsätter att den kapitalistiska totaliteten inte är fullständigt hegemonisk, trots att den under den reella underordningen strävar efter just fullständig hegemoni. Detta försök till absolut totalitet skapar en gräns, en skiljelinje mellan den kapitalistiska verkligheten och den verklighet som befinner sig utanför. Tron på att en verklighet bortom kapitalet är möjlig innebär med andra ord att kommuniseringen kan begripas som en rörelse mot en utsida. Kommuniseringens externaliserande aspekt är således ett anropande av denna utsida, en affirmativ kraft som just genom att möjliggöra utsidan, omöjliggör kapitalet (och vice versa). Kommunistiska relationer är inte möjliga inom den rådande totaliteten, varför deras realiserande innebär att de kapitalistiska relationerna blir förlegade företeelser.

Det är viktigt att poängtera att förhållandet mellan in- och utsida inte är en spatial (rumslig) relation; det finns inte en fysisk plats där kapitalet slutar och kommunismen börjar. Utsidan som begrepp är ett teoretiskt redskap, inte en empirisk, kvantifierbar beskrivning av verkligheten.

Likaledes bör anropandet av utsidan inte förstås i absoluta termer. Kommunismen är inte en väntande verklighet som det gäller att hitta med rätt medel. Rörelsen mot utsidan är inte jakten på ett mål, utan en fortgående rörelse över gränsen mellan in- och utsida. Det är i denna ständigt pågående praktik som kommuniseringen tar plats som reell social rörelse.

Kritik mot kommuniseringsbegreppet

Kommunisering som begrepp är inte okontroversiellt. I Sverige är det främst personer och grupper som inspirerats av ultravänster/vänsterkommunistiska idétraditioner, liksom av den insurrektionella anarkismen, som begagnar och vidareutvecklar denna syn på kommunism. Mer traditionellt inriktade element inom vänstern är i regel skeptiskt inställda till "kommuniseringströmningens" avoghet mot klassisk organisering, och till dess ointresse för arbetarrörelsens glorifiering av det kapitalistiska arbetet. Kritiken brukar vanligtvis handla om vaghet, frånvaron av tydliga paroller och en tänkt fixering vid rena kamper.

Se även

Kommunism

Projektualitet

Utsida

Krigsmaskin