Att utöva glädje inför döden

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Att utöva glädje inför döden eller Utövandet av glädje inför döden (i original Pratique de la joie devant la mort) är en artikel av Georges Bataille, publicerad i Acéphale nummer fem, 1939. Syftet med texten är att genom olika "meditationer" etablera en affirmativ hållning i förhållande till tidens nedbrytande kraft och dödens realitet. Bataille försöker beskriva ett mystikt ethos där en berusad och extatisk hyllning av livet är det centrala. Artikeln poängterar dock att en beskrivning av detta ethos inte är tillräcklig; konkret erfarenhet går före det skrivna ordet, och det skrivna ordet är ändå aldrig tillräckligt för att övertyga de samtidens apologeter som lever i dödsfruktan och därmed sätter sin tillit till livet efter detta eller till ett kommande drömsamhälle:


"Inga ord är klara nog för att, inför de som tar sin tillflykt till förhoppningen om en evig skönhet, uttrycka det lyckliga föraktet hos den som 'dansar med den tid som dödar honom.'"


Texten är en uppgörelse med alla försök att förskjuta livets mening bortom livet självt. Den som söker sann extas kan inte låta sig begränsas av moral eller försiktighet, eller av försök till garantier inför framtiden, utan bör i stället bejaka alla former av njutning och berusning, eftersom bara upplevelsen av extas förmår förflytta jaget bortom dess egna begränsningar. Bataille skriver:


"Prydhet kanske är hälsosamt för efterblivna själar, men de som fruktar nakna flickor och whisky har mycket lite att göra med 'glädjen inför döden.' Bara en skamlös, osedlig helighet kan leda till en tillräckligt lycklig förlust av jaget. 'Glädje inför döden' innebär att man kan hylla livet från dess rötter upp till dess högsta höjder. Den berövar alla intellektuella och moraliska bortom - substans, Gud, orubblig ordning, frälsning - deras mening. Den är en apoteos av det förgängliga, en apoteos av kött och alkohol likaväl som av mystika transer. De religiösa former som den återupptäcker är de naiva former som föregår slavmoralens intrång: den förnyar den sortens tragiska glädjeyra som människan är, så snart hon slutar att bete sig som en krympling [...]".