Commonwealth

[Anteckningar vid första läsningen oktober 2009. /iammany]

H&N:s hela projekt kan beskrivas som ett etiskt-politiskt projekt för multitudens demokrati. Utgångspunkten är ”the common” (allmänningen eller det gemensamma) som de menar skär diagonalt genom ”the republic of property”. Det gemensamma (jag använder det som provisorisk översättning av the common här) är varken privat eller kollektiv. H&N menar att hela moderniteten, den revolutionära moderniteten och republikanismen, har grundats på en ”republic of property” som aldrig riktigt har uppdagats eller kritiserats. Egendomen har tagits som en naturrätt och förutsättning för (den individuella) friheten. Det republikanska idealet om frihet och jämlikhet har därför alltid innehållit en spänning och de två moderna förhållningssätten - med betoningen antingen på den privata egendomen eller på den kollektiva - har misslyckats realisera idealet; antingen frihet på bekostnad av jämlikheten eller tvärtom. De pekar till exempel på de republikanska reaktionerna på den Haitiska revolutionen som bevisade att republikanismen inte levde upp till sina egna ideal. Liberalism och socialism är moderna projekt som båda tar ”the republic of property” för given och är två sidor av samma mynt, båda inneslutna i och ansvariga för det moderna projektet. Multituden däremot grundar sig alltså i det gemensamma som är konträrt till ”the republic of property”. I själva verket har ”the republic of property” (eller kort sagt kapitalismen, moderniteten) alltid byggts på en exploatering av det gemensamma. Det gemensamma som de förstår det är både naturen som helhet och det liv som produceras, den är hela tiden levande och skapande. Kommunism är för H&N multitudens produktion av det gemensamma bortom kapitalet, ett skapande som spränger republiken inifrån och överskrider/överflödar (exceeds) kapitalismen. Endast med en blick på det gemensamma och hur multituden producerar det gemensamma kan vi gå bortom det moderna projektet, menar H&N. Multitudens absoluta demokrati är därför varken modernt eller antimodernt utan altermodernt.

Man kan fråga sig vad som är poängen med den här vokabulären. Som jag förstår det vill H&N på det här sättet knyta ihop och teckna ett bredare historiskt narrativ. Men var inte multituden ett klassbegrepp, en benämning på det Negri tidigare betecknade som operaio sociale? Eller har jag missförstått det? Istället har multituden blivit ett transhistoriskt ontologiskt begrepp innefattande all kämpande subjektivitet från förhistoria genom modern tid till framtid, ett begrepp utan direkt koppling till specifika formförändringar i klasskompositionen. Hur som helst, republiken, moderniteten och kapitalismen är tre ramverk de analyserar för att visa på hur det gemensamma har obstruerats och korrumperats, men inom dessa ramverk försöker H&N också påvisa hur multituden har trängt igenom och att det idag finns möjligheter för multituden att etablera ett fullt utblommat gemensamt välstånd (commonwealth).

H&N försvarar sitt användande av begreppet multituden med argumentet att det är mer materialistiskt än traditionell marxistisk begreppsexercis eftersom det inkluderar kroppen som en immanens (klumpigt formulerat av mig, jag vet). Eftersom det är kroppen som producerar subjektivitet, enligt H&N, missförstår traditionell marxism med sin blindhet för kroppen hur kapitalismen utvecklats (de citerar Foucault/Deleuzes argument om hur motståndet är primärt). Multituden är ett begrepp som inkluderar fler kroppar och subjekt - kroppar som traditionell marxism har exkluderat (tänk bönder, trasproletärer, kvinnor, etc). Eftersom kapitalismen nu har blivit biopolitisk, och gamla gränsdragningar luckrats upp, har multituden återigen uppstått som ett centralt revolutionärt subjekt (till skillnad från att tidigare har existerat vid kapitalismens geografiska och historiska gränser).

Vi kommer då till den biopolitiska produktionen. H&N menar som bekant att samtida kapitalistisk produktion har blivit biopolitisk, att den har pressats i den riktningen på grund av multitudens motstånd och exodus. Foucault och Spinoza är centrala för deras förståelse. De menar att multituden på ett sätt alltid har varit biopolitisk eftersom motstånd och produktion av subjektivitet alltid är en immanent rörelse, att den alltid börjar och slutar i kroppar, i bios.

Den biopolitiska produktionen ställer ekonomisk teori i allmänhet inför ett problem, även den marxistiska kritiken av den politiska ekonomin. Traditionellt, menar de, har fokus legat på mätande och kvantifierande av värde och exploatering, men eftersom biopolitiska produkter överskrider kvantitativa mått och tar gemensamma former (common forms) måste vi tänka om. Men vi är inte helt bortom Marx. H&N menar att Marx självklart insåg att varuproduktion är produktion och reproduktion av en social relation, men att den tog vägen via varor. Nu, när värdet så att säga överflödar på alla kanter, innebär det att den sociala relationen, det gemensamma, inte helt medieras via varor. Det innebär att den biopolitiska produktionen får mer och mer autonomi från kapitalet och kapitalets kontroll. Denna autonomi är emellertid i de flesta fall bara potentiell och ofta kraftigt kringskuren. Det väsentliga är att kapitalet har blivit mer externt i förhållande till multituden, att kapitalistisk ackumulation idag främst sker genom exploatering av det gemensamma, genom primitiv ackumulation och arrendering (rent). Så, varför är det så här? H&N menar att så fort kapitalet lägger sig i för mycket i den biopolitiska produktionen, om den försöker organisera och strukturera den utifrån kapitalets perspektiv kommer den endast att stävja produktiviteten. Till skillnad från tidigare när kapitalets organisering av arbetskraften skapade en produktiv samverkan i fabriken (som Marx skriver om i Das Kapital) sker nu denna produktiva samverkan som bäst när den är fri från yttre kontroll. Affektivt och kognitivt arbete, till exempel, producerar informationsflöden, kommunikationsnätverk, sociala koder, lingvistiska innovationer, och affektiva praktiker som bäst när det inte är kontrollerat.

Men som sagt är detta en tendens, en potentialitet som kapitalet fortfarande kontrollerar (mot sitt eget intresse, enligt H&N). Kontrollen av den biopolitiska produktionen (och därmed multituden) sker i huvudsak på tre sätt. En är inhängnandet av immateriella varor som kunskap och information. Vetenskaplig forskning till exempel behöver mer tillgänglighet till det gemensamma för att inte stävjas. Patent och annan begränsning hindrar utveckling av forskningen vilket naturligtvis bromsar in utvecklingen av kunskapsintensiv produktion. En annan är påförandet av anställningsformer anpassade till marknadens flexibilisering. Det här är en slags kontroll av tiden, en ny tidsregim som upphäver skillnaden mellan arbetstid och fritid och tvingar arbetare till att alltid vara tillgängliga. Ju extremare denna prekarisering blir ju fattigare blir vi, inte bara ekonomiskt fattigare utan även i en tidslig bemärkelse. Även om det slår mot oss mycket hårdare och brutalare så är det också negativt för kapitalet eftersom produkterna (kunskapen, affekterna, samverkan, osv) får sämre kvalitet. Ju extremare denna form av kontroll blir ju mindre nytta kommer den också göra för kapitalet i det långa loppet. En tredje form av kontroll är kontrollen av rummet, av platsen. Främst då kontrollen av migration mellan länder men även inom nationens gränser, exempelvis gettoisering. Kontrollen sker konkret genom upprättandet av barriärer, både fysiska och sociala, för att rikta flödet av arbetskraft. Rasism och segregation spelar givetvis denna form av kontroll i händerna. Denna kontroll är problematisk för kapitalet i dubbel bemärkelse, dels för att om den blir för effektiv underminerar den ekonomin (vem ska ta låglönejobben?) och dels för att det gemensamma töms på nya kulturer för kapitalet att exploatera. Den kapitalistiska kontrollen på den biopolitiska produktionen ger alltså en fattigdom både i förhållande till tid och plats plus att den obstruerar det gemensamma, precis det som kapitalet behöver för att ackumulera. Det här är såklart inte heller något nytt. ”Since Marx’s time the political economy has focused on the contradiction between the social nature of capitalist production and the private nature of capitalist accumulation; but in the context of biopolitical production the contradiction is dramatically intensified, as if raised to a higher power.” (149)

Det biopolitiska arbetets växande autonomi i förhållande till kapitalet vilar på två saker, för det första det gemensammas allt mer centrala och intensifierade roll i produktionen både som källa och produkt, och för det andra att arbetskraftens produktivitet allt mer överskrider de gränser som kapitalet sätter. Det har den alltid gjort, men medan detta tidigare har hindrats från att aktualiseras är det inte längre fallet. Exempelvis en industriarbetares möjligheter att låta sina kunskaper bidra till det gemensamma utanför fabrikens väggar var kraftigt begränsade. Fabriksägaren ägde och kontrollerade produktionsmedlen. Så är det inte längre, menar H&N.

I marxistiska termer innebär detta att det håller på att ske en brytning i kapitalets organiska sammansättning, en progressiv dekomposition av kapitalet då det variabla kapitalet separerar från konstant kapital. Kapitalet får det svårare och svårare att etablera en sammanhängande produktionscykel och inlemma arbetskraften i värdeförmeringsprocessen. H&N undrar om vi inte borde sluta använda termen variabelt kapital när vi talar om arbetskraften eftersom dess relation till det konstanta kapitalet blir allt lösare.

Klasskamp i den här biopolitiska kontexten tar formen av exodus. Exodus först och främst i meningen att dra sig undan kapitalistisk kontroll, inte att vägra arbetskraftens produktivitet eftersom den kan realiseras direkt i det gemensamma. H&N förnekar inte att det krävs motstånd och vägran - även våldsam sådan - men att den så att säga kommer efter undandragandet, som ett försvar när kapitalet försöker återinlemma arbetskraften i sina former. Vägran av kontroll. När H&N tecknar en kort motståndets genealogi så nämner de förortsupproren i Frankrike 2005 som ett biopolitiskt uppror, en vägran av kapitalistisk kontroll, och det kan fungera som en markör för var någonstans multituden i huvudsak reser sig mot imperiet. Platsen är metropolen. Metropolen är för multituden vad fabriken var för industriarbetarna. Förortsupproren var inga ressentimentsfyllda och irrationella utbrott utan i själva verket mycket intelligenta. De slog mot de barriärer och former av kontroll som är essentiella i exploateringen. Genom attacker mot skolor, arbetsförmedlingar, kollektiva och privata transportmedel osv förstördes de förutsättningar som behövs för att ordna och upprätthålla kapitalets kontroll. Problemet och utmaningen för insurrektioner i metropolen, enligt H&N, är att skapa strukturer som försvarar landvinningarna. I fabrikerna, till exempel, kunde arbetarmotståndet kanaliseras och översättas till kamp om lönen (både på individuell och samhällelig nivå, som välfärd). Det är svårare att åstadkomma i metropolen eller i den biopolitiska produktionen över huvud taget. Ett sätt att närma sig den här problematiken är att studera hur metropolen fungerar, och särskilt då metropolens periferi dit de fattiga blir exkluderade. Från ett yttre perspektiv fungerar de kanske inte alls, men vid närmare titt finner man att multituden ständigt uppfinner nya överlevnadsmetoder, nya resurser och nya former för det gemensamma. Det betyder inte att det alltid är bra former, ofta - och kanske mer regel än undantag - uppstår nygamla hierarkier på basis av korrumperade former av det gemensamma (familjen, företaget, nationen). Poängen är att multituden inte är passiv och organisering sker hela tiden. Multituden är inte helt utlämnad, och den revolterar (emellanåt...). Multituden behöver organisera det gemensamma för sig själv. Det verkar som att H&N tror att Svarta pantrarna är ett föredöme i det här sammanhanget och att man borde försöka sig på något liknande men med hänsyn till de nya förhållandena.

Kapitalet är i kris, och på väg mot förintelse. Inte bara förintelse av andra - av fattiga och av naturen - utan också av sig själv. Det finns dock chanser för kapitalet att ta sig ur detta destruktiva förfall. H&N har inga illusioner om att den globala aristokratin (politiker och andra makthavare) kommer vilja anta det program H&N föreslår, men det skulle kunna gå att tvinga igenom med hjälp av... tja, våld. Genom multitudens exodus och vägran, genom makt. För det första skulle det behövas en infrastruktur anpassad till den biopolitiska produktionen, det inkluderar omplanering av allt från stadsplanering, distribution av mat och andra förnödenheter, utvecklad och utvidgad utbildning osv. Det skulle också behövas rörelsefrihet, alltså globalt medborgarskap, friheten att röra sig över gränser men också friheten att kunna stanna på en plats. Ytterligare en reform som skulle behövas är frihet i förhållande till tid (kontra prekariseringen), vilket konkret betyder garanterad inkomst (eller medborgarlön) på både lokal och global nivå, utan krav på arbetsinsats. Som sagt tror inte H&N att imperiets aristokrati skulle godta dessa reformer på eget bevåg, det behövs kamp, det behövs tvingas igenom om vi ska undvika en katastrofisk kollaps. (Det här förslaget på politiskt program är mer eller mindre samma som presenterades i Imperiet.)

”Some readers might at this point begin to doubt our revolutionary intentions. Why are we suggesting reforms to save capital? Does that not just delay the revolution? We are working here with a different notion of transition. Ours is different, obviously, from the collapse theories that, promoting the slogan ”The worst things are, the better tings are,” envision the end of capitalist rule resulting from catastrophic crises, followed by a new economic order that somehow rises whole out of its ashes. It is also different from the notion of socialist transition that foresees a transfer of wealth and control from the private to the public, increasing state regulation, control, and management of social production. The kind of transition we are working with instead requires the growing autonomy of the multitude from both private and public control; the metamorphosis of social subjects through education and training in cooperation, communication, and organizing social encounters; and thus a progressive accumulation of the common. This is how capital creates its own gravediggers: pursuing its own interests and trying to preseve its own survival, it must foster the increasing power and autonomy of the productive multitude. And when that accumulation of powers crosses a certain threshold, the multitude will emerge with the ability autonomously to rule common wealth.” (311)

H&N utvecklar sedan sin teori om revolution och övergång i förhållande till feministiska och antirasistiska kamper och klasskampen. De skiljer mellan ”emancipation” och ”frigörelse” (liberation) och menar att båda momenten är nödvändiga. Emancipation i meningen att man hävdar sin identitet och organiserar sin makt utifrån sin ställning, att man kräver sin frihet för den man är, så som kvinnorätts- och medborgarrättsrörelser har gjort. Detta moment är dock alltid begränsat och är i längden ingen transformerande händelse eftersom identiteten (som sådan) alltid är knuten till egendom och suveränitet. Kampen om identitet (att bli erkänd och inräknad i republiken) är alltid en kamp inom ”the republic of property”. ”Identity is a weapon of the republic of property, but one that can be turned against it.” (326) Frigörelse äger rum när de kämpande subjekten inte bara frigör sig från en viss hierarkisk ordning utan transformerar sig själv, förlorar sig själv identitetsmässigt, när de affirmerar sig som en mångfald singulariteter snarare än en enhetlig identitet. Inte längre identitetens frihet utan friheten till självbestämmande och självtransformering. Från friheten att vara den du är till friheten att bestämma vad du kan bli. H&N jämför med klasskampen som traditionellt har kämpat mot kapitalet genom arbetsvägran men där den vägran alltid haltats och begränsats till en arbetets frigörelse (från kapitalistklassen) och inte utvecklats på ett frigörande sätt, som frihet från arbetet. Revolution i den här meningen är monstruös. Multituden är ett monster.

Begreppet singularitet som H&N använder här definieras av tre aspekter. Den första är singularitetens förhållande till en extern multiplicitet, andra singulariteter: en ansamling som utgör en större helhet. Den andra är singularitetens förhållande till en intern multiplicitet: skillnaderna som genomskär varje singularitet och konstituerar den. Den tredje är singularitetens ständiga process att bli annorlunda, en temporal multiplicitet. Den här förståelsen av singulariteter, av mångfald av singulariteter, det vill säga multituden, korresponderar med produktionen av subjektivitet i den biopolitiska produktionen. Kroppar producerar singulariteter och distribuerar dem över ett immanent fält, knyter det till det gemensamma. Multituden reser sig ur kropparnas motstånd mot kontrollen, ur det gemensamma i den grad det gör sig autonomt från kapitalet.

Multipliciteter av singulariteter, kämpande parallellt för frigörelse är emellertid inte riktigt tillräckligt. Problemet är hur multituden ska bli politisk, revolutionär, och samtidigt undvika att bli ett folk. För att multituden ska bli revolutionär måste den styra (govern) sig själv. Multitudens insurrektioner behöver institutioner, men institutioner av ny sort. Det kan inte röra sig om en simpel imitation av redan existerande institutioner, men de strukturer som framträder som de primära styrelseformerna inom imperiet ger en indikation om vilka former det kan röra sig om: flytande, semi-självständiga styrelseformer i ett globalt nätverk. Dessa behöver inte stabilitet utan är anpassade för att hantera lokala och specifika problem och byts ut vid behov. Federalismidén ligger nära vad de tänker sig. Ännu närmare ligger de analyser av ”governance” som Niklas Luhmanns systemteorier erbjuder,

”which emphasize two primary characteristics of global governance: one exceeding the limits of fixed legal systems and their normative structures, and another fragmenting legal system because of conflicts in global society and colliding norms. The passage from government to governance is thus conceived in legal terms as the movement from a unitary and deductive normative structure to a pluralistic and plastic one. Governance gives up any vain attempt to bring unity to global legal systems (based on international law of consensus among nation-states) and tries instead to establish a network logic that can manage conflicts and achive a normative compatibility among the fragments of global society. Governance conceived in this way does ”rule over the exception,” but in a way completely different than Carl Schmitt imagines when he famously uses that phrase to define sovereignty. The exception here is not a punctual event that demands a decision but is spread over time and throughout society. Since the society they regulate and manage is full of exceptions, the structures of governance always remain contingent and aleatory---floating structures, we could say, on the clashing waves of global society.

Some of the elements of governance, as conceived by these legal theorists, fit so closely with our analyses of biopolitical society that they could be seen as a summary of a string of passages in this book. Where they read fragmentation, we see a multiplicity of singularities; the overflowing they read in the relation between society and normative structures we recognize in the relation between labor and value; the network logic they read in the governance of exceptional normative situations we analyze in the cooperation of biopolitical production; and the social conflict they read as the basis for contingent legal frameworks we propose as the basis for the revolutionary notion of institution. [...] The proximity of their analyses of global governance to our analyses of the multitude, however, does identify the point on which the imperial notion of governance can be turned inside out, subverted, and transformed into a revolutionary concept. This is not a ideal operation of dialectical inversion but a practical, subversive path.” (374)

Några avslutande kommentarer: Samtidigt som jag tror att H&N i det stora hela har rätt om den centrala roll som den biopolitiska produktionen spelar vänder jag mig mot deras ontologi. Moishe Postone, som vi tidigare läst och diskuterat här, tycker jag argumenterar övertygande om behovet att förstå ontologin som historiskt situerad och bestämd. Det är den grundläggande bristen hos H&N skulle jag säga. Det får dem till att dra många felaktiga slutsatser. De kritiserar bland andra Agamben och Esposito för att dra helt andra slutsatser om biopolitiken. Igen av dem är direkt övertygande men i sammanhanget finner jag Agamben mest sympatiskt eftersom han i motsats till H&N kommer fram till en slags radikal passivitet som ett mer adekvat exodus. H&N:s foucauldianska-spinozistiska ontologi är som bäst naiv och som värst kan det tjäna som en apologi för nya former av exploatering. Tydligast blir det när de talar om kapitalets former av kontroll av biopolitiken. Allt de skriver är sant såklart, men kontrollen är mer intrikat än så, inte bara i fråga om teknologiernas funktionssätt och utformning utan även i kropparnas konstitution och subjektiviteter. Man är inte utanför kapitalets kontroll bara för att man skulle vara utanför den i formell mening (och hur många är egentligen ens det?). H&N försöker komma undan en sådan problematisering genom en vag föreställning om att den biopolitiska produktionen av subjektivitet visserligen är ambivalent men att bara den blir tillräckligt autonom så löser det sig i slutändan. Ibland vill man bara be optimisterna köra upp alla sina jävla jubilerande utropstecken i sina arslen.

Det finns mycket mer att säga om Commonwealth, men det här får räcka för nu. Det finns också många mycket givande och intressanta resonemang. Jag har fokuserat på vad jag tyckt varit viktigast, den grundläggande bristen i deras projekt.