Die grosse Entwertung
[Detta referat är taget från Copyriot, läs också diskussionerna som följde de enskilda inläggen som länkas nedan.]
Ernst Lohoff och Norbert Trenkle från Krisis utkom i våras (2012) med boken Die große Entwertung, som är ännu ett bidrag till floden av kristeoretisk litteratur. Författarna är veteraner på den värdekritiska scenen. Ända sedan sent 1980-tal har de klurat på sammanbrottet. De följde inte med Robert Kurz till Exit och försöket att utveckla en ännu radikalare Wertabspaltungskritik, utan stannade i “rest-Krisis“.
Boken i fråga är ganska lättläst (förutsatt att man begriper tyska) och utgör ett ganska ambitiöst försök att formulera en övergripande teori om hur kapitalismen sedan 1970-talet har hållt sig flytande genom att ackumulera det som Marx kallade “fiktivt kapital”. Alltså genom en kreditexpansion som kapitaliserar på framtiden. Boken fastslår redan i sin undertitel att finansspekulation och statsskuld inte är krisens orsak, utan bara ett sätt att skjuta den på framtiden.
Innehåll
Om "varukrönet"
Krisen grundar sig i ökad produktivitet, menar värdekritikerna. Vissa tänker då genast: jaha ja, profitkvotens fallande tendens. Nej! Vad som stagnerar i denna kristeori är inte profiten, utan mervärdet. Åtskillnaden mellan väsen och framträdelse – alltså mellan värde och pris – är sjukt viktig för värdekritikerna. “Värde” är att förstå som en samhällelig relation: den reella abstraktionen av arbetstid, vilken bara kan ske genom att framträda i form av pengar. Kapitalismen är en tautologi, ett absurt självändamål: produktion för produktionens skull. Dess grundtendens är att undandraga sig medveten kontroll, skriver Norbert Trenkle (som författat den första delen av boken).
Ökad produktivitet betyder att samma kvantitet värde kräver en större kvantitet varor. Och kapitalism är värdetillväxt. Värdeminskningen per enskild vara – vilken kan framträda för oss i form av billigare prylar – måste kompenseras genom en exponentiell utvidgning av den totala varuproduktionen.
Under ett par hundra år gavs gott utrymme för expansion av detta slag (alltså vad Marx kallade “relativt mervärde”). Kapitalismen expanderade inte bara i rummet. Ännu vid 1900-talets mitt fanns i västvärlden stora delar av vardagslivet som endast delvis genomkorsades av varuform och pengar, vilket innebar ett utrymme för att lansera nya varor. Tänk exempelvis hur nya vitvaror ersatt oavlönat hushållsarbete eller hur kulturindustrin endast gradvis har satt prägel på människors fritid. Att det skedde en relativ minskning av nödvändig arbetstid (per vara) kunde alltså kompenseras av en absolut utvidgning av nödvändig arbetstid (i systemet).
Likt andra värdekritiker, utgår Norbert Trenkle från att kapitalismens nådde sin historiska kulmen under efterkrigstidens tillväxtboom, ungefär 1945–1973. Under denna epok skedde även en massiv utbyggnad av den offentliga sektorn. Transport, kommunikation, energi, utbildning, omsorg – allt detta bildade en nödvändig infrastruktur för varuformens expansion, samtidigt som det kunde finansieras just genom beskattning av det hastigt växande mervärdet. Just genom att staten stärkte sin roll, kunde allt mer arbetskraft göras nödvändig i varusamhället. Kort sagt: tillväxt.
Norbert Trenkle menar att denna tillväxtboom i första hand bör förstås i termer av absolut mervärde, alltså ett utvidgande av arbetssamhället. Till detta kom en ökad mervärdekvot till följd av teknisk rationalisering, relativt mervärde, som en sekundär men likväl kraftfullt förstärkande effekt. Regulationsteoretiker och marxister har ofta vänt saken på huvudet i sin analys av fordismen, skriver Trenkle: de har bara sett det relativa, inte det absoluta. Vänsterkeynesianer blandar ihop orsak och verkan. De tror att det var stigande reallönerna och den offentliga sektorns utvidgning som orsakade efterkrigstidens tillväxtboom. Omfördelningen skapade inte tillväxt. Tvärtom var det tillväxten som skapade förutsättningar för omfördelning. Lika galet blir det, enligt Trenkle, hos de teoretiker (från Andrew Glyn till Hardt/Negri) som hävdat att arbetarklassen skapar krisen genom sitt angrepp på kapitalet. Visst, kamperna kring 1970 hade sin del i krisens utbrott. Men dessa kamper kan samtidigt återföras till att kapitalets tillväxt redan börjat stagnera.
Värdekritikernas resonemang kanske kan renodlas till en teori om “varukrönet” – om än på annan abstraktionsnivå än peak oil, peak cotton etc. Observera då att “varukrönet” eller “värdekrönet” i denna logik blir synonymt med “statskrönet”. Efter krönet har den offentliga sektorn börjat att nedmonteras, vilket ur värdekritiskt perspektiv inte kan skyllas på “nyliberalismen” som ideologi utan är en del i ett långsamt begynnande sönderfall för hela det system som bygger på lönearbete som självändamål.
När efterkrigstidens tillväxtboom började stagnera, fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka. Men denna efterfrågan drevs i allt högre grad dels av den offentliga sektorns expansion, dels av det privata näringslivets allt större behov av marknadsföring och infrastruktur. Alla dessa arbeten må vara nödvändiga för att säkra varuproduktens förutsättningar – men de är i kapitalistisk mening improduktiva, i det att de inte skapar ytterligare mervärde.
Den tredje industriella revolutionen, kretsande kring bruket av mikroelektronik, tog fart under 1970-talet. Som paradigmatiskt exempel nämns här Aseas brandgulaindustrirobot IRB6: “den svenska symbolen för en ny arbetsmarknad, delad mellan människa och robot”. Ett led i den tredje industriella revolutionen är den nya form av internationell arbetsdelning som brukar kallas för globalisering.
Under 1970-talet skedde något med produktivkraftutvecklingen, skriver Norbert Trenkle. Från att skapa nya produkter (med tillhörande behov), till att minska behovet av arbetskraft i befintliga produkttyper. Här är det lätt att resa invändningar: visst har vi fått nya produkter sedan 1970-talet! Fast i detta sammanhang är ju knappast en ny telefonmodell att räkna som en ny produkt. Ett annat sätt att se på saken är hur en smartphone har potential att ersätta både telefon, grammofon, kamera och sällskapsspel. Bra för tillverkare av smartphones men möjligtvis ett problem för kapitalismen. Mikroelektroniska produkter är endast möjliga att tillverka med hjälp av mikroelektronik. Där finns en orsak till att nya produkter har svårt att suga upp den arbetskraft som frigörs när mikroelektroniken effektiviserar även andra typer av varuproduktion. Sedan 1970-talets mitt är massarbetslösheten inte längre konjunkturell, utan strukturell.
Krisens orsak, alltså: ökad produktivitet. Säg att nya industrirobotar gör att det krävs hälften så mycket mänskligt arbete för att tillverka ett kylskåp. För att erhålla samma mängd värde måste man då tillverka två kylskåp och fördubbla konsumtionen av naturresurser. Fast två är heller inte tillräckligt, för det värdet måste ju ständigt växa om det ska vara tal om tillväxt, alltså kapitalism. (I denna Darstellung finns stora fallgropar. Förenklingen är rätt grov. Kylskåpstillverkaren bryr sig inte ett dyft om värde, bara om dess framträdelse i form av profit. Det är jakten på profit som driver fram ökad produktivitet. Därtill måste påpekas att ett kylskåp inte kan “ha värde”, eftersom värde är en samhällelig relation.) Effektiviseringar av energibruk tenderar att nollställas genom kapitalismens tautologi. Mödosamt uppnådda framsteg förmår inte väga upp tillväxttvånget. Bilmotorerna är mer energieffektiva än förr, men allt fler motorer kör runt. Bilproduktionen fortsätter att expandera och varje människa åker fler mil i bil, så att förbrukningen av olja per capita ökar snarare än minskar.
Krispotentialen manifesterade sig redan på 1960-talet genom enorma exportöverskott för Japan och Västtyskland. Med andra ord: västvärlden tyngdes av en allt större industriell överkapacitet. Särskilt i USA stagnerade tillväxten, samtidigt som Vietnamkriget fick militärutgifterna att skjuta i höjden. Om bara växelkurserna varit flexibla, hade ju USA:s konkurrensposition kunnat förbättras genom en nedvärderad dollar. Men dollarn förblev kraftigt övervärderad fram till den 15 augusti 1971. Här tar Norbert Trenkle tillfället att polemisera mot Naomi Klein, som i Chockdoktrinen frammanar bilden av en medveten plan, där nyliberala tankesmedjor ville knäcka Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser. Som sagt: det värdekritiska synsättet reducerar nyliberalismen till ett ideologiskt ytfenomen. Inte heller tillmäts någon större vikt till oljechocken hösten 1973, som utlöste den djupa recessionen under 1974–75. Precis som marxister som David Harvey, betonar Norbert Trenkle att oljekrisen blott var droppen, inte krisens orsak. Här kommenteras även Kondratiev, Schumpeter och andra tänkare som ser varje kris som del i ett mönster av “långa vågor”. Kontratievs teori är enligt Trenkle knuten till en historisk fas inom kapitalismen, då arbetssamhällets absoluta bas fortfarande växte. Samma sak gäller för Schumpeter, med sin hyllning till krisen som “skapande förstörelse”. Vad han bortsåg från var att en innovation endast kan leda till tillväxt om den kan bidra till att suga in allt mer arbetskraft i varuproduktionen. Att bruket av ny teknik kan skapa vinster i konkurrensen för enskilda företag eller stater är en helt annan sak!
- Under fordismens guldålder skapade massarbetet en massköpkraft som utgjorde en motor för utvidgandet av produktionens bas. Den tredje industriella revolutionen, å andra sidan, genererar en växande massa av prekariserade människor som egentligen är överflödiga ur kapitaltillväxtens synvinkel och inte heller som konsumenter spelar någon viktig roll i den kapitalistiska dynamiken. Det är en villfarelse att tro att kapitalismen helt enkelt skulle kunna ställa om sig bort från den tidigare industriella basen, till att bygga på tjänster. Tjänstesektorns våldsamma tillväxt under de senaste 30 åren är inte resultatet av någon ny ackumulationsdynamik, utan bara av det fiktiva kapitalets uppblåsning. Merparten av dessa tjänster är, direkt eller indirekt, helt beroende av tillflöden från finansområdet och skulle annars inte kunna leva vidare.
Norbert Trenkle polemiserar lite mot Immanuel Wallerstein – en av få forskare som talar om kapitalismens slutkris. Efter inkorporeringen av Kina i världsmarknaden, menar Wallerstein, börjar kapitalet få slut på billig arbetskraft. Ett konstigt argument, menar Trenkle. Hur kan han blunda för de miljontals människor som gjorts överflödiga i dagens kapitalism? Wallersteins systemteoretiska ansats stannar på en ytlig nivå av makt- och marknadsrelationer. Dessutom sväljer han okritiskt idéerna om en “ny ekonomi”, i det att han skriver: “Vid världens inträde i det 21:a århundradet märks utan tvekan en ny Kondratiev-uppgång, en förnyad utvidgning av produktionen och av sysselsättningen i världsekonomin, vilket betyder nya möjligheter till investering och kapitalackumulation.” (Immanuel Wallerstein i Utopistik, 1998.)
Det grundläggande problemet med Wallerstein är att hans teoretiska förståelse av “system” är ahistorisk. Därför kan han inte se det historiskt specifika i kapitalismen som något avgörande. (Vi får nog återvända till Wallerstein och hans hybrid av kritisk och tragisk kristeori.)
En spegelvänd argumentation kan höras från regulationsteoretikern Thomas Sablowski (här hänvisas till en artikel i Das Argument från 2003). Han ser krisorsaken i att sänkta reallöner har begränsat arbetarnas konsumtion, så att denna inte kan fungera som en motor i tillväxten, så som skedde under “guldåldern”. Sablowski menar att en alltför låg produktivitetsutveckling skulle ha fått produktionen av relativt mervärde att stagnera. Slutsatsen blir att om IT-utvecklingen skulle höja produktiviteten, skulle tillväxten få fart och krisen vara löst. Resonemanget grundas i ett okritiskt bruk av offentlig statistik. (Här hoppar jag över ett av bokens intressantaste avsnitt, som handlar om hedoniska index och om hur ekonomer lurat sig själva att underskatta den ökade produktiviteten.)
Vidare hävdar Norbert Trenkle att fixeringen vid profitkvoten och dess utveckling är vilseledande. Argumentet riktas både mot de som framhåller teorin om profitkvotens fallande tendens (Paul Mattick m.fl.) och de som avfärdar den (Michael Heinrich m.fl.) Profitkvoten betecknar ju ett relativt förhållande (kapital/profit) hos enskilda kapital. Avgörande i krisdynamiken är däremot om det totala kapitalet förmår att expandera i absolut mening. Vilket är en tillväxt av ett slag som inte kan fångas i nationalräkenskaper.
Produktivitetsutvecklingen omfattar all industriell varuproduktion, inte bara vissa branscher. För att tala med Marx: kapitalets “tekniska sammansättning” (det materiella förhållandet mellan mängden produktionsmedel och mängden arbetskraft) växer snabbare än kapitalets “organiska sammansättning” (förhållandet mellan produktionsmedlens värde och arbetskraftens värde). Detta eftersom höjd produktivitet även minskar värdet i det fasta kapitalet.
Finner då inte kapitalet sin räddning i Kina och Indien? Nej, menar Norbert Trenkle. Dessa industrinationer står inte på egna ben. De är integrerade i kreditfinansierade handelskretslopp. Dera sproduktion blir lönsam just genom de låga lönenivåerna, vilka återspeglar en låg teknisk nivå jämfört med världsmarknadens centrum. Att de är exportberoende betyder att de är sekundärt kreditberoende. Västvärlden köper deras varor för lånade pengar. Fordismens guldålder var någonting annat: då utvidgades massarbetet på marknader där produktiviteten i huvudsak var homogen. Varje ytterligare arbetstimme i varuproduktionen motsvarade ytterligare värdetillväxt. Så icke i dagens globala arbetsdelning. När arbetarna i Kina lyckas kämpa till sig högre lön, besvaras detta förvisso med stora investeringar i robotik. Detta driver alltså på rörelsen mot högre produktivitet, vilket enligt värdekritikerna är detsamma som en fördjupning av kapitalets historiska slutkris.
Kapitalismens sammanbrott är en historisk process, inte en punktuell händelse. Ett utdraget sönderfall där allt fler människor görs “överflödiga” för kapitalet, utan att kapitalrelationen för den skull upphävs. Ungefär där sätter Norbert Trenkle punkt för sin del av boken. Die große Entwertung fortsätter med en utredning av det fiktiva kapitalets logik, signerad Ernst Lohoff.
Nu ett hopp tillbaka i texten, till den något mer empiriska genomgången.
- “We are all Keynesians now” --Richard Nixon
Efter krisutbrottet 1973 reagerade västvärldens regeringar, oavsett politisk färg, helt i enlighet med den keynesianska regelboken: ökade statsutgifter, stöd till konkurshotade företag, sänkta räntor för att pumpa likviditet i industrin. Tidvis sjönk realräntan till en negativ nivå, vilket då var synnerligen radikalt även om negativ realränta numera har blivit vardagsmat.
Juni 1971: ett par månader innan Nixon lät dollarn flyta, utlyste han ett 90 dagars stopp på priser och löner. Svårt att fatta i dag! Efter hand undantogs allt fler produkter från priskontrollerna, men ännu 1973 gällde regleringen i hög grad.
1970-talets lågräntepolitik resulterade som bekant i en galopperande inflation, som faktiskt kunde stävjas av 1980-talets neoliberala högräntepolitik. Närmare bestämt kan man säga att inflationen hölls i schack genom att ta formen av “asset inflation” (förmögenhetsinflation). Priserna på aktier, värdepapper och spekulationsobjekt sköt i höjden, till skillnad från priser på konsumtionsvaror. Trots de höga räntorna fortsatte kreditexpansionen, inte minst i form av växande statsskuld. Den nya likviditeten sögs upp av finansmarknaderna, som i rask takt avreglerades.
USA:s höga räntor attraherade finanskapitalet. Dollarpriset drevs uppåt, vilket undergrävde USA:s industriella konkurrenskraft. Samtidigt öppnades möjligheten att finansiera en storskalig import på kredit. På 1980-talet etablerades alltså det pacifiska underskottskretsloppet, som blev en kraftfull motor i den finansdrivna världsmarknadens dynamik.
- Utan det storskaliga kapitaliserandet på framtidsförväntningar hade de våldsamma rationaliseringseffekterna av den tredje industriella revolutionen redan på 1980-talet satt i gång en oupphörlig spiral av kapitalförstörelse.
På 1980-talet fanns en etablerad uppfattning om att enorma mängder arbetskraft skulle göras överflödig genom bruket av datorer och robotar. Man talade om arbetssamhällets slut och diskuterade vad detta skulle innebära. Men snart föll dessa idéer i glömska, då kreditexpansionen inte bara dolde värdetillväxtens kris utan även ledde till skapandet av nyta jobb i den s.k. tjänstesektorn. Särskilt på 1990-talet kom tjänstesektorn att betraktas som det stora framtidshoppet. Merparten av dessa nya arbeten bestod dock inte i att producera varor. Snarare handlade det om att realisera mervärdet, hävda sig i konkurrensen, administrera penningflöden, etc. Lägg till detta den offentliga sektorn som i grunden är improduktiv, ur kapitalistisk synvinkel. Statsbudgeten finansieras antingen genom avdrag från det redan producerade mervärdet (skatt), eller genom att i förväg ta del av mervärde som är tänkt att skapas i framtiden (kredit). I båda fall leds värde ut ur kapitaltillväxtens kretslopp, även om det må vara i syfte att skapa bättre förutsättningar för fortsatt tillväxt.
"Metavaror" och fiktivt kapital
Ernst Lohoff börjar med att polemisera mot den konventionella nationalekonomin, som likställer bilar och tomater med aktier och obligationer: varor som varor. Han introducerar i stället en rätt djärv distinktion mellan två kategorier av varor: första ordningens varor och andra ordningens varor. För att förenkla språkbruket testar vi här att tala om “primärvaror” och “metavaror”, även om detta inte är ord som används av Lohoff.
Primärvaror produceras för marknaden. Metavaror produceras på marknaden.
Båda är lika mycket varor. Båda kan bidra till kapitalets tillväxt. Men enligt Lohoff är det inte självklart att det som växer i tillväxten är värde. Tillväxten kan också bestå i en ackumulation av förväntningar, en för-kapitalisering av framtida värde som ännu inte har producerats. Så är fallet med den anhopning av metavaror som har präglat de senaste 30 årens kapitalism. Penningkapitalet kan alltså föröka sig genom delning – men detta är att förbruka framtida värde som ännu inte “finns”.
Marx talade om “fiktivt kapital” i sin analys av de klassiska metavarorna: aktier och obligationer. Emission av aktier innebär en fördubbling av kapital (alldeles oavsett vad som sedan sker med börskursena). Företaget som säljer aktier får in pengar (att använda som kapital). Aktieköparen får en vara som inte existerade innan emissionen.
Samma sak gäller för krediter, alltså handel med obligationer. Att utfärda en direktkredit på en miljon kronor är att skapa en miljon kronor i fiktivt kapital. Om krediten förmedlas av en bank skapas två miljoner kronor. Ju fler instanser som tar plats i kreditkedjan mellan urborgenär och slutgeldenär, desto fler gånger multipliceras det fiktiva kapitalet.
Tillväxt är enkelt! Fast… det finns en tidsfrist. När lånet väl har amorterats finns åter bara en miljon kronor. Ernst Lohoff menar att det trots allt har skapats något i processen, utifrån en kapitalistisk logik. Tillväxten av fiktivt kapital är mer än bara ett nollsummespel, mer än blott en omfördelning av befintligt värde. Fetischismen är verklighet.
“Kapitalfetischism” är ett begrepp som myntas av Marx i band tre av Kapitalet. Kapitalet är ju ett samhälleligt förhållande av rekursion: det refererar till sig själv. Kapitalfetischismen gör det till en egenskap hos pengarna att förvandlas till mer pengar, att förränta sig, precis som det är körsbärsträdets egenskap att bära körsbär.
Pengar kan föröka sig genom att föryttras som kapital, vilket kan ske på två sätt. Ena sättet är att investera pengarna som fungerande kapital: köp av arbetskraft och produktionsmedel. Andra sättet är att investera pengarna som fiktivt kapital: köp av anspråk på framtida arbetskraft. Marx ägnade de första 1500 sidorna av Kapitalet uteslutande åt det fungerande kapitalet. Först i tredje bandet, närmare bestämt i ett par fragmentartade avsnitt, kom han fram till det fiktiva kapitalet.
I metavarornas värld är tiden omvänd. Levande arbete kan kapitaliseras innan det faktiskt har ägt rum och trots att ingen kan vara helt säker på att det någonsin kommer att utföras. Det fiktiva kapitalet har likväl levande arbete som sin “substans”.
Fiktivt kapital är ingen oegentlighet. Fungerande kapital är på intet vis mer “riktigt”. Kapitalet är inget annat än en samhällelig relation. Dock har det fiktiva kapitalet vissa särskilda drag.
I det fungerande kapitalets kretslopp överlever det producerade värdet genom att realiseras. Fiktivt kapital, å andra sidan, försvinner när det realiseras. En tillväxt grundad på fiktivt kapital förutsätter sålunda att skulder återbetalas genom ytterligare skuldsättning, vilket ju också är vad som sker överallt i dagens värld.
Om hela varuvärlden hade bestått av primärvaror, då hade kapitaltillväxt och värdetillväxt varit synonyma. Men det är de inte, enligt Ernst Lohoff. Om det skapas fler monetära anspråk än vad som realiseras, då ligger kapitaltillväxten högre än värdetillväxten – och omvänt.
Metavarorna är i sista ledet beroende av en reell referenspunkt. När ett företag emitterar aktier, för att få pengar att använda som fungerande kapital, är detta inget konstigt. Lite mer komplicerat är det när någon, t.ex. en stat, lånar pengar för konsumtion. Lånet innebär att fiktivt kapital bildas, men detta blir till fungerande kapital först hos producenten av de varor som köps.
Ernst Lohoff betonar alltså att varuvärlden är en enhet, trots dess klyvning mellan primärvaror och metavaror. Kreditexpansionen utgör en särskild form av kapitaltillväxt, grundad i anspråk på framtida värde. Det handlar alltså inte om ett nollsummespel, som ibland antyds med begrepp som “kasinokapitalism”. Det handlar inte heller om ett sätt att tillförskansa sig befintligt värde (som t.ex. hävdas av François Chesnais, en fransk ekonom som talar om en “finansdominerad ackumulationsregim”). Det finns förmedlingsprocesser – ibland av ytterst komplex art – där fiktivt kapital kan bli till fungerande kapital. Men det förutsätter realekonomiska referenspunkter. Bandet mellan fiktivt och fungerande kapital är elastiskt, men det kan aldrig slitas av.
Det fiktiva kapitalets historia
Under hela kapitalismens historia har det skett en långsiktig tillväxt av det fiktiva kapitalet, men dess relation till det fungerande kapitalet har skilt sig kvalitativt mellan olika epoker. Här talas om tre faser.
Första fasen
Under det långa 1800-talet skedde knappast någon övercyklisk tillväxt av fiktivt kapital. Även om kapitaltillväxten regelbundet drog iväg utöver värdetillväxten, skedde det inom ramen för 5–10 år långa cykler. Fiktivt kapital brukade länge vara synonymt med växlar: en typ av värdepapper som brukade cirkulera särskilt intensivt i slutet av varje cykel, innan en kreditkollaps.
Aktier och obligationer blev betydelsefulla först mot slutet av 1800-talet, i samband med den andra industriella revolutionen. Byggandet av järnväg och gruvor har redan tidigare motiverat bildande av aktiebolag. Nu tillkom kemiska och elektrotekniska industrier som krävde enorma investeringar. Pengarna kom delvis från aktier, delvis från det bankväsende som började expandera i rask takt. Den cykelövergripande expansionen av fiktivt kapital tog sig särskilt formen av aktier.
Statsobligationen kan betraktas som en urform av fiktivt kapital. Medan aktier och företagsobligationer har direkt koppling till ett fungerande kapital, är statsobligationernas koppling endast indirekt. Stater har skuldsatt sig även tidigare, men då främst för militära syften och med avsikt på att återbetala sin statsskuld i fredstid. Först mot 1800-talets slut började det bli vanligt för stater att låna pengar till icke-militära utgifter. Den gamla nattväktarstaten ersattes av en ny typ av stat, redo att överta faux frais: kostnader för sådan infrastruktur som blev central i den andra industriella revolutionen. Vägar, järnvägar, post, elektricitet och telefoni hamnade i hög grad under statens ansvar. Därtill kom kostnader för utbildningssystem, ordningsmakt och standardisering. Allt detta ökade statens behov av att låna pengar.
Redan år 1864 hade Adolph Wagner formulerat sin wagnersches gesetz om hur statsutgifterna på lång sikt ökar sin andel av ekonomin. Efter ytterligare ett halvsekel av kreditexpansion kom Rudolf Hilferding med sin teori om Das Finanzkapital (1910). Kapitalismen höll enligt honom på att kollektivisera sig själv, vilket skulle leda till att ett “monopolkapitalet” som nytt metasubjekt ersätter värderelationen. Tankegången kom att influera Lenin.
Guldmyntfoten förhindrade centralbankerna från att delta i kreditexpansionen, men betydde inte att alla pengar representerade guld. Ländernas guldreserver var av väldigt olika storlek. Lägst låg England och Tyskland, vars centralbanker endast bunkrade guld till omkring en tredjedel av de cirkulerande sedlarnas värde (Tyskland var 1914 nere på 21,5 %). På motsatt sida av skalan återfanns Frankrike, vars guldreserver motsvarade 75–90 % av sedelbeloppet.
Första världskriget medförde statsutgifter på en ny nivå. Alla krigförande stater, med undantag för USA, såg sig tvingade att överge guldmyntfoten till förmån för papperspengar utan täckning. Genom att “trycka pengar” kunde centralbankerna köpa upp statsobligationer. När kriget var över återgick åtminstonstone segrarna till guld. Kreditexpansionen under 1920-talet drevs av privata aktörer, fram till kraschen 1929.
Ernst Lohoff vill förklara varför 1930-talets kris inte kunde fungera “renande”, som tidigare kriser hade gjort. Produktivkrafternas utveckling hade nått en nivå där kredit var en förutsättning för att få ny fart på varuproduktionen. Därför räckte det inte med att eliminera de kapital som var otillräckligt lönsamma. Kapitalets barriär kunde övervinnas endast genom att staten tog en aktiv roll i skapandet av fiktigt kapital. Så skedde hädanefter.
Andra fasen
Andra fasen är för Ernst Lohoff detsamma som fordism-keynesianism, alltså den modell som rönte stora framgångar 1948–73. Här agerade staten både som säljare och köpare av värdepapper. Statens ena hand lånade pengar för att täcka sin budget, medan andra handen lånade ut pengar till affärsbankerna. Statsskuldens ständiga tillväxt legitimerades av på fiffigt vis i Keynes teorier.
Fordismen byggde på massproduktion av varor som krävde en viss infrastruktur, vilken möjliggjordes genom att staten drev på en kreditexpansion. Bilarna krävde vägar, vitvarorna krävde elförsörjning och brunvarorna krävde etersändningar. Efter hand skedde en avmattning i produktinnovationen, medan den processinnovativa rationaliseringen fortsatte. Visst kom nya varor, men de förmådde inte att absorbera levande arbete i så stor skala som hade skett i produktionen av bilar, vitvaror och brunvaror. Under 1960-talet började såväl profitkvot som tillväxtsiffror att dala. Bortträngandet av arbetskraft ur produktionen av befintliga varutyper började överstiga återabsorbtionen av arbetskraft i produktionen av nya varor. Vändpunkten i kapitalismens historia förläggs av Ernst Lohoff till början av 1970-talet. Därefter började också staternas skuldberg att växa. Ur en totalkapitalistisk synvinkel är det numera helt omöjligt att frysa eller avveckla statsskulden.
- Med utvidgandet av den totalkapitalistiska värdeproduktionen växer också den andel av denna värdeproduktion som staten tillägnar sig via skatter och pålagor.
Även när staten “investerar” lånade pengar i skolor eller vägar, rör det sig i ekonomisk mening om konsumtion. Resultatet blir ju inte varor som staten säljer, utan bara förbättrade villkor för varuproduktionen i allmänhet. Den keynesianska medicinen ger betydligt svagare effekt när pengarna används till konsumtion än när de investeras i varuproduktion. Endast i det senare fallet sker en förvandling från fiktivt kapital till fungerande kapital.
Tredje fasen
Efter fordismens kris på 1970-talet följde en postfordistisk boom som varade i ett kvartssekel (1982–2007). Inflationssiffrorna skönk tillbaka till samma nivåer som på det gyllene 1950-talet. Dollarn konsoliderades åter som världsvaluta. Staternas skuldsättning fortsatte dock att skena iväg.
Kapitalismen kan bara begripas som ett självändamål: ett system som kretsar kring att kapital måste växa till mer kapital. Kapitaltillväxt är inte nödvändigtvis detsamma som värdetillväxt. Fiktivt kapital är, som sagt, anspråk på framtida värde. Sedan omkring 1982 har det fiktiva kapitalets tillväxt blivit det primära i kapitalismen, skriver Ernst Lohoff, som rentav menar att det finns skäl att tala om en “inverterad kapitalism”.
- På den nivå som produktivkrafternas utveckling nuförtiden har uppnått, kan kapitalismen ö.h.t. bara fungera som inverterad kapitalism. /…/
- Tanken på att det rådande produktionssättet redan har förlorat sina grundvalar och nu köper sig en sista nådefrist genom att förvandla sig till ett kedjebrevssystem – denna tanke är outhärdlig för de flesta människor som har socialiserats till varusubjekt.
Postfordism innebär förhandskapitaliseringen av ännu oskapat värde, menar Ernst Lohoff. Kapitalismen har passerat sin zenit och kastar nu sina skuggor framåt.
Visst finns det ett samband med den politik som brukar kallas för nyliberal. Sambandet är dock mer komplext än orsak och verkan. Paul Volcker tillträdde som chef för USA:s centralbank i augusti 1979. Omedelbart skedde en 180°-vändning till en offensiv högräntepolitik som var förödande för USA:s industriella konkurrenskraft, liksom för statsfinanserna. Men det gjorde USA till en global magnet för penningkapital och återupprättade dollarn. Från cirka 1984 resulterade detta i en ny typ av tillväxt, möjlig att begripa som det fiktiva kapitalets ursprungliga ackumulation. Underskott i USA:s ekonomi är ju identiskt med en tillväxt av fiktivt kapital på annat håll.
- Alltsedan Reagan-epoken är kapitalism ett annat ord för exponentiell skuldtillväxt.
Reaganomics var inte en tillämpad nyliberalism, utan visst avseende snarare en “mega-keynesianism”. Den fungerade som en installationsregim, då räntorna tillfälligt höjdes till en extraordinär nivå med kulmen år 1984. När räntorna sedan sjönk tillbaka till något slags normalnivå, kunde det fiktiva kapitalets epok ta sin verkliga början. Sänkta räntor betydde att den exponentiella tillväxten av fiktivt kapital drevs bort från statsobligationerna, i riktning mot fastigheter och aktier. För att den inverterade kapitalismen ska hålla sig flytande, måste produktionen av värdepapper ständigt flytta allt längre in i finansväsendet. Ett “derivatiseringstvång” råder.
Samtidigt förutsätter det fiktiva kapitalet alltid en realekonomisk referenspunkt, en Hoffnungsträger, en förhoppning om framtida värde, det vill säga abstrakt arbete som resulterar i varor. Ernst Lohoff talar om hur förhoppningar förbrukas, Hoffnungsträgerverbrauch.
Frågan om kapitalismens framtid beror på om kapitalismen i obegränsad omfattning kan fortsätta att föregripa framtida värde, eller om detta tvärtom har karaktären av en ändlig resurs. Det hela känns som tautologi eller rekursion: kapitalistisk framtid är en oändlig resurs så länge det finns en förhoppning om en oändlig kapitalism. Här kollapsar subjekt och objekt.
Slutkrisen
Fiktivt kapital existerar i två typer: med täckning och utan täckning. En variant som har täckning är aktier. En variant som saknar täckning är statsobligationer, för när staten lånar pengar är det i slutändan alltid fråga om konsumtionskredit. Men det är ju inte bara staten som lånar för att konsumera, tvärtom blir detta allt vanligare. Sedan 1970-talets kris uppvisar det fiktiva kapitalet en stadig tendens till “avtäckning”.
Under de senaste 30 åren har de privata konsumtionskrediterna expanderar något enormt. Ett litet exempel: 1990–2000 ökade USA-hushållens skuldsättning, räknat i procent av USA:s BNP från 63 % till nästan 80 %. Utan den kreditdrivna privatkonsumtionen vore den postfordistiska boomen otänkbar.
Fordismen kännetecknades av att det privata skapandet av fiktivt kapital i huvudsak handlade om att mobilisera för produktion av nytt värde. Konsumtionskrediter var väsentligen något som den offentliga sektorn ägnade sig åt. Privata konsumtionskrediter existerade förstås, men spelade en ganska marginell roll. Undantaget var när människor byggde sig hus att bo i. Fastigheter är ju något av ett specialfall, då fastighetspriser i hög grad handlar om jordränta. För att förstå saken via Marx’ ekonomikritik, gäller det att skilja mellan värde och jordränta (inte i fråga om en enskild fastighet, men i den större analysen). Mark är ju en naturresurs som existerar alldeles oavsett mänskliga arbetsinsatser, men är inom kapitalismen likväl en vara som får ett pris – men inget värde. Värdet av ett hus kommer sig av dess byggande och är något som långsamt avtar med tiden, medan markpriset är en helt annan sak. När ekonomer talar om fastigheters “värdestegring” syftar de helt enkelt på prisstegring, vilket är något annat än vad Marx och värdekritikerna betecknar som värde. Relaterat till detta är frågan om “immateriell egendom”, som inte är att begripa som kapital – avkastningen från en rättighetsportfölj är snarare att betrakta som “informationsränta”, skriver Ernst Lohoff. Liksom ägaren av ett oljefält kan inkassera “oljeränta”. Detta har också betydelse för i vilken mån det fiktiva kapitalet kan anses ha täckning.
“Den inverterade kapitalismen” – där alltså tillväxten i huvudsak sker i form av fiktivt kapital – är som ett pyramidspel. Den omfördelar inte befintligt värde, utan framtida värde. Tvånget till tillväxt är inte enkelt, utan potentierat. För det fungerande kapitalet är den enskilda varan bara en station på vägen, ett tillfälligt uppehåll i väntan på försäljning. Det fiktiva kapitalet är däremot fjättrat vid sin bärare. När en metavara realiseras, upphävs kapitalets fördubbling! Om tillväxten av fiktivt kapital ska fortsätta, vill det till att nya värdepapper skapas i högre takt än de gamla värdepapprena realiseras. Nya skulder måste skapas snabbare än de gamla skulderna återbetalas. Fiktivt kapital som saknar täckning kan – ur ett totalkapitalistiskt perspektiv – enbart realiseras genom skapandet av ännu mer fiktivt kapital. När det däremot finns täckning, innebär realiseringen att det fiktiva kapitalet blir till fungerande kapital, alltså en utvidgad värdeproduktion.
Kapitaliseringen av framtida värde riktar sig aldrig mot en obestämd framtid, utan utgår alltid från enskilda kapital som redan existerar. Den populära föreställningen om att spekulationsvinster skulle uppstå “ur intet” är grundfalsk. Likt skapandet av värde, måste även skapandet av skuld begripas som ett samhälleligt förhållande. Kredit handlar om ju credo, om att tro (på borgenärens förmåga att återbetala en skuld).
En ständigt växande statsskuld kommer, förr eller senare, att leda till den punkt där staten i fråga diskrediteras (bokstavligt talat). När denna tidpunkt uppnås beror på hur kreditgivarna bedömer statens objektiva situation. Under de senaste 200 åren har statsobligationer i allmänhet betraktats som riskfria, om än lågavkastande. De utmärker sig genom en synnerligen bred referensram, som spänner över enskilda aktörers eller särskilda näringsgrenars framgång på marknaden. Staternas betalningsförmåga grundar sig på en allmän och långsiktig tillväxt, plus en förmåga att inkassera skatt. På senare år har däremot centralbanker i Europa och USA börjat täcka staternas budgetunderskott genom den s.k. sedelpressen. Därmed har krisprocessen förflyttats från bankerna till staterna och nu vidare till själva penningmediet – mer om detta nedan.
Fiktivt kapital kan alltså bara skapas med hjälp av en resurs, som i sig inte kan skapas på finansindustriell väg: “förhoppningsbärare” (Hoffnungsträger). Privatiseringar av offentlig sektor ökade utbudet av sådana, men det handlade då om en engångseffekt. Vad som en gång har privatiserats, låter sig inte privatiseras igen. Ernst Lohoff menar att tillväxten av “förhoppningsbärare” nådde sin zenit ungefär år 2000, alltså då IT-bubblan var som störst. Därefter har det fiktiva kapitalets expansion inte så mycket knutits till förhoppningar om nya framtidsindustrier, utan mer vid traditionella industrier och framför allt vid fastigheter.
Förnyelsebar energi? Är inte det en framtidsindustri? Så vill många tro, inte minst i Tyskland. Men där handlar det bara om nya metoder för att producera en befintlig produkt: elektricitet. Processinnovation utan produktinnovation. Poängen med förnyelsebara energikällor är ju att de ska ersätta de etablerade formerna för elproduktion, vilket innebär en värdeförlust i de fungerande kapital som är knutna dit.
Här framställs alltså år 2000 ganska mycket som en historisk vändpunkt. “Den inverterade kapitalismen” åtnjöt sin guldålder på 1990-talet, men här sattes i viss mening en punkt. Alternativet till sammanbrott var att blåsa upp en ännu större bubbla än den som just hade spruckit. Endast stater och centralbanker kunde klara av detta. På nollnolltalet fick vi de billiga pengarnas politik och en tillväxt som i ännu högre grad byggde på konsumtionskrediter, alltså på fiktivt kapital utan täckning.
Nu är det dags för ett långt citat ur boken (ursäkta den slarviga översättningen):
- I sin klassiska gestalt, som ett system grundat på det faktiska nyttjandet av levande arbetskraft, behövde kapitalismen omkring 250 år för att ta sig fram till sin historiska gräns. Ordningen som bygger på en allt mer omfattande förkapitalisering av framtida värdeproduktion lyckades nå sin kollapspunkt på en bråkdel av denna tid.
- Om man låter den inverterade kapitalismens utveckling passera revy, från des begynnelser och fram till hösten 2008, framträder i grova drag tre perioder. Dessa skiljer sig från varandra inte minst i fråga om den roll som stat och centralbank har spelat för det privata näringslivets skapande av fiktivt kapital. I den postfordistiska boomens startfas tog statliga instanser på sig rollen att slå takten. De neoliberala installationsregimerna, allra främst Reagan-administrationen, använde sig konsekvent av statsmaktens möjligheter för att få fart på det transnationella skapandet av värdepapper. Statsskulderna, som redan var i färd att öka i sensationell takt, skruvades ytterligare uppåt, särskilt i USA /…/
- Det rörde sig om en kort epok av ursprunglig ackumulation av fiktivt kapital på världsmarknaden. Efter att denna kapitalismens omorganisering hade visat sig framgångsrik, skedde under 1980-talets andra halva en övergång till en ny fas, präglad av en accelererad ackumulation av metavaror. Detta var det fiktiva kapitalets guldålder, då det privata näringslivets egna kapitalskapande var tillräckligt starkt för att driva upp världsekonomin i högkonjunktur utan att stat och centralbank behövde ta en ledande roll.
- Under denna fas, som nådde sin höjdpunkt och sin avslutning i “den nya ekonomin“, kunde de s.k. marknadskrafternas fria spel få huvudrollen, helt i enlighet med neoliberal doktrin. Slutet kom med kraschen våren 2000.
- Därefter förlorade den finansindustriella expansionen sin självbärande karaktär. Stat och centralbank har vuxit in i en funktion som stöttepelare, efter att inte ha förmått överge den akuta krisinterventionen.
- Hösten 2008 inleddes den finansiella kollapsen en fjärde fas. Bristen på lämpliga förhoppningsbärare har förvandlat den statliga stöttepelaren till en ren ersättning. Centralbank och statsbudget kan inte längre nöja sig med att flankera det privata bildandet av värdepapper. I stället har statsbubblan blivit helt central i skapandet av fiktivt kapital.
- Efter 30 år av inverterad kapitalism befinner sig det varuproducerande världssystemet alltså i ett läge som uppvisar tydliga paralleller med 1970-talet. /…/ Vår tids neo-keynesianism står dock inför ett mycket mäktigare kapitalförintelsetryck än vad dess föregångare gjorde vid 1970-talets slut.
- Det fiktiva kapitalets explosionsartade utbredning har under tre årtionden blott skjutit upp den grundläggande krisen i värdeproduktionen. Krisens orsak – det irreversibla utträngandet av levande arbete ur den omedelbara produktionsprocessen – har aldrig övervunnits.
Kapitalismen har alltså nått sin historiska gräns, menar Ernst Lohoff. Gränsen nåddes redan på 1970-talet, då den fordistiska boomen tog slut. Men kapitalismen genomgick då något av en mutation, då ett kreditsamhälle reste sig på arbetssamhällets ruiner. Självändamålet levde vidare, genom att inriktas på en förkapitalisering av framtida värde. Ur ett medellångsiktigt systemperspektiv var det ett genialiskt drag, fastän det alls inte var något medvetet “drag”. Lösningen implementerades utan medveten planering av det större sammanhanget. På något längre sikt förstärktes blott de motsägelser som redan kommit till uttryck i 1970-talets kris.
Ernst Lohoff tänker sig, likt andra värdekritiker som Robert Kurz, att krisen går mot att bli en generaliserad kris för själva penningmediet. Pengarna förlorar alltså sin roll som uttryck för värde och därmed sin förmåga att hålla samman det varuproducerande samhället. Kapitalismens sammanbrott sker alltså genom penningens värdeförlust. Inflation är ett ytfenomen för detta.
Ortodox nationalekonomi utgår från att pengar är en tom symbol, inte en vara. Enligt dess synsätt har penningens avkommodifiering avklarats för länge sedan. Detta är dubbelfalskt, skriver Ernst Lohoff. Guldmyntfotens avskaffande betydde bara att penningvaran byttes ut – man kanske kan tala om införandet av framtidsmyntfot. Efter att ha befriats från ädelmetall, representerar pengarna nu föregripet värde som blivit till vara. Papperspengarna svarar sedan dess mot de värdepapper som centralbankerna erhåller mot sina kunder i utbyte mot krediter. Först i vår tid inleds det historiska kapitel där penningen förlorar sin varukaraktär.
Sedan 2008 har inflationära och deflationära tendenser i viss mån tagit ut varandra, så att de allmänna prisnivåerna ter sig stabila. Men detta interregnum kan inte vara för evigt. Trots negativ realränta, trots förstatligande av privata kreditförluster, är den privata produktionen av fiktivt kapital alltför svag för att tömma luft ur statsbubblan och begränsa statsskuldernas explosionsartade tillväxt.
Länkar
Blogginläggen:
