In the shadow of the silent majorities

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

VanishingBaudrillard-.jpg

Jean Baudrillards In the shadow of the silent majorities publicerades först 1978 (två år efter Symbolic Exchange and Death). Trots att den alltså har över trettio år på nacken känns den i det stora hela inte daterad. Baudrillards tes är att ”massorna” har försvunnit och att det sociala är över; med andra ord att det politiska så som vi förstår det har upphört.

Baudrillard utmanar sociologiska förståelser av det sociala och av massan. Traditionellt har de setts som ett fält av potentiell energi, av urladdningar, av rörelse, förändring, osv. Men bara potentiellt, för om ingen tog till orda och blev massornas röst så förblev massorna en tyst majoritet. Baudrillard vill vända på den här förståelsen. Tvärtom, menar han, är nu den tysta majoriteten inte en smältdegel av virtuella begär och produktivitet utan ett slags svart hål som slukar det sociala. Massan har inte någon positiv definition utan karaktäriseras av att den är så indistinkt, så grå och neutral - ”varken det ena eller det andra (ne-uter)”. Och dess tystnad är dess styrka. ”Their strength is immediate, in the present tense, and sufficient to itself. It consists in their silence, in their capacity to absorb and neutralize, already superior to any power acting upon them.” (36)

Den tysta majoriteten neutraliserar allt. Produktionen av mening inom traditionella områden som politik och religion liksom inom media - allt neutraliseras. Den slukar upp allt, absorberar allt, men bara för att neutralisera, ingenting reflekteras eller kommuniceras tillbaka, allt försvinner som i ett svart hål.

Den tysta majoriteten är inte exakt inaktiv. Det händer saker, ibland kanske till och med tusentals, men det är inget mot miljoners passivitet och tystnad. Allt neutraliseras. Mening kan inte cirkulera. Storslagna idéer som ska väcka massorna kommer inte längre än till perifera minoriteter där de isoleras och töms på mening. Baudrillard kallar det för en form av vägran. Det beror inte på att den tysta majoriteten skulle vara korkad, irrationell eller alienerad, etc, som den neutraliserar all mening, utan ignorerandet fungerar som ett slags motstånd, ett avväpnande av alla aspirerande politiker och andra makthavare.

Politiken, enligt Baudrillards analys, har haft tre olika modus operandi; först var politik en ren strategi och gjorde inga anspråk på någon universell sanning, sedan under den borgerliga eran tog politiken en vändning till representationen, politiken blev en representativ mekanism där det sociala investerades i politiken, det vill säga att politiken tog på sig representatskapet och lederskapet för det sociala. För liberalismen handlade det ytterst om harmoni mellan det politiska och det sociala, medan marxismen (och revolutionärt tänkande öht) postulerade upplösandet av det politiska när det sociala nått fullständig transparans. Enligt Baudrillard ”vann” det sociala. Inte för att politiken (i någon form) uppnådde perfekt korrespondens med det sociala och på så sätt realiserade dess sanning, utan för att det sociala tömdes på mening. Det leder till politikens tredje modus operandi: den är fortfarande en slags representativ mekanism, men har inte längre någon ”ekvivalent” i ”verkligheten”, det finns ingen verklig substans i det sociala (ett folk, en klass, ett proletariat, etc...) längre. Den enda referenten som fortfarande existerar är den tysta majoriteten.

För att få den tysta majoriteten att framträda och kunna göra anspråk på att representera den används (opinions)undersökningen (survey). Det är det enda sättet att simulera det sociala, vilket enligt Baudrillard har försvunnit med sitt ”realiserande” genom meningsuttömningen. Baudrillard menar dock att om den tysta majoriteten är en imaginär referent innebär inte det att den inte existerar, det innebär bara att det inte är möjligt att representera den. ”They don’t express themselves, they are surveyed. They don’t reflect upon themselves, they are tested. The referendum [folkomröstningen] (and the media are a constant referendum of directed questions and answers) has been substituted for the political referent. Now polls, tests, the referendum, media are devices which no longer belong to a dimension of representations, but one of simulation.” (48)

Vad som händer när politiken ersätts med simulering är att all mobilisering av det sociala kortsluts. Och detta, enligt Baudrillard, är den tysta majoritetens mest kraftfulla vapen. Den kan inte uttryckas eller representeras och just det är tystnadens styrka. ”But this silence is paradoxical -- it isn’t a silence which does not speak, it is a silence that refuses to be spoken for in its name.” (49) Den tysta majoriteten uttrycker ingenting, den exploderar inte, den neutraliserar, absorberar och imploderar.

Media och politiker försöker desperat få den tysta majoriteten att tala, uttrycka sig, deltaga, och bombaderar den med stimuli - men det är enligt Baudrillard försent. Det är det motsägelsefulla i det nuvarande tillståndet; det desperata behovet av respons på bombardemanget fördjupar simuleringen, gör att den breder ut sig ännu mer och det svarta hål som den tysta majoriteten är bara sväller och slukar mer och mer. Stimulit (begär, information, etc) är ”entropic processes, modalities of the end of the social.” (51)

"It is thought that the masses may be structured by injecting them with information; their captive social energy is believed to be released by means of information and messages (today it is no longer the institutional grid as such, rather it is the quantity of information and the degree of media exposure which measures socialization). Quite the contrary. Instead of transforming the mass into energy, information produces more mass. Instead of informing as it claims, instead of giving form and structure, information neutralizes even further the ”social field;” more and more of it creates an inert mass impermeable to the classical institutions of the social, and the very contents of information." (51)

Den tysta majoriteten uppträder för media och politiken enbart som statistik. Bombardemanget av information ekar tillbaka i tautologiska och cirkulära svar. Statistiken har inget verkligt objekt, den simulerar ett undanglidande objekt. Det socialas och massans frånvaro käckar makthavarna som blir tvingade att uppfinna och skapa dem gång på gång med förväntade svar och opinioner som omskriver deras existens och på så sätt simulerar en vilja. Politiken kan bara överleva på en hypotes om förtroende, att de faktiskt representerar ett verkligt objekt som statistikens visar, att statistiken legitimerar politiken. Men den tysta majoriteten förhåller sig till det politiska som en slags teater, skådespel eller ett spel.

"The people have become a public. The football match or film or cartoon serve as models för their perception of the political sphere. The people even enjoy day to day, like a home movie, the fluctuations of their own opinions in the daily opinion polls. Nothing in this engages any responsibility. At no time are the masses politically or historically engaged in a conscious manner. They have only ever done so out of perversity, in complete irresponsibility. Nor is this a flight from politics, but rather the effect of an implacable antagonism between the class (caste?) which bears the social, the political, culture--master of time and history, and the formless, residual, senseless mass. The former continually seeks to perfect the reign of meaning, to invest, to saturate the field of the social, the other continually distorts every effect of meaning, neutralizes or diminishes them. In this confrontation, the winner is not at all the one you might think." (60)

Uppkomsten av den tysta majoriteten måste enligt Baudrillard lokaliseras i en historisk cykel av motstånd mot det sociala: vägran av arbete, av medicin, av skolning, av säkerhet, och av information. Motståndet har utvecklats fortare än socialiseringen. Det börjar hos grupper som mot socialisering vill behålla sina traditionella kulturer, men det har aldrig varit massan som gjort motstånd, det har alltid varit mindre grupper. Mindre grupper och individer har försökt motstå socialiseringens homogenisering. Den tysta majoritetens motstånd mot socialiseringen är mycket distinkt jämfört med tidigare motstånd. Istället för att omtolka informationen, meningen, och utveckla nya så accepterar den vad den bombarderas med, absorberar det och neutraliserar det. Ett slags motstånd utan motstånd, ett accepterande av överflödet av mening som gör all mening meningslös.

Den tysta majoriteten neutraliserar politiken i alla dess former. Det enda fenomen som har en liknande relation till det sociala är terrorism. Inget är mer avskuret från massorna än terrorism. Man kan inte säga att terrorismen är en produkt av den tysta majoriteten, men [70-80-talets] terrorism är riktat mot det sociala därför att det har skapat den tysta majoriteten - det är två olika reaktioner mot det sociala som båda är icke-representerbara, tysta. Terrorismen, enligt Baudrillard, ämnar inte att väcka massorna eller representera dem eller liknande utan bara att tränga igenom simulationerna, bombardemanget av media, och spränga det, döda det.

"...it could be said that between the masses and terrorism, between these two non-poles of a non-representative system, also passes an energy, but a reverse energy, an energy not of social accumulation and transformation, but of social dispersal, of dispersion of the social, of absorption and annulment of the political." (69)

Där slutar också likheterna. Terrorismen skiljer sig på flera sätt från exempelvis militans eller kriminalitet, men en avgörande skillnad är att terrorismen saknar tydliga och konkreta mål. Terrorn slår mot en global, anonym och odifferentierad fiende. Dess våld är mytiskt. ”Its blindness is the exact replica of the system’s absolute lack of differentiation.” (71)

Massorna, media och terrorismen pekar alla på något gemensamt: ett imploderande system. Vår moderna västerländska civilisation har annars varit ett expanderande och exploderande system med kolonisering, imperialism, revolutioner och krig osv, men har nu börjat nå sin gräns. Implosion är inte nödvändigtvis katastrofalt. Det finns två möjliga utgångar: en våldsam och katastrofal implosion eller en mjuk implosion i slow motion. Men inget kommer kunna hindra en implosion.


Externa länkar