Dunayevskaya om Lukács

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

I dessa två kortare texter som vi här har översatt får sig "den bolsjeviserade Hegel-själen" och kättaren som sedermera böjde sig för Stalin, ungraren Georg Lukács, en skrapa av rysk-amerikanska ex-trotskisten Raya Dunayevskaya, mest känd som den ena namngivaren till Johnson-Forest-tendensen (genom sin pseudonym). Det kan tyckas ytterst kuriöst att lägga tid på att publicera denna kritik. Emellertid innehåller kritiken tillräckligt mycket av relevans även för dagens kommunistiska rörelse, att vi fann mödan värd. Det mest slående är hur RD påvisar hur Lukács' blott-abstrakta kategorier kan härledas till hans avskildhet från den verkliga revolutionära klassrörelsen - Lukács' "ortodoxa marxism" blir filosofistisk och inte ett teoretiskt uttryck för den verkliga, faktiska klassrörelsen. Något ironiskt förebrår RD Lukács för att inte ha greppat den så fundamentala dialektiken, som var så framträdande hos bl a Marx, utan istället behandlar frågorna dualistiskt.

Som vanligt vill vi betona att vi inte nödvändigtvis delar RD:s kritik helt och fullt. Vi ser mycket av Lukács ståndpunkter i Historia och klassmedvetande som oerhört givande för dagens rörelse. Men för att hålla teorin dynamisk, så ser vi relevant kritik som just relevant och därför värd att sprida vidare till nya kretsar.

f.k. dec. 2004



Källa: The Power of Negativity: Selected Writings On the Dialectic in Hegel and Marx (Lexington Books 2002, s. 213-223)(1)


Brev om Lukács

14 december, 1972

Kära vänner,

Jag utgår ifrån att våra vänner, i det att vårt huvudsakliga bidrag till frågan om vad teori är och hur den manifesterades i förändringen av Kapitalets struktur, känner till: 1) skiftet från en teori om historien till en teori om produktionsförhållandena; 2) brottet med det borgerliga teorikonceptet genom att föra in arbetsdagen i det teoretiska arbetet inte bara som en historisk berättelse utan som historiskt förnuft [reason]; och 3) den dialektiska förändringen i den struktur som separerade produktionen - om vilket Band I uteslutande kretsade kring - från frågan om cirkulation, marknad, kris - om vilket Band II och III kretsar. Allt detta behandlas i Marxism and Freedom, kapitel 5 och 6, av vilka sidorna 84-90 och 95-102 är särskilt kritiska.

Vid Telos-konferensen veks detta koncept ut eftersom jag för första gången (förutom i Philosophy and Freedom, naturligtvis) i detalj fördjupade mig i skillnaden mellan Grundrisse och Kapitalet, vilket även gav mig möjligheten att ta upp hela frågan om konceptet om den primitiva orientaliska kommunen. Men i det stora hela känner vännerna detta koncept, och den historiska perioden har trängt igenom på ena eller andra stället.

Vad som var fullständigt nytt, vad som inte ens behandlades i Philosophy and Revolution var kritiken av Lukács. För det första önskade jag inte kritisera honom då hans arbete från 1923 Historia och klassmedvetande förblir ett mästerverk vad gäller essän "Vad är ortodox marxism?" och banbrytande även i essän "Reifikationen och proletariatets medvetande" även om den inte på något sätt är utan felaktigheter.(2) Och de andra essäerna innehåller naturligtvis också en mängd felaktigheter. I korthet, på grund av attackerna på socialdemokratin och den mekaniska materialismen, på grund av återskapandet av den hegelska dialektiken vid en tid när inte bara reformister utan även revolutionärer hade avlägsnat sig från den, och på grund av att den hade fördömts av den kommunistiska internationalen efter Lenins död, så förtjänar den ett nytt studium.

Vad som emellertid hade hänt - och det hotade hela den nya vänsterna då den till slut försökte ta itu med teori - var att intellektuella, en del med stor illvillig eftertänksamhet och en del oskyldigt men lika farligt, hade grabbat tag i Lukács 1) som en flykt från att ta itu med Lenins Philosophical Notebooks, som är den enda grunden för en omtolkning av dialektiken; 2) blandar ihop 1923 års Lukács med 1967-72 års Lukács under vilken period han arbetade på ett verk som ännu inte publicerats [på engelska, se not 16, ö.a.] (och som utlovar sig vara stort men som i sanning är beviset på att intellektuella som är isolerade från proletariatet inte kan tänka originellt)(3); och 3) att de intellektuella därför måste fås att konfrontera verkligheten, deras egen omöjliga självutveckling så snart som de förkastar proletariatet som den revolutionära kraften.

Slutligen måste man jämna ut siffrorna mot Merleau-Ponty som, som en stor filosof, som en dialektiker, som den som bröt med sin medgrundare av Les Temps Modernes, åtnjöt ett tämligen fläckfritt rykte som den som lärde Sartre allt vad Sartre vet om politik. I vilket fall så översätts hans Adventures of Dialectics i nuläget och två kapitel av den om Lukács har emottagits med ett kraftigt hyllande.(4)

Och nu. För det första var det nödvändigt att visa att när Merleau-Ponty kallar Sartre en "super-bolsjevik" så attackerar han i själva verket inte Sartre, utan Lenin. När han talar om den lukácsska dialektiken och agerar som om Lenin inte gjorde något annat än "Materialism och empiriokriticism" så är det exakt vad både kommunisterna och bourgeoisien gör i en tystnadens konspiration mot Lenins "Philosophical Notebooks". Dessutom fanns det absolut ingen anledning för honom att inte ha tagit itu med Lenins anteckningsböcker förutom att de var revolutionära och inte lekte med dialektiken vare sig som ett dramatiskt-litterärt vågstycke eller som filosofiskt "projekt" som sådant.

Lukács gjorde för den delen närapå samma sak. Det är sant att han nämner dem på ett berömvärt sätt(5) men 1) han har fullkomligt fel när han säger att han föregrep Lenins arbete. Det är sant att han inte kände till Lenins arbete när han skrev detta. Det är inte sant att när han till slut såg det så förekom någon sådan släktskap. 2) Om teorin att Lenin var en praktikens man, vilket han mycket riktigt var, så agerar Lukács som om han vore endast en praxisfilosof, där hans i sanning största bidrag var till teorin, filosofin som helhet. 3) Det är ingen slump att Lukács inte har talat om vare sig anteckningsböckerna i en seriös, skrupulös, rigorös kritik, eller om Marx' Manuskript från 1844 som han verkligen föregrep, utan återigen ENDAST VAD GÄLLER DIALEKTIKEN, INTE VAD GÄLLER DEN VERKLIGA KREATIVA MARXSKA DIALEKTIKEN, DÄR SUBJEKTET OCH ENDAST SUBJEKTET ÄR HISTORIENS SKAPARE OCH DÄRFÖR ÅTERSKAPAREN AV DEN NYA DIALEKTIKEN.

Slutligen, här finns Lukács' tragedi. När han 1956 kort deltog i den ungerska revolutionen och när denna krossades drog han sig tillbaka till sina böcker. Utan tvivel så korresponderade han med yngre intellektuella och hjälpte många "teoretiskt". Men inte en enda gång utgjorde en enda av det ungerska proletariatets aktioner eller en enda tanke som den revolutionära humanismen startpunkten för hans nya stora arbete som han hade beslutat att ägna sitt sista decennium åt. Resultatet är att när han talade om arbetet, så var det aldrig arbetaren. Oundvikligen ledde detta till att arbetet blev Objekt, inte Subjekt. Och så snart det blev Objekt inte Subjekt, så blev det till och med när det var aktivitet, fullständigt abstrakt. Det fullständigt chockerande fallet från det till den mest kapitalistiska av alla kategorier - SAMHÄLLELIGT NÖDVÄNDIGT ARBETE - blev hans huvudsakliga intresse på samma sätt som det blir det huvudsakliga intresset för varje kapitalist, privat- eller stats-; med ett ord, utsugarens bibel.(6)

Således var det nödvändigt att ta med Telos-konferensen till en fabrik för att visa att den förbannade fabriksklockan genom sitt pendelslag gör allt konkret arbete till en abstrakt massa, gör arbetet till blott ett bihang till en maskin men aldrig någonsin, i denna reifiering av arbetet, dödar vad Marx kallade arbetarens "strävan efter universalitet"(7) och vad vi kallar "passionen för filosofi och revolution".

Jag vet inte huruvida jag kommer att få chansen att åtminstone infoga en längre fotnot om detta i Philosophy and Revolution men jag vet att vi, i praktiserandet av dialektiken, måste utarbeta sätt att slå tillbaka lukácsismen och etablera en Lenins dialektik som startpunkt för vårt egna unika bidrag till dialektiken. Jag hoppas att detta kan tjäna som startpunkt för er egen självutveckling.

Er,
Raya



Lukács' filosofiska dimension

Del I

1973 innebär femtioårsjubiléet av publicerandet av Historia och klassmedvetande och kommer säkerligen att öka på störtfloden av artiklar, pamfletter och till och med hela böcker om dess sent berömda författare, Georg Lukács. Dessa har vält fram under de senaste åren både från den nya vänstern(8) och den officiella kommunistpressen.

1956 å andra sidan, då Lukács i viss utsträckning deltog i den ungerska revolutionen trots ett helt kvartssekel av kapitulation för stalinismen, så uteslöt de ungerska kommunisterna, som hjälpte den ryska kontrarevolutionen att krossa revolutionen och avrätta dess ledare, Imre Nagy, Lukács från partiet och avlöste ännu en vitriol attack på hans inflytelserika studie av den hegelsk-marxska dialektiken 1923.

Tragedin ligger inte i någon ändrad ställning hos kommunistpartiet mellan 1973 och 1956; det har inte ändrat sin kontrarevolutionära natur redan från när den första arbetarstaten, Ryssland, omvandlades till sin absoluta motsats, ett statskapitalistiskt samhälle. Tragedin ligger i två helt och håller skilda sfärer. Den ena är Lukács' nya monumentalverk, Social Ontology, som han betraktade som sitt största verk och som han höll på att avsluta då han dog den fjärde juni 1971. Oavsett om det endast var på grund av att hans filosofiska arbete var tillräckligt abstrakt för att vara obegripligt eller på grund av att det i verkligheten inte alls var fientligt mot det styrande kommunistpartiet, så är faktum att vi plötsligt börjat se ett senkommet publicerande av Lukács' verk från 1923, Historia och klassmedvetande, med ett högst ospecifikt [ambient] nytt förord inkluderat.(9)

Den enda referens som 1967 års förord gör till 1956 års revolution är att det inte finns någon "inkonsekvens" mellan "det faktum att jag 1956 än en gång var tvungen att inta en ministerpost" (!) (s. xxxi)(10) och det faktum att han givit upp sin politiska verksamhet i mitten av tjugotalet. Som om politisk verksamhet - "göra revolution" - inte var relaterat till den revolutionära dialektiken och att "sluta upp med politik" inte hade "sammanfallit" (på Stalins dagar och nu!) med ett avståndstagande och en reträtt från Historia och klassmedvetande, så drar Lukács slutsatsen att han är glad att ha lämnat politiken eftersom även när han hade rätt "så måste det finnas grava defekter på mina praktiska politiska möjligheter" (s. xxxi). Nå, det är inte hans "politiska möjligheter" som vi är intresserade av här. Motivet för att göra en avstickare till förordet är inte "politik" utan separerandet av den revolutionära filosofin från den revolutionära verksamheten.

Det är inte den politisk kluvna tungan som manifesterar Lukács' filosofiska reträtt från utarbetandet av dagens revolutionära dialektik i den kommande Social Ontology (till vilken vi återkommer senare). I förordet manifesterar sig denna på de ställen där han öppet hyllar Lenin, men där han i själva verket inte står på Lenins filosofiska grund. Och jag menar inte Lenins mekanistiska Materialism och empiriokriticism från före 1914, utan hans banbrytande Philosophical Notebooks från 1914-15(11) som lade den filosofiska grunden till både den stora delningen av marxismen och för den ryska revolutionen liksom för nya världsrevolutionära perspektiv.

Lukács visar på ett riktigt sätt hur hans verk hade fångat den revolutionära andan från perioden 1917-21: "En betydelsefull världshistorisk vändpunkt som kämpade för att finna sitt teoretiska uttryck" (s. xxv). Han pekar även på sanningen i att "utan tvekan en av de största bedrifterna för Historia och klassmedvetande [var] att den återinrättade totalitetskategorin till den centrala position den alltid haft genom Marx' verk". Detta följs emellertid av en deklaration att inte ha känt till att Lenin "rörde sig i en liknande riktning" (s. xx). Plötsligt kommer den arroganta och överlägset oadresserade referensen till Lenins Philosophical Notebooks som "filosofiska fragment (som) först publicerades nio år efter uppkomsten av Historia och klassmedvetande" (s. xx).(12)

Nu, med upptäckten, oavsett när, att den revolutionära andan av epoken inte blott fångades så som den objektivt utvecklades, utan förberetts av Lenin redan 1914 via hans "återvändande" till Lenin efter den Andra internationalens kollaps, borde ha varit ett så exalterande faktiskt och filosofiskt äventyr att den djupsinnige filosofen Lukács inte kan ha råkat blanda faktiska publiceringsdatum som "att känna till" eller "inte känna till" dessa 1919-22, om hans öron 1967 varit inställda på de levande revolutionära krafterna. Borde inte hans åminnelse av den "betydelsefulla världshistoriska vändpunk som kämpade för att finna sitt teoretiska uttryck" 1919-1922 ha fått honom att konkretisera sitt hyllande av "Lenin som verkligen genomdrev en förnyelse av den marxska metoden", genom att ta itu med Lenins anteckningsböcker istället för att hoppa över dessa "fragment"? 1967 är, när allt kommer omkring, på gott avstånd från 1932, då inte endast Lenins anteckningsböcker utan även Marx' humanistiska essäer till slut hade publicerats. Det är sant att Lukács 1923 hade föregripit essäerna om "Det alienerade arbetet" och "Kritik av Hegels dialektik". Men Marx' essäer innehöll även den skarpa slutsatsen att "kommunismen som sådan är inte målet för den mänskliga utvecklingen" (De ekonomisk-filosofiska manuskripten(13), s. 105), som Lukács varken föregrep eller visste hur han skulle handskas med.

I vilket fall så gick Lukács aldrig igenom vare sig Lenins eller Marx' strikt filosofiska verk igen. Detta misslyckande har inget över huvudtaget att göra med datum, men en hel del att göra med det faktum att Lukács inte utvecklar en revolutions- utan en ontologidialektik. Huruvida hans monumentalverk, Social Ontology, kommer att visa sig vara inte bara hans största verk utan den det konkretas dialektik som den nya vänstern förväntar sig att alla revolutionära krafter skall grundas på eller inte, så hjälper inte de indirekta referenserna till den i förordet till Historia och klassmedvetande till att förbättra detta förord. Det är inte förordet som kommer att kliva in i historien utan originalverket. Förordets ospecifika karaktär kan inte förringa den epokskapande händelsen mer än författarens avståndstagande från detta förord under stalinismen och hindrade inte det från att ha ett högst spännande eget underjordiskt liv.

Ett sista ord måste sägas innan vi slutligen kan vända oss till dess innehåll och det är att Historia och klassmedvetande inte är en bok, dvs en helhet.(14) Det är en samling essäer och inte alla av dem är historiskt betydelsefulla. De två filosofiska essäerna, som fortlevde en underjordisk tillvaro i nästan ett helt halvsekel, romantiserade helheten, men det historiskt-filosofiska genombrottet vilar på dessa två centrala stycken - "Vad är ortodox marxism" och "Reifikationen och proletariatets medvetande". Det är till dessa två som vi nu vänder oss.


Del II: Vad är ortodox marxism?

"Hegels utomordentliga intellektuella bidrag bestod i det faktum att han gjorde teorin och historien dialektiskt relaterade till varandra och greppade dem i en dialektiskt ömsesidig penetration." - Lukács

Det var den högst oortodoxa karaktären hos "Vad är ortodox marxism?" som slog de tyska revolutionärernas föreställningar när den först publicerades 1919 och igen när den förekom i omarbetad form som en del av boken Historia och klassmedvetande som publicerades 1923.

När verket vid slutet av 1920-talet förkastades av sin författare när han slöt fred med stalinismen förde essän ett spritt underjordiskt liv på en mängd språk i olika delar av världen: först hos dem som hade brutit med stalinismen på 1930- och 1940-talet; sedan hos några av de "nya filosoferna" - franska existentialister, särskilt Merleau-Ponty - i mitten av 1950-talet; och slutligen hos de i den nya generationen revolutionärer på 1960-talet som efter sina egna erfarenheter vände sig bort från den rena aktivismen för att vända sig mot den dialektiska befrielsens "globala perspektiv".

Essäns seglivade relevans är beviset på det faktum att dess explosiva effekt inte på något sätt begränsades av det faktum att det hade föregripit återupptäckten av Marx' numera berömda Ekonomisk-filosofiska manuskript 1844 som visade hur djupt rotad Marx' "Alienerade arbete" och "Kritik av den hegelska dialektiken" var i den hegelska dialektiken och alienationsteorin.

Genom att återetablera marxismen som en totalitet, och aldrig separera den unge Marx från den mogne författaren till Kapitalet, visade sig Lukács vara principfast i sin vägran att böja sig för vetenskapsfetischismen [scientism] liksom för reformismen.

Genom att namnge dem som inte hade utarbetat de fulla implikationerna av den marxska dialektikens revolutionära natur, drog sig Lukács inte ens från att kritisera Marx' närmaste samarbetspartner, Engels, hos vilken "den växelverkan som är viktigast - det dialektiska förhållandet mellan subjekt och objekt inom den historiska processen - ... inte ens /är/ omnämnd" (s. 42).

Hela betydelsen av denna studie i den marxska dialektiken var dess betoning på "verklighetens transformering": "Det är vid verkligheten själv som Hegel och Marx går skilda vägar. Hegel var oförmögen att tränga in i historiens verkliga drivkrafter" (s. 17 [eng. utg.]). Det är sant att Lukács själv överbetonade proletariatets "medvetande" till den grad att det överskuggade dess praxis som var både en materiell kraft och materiellt förnuft så att det gav plats för på samma gång ett fall tillbaka till den hegelska idealismen i "identiteten i subjekt-objekt" och till ersättandet med partiet som "vet" åt proletariatet.

Men ingen noterade detta i den exaltering som skapades av essäns återfångande av den revolutionära dialektiska dimensionen av den historiska materialism som gav handlingen dess riktning: "Den marxistiska ortodoxin är inte någon försvarare av traditioner, den är den i evighet vigilanta profeten som framhärdar förhållandet mellan de omedelbart förestående uppgifterna och den historiska processens totalitet" (s. 12). Och denna "historiska process" konkretiserades så av den internationalism som proklamerades i Det kommunistiska manifestet och i Pariskommunen som Marx karaktäriserade som inte haft "några ideal att realisera" utan att "befria elementen av det nya samhället".

Essän "Reifikationen och proletariatets medvetande" har varken den första essäns rörelse eller fart, eller dess "ortodoxi" (jag använder ordet i den lukácsska betydelsen autentisk marxism). Det råder emellertid ingen tvekan om att den utgör centrum för Historia och klassmedvetande.

Detta handlar inte om det enkla faktum att den är det längsta stycket. (I jämförelse med den första essäns tjugosex sidor så är essän om reifikationen fullständig först med inte mindre än 139 sidor.) Lukács skulle ha kunnat kalla den en bok, men gjorde sig istället mödan att stöpa den i en essäform. Där han undviker att påstå att den utgör en fullständigt ny startpunkt, ett utarbetat helt alternativ, så tog de intellektuella den för detta. Det blev på modet att tala om "reifikation", "den reifierade värld vi lever i". Stycket kan mycket väl ha föregripit, med tre fulla decennier, det intellektuella skrikandet om "den endimensionella människan", "det endimensionella tänkandet", "teknologisk rationalitet", vändandet bort från förnuftet [Reason] mot irrationaliteten, eller tillbakaklivandet från ontologi till teknologi.

"Massorna" ("gräsrötterna" i den underjordiska diskussionen om Lukács' bok å andra sidan behöll lugnet inte bara på grund av okunskap om "filosofins historia" utan på grund av en solid proletär instinkt att denna inte blott åter var ett hävdande av marxismen för en ny epok, utan snarare att den innehöll element som kunde avledas från det som var den autentiska marxismen.

Först och viktigast med distinktionen mellan de två reifikationskoncepten är att Marx hade begränsat sin analys till arbetets reifikation, som transformerade det till ett ting, ett blott bihang till en maskin. Lukács å andra sidan hade transformerat reifikationen till något universellt, som påverkade hela samhället lika mycket: "Reifikationen är så den nödvändiga omedelbara verkligheten för varje person som lever i ett kapitalistiskt samhälle. Den kan besegras endast av ständiga och ständigt förnyade försök att störa den reifierade strukturen för existensen genom att relatera till de konkret manifesterade motsättningarna i den totala utvecklingen, genom att bli medveten om den immanenta betydelsen av dessa motsättningar i den totala utvecklingen" (s. 197).

Här ser vi så att reifikationen universaliseras, görs till ett grundläggande "mänskligt villkor"; "varje person" påverkas lika mycket.

Och "att bli medveten" begåvas med en "neutralitet". Även om Lukács är en revolutionär och citerar Marx i oändlighet för att visa hur proletariatet, och endast proletariatet, är den revolutionära kraften för skapandet av nya mänskliga förhållanden, så flyter detta inte vare sig logiskt eller objektivt, vare sig historiskt eller dialektiskt från hans ursprungliga teori.

Där Marx, den som praktiserade den revolutionära dialektiken, analyserar reifikationen som ett resultat från den specifikt kapitalistiska produktionsprocessen för reifikationen av arbetet, som bankar arbetet till ett ting, och därmed i arbetaren skapar det absolut motsatta - "strävan efter universalitet" och revolten - så målar Lukács totalt över det marxska konceptet "fritt associerat arbete" som avkläder fetischismen från varorna, som besegrar alienationen, omformar historien.(15)

Ironiskt nog var det Lukács som - genom återfångandet av den hegelska dimensionen i Marx; genom att utdela mäktiga slag mot revisionisterna genom att visa hur oskiljbar deras reformism, deras bortvändande från revolutionen, var från deras övergivande av dialektiken - kom med sitt största bidrag till den autentiska marxismen genom att ömsesidigt relatera och sätta i centrum begreppen "totalitet" och "mediering".

I sin återblick, i förordet från 1967, över vad han ämnade göra och vad han hade gjort, så menar han å ena sidan att "alienation" sans objektivitet var taget "ur luften" och å andra sidan att den "messianska utopismen" ledde till en rest av idealismen. Och han tillägger att vad gäller hela frågan om förhållandet mellan "mediering till omedelbarhet" och "ekonomi till politik" som han i Moskva i början av trettiotalet hade börjat omarbeta: "Först nu trettio år senare försöker jag att finna den verkliga lösningen på hela problemet i den sociala existensens ontologi" (s. xxxv).


Del III: Den ungerska revolutionen vis-à-vis "Social Ontology"

Revolutionen 1956 där Lukács plötsligt framträdde som deltagare återförde hoppet att Lukács, trots sin kvartssekels kapitulation för stalinismen, skulle fortsätta den tankens revolution som han smidde i början av 1920-talet.

Varje nytt kunskapssteg uppstår när allt kommer omkring inte ur tomma intet. Det kan endast födas ur praxis, de nya revolutionära krafternas praxis som rycker upp den existerande samhällsordningen med rötterna; och de ungerska massorna riktade sin revolt inte mot den privatkapitalism som redan hade avskaffats, utan mot den förhandenvarande exploaterande, härskande kommunistiska statsmakten, eller mer korrekt, den statskapitalism som kallade sig för kommunism. Med denna massresning, med dess språng ut i en ny frihet, fanns all anledning att förvänta sig att den gamle filosofen skulle fånga vad han på 1920-talet hade kallat "en betydelsefull världshistorisk vändpunkt som kämpade för att finna sitt teoretiska uttryck".

Den kritik som riktats mot Lukács av oberoende marxister tycktes förlora sin giltighet, särskilt då mycket av den hade karaktären av en "Monday morning quarterbacking" som riktas mot "visdomen" av kunskapen från tre-fyra decenniers objektiva utveckling. Med beaktande av den nya generationen marxisters förväntan inför Lukács' filosofiska dimension och deras otåliga väntan på den omfattande Social Ontology som han skrivit på i ett decennium och till vilken han refererat under sina sista år som varandes produkten av tre decenniers tänkande, så skulle det sannerligen vara en glädjande rapport över ett så stort historiskt genombrott - ett nytt kunskapssteg som antog utmaningen från ett spontant uppror underifrån, den ungerska revolutionen.

Tyvärr är inget längre bort från sanningen. Sanningen är att, oavsett avvikande element - avvikande, inte omtolkningsbara - fanns implicit i "Reifikationsartikeln", så påverkade "reifikationen av medvetandet" Lukács som reducerade socialismen till fulländandet av den industriella produktion som uppnådde Planen!(16)

Ta en avgörande hegelsk kategori och en som är central för Lukács' dialektik, mediering [mediation]. Så som det konkretiserades av Marx, och det som Lukács försökte utöka, var det för det första oskiljbart från den mest fundamentala av alla de hegelska kategorierna, summeringen av dessa, subjektet. För det andra, och viktigast - eftersom det visade upp en helt och hållet ny kontinent för tänkandet, historiematerialismen - så uttalade Marx subjektet historiskt, filosofiskt, dialektiskt som proletariatet. Kort och gott, Marx ställde inte blott Hegel "upprätt", transformerade inte blott Hegels koncept om arbetet som en process för människans tillblivande, än mindre lämnade det på tankens område. Nej, som arbetare stod proletariatet både mot den kapitalistiska utsugningen och reducerandet av allt sitt konkreta arbete till en abstrakt massa genom "klockans pendelslag", och sökte efter "universalitet". Sålunda blev han både orsak [reason] och kraft, omformade historien och skapade en ny början för de nya mänskliga förhållandenas totalitet.

Oavsett den dualism som förekommer hos Lukács, och oavsett abstraktioner - på grund av betoningen på "moral" och "etik" - är poängen den att konceptet om en konkret totalitet försvann från honom, trots det faktum att totaliteten själv var en av hans centrala kategorier. Genom att aldrig ha grundat sitt koncept i den konkreta kampen i den direkta produktionen, i de fabriker han aldrig besökte; genom att aldrig ha gjort arbetarnas verkliga röster till en ny utgångspunkt, så ses arbetet inte som den revolterande arbetaren; arbetet är inte mer än utförandet av arbetskraften i sin mest specifikt kapitalistiska form: samhälleligt nödvändig arbetstid.

Där Marx använde denna kategori, samhälleligt nödvändig arbetstid, för att definiera det som är unikt kapitalistiskt, förtryckande, kaotiskt, avkläder Lukács det dess klasskaraktär och gör det applicerbart på alla samhällen. Inte undra på att han börjar sin exkursion med påståendet: "Först och främst så föreslår vi ett undersökande av vad ekonomiska nödvändigheter består av. Redan i inledningen bör det betonas att detta inte är en naturlig, nödvändig process, även om Marx själv i sin polemik med idealismen vid några tillfällen använde ett sådant uttryck."

Som Lukács själv lade fram det, var han beredd att "helt enkelt hoppa över de viktigaste medieringsområdena". Vid denna punkt var inte längre medieringen klasskampen, än mindre en rättfram proletär revolution. Medieringen blev subjektlös; "totaliteten" blev en kult.(17)

Vi hoppas att vi har fel när vi tror att den attraktionskraft Lukács har för den nya vänstern beror på det faktum att de aldrig "tyngts" av något koncept om proletariatets revolutionära roll, och att de, med Lukács åtminstone filosofiskt, är redo att tränga in i [scuttle] Marx' teori om den proletära revolutionen.

Översatt av för kommunism, december 2004


Fotnoter

  1. [Lexington-utgåvan blandar en mängd fotnotsindikationer som vi emellertid kör som numrerade fotnoter i den ordning de förekommer, ö.a.]
  2. Georg Lukács, Historia och klassmedvetande - Studier i marxistisk dialektik, Cavefors, 1970 [innehåller inte 1967 års Förord, ö.a.]
  3. Detta är en referens till Lukács' The Ontology of Social Being.
  4. En referens till dessas publicering i Telos.
  5. Lukács diskuterade sitt svar på Lenins Philosopic Notebooks i sitt förord till Historia och klassmedvetande 1967.
  6. Marx skriver i Kapitalet I: "Samhälleligt nödvändig arbetstid är den arbetstid, som behövs för att framställa ett bruksvärde under föreliggande, samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad av skicklighet och intensitet i arbetet. Efter ångvävstolens införande i England t.ex. blev kanske hälften så mycket arbete tillräckligt för att förvandla ett givet kvantum garn till väv" [Cavefors, 1969, s. 34f].
  7. Se Marx' Poverty of Philosophy där han skriver, "Vad som karaktäriserar arbetsdelningen i den automatiska verkstaden är att arbetet där fullständigt har förlorat sin specialiserade karaktär. Men vid den punkt där all speciell utveckling stannar börjar behovet av universalitet, tendensen till en integrerad utveckling för individen att göra sig känd" [MECW 6, s. 190].
  8. För ett exempel, se Telos som inte bara ägnade två specialutgåvor (vintern 1971 och våren 1972) plus ett "memoriumuttalande" (våren 1971), utan detta föregicks av en detaljerad studie av Paul Piccone, "Lukács' History and Class Consciousness, Half a Century Late" i utgåvan hösten 1969. Se även en essäbok, The Unknown Dimension, red. Dick Howard och Karl E. Klare (New York: Basic Books, 1972).
  9. [Ej i svenska utgåvan, ö.a.]
  10. Denna och andra sidhänvisningar i parantes är till den engelska utgåvan 1971 av Lukács' History and Class Consciousness.
  11. Se min artikel, "The Shock of Recognition and the Philosophic Ambivalence of Lenin" i Telos, våren 1970.
  12. Dateringen är emellertid fel. Redan innan Lenins Philosophical Notebooks publicerades i Moskva, inte 1932 utan 1929-30, så började delar av dem publiceras kort efter Lenins död, då flera fraktionsstrider utvecklades. Med tanke på att många i den "nya vänstern", med illvilligt uppsåt, medvetet blandar ihop Kominterns attack 1924 mot Lukács' verk med Lenins kritik 1920 av ultravänsterns politik i "Radikalismen" - kommunismens barnsjukdom, så måste det göras klart att Lenin låg vid sin dödsbädd, totalt paralyserad, under åtta långa stumt plågade månader 1923. Lenins verksamhet avslutades när en andra stroke drabbade honom den 10 mars 1923; han dog den 21 jan. 1924.
  13. [Människans frigörelse, Daidalos, Uddevalla 1995]
  14. Lukács själv gjorde detta klart i det ursprungliga förordet (julen 1922) med den första meningen: "Avsikten med att samla och utge dessa essäer i bokform har inte varit att ge dem större betydelse [as a whole, dvs "som en helhet", enligt RD:s engelska referens, ö.a.], än vad som skulle tillkomma dem var för sig" (s. 31).
  15. I Kapitalet, Band I, i avdelningen om varufetischismen skriver Marx att fetischismen "inte kan kasta av sig sin mystiska dimslöja, förrän den som produkt av människor i ett fritt samhällsliv står under deras medvetna, planmässiga kontroll (s. 69) [... fetishism's "veil is not removed ... until it becomes production by freely associated human beings, RD:s citat från MCIF, s. 173]
  16. Utan tvekan är det både ofullständigt och orättvist att bedöma Social Ontology eftersom detta arbete inte har publicerats. Men oavsett i vilken utsträckning helheten kommer att avslöja några delvis briljanta gnistor eller dialektiska insikter, så är det omöjligt att tänka sig att det kan vända den inriktning som har uttalats av Lukács i hans många världsintervjuer i ämnet, i referensen till den i Förordet från 1967 till 1923 års verk, eller i de två kapitel av hans senare skrifter. Ett publicerades i Telos, hösten 1970, som "The Dialectic of Labor: Beyond Causality and Teleology"; ett annat förekom som "The Ontological Foundations of Human Thought and Activity" i Contemporary East European Philosophy, vol III, 1971. Se särskilt s. 223-24, s. 228-30; citaten ovan är från dessa sidor.
  17. István Mészáros, som en gång var Lukács' elev, och som förblir en av hans mest genomgripande sympatiska kritiker, riktar uppmärksamheten på dualismen i Lukács' koncept: "Även den senare Lukács - författaren till den massiva Social Ontology - insisterar i en dualism, i en dualistisk kausalitet och i en ultimat autonomi gällande "val mellan alternativ" ... på basis av hans Ontologi kan det positiva resultatet endast föreställas som en påverkan av ett "sollen" ... ett börande av att förändra sina liv". Georg Lukács, The Man, his Work, and his Ideas, red. G.H.R. Parkinson (New York: Vintage, 1970), s. 53, 64.