Exodus 3:14 - För en ny hälsa

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Kommentar till första cirkeln i Det stundande upproret, som bland annat diskuterats här, men också här och på andra ställen.

Ehyeh asher ehyeh (Jag är vad jag är) är Guds svar på Moses fråga vem Gud är. Om Gud är vad han är är det för att skapelsen inte är identisk med sig själv. Som skapelse framsprungen ur intet är skapelsen snarare märkt av intighetens kontingens än av varandets nödvändighet. En värld ställd på intet, en värld som inte är vad den är, är en värld som är plastisk. Inte nödvändigtvis en medgörlig eller foglig värld men åtminstone en formbar värld, en värld som människan är nedsjunken i och som hon är medskapare till. När världen därför deklarerar sin identitetssats på Shanghais skyskrapor – I am what I am - är detta, enligt författarna till Det stundande upproret, inget annat än ”ett stridsrop mot allt som finns mellan varanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen. Mot allt som får oss att existera (…)”

Mot allt som får oss att existera. Det går följaktligen inte att förneka, första cirkeln i Det stundande upproret är inget annat än ett stycke politisk teologi. Reeboks identitetssats beskrivs som en militär kampanj mot det som gör världen till, mot det som gör världen till värld. I den bibliska tradition som tiqqunisterna tydligt inspireras av är exodus Gud också skapelsens Gud. Den Gud som såg att allt var gott. Den form av veklagan och nostalgi som utmärker Det stundande upproret och det hat mot det tomma jaget – mot Bloom – som genomsyrar boken, motiveras, intressant nog, av åsikten om samhället som en sjukdom, som en sorts arvsynd. Man skriver exempelvis: ”Den ständiga uppmaningen att ’vara någon’ upprätthåller det sjukliga tillstånd som gör det här samhället nödvändigt.” Det påminner om Ernst Jüngers helande förfarande i Över linjen: det är den kliniska blickens skådande som gör sig gällande. Kritik och klinik. Något måste räddas, helas, återställas: apokatastasis. Men insikten om samhällets sjukdom är också vad som gör att författarna inte vill vänta på en förlösande framtid utan redan nu rädda det som är friskt. Retoriken kan stundtals tyckas otäck, på gränsen till fascistisk, men enbart om man glömmer bort att det är de sjuka som beskrivs som räddarna i Det stundande upproret: ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk. För de som vägrar kontrollera sig själva är ’depression’ inte ett stadium utan en genomfart (…) ett steg mot ett politiskt avståndstagande.” Paulus skrev till församlingen i Korinth om hur svaghet kan bli styrka. Tvåtusen år senare vill dessa anonyma kommunister omvandla sjukdomen till en ny hälsa.

Ur ett teologiskt perspektiv kan man hävda att världens intighet är given av att skapelsen är en gåva, av att det finns något annat än värld. Något annat som ständigt hotar att bryta in som tecken, varsel, löfte och uppenbarelse. När världen stänger sig som system och förvägrar denna utsida måste de som är innanför murarna ta sig bortom dem. Uppenbarelsen blir då en viljeakt. Antagligen är det därför tiqqunisterna distanserade sig ifrån tidigare avantgarde – såväl konstnärliga och politiska – genom att med emfas hävda att man inte skrev några manifest eller program, man väntade trots allt inte på en politik att realisera utan ett uppror att uppenbara. En av Tiqquns skrifter var exempelvis en provokation med titeln: Detta är inte ett program. Men vad rör det sig då om för typ av skrift om vi inte kan jämföra Det stundande upproret med kommunisternas manifest och surrealisternas program?

Det stundande upproret är en uppenbarelse, en apokalyptik och ett evangelium. Pamfletten har mer gemensamt med en kommunistisk skrift som Das Evangelium eines armen Sünders av Wilhelm Weitling som sålde i tusentals exemplar och ledde till vilda arbetaruppror, än ett romantiskt manifest som det kommunistiska signerat Karl Marx och Friedrich Engels. Läs följande stycke i Det stundande upproret om du tvekar: ”Vår tids dödsläge, bevisat och uppenbart men samtidigt förnekat överallt. Det finns ingen ände på psykologerna, sociologerna och de litterära amatörerna som tar sig an fallet var och en med en specialiserad jargong utifrån vilken de misslyckas att dra slutsatser. Det räcker med att lyssna på dagens musik – de enfaldiga visorna där småborgerligheter dissekerar sin själsliga status bredvid krigsförklaringarna från rapparna i Mafia K1 Fry – för att veta att samexistensen kommer att sluta snart, och att ett val måste ske.”

Världen är en uppenbarelse av ett kommande uppror. Snarare än manifest och program således apokalyptik men mer än så, även ett evangelium i betydelsen av ett påbud med goda nyheter: upproret är kommande. Kanske inte stundande men kommande och det är denna goda nyhet som tiqqunisterna gör sitt för att sprida.