Kritisk metafysik
|
Tiqqun använder sig av en metod som de själva kallar för ”kritisk metafysik”. Den syftar framför allt till att visa på sakernas nakna tillstånd. I Teorin om Bloom visas en mänsklig gestalt fram som är emblematisk för vår civilisation. En gestalt som först under senare tid har visat sig verkligare än de figurer som tidigare har använts för att beskriva Människan, figurer försedda med en viss karaktär, moral, rationell förmåga eller begär. Bloom är den negativa antropologins figur, som visar på den mänskliga existensens grundläggande villkor: intet. Detta tomrum har dock endast blivit verkligt som en konsekvens av ett fråntagande, ett separerande av det som oskiljaktligen var en del av människan: hennes föreställningsvärld och kropp. → Översättarnas förord till Teorin om Bloom |
|
Bloom är följaktligen människan som lever i en form av paradoxal disharmonisk harmoni med de rådande förhållandena. En personlighetstyp som resignerat accepterar, och stundtals aktivt affirmerar, den infantiliserande exiltillvaro som av Tiqqun analyseras som ett metafysiskt problem. Människan har blivit sin egen främling och det är detta främlingskap som Tiqqun hoppas kan förvandlas till en omvälvande, politisk kraft. Främlingskapet inför en själv ska bli ett främlingskap inför det alienerande. “Egendomslös och berövad allt, stumt främmande inför sin egen värld, och okunnig om allt som omger honom så inser Bloom […] den metafysiska definitionen av begreppet fattigdom. […] Fattigdom innebär tillståndet att den som inte har någonting kan bruka allting på ett nytt sätt.” Tiqqun lånar sitt namn från det judiska begreppet tikkun olam som ungefär betyder “att laga världen”. Ärendet var att i en förstörd och omänsklig värld “sprida oron som gör människor till metafysiker” genom att utnyttja “den metafysiska situation som Bloom ger oss”. Att bruka alienationen mot alienationen själv, att i fattigdomen finna ett nytt bruk av livet. → Metafysisk oro (Subaltern #2/2010) |
|
Critical Metaphysics is not just one more piece of blather about the way the world is going; nor is it just the latest piece of heady speculation with some particular intelligence to it – it is the most real thing contained in our times. Critical Metaphysics is in everyone’s guts. Whatever we might protest about this, there is no doubt that *people* will try to say we were the inventors of Critical Metaphysics, so as to hide the fact that it existed already before finding its formulation, that it was already everywhere, in the state of emptiness behind suffering, in the denial behind entertainment, in the motives behind consumption, or, obviously, in anxiety. It’s clearly a part of all the sordid spinelessness, the incurable banality, and the repugnant insignificance of the times called “modern” that it’s made metaphysics the apparently innocent leisure activity of learned men in stiff suits, and that it’s reduced it to the sole exercise proper to insects like that: a kind of platonic mandibulation. Merely by virtue of the fact that it is not reducible to conceptual experience, Critical Metaphysics is the experience that fundamentally denies an inept “modernity”, and, with open eyes, celebrates more each day the excesses of the disaster. |
