Ultravänstern

Från Krigsmaskinen
(Omdirigerad från Ultravänster)
Hoppa till: navigering, sök
Original bad gal Rosa Luxemburg, en av de som fick Lenin att tappa fattningen.
Ultravänster har använts som benämning på vissa strömningar som stod "till vänster om vänstern", exempelvis rådskommunister. Det används också ofta som ett skällsord för personer som kritiserar olika företeelser för att inte vara tillräckligt "rena". Begreppet användes först av Lenin i hans kritik av tyska och holländska marxister som motsatte sig bolsjevikerna och socialdemokratin, och hade vissa kopplingar till anarkismen.

I inledningen till Riff-raff nr 8 skriver redaktionen i en fotnot:

Ultravänster syftar ibland på alla strömningar som stod till vänster om bolsjevikerna, ibland mer specifikt på strömningen i Tyskland och Holland, och andra gånger på den moderna vänstern som hade sin början i Socialism ou barbarie. Vänsterkommunism (eller den kommunistiska vänstern) innebär ofta övergripande de som stod till vänster om bolsjevikerna, men kan också ha en mer specifik åsyftning till den italienska vänstern. Rådskommunism syftar till den tysk-holländska strömningen, ibland specifikt till de grupper som uppstod efter den tyska revolutionens nederlag, och betraktas ofta som en gren av vänsterkommunismen. Vänsterkommunism kan alltså till viss del betraktas som hyperonym till rådskommunism, och den förra är i den betydelsen likställd med den vidare definitionen av ultravänster (som också är den vi främst använder).

Den historiska ultravänstern har sitt ursprung i början av 1900-talet, med personer som Rosa Luxemburg i Tyskland och Herman Gorter i Nederländerna. Lenin kritiserade 1920 i Radikalismen - kommunismens barnsjukdom tyska KAPD, brittiska Workers Socialist Federation (med Sylvia Pankhurst i spetsen) och italienska kommunistpartiet (med Amadeo Bordiga som partiledare) bland annat för deras inställning till parlamentariska val och förhållande till fackföreningarna. Två huvudströmningar kunde sedan urskiljas, dels den tysk-holländska och dels den italienska. Medan den första bröt med Tredje internationalen tog den italienska väsentligen parti för Lenin och uteslöts senare. Aufheben skriver:

Trots den till synes fundamentala skillnaden gällande partiets roll, och som leder till ömsesidig oförståelse mellan anhängare av båda traditionerna, lät deras politiska analys i särskilt kritiska frågor, såsom förståelsen av Sovjetunionens och dess kommunistpartiers kontrarevolutionära natur, motståndet mot enhets- och folkfronter och vidhållandet av ett revolutionärt motstånd mot kapitalistiska krig, dem gemensamt identifieras som ultravänstern, som till skillnad från trotskismen inte försvarade Sovjetunionen eller gick med i socialdemokratiska partier etc. I det kanske mest betydelsefulla historiska exemplet – elddopet – det spanska inbördeskriget och andra världskriget, agiterade båda sidorna av ultravänstern mot stöd för den demokratiska bourgeoisien mot den fascistiska varianten och mot deltagande i alla kapitalistiska konflikter, till skillnad från »vänstern», inklusive trotskisterna, som i allmänhet stödde demokratin och/eller Sovjetunionen mot fascismen.

Andra viktiga namn och grupper från den historiska ultravänstern är bland andra Anton Pannekoek, Otto Rühle, Paul Mattick, Bilan och Internationella kommunistiska strömningen.

En senare, mer modern och utvecklad, ultravänster växte fram i framför allt Frankrike under 1960-70-talen. Den var tydligast influerad av den tysk-holländska strömningen. Grupper som Socialisme ou Barbarie, Situationistiska internationalen och Information et correspondence ouvrière (ICO) var de kanske mest namnkunniga. Andra var till exempel grupperna Mouvement communiste och Pouvoir ouvrier, tidskrifterna Négation, La banquise, La guerre sociale, Théorie Communiste och Invariance. Gränserna för vad som räknats till ultravänstern har inte varit särskilt tydliga. Ofta räknas till exempel anarkisterna i 22-marsrörelsen och Noir et Rouge, och maoisterna i Gauche prolétarienne också till ultravänstern.


Vidare läsning