Året på bilfabriken

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Här är jag alltså i fabriken. ”Etablerad” som arbetare, som ”nyproletär”. Att få jobb var lättare än jag hade trott. Jag hade omsorgsfullt satt ihop min historia: biträde i en påhittad farbrors speceriaffär i Orléans, sen lagerarbetare ett år (falsk tjänstgöringsintyg), militärtjänst vid ingenjörstrupperna i Avignon (jag ”lånade” militärtjänsten av en jämnårig arbetare, en kamrat från samma grupp som jag, och låtsades ha tappat min bok). Inget avgångsbetyg. Nej, inte ens från grundskolan. Jag kunde gälla för parisare av lantligt ursprung, som kände sig vilsen i storstaden och som en familjekonkurs tvingade söka fabriksjobb. Jag svarade kort på frågorna, tystlåten och rädd. Min ynkliga uppsyn avvek nog inte från den allmänna framtoningen hos övriga anställda. Den var inte tillgjord: eftertankens kranka blekhet efter maj 1968 och en sommar av uppslitande tvister hade lämnat spår i mina drag, precis som många av mina medsökande tydligt var präglade av det hårda liv de levat. Nog har man hjärtat i halsgropen, när man kommer och tigger om någon liten syssla – bara så det räcker till maten, tack – och när man svarar med ett ängsligt ”ingenting” på frågorna om betyg, kvalifikationer, speciella färdigheter. Jag kunde läsa i ögonen på mina kamrater i platssökarkön – invandrare allesammans – hur förödmjukande det kändes med detta ”ingenting”. Vad mig själv beträffar såg jag tillräckligt tillplattad ut för att framstå som en fullt acceptabel jobbarkandidat. Höjdaren på anställningskontoret tänkte nog: ”Där har vi en lite bortkommen lantis, det är bra det. Såna ställer inte till trassel.” Och han gav mig remiss för läkarundersökning. Nästa. Förresten, varför skulle det vara ett invecklat företag att anställa en arbetare vid löpande bandet? Typisk akademikerföreställning, man har ju hört så mycket om invecklade anställningsförfaranden, meritförteckningar, tester. Det där, det är när man är någon. Men när man ingenting är? Här går allt mycket fort: två armar är lätt att bedöma! Blixtvisit hos läkare med den lilla invandrartruppen. Några muskelrörelser. Skärmbildsundersökning. Vägning. Tonen finns där redan (”Ställ dej där”, ”av med skjortan”, ”skynda på därborta”). En läkare som ritar några kors på ett formulär. Klart. Det duger för citroëntjänst. Nästa.
Rätta ögonblicket: nu i början av september 1968 slukar Citroën arbetskraft. Produktionen kör för fullt och man fyller ut hålen som uppstått i invandrarstyrkan under augusti: en del har inte återvänt från sin semester långt borta, andra kommer nog för sent tillbaka och får till sin förtvivlan veta att de fått sparken (”Vi struntar i ditt prat om din sjuka mor, iväg med dej!”), redan är ersatta. Man tar aldrig tillfälliga ersättare. Hur som helst räknar Citroën med rörlig arbetskraft. Fort in, fort ut. En citroënarbetare stannar i medeltal ett år. ”Hög turnover” säger sociologerna. Kort och gott: folk strömmar igenom. Och inget problem för mig: bara att följa med strömmen.
I fredags lämnade jag anställningskontoret i Javel försedd med ett papper, placerad vid fabriken vid Porte de Choisy. ”Inställ er måndag morgon klockan sju hos personalchefen.” Och denna måndagsmorgon glider bilarna förbi i svetsverkstan. (s. 12-13)


Jag berättar också lite om mig själv. Ett slags förtrolighet uppstår mellan oss. Hans förtroende gör att han så småningom framstår i en ny dager. Han låtsas vilja vara till lags, men upproriskheten finns där hela tiden. Han har bara grävt ner den. Han är klipsk som en skolpojke. Han berättar att han i hemlighet tagit del i strejkförsök, små sabotage, flygbladsutdelning. Han blir upphetsad när han berättar hur det var på Citroën-Choisy i maj 68, hur Junot, den hatade personalchefen. Blev portförbjuden och hängdes in effifie vid stora porten, hur fabriken ockuperades och barrikaderades. Han stannade där dag och natt, sprang ärenden åt kamrater som var strejkvakter, hjälpte till att befästa fabriken och gillra fällor, ifall kravallpolisen skulle gå till attack, samtidigt som han fick vara noga med att inte synas för mycket utåt. Alltid ”ligga lågt.” (”Jag måste vara extra försiktig, förstår du.”)
Mellan vagnarna drömmer han högt om revolutionen och hans ögon lyser medan han talar med mig. Men så snart en förman visar sig sjunker han ihop, blir på nytt den strävsamme hantlangaren med oro i blicken och släpar skyndsamt iväg med sina motorhuvar och skärmar till verkstans andra ände. (s. 44)


Jag har mina bittra stunder. Vad har jag gjort på dessa fyra månader, annat än bilar? Jag har inte tagit jobb på Citroën för att fabricera bilar utan för att ”utföra organisationsarbete i arbetarklassen”. För att vara med och hjälpa till i motståndet, i kampen, i revolutionen. I våra studentdebatter hade jag alltid opponerat mig mot dem som hävdade att man gick in i fabriksarbetet för sin personliga utvecklings skull: att intellektuella blir jobbare, det har för mig bara ett politiskt syfte. Men nu är det just det politiska syftet som liksom kommit bort för mig. Var ska man börja? En fabrik än nånting oerhört stort. Även om den bara har tolvhundra personer. Man kan inte känna alla. Man gör bekantskaper på en slump, man blir vän med en och annan. Med närmaste grannen. Med en trevlig typ som börjar prata i matsalen. Eller i omklädningsrummet. Allt det där hjälper en att stå ut, ger litet stimulans. Men det är slumpen, och det är inte säkert att man på så sätt kommer i kontakt med de ”stridbaraste”, som man säger.
Från utsidan sett är det här att gå in på industrierna nånting självklart: man tar jobb och man organiserar. Men när man väl är inne upplöser sig detta ”insteg i arbetarklassen” i en mängd små individuella situationer, där jag inte lyckas få något fast grepp. Inte ens ordet ”arbetarklassen” har längre samma självklara betydelse för mig som tidigare. Inte för att jag kommit att tvivla på att det täcker en uppenbar verklighet, men brokigheten och rörligheten hos denna SA-befolkning som jag kastas in i har skakat om mig, uppslukat mig. Var och en här är ett fall för sig. Var och en har sin historia. Var och en funderar ut sin taktik och trevar sig fram i sökandet efter en utväg. Hur ska jag kunna orientera mig i denna fängelseliknande, mer eller mindre provisoriska värld: vem kan föreställa sig att han ska göra ”karriär” som SA? Vem upplever inte i grunden sin närvaro här och de meningslöst uppsplittrade arbetena som ett slags förfall eller olyckshändelse? Man diskuterar olika lösningar, man drömmer om att fara hem och öppna en liten affär. Många satsar på toto men lyckas bara ytterligare reducera sina magra tvåveckorslöner på fyrahundra francs. Andra gör ”stötar” på fritiden. Vilka? Och sen är det försäljning av smuggelgods. Och det svarta extraknäcket lördagar och söndagar: det är det värsta, där har man alla chanser att klappa ihop efter arbetsveckan vid bandet.
Ja, hur ska jag få grepp om det?
Jag gör en inventering, tänker efter vilka vänner jag har, vilka arbetare jag känner, hur många jag kunde tänkas samla. (s. 48-49)


Det händer att jag kan beskriva en strejk med ockupation och tagande av gisslan i Bretagne. Eller berätta hur arbetarna vid ett järnverk i Shanghai öppnat bräscher i murarna, för att det skulle bli förbindelse med yttervärlden och arbetsplatsen förlora sitt fängelselika utseende. Eller tala om skolväsendet i Frankrike och dess subtila metoder att sortera bort barn till arbetare och bönder. Mera då?
Trevanden.
Propaganda smulvis.
Inräkning av möjliga aktivister.
Allt det där är otillfredsställande. Det kompenserar inte de hundrafyrtiofem bilarna, som varje dag oförtrutet spottas fram. Jag hade drömt om mig själv som glödande agitator, nu är jag passiv arbetare. Fången i mitt jobb.
Ibland försöker jag analysera vad den här limstången jag tycker jag fastnat på är gjord av.
Först och främst är det arbetet. Det har störtat sig över mig. Det håller på att klämma sönder oss alla. Tio eller nio och en kvarts timmes stressade rörelser, avbrutna av ynkligt små mellanstunder då man med knapp nöd hinner andas ut. Allt annat i livet blir brutalt hoptryckt, förkrympt, sönderstyckat. Konverserandet får koncentreras till korta minuter eller till den hastiga måltiden i lunchmatsalen. Man ger sig in i en diskussion en morgon med grannen i omklädningsrummet, det handlar om en farlig maskin och om den höga olycksfallsfrekvensen hos Citroën. Man nämner siffror, man berättar hur det är i Javel. Det intresserar honom mycket, han börjar förklara vad han tycker borde göras. Några minuter har gått, arbetet som väntar skiljer en åt, var och en måste springa till sin verkstad, man lovar varann att fortsätta ikväll. När man kommer tillbaka till omklädningsrummet har över tio timmar gått, alla är trötta, man har glömt var man var någonstans, han också. Man försöker ändå att återuppta diskussionen, men han har bråttom hem, han säger bara: ”Vi får prata om det en annan gång, hej då!” och så är han försvunnen.
Tid har blivit en sällsynt vara.
Ordna ett möte. Därutanför är det verkligen ingen konst. Men här i fabriken får jag plötsligt en känsla att det vore otillbörligt att begära av sina arbetskamrater att de ska offra två-tre timmar utan tvingande orsak, bara för att diskutera vad man skulle kunna göra. Ändå är det ofta så att veckohelgen blir ganska långtråkig för dem och mest består i ett ängsligt räknande av de timmar man har kvar till måndag morgon. En del ungdomar ”slår runt”: går ut tillsammans på danshak eller på bio. Eller bara för att supa sig fulla. Men merparten av arbetarna, famför allt av invandrarna, råkar in i ett slags letargi: de rör sig långsamt, sitter och hänger på ett kafé i all oändlighet. Muskler och nerver söker återhämta sig, medan man en stund försjunker i slapphet. Även tidigare hände det att jag såg invandrare sitter orörliga och tankfulla framför ett nästan orört glas öl på kaféerna i trottonde distriktet. Förr uppmärksammade jag dem inte. Det gör jag nu. I deras blick ser jag ängslan för tiden som rinner bort och som de inte förmår göra något av, förnimmelsen av varje minut som går förlorad och närmar dem till bandets larm och en ny förintande arbetsvecka. (s. 51-52)


I dessa små obetydliga, dagligen iakttagna yttringar av motstånd finner jag mer anledning till hopp än i den politiska analysen. I uppgivelsens värsta stunder finns ändå en diffus, nästan omedveten visshet om en närliggande underjordisk kraft, som en dag ska bryta fram.
Vänta, alltså. Jag säger mig att något förr eller senare kommer att hända.

Och detta något händer till slut. I januari månad.
I två etapper. Mötet med Primo först. Sen en provokation från Citroën, i form av ett meddelande från ledningen.
Jag gjorde Primos bekantskap i samband med en flygblandsutdelning. Den morgonen var Yves, en ung kamrat (gymnasist) som i samarbete med mig stod för det yttre arbetet vid Citroën-Choisy, i färd med att dela ut ett flygblad som vi hade stencilerat dagen innan. Det var ett häftigt angrepp på CFT, den gula fackföreningen, vars handgångna män ännu en gång utmärkt sig genom att misshandla några fackligt aktiva arbetare vid Javel-fabrikens port.
Det är fortfarande mörkt och utdelningen sker under tystnad. I allmänhet tar de ingående arbetarna flygbladet som Yves räcker dem, viker ordentligt ihop det och stoppar det i fickan för att läsa det (eller låta något annan läsa det för sig), någon gång senare under dagen. En del börjar ögna igenom det på gående fot. Nästan ingen stanner. Den starka kylan, oron för den nya arbetsdag som börjar, alla är spända. Bara en enda arbetare hejdar sig och blir stående bredvid Yves försjunken i läsning av flygbladet, han är liten till växten, mycket rak i sin överrock. Efter avslutad läsning säger han med hög röst, som klingar så underligt stark i den iskalla luften:
”Ma, det är sant vad dom säjer här! Vi borde inte ta stryk av dom där lymlarna utan att göra nåt åt det!”
Så vänder han sig till Yves och tillfogar:
”Bravo, kamrat! Du har rätt och du är inte rädd, det är bra. Fortsätt bara!”
Och han räcker gymnasisten handen, med nästan sträckt arm och stel, ceremoniös hållning, som om det gällde undertecknandet av ett fördrag. Yves, som har rodnat av sinnesrörelse, skakar energiskt denna oväntade hand. Det är inte en obetydlig gest. Sen en tid tillbaka ställer CTF:arna nästan alltid till bråk, när någon vänstergrupp delar ut flygblad, och försöker terrorisera arbetare som tar flygbladen. […]
Tre eller fyra arbetare har stannat och ställt sig kring honom för att lyssna. Jag hade hållit mig litet avsides, som jag brukar vid utdelningarna. Jag närmar mig nu gruppen och deltar i diskussionen. CTF:s manipulationer här hos oss vid Citroën-Choisy, invandrarna som personalchefen tvingar in i den gula fackföreningen, spioneriet i fabriken och på bostadshotellen... Mannen nickar instämmande, ger exempel som jag inte kände till. ”Nej, nu måste jag gå, dom stänger snart. Hej, killar, stå på er!”
Han går in i fabriken och ger som vanligt sitt kort åt vakten. Jag följer efter. ”Jaså, du jobbar också i fabriken? I vilken verkstad? Då ses vi igen.” Vi stämmer möte i matsalen klockan tolv, för att fortsätta samtalet.” (s. 57-58)


Hela eftermiddagen ruvar jag på planer, ger inte akt på mina mekaniska gester. ”Hur är det egentligen?” undrar Simon mellan två lopp, förvånad att se mig så tankspridd. Jag svarar honom att jag är ursinnig över att snart behöva jobba tio timmar om dagen på nytt. Han också. Och alla är missnöjda, tillfogar han, han har redan hört flera prata om detta.
Jag träffar Primo på kaféet. Vi pular in oss i ett hörn för att få prata i lugn och ro.
Ur det samtalet föds en plan att organisera oss oberoende av facket, att samla alla dem som opponerar sig mot återbetalningen, och så strejka när dagen är inne. Jag ska med hjälp av mina kamrater utifrån, däribland Yves, som Primo redan känner, åta mig att dra och sprida flygblad som vi tillsammans skriver.
Jag förklarar min personliga situation för Primo, att jag har tagit jobb här för att delta i arbetarnas kamp i fabriken. Han är inte förvånad. Han har redan hört talas om sådana fall, och han tycker det är en bra grej. Det kan bidra till att vidga arbetarnas horisont och att få oss ner på jorden, oss revolutionära akademiker med vår alltför stora benägenhet för abstraktioner. Alla kommer att vinna på det. Och ungdomens dragning till arbetarklassen väcker sympati: studenterna har förändrats, bland borgarklassens telningar finns det nu många som förkastar sina privilegier och väljer andra sidan. Primo ser allt detta nya som något hoppfullt. Men vad som räknas är förstås vad man lyckas göra konkret. (s. 62-63)


Förbereda mötet. Jag sätter genast igång, passar på under rasterna, i matsalen, i omklädningsrummen, meddelar tid och plats i trängseln kring stämpeluren morgon och kväll. Likaså på kaféet.
Samtidigt tar jag itu med att förklara min situation för alla som jag tycker jag känner tillräckligt. Om vi ska agera tillsammans, skulle det vara ohederligt att dölja det.
[…]
Därute verkar det sensationellt med ”intellektuella” som jobbare, tidningarna gör en riktig legend av det. Från fabriken sett är det faktiskt inget märkvärdigt. Var och en som arbetar här har sin egen trassliga historia, har ofta upplevt mer spännande och växlande öden än studenten som för en tid blivit arbetare. Borgarna inbillar sig alltid att de har monopol på intressanta levnadsöden. Löjligt! De har monopol på det offentliga ordet, det är allt. De ställer ut sig. De andra upplever sin historia intensivt men i tystnad. Ingen föds som tempoarbetare, man blir det. Förresten är det mycket sällsynt här i fabriken att man betecknar någon som ”arbetare”. Nej. Man säger: ”Människan som arbetar i svetsen.” ”Människan som jobbar vid stötfångarna.” Människan. Jag är varken arbetare eller ”nyproletär”. Jag är ”människan som arbetar vid pendelkrokarna”. Och mitt särskilda kännetecken som ”nyproletär” intar sin blygsamma plats i myllret av öden och särfall.
Den enda verkliga skillnaden mellan mig och mina kamrater i fabriken – bland vilka det finns många improviserade arbetare som kommit från landsbygden eller från andra länder – det är att jag alltid kan återta min status som akademiker. Jag trälar som de, men jag är fri att bestämma när träldomen ska upphöra. Jag upplever mycket starkt denna skillnad – som ett särskilt ansvar. Jag kan inte utplåna den. På vilket sätt man än försöker kväsa oss, drabbar det aldrig mig så hårt som dem.
Jag ger mig själv löftet att stanna i fabriken så länge som man inte jagar bort mig, hur vår strid än kommer att sluta och hur de än kommer att behandla oss. Under inga omständigheter kommer jag att säga upp mig.

Fredag halv fem. Vi är ett tjog personer som samlats i källarlokalen på ”Café des Sports”.
[…]
Mötet är kort.
Primo och jag förklarar vad vi vill göra: organisera motståndet mot återbetalningen genom strejk, förbereda oss att lägga ner arbetet alla dagar klockan fem på eftermiddagen, från och med den 17 februari.
Det första som måste göras är att kontakt så mycket folk som möjligt. Vi bör alltså skriva ett flygblad. Vad anser kamraterna om det?
Georges tar till orda först. Han står på vår sida, säger han, men han tvivlar på utgången. Utan att öda någon tid på allmänna betraktelser övergår han till att beskriva situationen, som vi rimligen kan förutse den. […]
Hans lilla tal har verkat som en kalldusch.
Ett tjugotal av tolvhundra, låt oss säga fyrtio om vi räknar dem som vi redan är säkra på att få med oss, visst är det lite. Vi visste det innerst inne, Georges har nu tvingat oss att bli medvetna om det på ett konkret sätt. Fabriken är ett monster som vi ska stoppa. Och om den bara går på helt lugnt, likgiltig för all vår ävlan? Georges har rätt. En riktig strejk, det är att blockera produktionen, göra så de förlorar bilar. Om vi lyckas med det, drabbar vi verkligen ledningen, det hela får en mening i alla ögon. Om inte bli vi överkörda, allt slutar i besvikelse. Citroënsystemet går stärkt ur krisen.
[…]
Kort sagt: allt återstår att göra.
Den här strejken måste man bygga upp. Tåligt. Station för station. Man för man. Verkstad för verkstad. Det är första gången jag ser frågan ur den synvikeln. Klasskrig på skyttegravsplanet. Gräsrotsnivå. (s. 63-68)


Med all flygbladsutdelning, alla våra små verkstadsmöten, alla sammanträden med baskommittén, alla feberaktiga taktikdiskussioner var denna propagandamånad när allt kom omkring en månad av lycka. (s. 71)