Gilles Deleuze & Felix Guattari: 1227 – Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen

Från: Nomadologin (Raster förlag, 1998)
ISBN: 91 87214 784.
Sidorna 59–176

AXIOM 1: Krigsmaskinen är extern i förhållande till statsapparaten.

PROPOSITION 1: Denna exterioritet framvisas till en början i mytologi, epik, drama och spel.

I sina grundläggande analyser av den indoeuropeiska mytologin har Georges Dumézil visat att den politiska suveräniteten eller dominansen har två huvuden: konungen-magikern och prästen-juristen. Rex och flamen, raj och Brahman, Romulus och Numa, Varuna och Mitra, despoten och lagstiftaren, förbindaren och organisatören. Utan tvivel är dessa poler systematiskt motsatta varandra som det dunkla och det klara, det våldsamma och det lugna, det snabba och det gravitetiska, det fasansfulla och det reglerade, ”gänget” och ”pakten”, etc.1 Men motsatsställningen är bara relativ: de fungerar som ett par, omväxlande, som om de uttryckte en delning av det Ena eller själva bildade en suverän enhet. ”På en gång antitetiska och komplementära, nödvändiga för varandra och därmed inte fientliga, utan någon mytologisk konflikt: varje specifikation på ett plan ger automatiskt upphov till en homolog specifikation på det andra, och tillsammans uttömmer de funktionens fält.” De utgör huvudelementen i en Statsapparat som bygger på Ett-Två, distribuerar binära distinktioner och bildar en miljö av interioritet. Detta är en dubbel artikulation som gör statsapparaten till ett stratum.

Man kan notera att kriget inte är inbegripet i denna apparat. Antingen disponerar staten över ett våld som inte är knutet till kriget: den använder sig av poliser och fångvaktare snarare än krigare, den besitter inga vapen och har heller inga behov av dem, den agerar via en omedelbar magisk infångning, den ”griper” och ”binder”, förhindrar varje strid. Eller också skaffar sig staten en armé, vilket förutsätter den juridiska integrationen av kriget och organiserandet av en militär funktion.2 Krigsmaskinen i sig förefaller inte kunna reduceras till statsapparaten, den står utanför dess suveränitet och föregår dess rätt: den härrör från en annan plats. Indra, krigsguden, står lika mycket i motsats till Varuna som till Mitra.3 Han kan inte reduceras till någon av dem, lika lite som han är en tredje gud. Snarare är han en ren och måttlös mångfald, en hop, ett inbrott av något efemärt, förvandlingens själva kraft.4 Han löser upp bandet lika mycket som han bryter pakten. Mot måttet ställer han en furor, mot det gravitetiska en snabbhet, mot det offentliga en hemlighet, mot suveräniteten en kraft, mot apparaten en maskin. Han vittnar om en annan rättvisa, ibland om en obegriplig grymhet, men ibland också om ett okänt medlidande (eftersom han löser upp banden ... ).5 Han vittnar framför allt om andra relationer till kvinnorna, till djuren, eftersom han upplever varje sak i termer av blivande i stället för att upprätta binära uppdelningar mellan ”tillstånd”: ett sannskyldigt djur-blivande hos krigaren, ett kvinno-blivande som lika mycket överskrider termernas dualitet som relationernas korrespondens. I varje avseende är krigsmaskinen av en annan art och natur, av ett annat ursprung än Statsapparaten.

Vi kan ta ett specifikt exempel, och jämföra krigsmaskinen och statsapparaten med utgångspunkt i spelteori. Låt oss betrakta schack och Go med avseende på pjäserna, relationerna mellan dem och det rum i vilket spelet förs. Schack är ett Stats- eller hovspel: kejsaren av Kina brukade spela det. Schackpjäserna är kodade, de har en inre natur eller inre egenskaper som ger upphov till deras rörelser, situationer och konfrontationer. De är specificerade, hästen förblir en häst, bonden en bonde, löparen en löpare. Var och en är som ett utsagans subjekt, med en relativ förmåga; och de relativa förmågorna kombineras i ett utsägande subjekt, schackspelaren själv eller spelets egen form för interioritet. Pjäserna i Go är däremot små kulor eller skivor, enkla aritmetiska enheter, och deras funktion är endast anonym, kollektiv, i tredje person: ”Det” rycker fram, det kan vara en man, en kvinna, en loppa, en elefant. Pjäserna i Go är element i en icke-subjektiverad maskinell sammansättning, deras kvaliteter är inte inre utan kommer ut situationen. Därför är relationerna högst olikartade i respektive fall. I sin inre miljö har schackpjäserna bi-univokala relationer till varandra och till motståndarna: deras funktioner är strukturella. En pjäs i Go har bara en yttre miljö, eller yttre relationer till nebulosor och konstellationer, enligt vilka den fullföljer funktioner som att sättas in eller ingå i en situation av typen angränsa, inringa, splittra. En Go-pjäs kan helt ensam synkront förstöra en hel konstellation, vilket en schackpjäs inte förmår (den kan bara göra det diakront). Schack är förvisso ett krig, men ett institutionaliserat, reglerat och kodat krig med främre och bakre linjer, olika slag. Det specifika med Go är emellertid ett krig utan slagordning, med varken konfrontationer eller återtåg, i sista hand utan slag: en ren strategi, under det att schack är en semiologi. Till sist handlar det inte om samma rum: i schack handlar det om att skapa ett stängt rum, alltså att gå från en punkt till en annan, att ockupera ett maximum av plats med ett minimum av pjäser. I Go handlar det om att skapa ett öppet rum, att hålla det, att behålla möjligheten att dyka upp på vilken som helst punkt: rörelsen löper inte längre från en punkt till en annan, utan blir evig, utan syfte eller mål, utan utgångspunkt eller ankomst. Go-spelets ”släta” rum mot schackets ”räfflade”. Go-spelets nomos mot schackspelets Stat, nomos mot polis. Detta beror på att schack kodar och avkodar rummet, under det att Go fortskrider på ett helt annat sätt, genom att territorialisera och deterritorialisera det (att göra det yttre till ett territorium i rummet, att konsolidera detta territorium genom att konstruera ett annat angränsande territorium, att deterritorialisera fienden genom att splittra hans territorium inifrån, att deterritorialisera sig själv genom att ge upp, flytta någon annanstans ...). En annan rättvisa, en annan rörelse, en annan rumtid.

”De kommer såsom ödet, utan skäl, förnuft, hänsyn, förevändning ...” ”På ett för mig obegripligt sätt har de trängt ända in i huvudstaden, som ligger långt från gränsen. Men ändå är de här, och varje morgon verkar det finnas fler av dem.”6 Luc de Heusch har lyft fram en bantu-myt som leder oss till samma schema: Nkongolo, den inhemske kejsaren som organiserat stora arbeten, en offentlig person förbunden med polisen, skänker sina halvsystrar till jägaren Mbidi som hjälper honom och sedan ger sig av; Mbidis son, en hemlighetsfull man, förenas med sin far och återvänder senare utifrån med något otänkbart, en armé, dödar Nkongolo för att sedan grunda en ny stat ...7 ”Mellan” den despotiskt-magiska Staten och den juridiska Stat som innefattar en militär institution skulle vi finna denna framblixtrande krigsmaskin som kommer utifrån.

Från Statens utgångspunkt framträder det originella och excentriska hos krigaren med nödvändighet i en negativ form: dumhet, vanskapthet, vansinne, illegitimitet, usurpation, synd ... Dumézil analyserar krigarens tre ”försyndelser” i den indoeuropeiska traditionen: mot konungen, mot prästen och mot de lagar som härrör från staten (exempelvis en sexuell förbrytelse som stör fördelningen av män och kvinnor, till och med ett förräderi gentemot de krigets lagar som instiftats av Staten).8 Krigaren är i position att förråda allt, däribland den militära funktionen, eller att inte begripa någonting. Det förekommer att historiker, såväl borgerliga som sovjetiska, följer denna negativa tradition och förklarar att Djingis Khan inte begrep någonting: han ”förstod inte” Staten som fenomen, han ”förstod inte” fenomenet staden. Det är lätt att säga. Detta beror på att krigsmaskinens exterioritet i förhållande till Statsapparaten visar sig överallt, men förblir svår att tänka. Det räcker inte att hävda att maskinen är extern i förhållande till apparaten, man måste förmå tänka krigsmaskinen själv som en ren exterioritetsform, under det att Statsapparaten utgör den form för interioritet vi vanligen tar som modell, eller enligt vilken vi har för vana att tänka. Det som komplicerar allt är att krigsmaskinens yttre kraft under vissa betingelser tenderar att smälta samman med det ena eller andra av Statsapparatens huvuden. Ibland smälter den samman med Statens magiska våld, ibland med dess militära institution. Krigsmaskinen uppfinner exempelvis hastigheten och hemligheten; men likväl finns en viss hastighet och en viss hemlighet som tillhör Staten på ett relativt och sekundärt sätt. Det finns alltså en risk att man identifierar den strukturella relationen mellan den politiska suveränitetens två poler med det dynamiska förhållande som dessa poler tillsammans har till krigets kraft. Dumézil anför de romerska kejsarnas stamtavla: här finns relationen Romulus-Numa som återkommer i hela serien, med varianter och växling mellan de två typerna av legitim suveränitet; men också relationen till en ”dålig konung”, Tullus, Hostilius Tarquinius Superbus, krigarens inbrott som en störande och illegitim person.9 Man skulle också kunna åberopa kungarna hos Shakespeare: inte ens våld, mord och perversioner kan hindra Staten från att upprätta en stamtavla av ”goda” kungar; men en hotfull person, Rikard III, smyger sig in, och redan från början tillkännager han att hans avsikt är att på nytt uppfinna en krigsmaskin och påtvinga dess linje (deformerad, illistig och förrädisk, åberopar han sig på en ”hemlig avsikt”10 helt skild från erövrandet av statsmakten, och på en annan relation till kvinnorna). Kort och gott, varje gång man blandar samman maktens frambrytande med den statliga dominansens släktlinje blir allt förvirrat och man kan inte längre förstå krigsmaskinen annat än i termer av negativitet, eftersom man inte tillåter något att finnas utanför Staten själv. Men om man återbördar krigsmaskinen till dess element av exterioritet, framträder den på ett annat sätt, med en annan natur och ett annat ursprung. Man kunde säga att den placerar sig mellan Statens två huvuden, mellan de två artikulationerna, och den är nödvändig för att man ska kunna passera mellan dem. Men just ”mellan” de två hävdar den, i ett ögonblick, kortvarigt och blixtlikt, sin irreducibla karaktär. Staten har inte någon egen krigsmaskin: den kan bara överta den i form av en militär institution, och denna kommer alltid att ställa till problem för Staten. Därav den misstro som Stater visar mot sina militära institutioner i den mån dessa härrör från en yttre krigsmaskin. Clausewitz anade denna allmänna situation när han behandlade det absoluta krigets flöde som en idé som staterna delvis övertar beroende på behov och politik, och i förhållande till vilken de är mer eller mindre ”ledande kroppar”.

Trängd mellan den politiska suveränitetens två poler förefaller krigaren passé, dömd och i avsaknad av framtid, reducerad till sitt eget raseri som han vänder mot sig själv. Herakles, Achilleus och Ajax ättlingar har fortfarande nog med kraft för att hävda sitt oberoende gentemot Agamemnon, den forna Statens man, men de förmår inget mot Odysseus, den begynnande moderna Statens man. Och det är Odysseus som ärver Achilleus vapen för att förändra deras syfte och underkasta dem Statens rätt, inte Ajax, som fördömts av den gudinna han utmanat, mot vilken han förbrutit sig.11 Ingen har bättre än Kleist visat denna krigarens situation, på en gång excentrisk och fördömd. Ty i Penthesileia har Achilleus redan skilts från sin makt: krigsmaskinen har övergått till amazonerna, ett statslöst folk av kvinnor, vars rättvisa, religion och kärlek organiserats på ett helt krigiskt sätt. Amazonerna är ättlingar till skyterna, och de bryter fram likt blixten, ”mellan” de två staterna, den grekiska och den trojanska. De sveper med sig allt i sin framfart. Achilleus står framför sin spegelbild, Penthesileia. Och i den tvetydiga kampen kan han inte undvika att förmälas med krigsmaskinen, eller att älska Penthesileia, alltså att på en gång förråda såväl Agamemnon som Odysseus. Och likväl tillhör han i tillräckligt hög grad den grekiska Staten för att Penthesileia å sin sida inte ska kunna inträda i krigets passionerade relation utan att själv förråda sitt folks kollektiva lag, denna hopens lag som förbjuder att man ”väljer” fienden och ställs mot honom ansikte mot ansikte i binära distinktioner.

Krigsmaskinen besjungs i Kleists hela verk, och han ställer den mot Statsapparaten i en strid förlorad redan i förväg. Utan tvekan förebådar Arminius en germansk krigsmaskin som bryter med den imperiala ordningen av allianser och arméer, och som för evigt står mot den romerska Staten. Men prinsen av Homburg lever blott i en dröm, och han finner sig dömd eftersom han vunnit sin seger genom att bryta mot Statens lag. Vad gäller Kohlhaas, kan hans krigsmaskineri inte bli annat än ett banditvälde. Är det denna maskins öde att, då Staten triumferar, hamna i alternativet att antingen såsom en disciplinerad militär bli en del av statsapparaten, eller vända sig mot sig själv och bli en dubbel självmordmaskin för en ensam man och en ensam kvinna? Goethe och Hegel, Statstänkare, såg Kleist som ett monster, och Kleist har förlorat redan från början. Men varför tillhör den mest egenartade moderniteten likväl honom? Detta beror på att elementen i hans verk är hemligheten, snabbheten och affekten.12 Hemligheten är här inte längre ett innehåll fångat i en interioritetsform, tvärtom blir den själv form och identifieras med den exterioritetsform som alltid är utanför sig själv. På samma sätt slits känslorna bort från interioriteten hos ett ”subjekt”, de projiceras på ett våldsam sätt ut i en miljö av ren exterioritet som ger dem en osannolik hastighet, kraften hos en katapult: kärlek eller hat utgör inte längre känslor utan affekter. Och dessa affekter är lika många instanser av krigarens kvinno-blivande och djur-blivande (björnen, hyndorna). Affekterna tränger genom kropparna som pilar, de är vapen i kriget. Affektens deterritorialiseringshastighet. Till och med drömmarna (prinsen av Homburgs, Penthesileias) är externaliserade genom ett system av reläer och kopplingar, externa sammanlänkningar som tillhör krigsmaskinen. Brutna ringar. Detta element av exterioritet som dominerar allt, vilket Kleist uppfinner inom litteraturen, och är den förste att göra, ger tiden en ny rytm, en ändlös följd av katatonier eller svimningsattacker, eller av blixtar och utfall. Katatonin innebär att ”denna affekt är för stark för mig”, och blixten att ”kraften hos denna affekt för bort mig”, så att Självet nu inte längre är mer än en rollfigur vars gester och känslor har avsubjektiverats, vilket ytterst kan leda till döden. Sådan är Kleists egen formel: en serie av vansinniga anlopp och katatoniska stillestånd där inte någon subjektiv interioritet återstår. Det finns mycket av Orienten hos Kleist: den japanske kämpen, konstant orörlig, som sedan gör en gest alltför snabb för att kunna uppfattas. Go-spelaren. Många saker i den moderna konsten kommer från Kleist. Goethe och Hegel är gamla gubbar jämfört med Kleist. Kan det vara så att krigmaskinen vid just det ögonblick då den besegrats av Staten och upphör att existera i stället sprids ut i tänkandets, kärlekens, skapandets och dödens maskiner, vilka alla besitter livskrafter och revolutionära krafter kapabla att ifrågasätta den segrande staten? Det är i en och samma rörelse som krigsmaskinen redan överskridits, fördömts och övertagits, och som den antar nya former, förvandlas genom att hävda sin irreducibilitet, sin exterioritet: genom att utveckla denna miljö av ren exterioritet som den västerländske Statsmannen eller tänkaren ständigt reducerar.

PROBLEM 1: Finns det sätt att avvärja formerandet av en Statsapparat (eller dess ekvivalenter i en grupp)?

PROPOSITION 2: Krigsmaskinens exterioritet bekräftas också av etnologin (hyllning till minnet av Pierre Clastres).

Ofta har man definierat de primitiva, segmentära samhällena som samhällen utan Stat, det vill säga utan distinkta maktorgan. Men av detta drog man slutsatsen att dessa samhällen inte uppnått den nivå av ekonomisk utveckling eller politisk differentiering som skulle göra formeringen av en Statsapparat både möjlig och nödvändig: de primitiva ”skulle inte förstå” en så komplex apparat. Clastres första syfte är att bryta med detta evolutionistiska postulat. Han inte bara betvivlar att Staten skulle vara produkten av en fastställbar ekonomisk utveckling utan ställer också frågan om inte de primitiva samhällena har en potentiell önskan att avvärja och förhindra uppkomsten av det monster som de antas oförmögna att förstå. Att avvärja formerandet av en Statsapparat, göra den omöjlig, detta skulle vara syftet med en hel serie mekanismer i de primitiva samhällena, även om de ligger bortom ett klart medvetande. Förvisso har de primitiva samhällena hövdingar. Men Staten definieras inte genom existensen av hövdingar utan genom bevarandet och konserverandet av maktorgan. Statens önskan är att bevara. Det krävs alltså speciella institutioner för att en hövding ska kunna bli Statsman, och lika många diffusa kollektiva mekanismer för att hindra honom att bli det. De avvärjande eller preventiva mekanismerna är del av hövdingaskapet och hindrar det från att kristalliseras i en apparat skild från det socialas korpus. Clastres beskriver hövdingens situation då han inte har något annat vapen än sin prestige, inget annat redskap än övertalningen, ingen annan måttstock än sin föraning om gruppens önskningar: hövdingen liknar mer en ledare eller en stjärna än en makthavare och löper ständigt risken att bli desavouerad och övergiven av sina egna. Men i än högre grad utpekar Clastres kriget som den mest effektiva av de mekanismer i de primitiva samhällena som är riktade mot formeringen av en Stat: detta beror på att kriget upprätthåller gruppernas spridning och segmentaritet, och på att krigaren själv är infångad i den process i vilken hans vinster ackumuleras, vilket leder honom in i ensamhet och ger honom en prestigefylld död, men berövar honom makten.13 På så sätt kan Clastres åberopa en Naturrätt, trots att han vänder upp och ned på dess grundläggande princip: på samma sätt som Hobbes såg att Staten var mot kriget, är kriget mot Staten, och gör den omöjlig. Av detta ska man inte dra slutsatsen att kriget är ett naturtillstånd, utan tvärtom att det är en form av socialt tillstånd som avvärjer och blockerar Staten. Det primitiva kriget producerar inte Staten, lika lite som det härrör från den. Och lika lite som kriget kan förklaras av Staten kan det förklaras av utbytet: det härrör inte alls från utbytet, inte ens för att sanktionera dess misslyckande, utan är det som begränsar utbytet, håller det kvar inom ramen för ”allianser”, hindrar det från att bli en faktor i Staten och få grupperna att smälta samman.

Det intressanta med denna tes är först och främst att den riktar uppmärksamheten mot de kollektiva mekanismerna för blockering. Dessa mekanismer kan vara subtila och fungera som mikro-mekanismer. Man ser detta i de fenomen som utgörs av vissa ”gäng” och ”band”. I en diskussion av ungdomsgäng i Bogota pekar Jacques Meunier på tre sätt att hindra ledaren från att uppnå stabil makt: gängmedlemmarna samlas, utför sina stölder tillsammans och delar kollektivt på bytet, men de äter och sover inte tillsammans; för det andra, vilket är centralt, är varje gängmedlem knuten till en, två eller tre andra medlemmar, vilket innebär att han i fall av oenighet med ledaren inte kommer att ge sig av ensam utan tillsammans med sina allierade, så att detta gemensamma uppbrott hotar att upplösa hela gänget; till sist finns en diffus åldersgräns som gör att medlemmarna tvingas sluta i femtonårsåldern.14 För att förstå dessa mekanismer måste man överge den evolutionistiska idé som gör gängen eller banden till en rudimentär och mindre organiserad social form. Till och med i djurflockar är hövdingaskapet en komplex mekanism som inte understöder den starkaste, utan snarare förhindrar instiftandet av stabila maktformer till förmån för en väv av immanenta relationer.15 Man kunde också bland de mest utvecklade människorna ställa ”mondänitetens” form mot ”socialitetens”: de mondäna grupperna står närmare gängen, och de opererar genom överföring av prestige snarare än genom att hänvisa till maktcentra, som är fallet i de sociala grupperna (Proust har tydligt visat att de mondäna värdena inte svarar mot de sociala).16 Eugčne Sue,17 mondän och dandy, som anklagades av legitimisterna för att frekventera familjen av Orléans, sa: ”Jag står inte på familjens sida, utan på flockens”. Flockarna och gängen är grupper av rhizom-typ, i motsats till de trädstrukturer som koncentreras runt maktorgan. Därför är gäng i allmänhet – såväl banditgängen som de mondäna – metamorfoser av en krigsmaskin som är formellt skild från den Statsapparat (eller liknande) som strukturerar de centraliserade samhällena. Man kan helt visst inte hävda att disciplinen skulle vara specifik för krigsmaskinen: disciplinen är vad som fordras i armén när Staten övertagit den; krigsmaskinen lyder andra regler som förvisso inte är bättre, men likväl ger upphov till en krigarens fundamentala indisciplin, ett ifrågasättande av hierarkin, en ständig utpressning via hot om uppbrott och förräderi, en mycket ömtålig hederskänsla som, och detta tål att upprepas, motverkar formerandet av Staten.

Men vad är det som gör att vi inte helt låter oss övertygas av denna tes? Vi följer Clastres när han visar att Staten inte kan förklaras genom produktivkrafternas utveckling eller genom en differentiering av olika politiska krafter. Det är tvärtom Staten som möjliggör storskaliga projekt, skapandet av överflöd, och organisationen av de motsvarande offentliga funktionerna. Det är den som möjliggör distinktionen mellan styrande och styrda. Det är svårt att se hur man kan förklara Staten genom det som redan förutsätter den, till och med om man tar sin tillflykt till dialektiken. Det förefaller som om Staten framträder på en gång, i en imperial form, och att den inte beror på stegvist utvecklade faktorer. Dess framträdande på stället är ett slags genidrag, Athenas födelse. Vi följer också Clastres när han visar att en krigmaskin står mot Staten, antingen mot de potentiella Stater vars formerande den avvärjer i förväg eller mot de aktuella Stater den ger sig ut för att förstöra. Krigsmaskinen upprättas tvivelsutan mer i de nomadiska krigarnas ”barbariska” sammansättningar än i de primitiva samhällenas ”vilda” sammansättningar. I vilket fall är det uteslutet att kriget skulle kunna producera en Stat, eller att den skulle vara resultatet av ett krig vars segrare skulle ålägga de besegrade en ny lag, eftersom krigsmaskinens organisation är riktad mot staten, aktuell eller virtuell. Man kan lika lite förklara Staten som ett resultat av krig som genom ett fortskridande av ekonomiska och politiska krafter. Det är här Clastres förlägger brottet: mellan de samhällen som står mot Staten, vilka han kallar primitiva, och Stats-samhällena, vilka han kallar monstruösa, och vars bildande förefaller obegripligt. Liksom La Boétie18 är Clastres fascinerad av problemet angående en ”frivillig träldom”: hur har människor kommit att begära en träldom som inte berodde på utgången av ett ofrivilligt och misslyckat krig? Eftersom de besatte anti-Statliga mekanismer, varför och hur uppkom då Staten? Ju mer Pierre Clastres fördjupar problemet, desto mer verkar han beröva sig medlen för att lösa det.19 Han tenderade att hypostasera de primitiva samhällena och göra dem till en självtillräcklig entitet (och han insisterade på denna punkt). Av den formella exterioriteten gjorde han ett reellt oberoende. Härigenom förblev han evolutionist och upprättade ett naturtillstånd, med den skillnaden att naturtillståndet för honom var en helt utvecklad samhällelig verklighet och inte ett rent begrepp, och att evolutionen var en plötslig mutation och inte en utveckling. Ty å ena sidan framträdde Staten i sin helhet i ett slag; å andra sidan ägde de anti-Statliga samhällena ytterst precisa mekanismer för att avvärja den, för att hindra den från att framträda. Vi tror att båda dessa påståenden är riktiga, men att deras sammanlänkande är felaktigt. Det finns ett gammalt schema: ”från klan till imperium”, eller ”från gäng till kungarike” ... Men inget säger att det finns en evolution i denna riktning, eftersom gängen och klanerna är lika organiserade som kungarikena och imperierna. Man bryter inte med denna evolutionistiska hypotes genom att upprätta ett brott mellan de två termerna, det vill säga genom att tillskriva en självtillräcklighet till gängen och ett desto mer mirakulöst och monstruöst framträdande till Staten.

Man måste säga att Staten alltid har funnits, och att den alltid har varit perfekt och välformad. Ju mer upptäckter arkeologerna gör, desto fler imperier upptäcker de. Hypotesen om en Urstaat förefaller verifierad: ”förstådd på rätt sätt, går Staten tillbaka till mänsklighetens begynnelse”. Det är svårt att tänka sig primitiva samhällen, i periferin eller i svagt kontrollerade zoner, som inte skulle varit i kontakt med imperiala Stater. Det viktigaste är emellertid den omvända hypotesen: att Staten själv alltid stått i relation till ett yttre och inte kan tänkas oberoende av denna relation. Statens lag gäller inte Allt eller Intet (Stats-samhällen eller samhällen som står mot Staten), utan det inre och det yttre. Staten är suveräniteten. Men suveräniteten regerar bara över vad den förmår interiorisera och tillägna sig lokalt. Det finns inte någon universell Stat, och lika lite kan Staternas yttre reduceras till ”utrikespolitik”, det vill säga till en uppsättning mellanstatliga relationer. Det yttre uppträder på en och samma gång i två innebörder: stora världsomspännande maskiner, som vid ett givet ögonblick förgrenar sig över ett helt ekumene, och vilka åtnjuter avsevärd autonomi i förhållande till Staterna (till exempel kommersiella organisationer av typen ”storföretag” eller industriella komplex, eller religiösa formationer som kristendom, islam, vissa profetiska eller messianska rörelser, etc); men också lokala gängmekanismer, marginaler och minoriteter som fortsätter att hävda de segmenterade samhällenas rättigheter gentemot Statens maktorgan. Den moderna världen kan i dag uppvisa särskilt utvecklade varianter av båda dessa riktningar, världsomspännande ekumeniska maskiner, men också neoprimitivismer, ett nytt stamsamhälle såsom det beskrivs av Marshall McLuhan. Dessa riktningar finns alltid närvarande i varje socialt fält. Ibland kan de till och med smälta samman; exempelvis kan ett företag också vara ett rövar- eller piratband i vissa faser av sin utveckling och i vissa av sina aktiviteter; eller det kan vara via gängbildningar som en religiös formation börjar operera. Vad som blir tydligt är att dessa gäng i lika hög grad som de världsomspännande organisationerna utgör en form som är irreducibel i förhållande till Staten, och att denna exterioritetsform med nödvändighet framträder som formen hos en krigsmaskin, polymorf och diffus. Detta är nomos, något helt annat än ”lagen”. Såsom interioritetsform har Statsformen en tendens att reproducera sig och förbli identisk genom alla sina variationer, den är lätt igenkännbar inom sina ytterpoler och vänder sig alltid till offentligheten för att få erkännande (det finns ingen dold stat). Men krigsmaskinens exterioritetsform är sådan att den bara existerar i sina egna metamorfoser; den existerar såväl i en industriell innovation som i en teknologisk uppfinning, såväl i en kommersiell krets som i en religiös skapelse, i alla dessa flöden och strömmar som Staten bara kan överta på ett sekundärt sätt. Det är inte i termer av oberoende utan av samexistens och konkurrens, i ett fält av ständig interaktion, som man ska tänka exterioriteten och interioriteten, krigsmaskinerna med deras metamorfoser och Statens identitetsapparater, gängen och kungarikena, megamaskinerna och imperierna. Ett och samma fält innesluter deras interioritet i Staterna och deras exterioritet i det som undflyr Staten eller uppreser sig mot Staten.

PROPOSITION 3: Krigsmaskinens exterioritet bekräftas också av kunskapsteorin, som låter oss ana existensen och fortbeståndet av en ”mindre” eller ”nomadisk” vetenskap.

Det finns en vetenskaplig genre eller en behandling av vetenskapen som förefaller svår att klassificera och vars själva historia förefaller svår att följa. Det rör sig inte om ”tekniker” i gängse mening. Men inte heller om ”vetenskaper” i den kungliga eller legala mening som etablerats av historien. Enligt en bok av Michel Serres kan man spåra den såväl i den atomistiska fysiken från Demokritos till Lucretius som i Arkimedes geometri.20 Kännetecknen på en sådan excentrisk vetenskap skulle vara de följande: 1) Den begagnar sig först och främst av en hydraulisk modell i stället för en teori om solida kroppar som betraktar fluida som ett särfall; den antika atomismen är oskiljaktigt förbunden med en teori om flöden, flödet är själva verkligheten, eller det konsistenta. – 2) Det är en modell för blivande och heterogenitet som står mot det stabila, det eviga, identiska och konstanta. Det är en ”paradox” att fatta blivandet självt som modell och inte som en sekunda kopia; i Timaios åberopade Platon denna möjlighet, men bara för att utesluta och besvärja den i namn av den kungliga vetenskapen. Men i atomismen erbjuder tvärtom atomens famösa ”avvikelse” en sådan modell för heterogenitet. Clinamen, som den minsta vinkeln, har bara mening mellan en rät linje och en kurva, kurvan och dess tangent, och utgör den ursprungliga kurvaturen hos atomens rörelse. Clinamen är den minsta vinkel i vilken atomen avlägsnar sig från en rät linje. Det är en gränsövergång, en utmattning, en paradoxal och ”exhaustiv” modell.21 Samma sak gäller för Arkimedes geometri där den räta linjen, definierad som ”den kortaste vägen från en punkt till en annan” bara är ett sätt att definiera en kurvas längd, som en föregångare till differentialkalkylen. – 3) Man går inte från en rät linje till dess paralleller på ett lamellärt eller laminärt sätt,22 utan från kurvilinjära avvikelser till bildandet av spiraler och virvlar på ett sluttande plan: största möjliga lutning för minsta vinkel. Från turba till turbo: det vill säga från hopar eller flockar av atomer till stora virvelformade organisationer.23 Modellen är virveln i ett öppet rum där tingen-flödena distribueras, i stället för i de linjära och solida tingens stängda rum. Detta är skillnaden mellan ett slätt (vektoriellt, projektivt eller topologiskt) rum och ett räfflat (metriskt) rum: i det ena fallet ”upptar man rummet utan att räkna det”, i det andra ”räknar man för att uppta det”.24 – 4) Till sist är modellen problematisk och inte teorematisk: figurerna betraktas bara som en funktion av vad de affekteras av, sektioner, ablationer, adjunktioner, projektioner. Man går inte från ett genus till dess species via specifika differenser, inte heller från en stabil essens till de egenskaper som följer av den via deduktion, utan från ett problem till de accidenser som betingar och lösar det. Här finns alla typer av deformationer, förvandlingar, gränsövergångar och operationer, där varje figur är en ”händelse” mer än en essens: kvadraten existerar inte oberoende av en kvadratur, kuben av en kubering, den räta linjen av en uträtning. Under det att teoremet tillhör rationaliteternas ordning är problemet affektivt och oskiljaktigt från metamorfoser, frambringanden och skapelser inom vetenskapen själv. Tvärtom mot vad Gabriel Marcel säger är problemet inte ett ”hinder”, det är övervinnandet av hindret, en projektion, det vill säga en krigsmaskin. Det är hela denna rörelse som den kungliga vetenskapen försöker begränsa när den i görligaste mån söker reducera ”problem-elementet” och underordna det ”teorem-elementet”.25

Denna arkimediska vetenskap, eller denna konception av vetenskapen, är väsentligen förbunden med krigsmaskinen: dess problemata är krigsmaskinen själv, de är oskiljaktiga från lutande plan, gränsövergångar, virvlar och projektioner. Man kan säga att krigsmaskinen projiceras in i ett abstrakt vetande, formellt skilt från det som dubblerar Statsapparaten. En hel nomadvetenskap utvecklas på ett så att säga excentriskt sätt, helt annorlunda än de kungliga eller imperiala vetenskaperna. Dessutom ”blockeras”, hindras och förbjuds denna nomadvetenskap ständigt av den Statliga vetenskapens krav och villkor. Arkimedes, besegrad av den romerska staten, blir en symbol.26 Detta beror på att de två vetenskaperna har olika sätt att formalisera och att Statens vetenskap ständigt påtvingar nomadvetenskapen sin suveränitet: den behåller av den senare bara vad den kan överta, och det övriga förvandlar den till en serie snävt avgränsade recept utan någon egentlig vetenskaplig status, eller också undertrycks eller förbjuds det helt. Det är som om den ”lärde” i nomadvetenskapen skulle slitas mellan två motstridiga viljor, krigsmaskinen som när och inspirerar honom, och Staten som ålägger honom en rationell ordning. Ingenjörens gestalt (och framför allt den militäre ingenjören), med hela sin ambivalens, illustrerar denna situation. Det viktigaste är kanske gränsfenomenen där nomadvetenskapen utövar ett tryck på Statens vetenskap eller där den senare omvänt övertar och transformerar den förras resultat. Detta gäller för det militära kamperandets konst och för konsten att planera läger, ”utstickning”, som ständigt begagnar sig av projektioner och lutande plan. Staten övertar inte denna dimension hos krigsmaskinen utan att underkasta den civila, metriska regler, vilka strikt begränsar, kontrollerar och lokaliserar nomadvetenskapen, och hindrar den från att utveckla sina konsekvenser över hela det sociala fältet (i detta avseende är Vauban27 likt en upprepning av Arkimedes, och han erfar ett liknande nederlag). Det gäller också för den deskriptiva och projektiva geometrin som den kungliga vetenskapen vill göra till en simpel praktisk applikation av den analytiska, så kallade högre, geometrin (därav Monges och Poncelets tvetydighet i rollen som ”lärda”).28 Detta gäller också för differentialkalkylen; länge hade den bara en paravetenskaplig status, man behandlade den som en ”gotisk hypotes” och den kungliga vetenskapen tillerkände den blott värdet av en användbar konvention eller en välgrundad fiktion; de stora Statsmatematikerna ansträngde sig för att ge den en mer bestämd status, men då just genom att utesluta alla dynamiska och nomadiska begrepp såsom tillblivelse, heterogenitet, infinitisemal, gränsövergång, kontinuerlig variation, etc, och genom att ålägga den civila, statiska och ordinala regler (i detta avseende intar Carnot29 en tvetydig position). Till sist gäller det också för den hydrauliska modellen: ty förvisso har Staten själv behov av en hydraulisk modell ([Karl] Wittfogels teser om de stora hydrauliska anläggningarnas roll i ett imperium förefaller oavvisliga).30 Men det är i en helt annan form, eftersom Staten har behov av att inordna de hydrauliska krafterna i ledningar, rör och fördämningar som förhindrar turbulens, som tvingar rörelsen att gå från en punkt till en annan, som tvingar rummet självt att räfflas och mätas, det flytande att underkastas det solida, flödet att dirigeras via parallella, laminära snitt. Under det att nomadvetenskapens och krigsmaskinens hydrauliska modell består i utspridning via turbulens i ett slätt rum, i att skapa en rörelse som griper rummet och samtidigt påverkar det i alla dess punkter i stället för att själv gripas av rummet, som i den lokala rörelsen som går från en viss punkt till en annan.31 Demokritos, Menechmos, Arkimedes, Vauban, Desargues, Bernoulli, Monge, Carnot, Poncelet, Perronet,32 etc: i vart och ett fall skulle det krävas en monografi för att förklara den speciella situationen för dessa lärde, vilka Statens vetenskap utnyttjat genom att ålägga dem restriktioner, disciplinera dem, undertrycka deras sociala och politiska idéer.

Havet som slätt rum utgör ett speciellt problem i krigsmaskinen. Som [Paul] Virilio har visat, är det på havet som problemet om fleet in being ställs, det vill säga uppgiften att ockupera en öppen rymd med en virvelartad rörelse vars verkan kan framträda på vilken som helst punkt. I detta avseende förefaller oss de nyare studierna om rytmen och om detta begrepps ursprung inte helt övertygande. Ty man säger oss att rytm inte har något att göra med vågrörelser utan betecknar ”form” i allmänhet, och mer specifikt formen hos en ”uppmätt” rörelse, i ”kadens”.33 Likväl har rytm och mått aldrig varit samma sak. Och om atomisten Demokritos är en av de författare som använder rytm i betydelse av form, får man inte glömma att det är under ytterst precisa betingelser av fluktuation, och att atomernas former först och främst bildar stora, icke-metriska helheter, släta rymder såsom luften, havet, och till och med jorden (magnae res). Det finns förvisso en uppmätt rytm, bestämd av kadenser, som hänvisar till flodens lopp mellan sina stränder eller till formen hos det räfflade rummet; men det finns också en rytm utan mått, som hänvisar till flödets fluxion, det vill säga till det sätt på vilket ett fluidum ockuperar ett slätt rum.

Denna motsats eller snarare spänningsfyllda gräns mellan två vetenskaper, krigsmaskinens nomadvetenskap och Statens kungliga vetenskap, återfinns vid olika tidpunkter, på olika nivåer. Anne Querriens arbeten tillåter oss att identifiera två sådana moment, det ena i fallet med konstruktionen av gotiska katedraler under 1100-talet, det andra i fallet med konstruktionen av broar under 1700- och 1800-talen.34 Gotiken har en ständig vilja att konstruera längre och högre kyrkor än de romanska. Alltid längre, alltid högre ... Men denna skillnad är inte bara kvantitativ, den innebär också en kvalitativ skillnad: den statiska relationen materia-form tenderar att träda tillbaka till förmån för en dynamisk relation material-krafter. Det är huggningen som gör stenen till ett material förmöget att bära upp och sammanfoga tryckkrafterna och gör det möjligt att konstruera allt högre och längre valv. Valvet är inte längre en form utan en linje uppbyggd av stenarnas kontinuerliga variation. Det är som om gotiken skulle erövra ett slätt rum, under det att den romanska arkitekturen delvis förblev i ett räfflat rum (där valvet berodde på en bredvidställning av parallella pelare). Men stenhuggningen hänger intimt samman med å ena sidan en projektionsplan på marknivå som fungerar som en plan grund, å andra sidan av en serie successiva approximationer (kvadrering) eller en variation av voluminösa stenar. Förvisso hade man Euklides teorematiska vetenskap i åtanke då man ville lägga en grund till hela företaget: siffrorna och ekvationerna utgjorde den intelligibla form som var kapabel att organisera ytor och volymer. Men enligt legenden överger Bernard av Clairvaux detta snabbt eftersom det var alltför ”svårt”, och han åberopar sig på den speciella karaktären hos en operationell, arkimedisk geometri, projektiv och deskriptiv, definierad som en mindre vetenskap, en mategrafi snarare än en matelogi. Hans kompanjon, munken och muraren Garin de Troyes, åberopar en rörelsens operationella logik som tillåter den ”initierade” att rita upp och sedan skära till volymerna ”genom penetration av rummet”, på så sätt att ”huggmarkeringen trycker fram siffrorna”.35 Man representerar inte, man skapar och går vidare. Det är mindre frånvaron av ekvationer som kännetecknar denna vetenskap än den annorlunda roll de får: i stället för att vara de goda former som på ett absolut sätt organiserar materien är de ”genererade”, så att säga ”framtryckta” av materialet, i ett optimal kvalitativ kalkyl. Hela denna arkimediska geometris utveckling kommer att erhålla sitt högsta uttryck, men också sitt första temporära avbrott, hos den enastående matematikern [Gérard] Desargues på 1600-talet. Som de flesta av sina likar skrev Desargues inte mycket: likväl utövar han ett aktivt inflytande, han efterlämnar skisser, utkast, projekt som ständigt inriktas på problem-händelser: ”lamentationer”, ”utkast till stenhuggning”, ”utkast till ett sätt att behandla händelserna då en kon möter ett plan” ... Men Desargues fördöms av parlamentet i Paris, han bekämpas av kungens sekreterare och hans perspektivtekniker förbjuds.36 Den kungliga eller Statliga vetenskapen kan inte tåla eller införliva stenhuggningen annat än på basis av moduler (motsats till kvadrering), under betingelser som återställer förrangsställningen hos den fixa modellen för form, siffror och mått. Den kungliga vetenskapen kan bara tåla och införliva ett perspektiv som är statiskt, underkastat ett centralt svart hål som berövar det varje heuristisk och ambulerande kapacitet. Men det äventyr och den händelse som Desargues innebar var samma som redan ägt rum på ett kollektivt sätt hos gotikens ”brödraskap”. Ty kyrkan i sin imperiala form kände inte bara behov av att strängt kontrollera denna nomadiska vetenskaps rörelser: den anförtrodde också åt Tempelriddarna att bestämma dess platser och arbetsuppgifter, att kontrollera byggplatserna, att disciplinera konstruktionen; och till sist vänder sig den sekulära Staten i sin kungliga form mot Tempelriddarna själva och fördömer brödraskapen på grundval av många olika motiv, varav åtminstone ett gäller förbudet av denna operationella eller mindre geometri. Har Anne Querrien rätt då hon finner ett eko av denna historia i konstruktionen av broar på 1700-talet? Utan tvekan är betingelserna högst olika, eftersom arbetsdelningen vid det senare datumet hade blivit en accepterad statlig norm. Faktum kvarstår att av alla de aktiviteter som utförs vid École des Ponts et Chaussés [Skolan för Bro- och Väggbyggen], så är vägarna föremål för en högst centraliserad administration, under det att broarna fortfarande är ett fält för aktiva, dynamiska och kollektiva experiment. Trudaine37 organiserar märkvärdiga, fria ”allmänna församlingar” i sitt hem. Perronet låter sig inspireras av en smidig modell hämtad från Orienten: bron ska inte strypa eller hindra floden. Mot brons tyngd, mot de tjocka och regelbundna pålarnas räfflade rum, ställer han avsmalnade och diskontinuerliga pålar, valvets förtryckta form, en helhet kännetecknad av lätthet och variation. Men detta försök stöter snart på principiellt motstånd: och i enlighet med en vanlig procedur, genom att utnämna Perronet till skolans direktör, blockerar Staten detta experimenterande snarare än att befordra det. Hela denna skolas historia visar hur den gamla kringstrykande ”kåren” underkastas École des Mines, École des Travaux Publics och École Polytechnique, på samma gång som dess aktiviteter mer eller mindre normaliseras.38 Frågan ställs därmed: vad är en kollektiv kår?39 Utan tvekan är Statens stora kårer differentierade och hierarkiserade organismer, vilka å ena sidan har monopol på en viss makt eller funktion, å andra sidan begagnar sig av lokala representanter. De har en speciell relation till familjen eftersom de får familjemodellen och Statsmodellen att kommunicera, och de upplever sig själva som ”stora familjer” av funktionärer, tjänstemän, intendenter eller gårdskarlar. Likväl förefaller det som det i många av dessa kårer fanns något som inte låter sig återföras till detta schema. Det handlar inte bara om det envisa försvaret av egna privilegier. Det rör sig också om en tendens, även om karikatyrartad och ytterst deformerad, att bilda en krigsmaskin genom att mot Staten ställa andra modeller, andra dynamiker, en nomadisk ambition. Till exempel finns ett gammalt problem angående lobbyn, en grupp med flytande konturer och en ytterst tvetydig position i förhållande till den Stat den vill ”påverka” och till den krigsmaskin den vill lyfta fram, oavsett dess mål.40

En kår eller kropp [corps] kan inte reduceras till en organism, like lite som ”kårandan” [esprit de corps] kan reduceras till en organisms själ. ”Ande” är inte bättre, den är något flyktigt, under det att själen är en tyngd, ett gravitationscentrum. Måste vi hävda att kåren och kårandan har ett militärt ursprung? Det viktiga är inte det ”militära”, utan snarare ett långväga nomadiskt ursprung. Ibn Khaldoun definierade den nomadiska krigsmaskinen som familjer eller släktskapsrelationer plus kåranda. Krigsmaskinen har en helt annan relation till familjerna än till staten. I stället för att vara en basal cell är familjen här en gängvektor, på så sätt att en genealogi kan överföras från en familj till en annan i mån av dess förmåga att vid ett givet ögonblick utveckla ett maximum av ”agnatisk” solidaritet. Det är inte familjens offentliga anseende som bestämmer dess plats i något av Statens organ, utan det omvända gäller: det är kraften och en hemlig potens hos solidariteten, och den motsvarande rörligheten hos genealogin, som bestämmer dess anseende i en krigskår.41 Här finns något som varken härrör från en organisk makts monopol eller från en lokal representation, utan refererar till kraften hos en virvelformad kropp i ett nomadiskt rum. Förvisso tar det emot att betrakta organen i en modern stat som arabiska stammar. Vad vi vill säga är snarare att de kollektiva kårerna alltid innefattar marginaler eller minoriteter som återskapar ekvivalenter till krigsmaskinen i ibland ytterst oväntade former, i bestämda sammansättningar som att konstruera broar eller katedraler, att fälla domar, att skapa musik, instifta en vetenskap, en teknik ... En kaptenskår gör sina krav gällande genom officerarnas organisation och organet för högre officerare. Det kommer alltid perioder då Staten som organism får problem med sina egna kårer, och då dessa, i det att de hävdar sina privilegier, mot sin egen vilja tvingas öppna sig mot något som överskrider dem, ett kort revolutionärt ögonblick, en experimentell drift. En förvirrad situation då man i vart och ett fall måste analysera tendenser och positioner, rörelsernas natur. Plötsligt är det som om notariekåren gick fram likt araber eller indianer, och sedan omgrupperades och omorganiserades: en opéra-comique, vars resultat ingen känner (ibland kan man till och med höra ropet: ”Polisen är med oss!”).

Husserl talar om en protogeometri som gäller vaga, det vill säga vagabonderande och nomadiska morfologiska essenser. Dessa essenser skiljer sig från de sinnliga tingen, men också från ideala, kungliga eller imperiala essenser. Den vetenskap som behandlar dem, protogemetrin, skulle själv vara vag, vagabonderande: den skulle varken vara inexakt likt de sinnliga tingen eller exakt likt de ideala essenserna, utan anexakt och likväl sträng (”inexakt i sin essens och inte genom en slump”). Cirkeln är en fixerad och ideal, organisk essens, men det runda är en vag och flytande essens som på en gång skiljer sig från cirkeln och från alla runda ting (en vas, ett hjul, solen ...). En teorematisk figur är en fixerad essens, men dess transformationer, deformationer, ablationer och augmentationer, alla dess variationer, utgör figurer som är problematiska och vaga men likväl strikta, i form av ”linser”, ”flockblomster”, eller ”taggighet”. Man kunde säga att de vaga essenserna från tingen extraherar en bestämning som är något mer än ängsligheten, nämligen kroppsligheten, vilket till och med kanske implicerar en ”kroppens ande” [esprit de corps].42 Men varför ser Husserl i detta en protogeometri, en sorts mellanstation och inte en ren vetenskap? Varför låter han de rena essenserna bero på en gränsövergång, trots att varje gränsövergång som sådan tillhör det vaga? Snarare finns här två olika, formellt skilda uppfattningar av vetenskapen – men, ontologiskt sett, ett enda interaktionsfält där en kunglig vetenskap ständigt söker bemäktiga sig den nomadiska eller vaga vetenskapens innehåll, och där en nomadisk vetenskap ständigt får den kungliga vetenskapens innehåll att fly undan. Vad som i sista hand räknas är den ständigt rörliga gränsen. Hos Husserl (men även hos Kant, även om i omvänd form: det runda som cirkelns ”schema”),43 kan man notera en klar uppfattning av den nomadiska vetenskapens irreducibla karaktär, men samtidigt också en önskan hos Statsmannen eller den som tar Statens parti att bibehålla den kungliga vetenskapens legislativa och konstitutiva prioritet. Varje gång man förblir vid denna prioritet gör man den nomadiska vetenskapen till något för-, para- eller subvetenskapligt. Framför allt kan man inte längre förstå relationerna mellan vetenskap och teknik, vetenskap och praktik, eftersom den nomadiska vetenskapen inte bara är en simpel teknik eller praktik, utan ett vetenskapligt fält där problemen angående dessa relationer ställs och löses på ett helt annat sätt än i den kungliga vetenskapen. Staten producerar och reproducerar ständigt ideala cirklar, men det krävs en krigsmaskin för att göra något runt. Man måste alltså bestämma den nomadiska vetenskapens egna kännetecken för att förstå såväl den repression den underkastas som den interaktion i vilken den ”uppehåller” sig.

Den nomadiska vetenskapen har inte samma relation till arbetet som den kungliga vetenskapen. Inte för att den skulle ha mindre av arbetsdelning utan för att den sker på ett annat sätt. Statens ständiga problem med ”vandringsmannaförbunden”, med nomadiska kringresande kårer av typen murare, snickare, smeder, etc, är välbekanta. Att fixera och sedentarisera arbetskraften, att reglera arbetets flöden, anvisa dem kanaler och ledningar, att skapa korporationer i betydelse av organismer, och att i det övriga förlita sig på arbetare tvångsrekrytade på plats (dagsverken) eller bland fattiga (välgörenhetsverkstäder) – detta har alltid varit en av Statens huvudsysslor, som på en gång arbetar på att besegra gängets vagabondism och kårens nomadism. Om vi återkommer till exemplet med gotiken, är det för att påminna om till vilken grad vandringsmännen reste runt, för att här och där uppresa katedraler och mängder av byggplatser, med en både passiv och aktiv kraft (rörlighet och strejk) som förvisso inte tilltalade Staten. Statens svar var att reglera byggplatserna, att i varje arbetsdelning införa den styrande skillnaden mellan det intellektuella och det manuella, det teoretiska och det praktiska, som en avbild av skillnaden ”styrande-styrda”. Såväl i de nomadiska som i de kungliga vetenskaperna finner man ett ”plan”,44 men inte alls på samma sätt. Mot den gotiske vandringsmannens ”markplan” står arkitekten som inte befinner sig på platsen, och hans metriska plan på papper. Mot konsistens- eller kompositionsplanet står ett annat plan, som gäller organisation och formation. Mot stenar tillskurna genom kvadrering står moduler, vilka implicerar att man upprättat en modell att reproducera. Detta innebär inte bara att det inte längre finns behov av kvalificerat arbete: det krävs med nödvändighet okvalificerat arbete, en dekvalificering av arbetet. Staten ger inte de intellektuella eller begreppsliga innovatörerna makt, tvärtom gör den dem till ett avhängigt organ, vars autonomi bara är en dröm men som likväl räcker till för att beröva dem som reproducerar och utför all kraft. Detta hindrar inte att Staten möter nya svårigheter med den kår av intellektuella den själv givit upphov till och som i sin tur gör nya nomadiska och politiska anspråk. Om Staten nu ständigt leds till att förtrycka de mindre eller nomadiska vetenskaperna, om den motsätter sig de vaga essenserna och ”dragets” operationella geometri, så är det inte på grund av dessa vetenskapers inexakta eller imperfekta innehåll, inte heller på grund av deras magiska eller initiatoriska karaktär, utan för att de medför en arbetsdelning som motsätter sig Statens normer. Skillnaden är inte yttre: det sätt på vilket en vetenskap eller en konception av vetenskapen deltar i organiserandet av det sociala fältet, och framför allt ger upphov till en arbetsdelning, är del av denna vetenskap själv. Den kungliga vetenskapen är oskiljaktig från en ”hylomorfisk” modell som på en gång implicerar en organiserande form för materien och en materia förberedd för formen; man har ofta visat att detta schema härrör mindre från tekniken eller livet än från ett samhälle uppdelat i styrande och styrda, intellektuellt och manuellt arbete. Det som kännetecknar detta schema är att materien i sin helhet hamnar på innehållets sida, under det att att formen i sin helhet övergår till uttrycket. Det förefaller som om den nomadiska vetenskapen skulle vara mer omedelbart mottaglig för förbindelsen mellan uttrycket och innehållet i sig själva, då båda dessa termer i sin tur har form och materia. På så sätt är materien för den nomadiska vetenskapen aldrig en förberedd och därmed homogeniserad materia, utan väsentligen en bärare av singulariteter (vilka utgör en innehållsform). Inte heller är uttrycket formellt, utan oskiljaktigt från väsentliga drag (vilka utgör en uttrycksmateria). Detta är som vi ser ett helt annat schema. Man kan få en föreställning om denna situation om man tänker på nomadkonstens mest allmänna karaktär, där den dynamiska förbindelsen mellan underlag och ornament ersätter dialektiken mellan materia och form. Ur denna vetenskaps synvinkel, vilken lika mycket utgör en konst som en teknik, finns en helt utvecklad arbetsdelning, men den tar inte formen av en dualitet mellan form och materia (inte ens med bi-univokala korrespondenser). Snarare följer den förbindelserna mellan singulariteter i materien och mellan uttryckens drag, och etableras på nivån av dessa förbindelser, oavsett om de är naturliga eller framtvingade.45 Detta är ett annat sätt att organisera arbetet, och via arbetet också det sociala fältet.

Man kunde ställa två vetenskapliga modeller mot varandra, likt Platon i Timaios.46 Den ena kunde kallas Compars, den andra Dispars. Compars är den legala eller legalistiska modellen lånad från den kungliga vetenskapen. Sökandet efter lagar består i att utvinna konstanter, även om dessa konstanter bara är relationer mellan variabler (ekvationer). En invariabel form för variablerna, en variabel materia för det invarianta, detta är grundvalen för det hylomorfa schemat. Men dispars som den nomadiska vetenskapens element relaterar till material-krafter snarare än till materia-form. Det handlar nu inte om att utvinna konstanter med utgångspunkt i variabler, utan om att försätta variablerna själva i ett tillstånd av kontinuerlig variation. Om det fortfarande finns ekvationer, så är det adekvationer, inekvationer, differentialekvationer som inte kan reduceras till algebraisk form, och som inte kan skiljas från en sinnlig åskådning av variation. De griper eller bestämmer singulariteter i materien i stället för att bilda en generell form. De skapar individuationer genom händelser eller haecceiteter,47 inte genom ”objekt” som sammansättningar av materia och form; de vaga essenserna är inget annat än haecceiteter. I alla dessa avseenden finns en motsats mellan logos och nomos, mellan lagen och nomos, vilken lett till uppfattningen att ”lagen har alltför mycket bismak av moral”.48 Likväl är det inte så att den legala modellen skulle förbigå krafterna och deras spel. Man ser detta tydligt i de homogena rum som svarar mot compars. Det homogena rummet är ingalunda ett slätt rum, tvärtom har det formen av ett räfflat rum. Pelarnas rum. Det räfflas genom kropparnas fall, tyngdens vertikaler, materiens distribution i parallella snitt, flödets lamellära eller laminära lopp. Det är de vertikala parallellerna som bildat en oberoende dimension som kan överföras överallt och formalisera alla andra dimensioner, räffla hela rummet i alla dess riktningar och därigenom göra det homogent. Det vertikala avståndet mellan två punkter tillhandahåller metoden för att jämföra det horisontala avståndet mellan två andra punkter. Den universella attraktionskraften kommer i denna mening att vara lagen för varje annan lag genom att den reglerar den bi-univokala korrespondensen mellan två kroppar; och varje gång som vetenskapen upptäcker ett nytt fält söker den formalisera det med utgångspunkt i tyngdlagen. Till och med kemin blir en kunglig vetenskap först genom en teoretisk elaboration av begreppet vikt. Det euklidiska rummet beror på det berömda parallellaxiomet, men parallellerna är först och främst gravitationsmässiga, och de svarar mot de krafter som tyngden utövar på elementen i en kropp. Det är applikationspunkten för resultanten av alla dessa parallella krafter som förblir invariant när man förändrar deras gemensamma riktning eller låter kroppen rotera (gravitationscentrum). Kort och gott förefaller det som om gravitationskraften skulle ligga till grund för ett laminärt, räfflat, homogent och centrerat rum; den betingar just de så kallade metriska och trädformade mångfalderna, vars magnituder är oberoende av situationen och uttrycks med hjälp av enheter eller punkter (rörelser från en punkt till en annan). Det är inte en metafysisk utan en vetenskaplig drift som får de lärde att under 1700-talet ofta fråga huruvida alla krafter kan föras tillbaka till tyngdkraften eller snarare till en attraktionskraft som ger den ett universellt värde (en konstant relation för alla variabler), ett bi-univokalt förhållande (två kroppar åt gången och inte mer ...). Detta är varje vetenskaps interioritetsform.

Helt annat är nomos eller dispars. Detta beror inte på att de andra krafterna skulle undandra sig gravitationen eller motsäga attraktionen. Men även om de är inte är motsatta dem, så härrör de likväl inte från dem, de är inte beroende av dem utan vittnar om händelser som alltid är supplementära, eller om ”variabla affekter”. Varje gång som ett fält öppnas för vetenskapen, under betingelser som gör fältet till ett mycket viktigare begrepp än formen eller objektet, visar sig detta fält först inte kunna reduceras till gravitationen och modellen för gravitationskrafter, även om det inte motsäger dem. Det hävdar ett ”dessutom” eller ett överskott, och installerar sig i detta överskott, i denna avvikelse. När kemin tog ett avgörande steg framåt var det genom att till vikten lägga band av andra typer, till exempel elektriska, vilka transformerar de kemiska ekvationernas natur.49 Men man kan notera att redan de enklaste betraktelser över hastigheten inför en skillnad mellan det vertikala fallet och den kurvilinjära rörelsen, eller mer allmänt mellan den räta linjen och kurvan, i den differentiella formen av clinamen eller den minsta avvikelsen, ett minimum av överskott. Det släta rummet är just den minsta avvikelsens rum: därför är det homogent bara mellan oändligt närbelägna punkter, och länkandet av grannskap sker oberoende av varje bestämd väg. Detta är ett rum av kontakt, av små kontaktskapande aktioner, taktilt eller manuellt snarare än visuellt, vilket var fallet med Euklides räfflade rum. Det räfflade rummet är ett fält utan ledningar eller kanaler. Ett fält, ett slätt heterogent rum, förenas med en speciell typ av mångfalder: icke-metriska, acentrerade, rhizomatiska mångfalder som upptar rummet utan att ”räkna” det, och som man bara kan utforska genom att ”färdas med dem”. De svarar inte mot den visuella betingelsen att kunna observeras från en punkt i rummet belägen utanför dem: så förhåller det sig med systemet av ljud, eller till och med av färger, i motsats till det euklidiska rummet.

När man ställer hastighet mot långsamhet, det snabba och det gravitetiska, Celeritas och Gravitas, ska man inte se det som en kvantitativ motsats, men inte heller som en mytologisk struktur (även om Dumézil påvisar hur viktig denna motsats är i mytologin, just som en funktion av Statsapparaten, som en funktion av dess naturliga ”gravitet”). Motsatsen är på en gång kvalitativ och vetenskaplig i så måtto som hastigheten inte bara är den abstrakta karaktären hos en rörelse i allmänhet utan inkarneras i en rörlig kropp som avviker minimalt från fallinjen eller tyngdlagen. Långsam och snabb är inte kvantitativa grader av rörelse utan två typer av kvalifierad rörelse, oavsett den förras hastighet eller den andras grad av långsamhet. Om en kropp som släpps och faller, oavsett hur fort, säger man inte i egentlig mening att den har en hastighet, utan snarare en långsamhet som avtar i oändlighet enligt gravitationens lagar. Tung är den laminära rörelse som räfflar rummet och går från en punkt till en annan; men snabbhet, celeritas, tillskrivs bara en rörelse som avlägsnar sig minimalt och därigenom antar virvelform genom att uppta ett slätt rum, genom att bilda detta släta rum självt. I detta rum kan materiens flöde inte längre delas upp i parallella snitt, och rörelsen kan inte längre fixeras i bi-univokala relationer mellan punkter. I denna mening spelar den kvalitativa motsatsen mellan gravitet och celeritet, mellan tyngd och lätthet, långsamhet och snabbhet, inte rollen av en kvantifierbar vetenskaplig bestämning, utan utgör en betingelse som är koextensiv med vetenskapen, och som styr såväl särskiljandet som blandningen av de två modellerna, deras möjliga interpenetration, den enas eller andras dominans, själva alternativet. Och det är i termer av alternativ, oavsett vilka blandningar och sammansättningar det gäller, som Michel Serres föreslår den bästa formuleringen: ”Fysiken kan reduceras till två vetenskaper, en generell teori om rutter och vägar, och en global teori om vågor.”50

Man kunde kontrastera två typer av vetenskap eller vetenskapliga procedurer: en som består i att ”reproducera”, en som består i att ”följa”. Den ena skulle handla om reproduktion, iteration och reiteration; den andra om itineration, vilken skulle vara summan av de itinererande och ambulerande vetenskaperna. Det är alltför lätt att reducera itinerationen till en teknisk betingelse, eller till applikationen eller verifikationen av vetenskapen. Men det vore felaktigt: att följa är alls inte samma sak som att reproducera, och man följer inte i syfte att reproducera. Reproduktionens ideal, deduktion eller induktion, är del av den kungliga vetenskapen, ständigt och överallt, och behandlar skillnader i tid och plats som lika många variabler för vilka lagen uttrycker den konstanta formen: det räcker med ett räfflat gravitationsrum för att samma fenomen ska äga rum om samma betingelser är givna, eller om samma konstanta relation etableras mellan olika betingelser och variabla fenomen. Reproduktion implicerar en permanent och fixerad synvinkel utanför det reproducerade: att se något flyta förbi, stående på stranden. Men att följa är något annat än reproduktionens ideal. Inte bättre, men något annat. Man tvingas följa då man är på jakt efter ”singulariteter” i en materia, eller snarare ett material, och inte söker upptäcka en form; när man undflyr tyngdkraften för att inträda i ett fält av snabbhet; när man upphör att kontemplera ett flödes laminära lopp i bestämd riktning och förs bort av en virvelström; när man hänger sig åt variablernas kontinuerliga variation i stället för att utvinna konstanter, etc. Då har Jorden inte längre samma mening: enligt den legala modellen re-territorialiseras man ständigt i en synvinkel, i en domän, i en helhet av konstanta relationer; men enligt den ambulerande modellen är det deterritorialiseringsprocessen som konstituerar och utbreder själva territoriet. ”Gå först till din första planta och observera noggrant hur regnvattnet rinner. Nu måste regnet ha fört fröna långt bort. Iaktta hålen som avrinningen åstadkommit, och bestäm genom dem flödets riktning. Finn sedan den planta som växer längst bort från din. Alla plantor som växer däremellan är dina. Senare [...] kan du utvidga ditt territorium.”51 Det finns ambulerande och itinererande vetenskaper, vilka består i att följa ett flöde i ett vektorfält där singulariteter fördelas likt lika många ”accidenser” (problem). Till exempel: varför är den primitiva metallurgin med nödvändighet en ambulerande vetenskap som ger smederna en så gott som nomadisk status? Man skulle kunna invända att det i dessa exempel trots allt handlar om att gå från en punkt till en annan (även om det rör sig om singulära punkter) genom kanaler, och att flödena kan delas upp i snitt. Men detta gäller bara i så måtto som de ambulerande processerna med nödvändighet relateras till ett räfflat rum och ständigt formaliseras av en kunglig vetenskap som berövar dem deras modell och underkastar dem sin egen, och bara ger dem status av ”teknik” eller ”applicerad vetenskap”. Som en allmän regel gäller att ett slätt rum, ett vektorfält, en icke-metrisk mångfald, alltid kan och med nödvändighet kommer att översättas till ett ”compars”: en grundläggande operation genom vilken man i varje punkt i det släta rummet antar ett euklidiskt tangentrum med ett tillräckligt antal dimensioner, genom vilket man återinför parallelliteten mellan de två vektorerna och betraktar mångfalden såsom nedsänkt i detta homogena och räfflade reproduktionsrum, i stället för att fortsätta följa den i ett ”fortlöpande utforskande”.52 Detta är logos eller lagens triumf över nomos. Men det komplexa i operationen vittnar om de motstånd den måste övervinna. Varje gång man hänför de ambulerande processerna och förloppen till deras egen modell återvinner punkterna sina positioner som singulariteter, vilka utesluter varje bi-univokal relation, flödet återfår sitt kurvilinjära och virvlande lopp som utesluter all parallellitet mellan vektorerna, det släta rummet återvinner sina kontaktegenskaper och upphör att vara homogent och räfflat. Det finns alltid en ström som hindrar de ambulerande eller itinererande vetenskaperna från att helt interioriseras i de reproduktiva kungliga vetenskaperna. Och det finns en typ av ambulerande lärd som de Statslärde ständigt bekämpar, söker integrera eller forma allianser med, för att sedan ge honom en lägre position i teknikens och vetenskapens legala system.

Detta beror inte på att de ambulerande vetenskaperna skulle vara genomträngda av irrationella tillvägagångssätt, mystik eller magi. Detta sker först när de hamnar i underläge. Och å andra sidan omges de kungliga vetenskaperna också av prästerlighet och magi. Vad som snarare framträder i dessa två modellers rivalitet är att de ambulerande eller nomadiska vetenskaperna inte förutbestämmer vetenskapen till att bli en autonom makt, inte ens till att genomgå en autonom utveckling. Till detta saknar de medel då de underkastar alla sina operationer åskådningens och konstruktionens sinnliga betingelser, att följa materiens flöden, att dra upp och binda samman det släta rummet. Allt är fångat i en objektiv zon av fluktuation som smälter samman med verkligheten själv. Oaktat dess finess och stränghet förblir den ”approximativa kunskapen” underkastad de sinnliga och sensitiva bedömningar som får den att ställa fler problem än den löser: det problematiska är dess enda modus. Vad som tvärtom tillhör den kungliga vetenskapen och dess teorematiska och axiomatiska kraft är att lyfta alla operationer upp ur åskådningen och förvandla dem till egentliga inre begrepp eller ”kategorier”. Detta är också skälet till att deterritorialiseringen i denna vetenskap innebär en reterritorialisering på begreppsapparaten. Utan denna apodiktiska och kategoriala apparat skulle de differentiella operationerna vara tvingade att följa ett fenomens utveckling; och vad mer är, experimenten skulle göras i det fria, konstruktionerna på markplanet, och man skulle inte besitta koordinater som upprättar dem som stabila modeller. Vissa av dessa krav kan säkerligen uttryckas i termer av ”säkerhet”: katedralerna i Orléans och Beauvais störtar samman i slutet av 1100-talet, och de kontrollerande kalkylerna är svåra att upprätta inom den ambulerande vetenskapens konstruktioner. Men även om säkerheten är en grundläggande del av Statens teoretiska normer, liksom av det politiska idealet, handlar det också om något annat. På grund av alla sina procedurer överskrider de ambulerande vetenskaperna snart kalkylens möjlighet: de installerar sig i ett överskott som överskrider reproduktionens rum, de stöter snart på oövervinnerliga svårigheter i detta avseende, men som de till sist löser genom konkreta operationer. Lösningarna antas komma från en uppsättning aktiviteter som konstituerar dem som icke-autonoma. Däremot är det bara den kungliga vetenskapen som disponerar en metrisk makt som definierar begreppsapparaten och vetenskapens autonomi (däribland också den experimentella vetenskapen). Därav nödvändigheten att sammankoppla de ambulerande rymderna med ett homogent rum, utan vilket fysikens lagar skulle vara avhängiga särskilda punkter i rummet. Men det handlar mindre om en översättning än en konstitution: just den konstitution som de ambulerande vetenskaperna inte föreslår, och inte har några medel för att föreslå. I de två vetenskapernas interaktionsfält nöjer sig de ambulerande vetenskaperna med att uppfinna problem vars lösning hänvisar till en hel uppsättning kollektiva och icke vetenskapliga aktiviteter, men vars vetenskapliga lösning tvärtom beror på den kungliga vetenskapen och på det sätt på vilken den först transformerar problemet genom att låta det passera genom sin teorematiska apparat och sin organisation av arbetet. Detta erinrar en smula om förhållandet mellan intuition och intelligens hos Bergson, där det bara är intelligensen som har vetenskapliga resurser att formellt lösa de problem som intuitionen ställer, men som den nöjer med att hänvisa till de kvalitativa aktiviteterna hos en mänsklighet som följer materien ...53

PROBLEM 2: Finns det ett sätt att undandra tanken från Statsmodellen?

PROPOSITION 4: Krigsmaskinens exterioritet bekräftas till sist av noologin.

Det händer att man kritiserar tankars innehåll för att de är alltför konformistiska. Men frågan handlar först och främst om formen själv. Tanken i sig är redan konform med en modell som den lånar från Staten och som fastlägger dess syften och vägar, ledningar, kanaler och organ, en hel organon. Det skulle alltså finnas en bild av tanken som täcker den i dess helhet och som kunde utgöra ämnet för en ”noologi”, och som skulle vara likt Statsformen utvecklad i tanken. Och nu ser vi att denna bild har två huvuden som hänvisar till suveränitetens två poler: ett imperium för tänkandet-av-det-sanna, som opererar via magiska infånganden, band eller förbund, och utgör det verksamma i grundandet (mytbos); en republik av fria andar som opererar via pakter eller kontrakt, och utgör en legislativ och juridisk organisation som ger sanktion genom ett rättfärdigande (logos). Dessa två huvuden interfererar ständigt i den klassiska bilden av tanken: en ”republik av fria andar vars furste skulle vara idén om det Högsta Väsendet”. Och om de två huvudena interfererar så är det inte bara på grund av att det finns mängder av led och övergångar mellan dem och för att det ena förbereder det andra och det andra nyttjar det första och bevarar det, utan också för att dessa båda, antitetiska och komplementära, är nödvändiga för varandra. Det är likväl inte uteslutet att det för att gå från det ena till det andra fordras en händelse av en helt annan natur, ”mellan” de två, och som sker utanför bilden, i det yttre.54 Men om vi håller oss till bilden, så visar det sig att det inte helt enkelt är en metafor när man talar om ett det sannas imperium och om en andarnas republik. Detta är betingelsen för att tanken ska konstitueras som princip eller form för interioritet, som stratum.

Det är lätt att se vad tanken vinner på detta: en gravitet som den inte skulle ha för sig, ett centrum som gör att allt, inklusive Staten, ger sken av att existera genom dess effektivitet, genom dess egen sanktion. Men Staten blir inte heller lottlös. Statsformen tjänar också något väsentligt på att utvecklas i tanken: en hel konsensus. Endast tanken kan utveckla fiktionen om en universell Stat de jure, lyfta upp Staten till ett universellt de jure. Det är som om suveränen skulle bli ensam i världen, täcka hela ekumenet, och bara relatera till aktuella eller potentiella undersåtar. Det är inte längre fråga om mäktiga externa organisationer, inte heller om främmande band: Staten blir den enda principen som skiljer mellan rebelliska undersåtar, vilka hänvisas till naturtillståndet, och lydiga subjekt, vilka i sig hänvisar till Statens form. Om tanken har intresse av att stödja sig på Staten, har Staten lika mycket intresse av att breda ut sig i tanken och motta dess sanktion som unik och universell form. Staternas partikularitet är nu bara ett faktiskt tillstånd; till och med ett tecken på deras perversitet eller bristfällighet. Ty de jure kommer den moderna Staten att definiera sig som den ”rationella och förnuftiga organisationen av gemenskap”: gemenskapens enda partikularitet är nu inre eller moralisk (folkanden), samtidigt som dess organisation driver den fram mot en universell harmoni (absolut ande). Staten ger tanken en form för interioritet, men tanken ger denna interioritet en form av universalitet: ”målet för den världsomspännande organisationen är förnuftiga individers tillfredsställelse inom ramen för enskilda fria Stater”. Det är ett egenartat utbyte som sker mellan Staten och förnuftet, men detta utbyte är också ett analytisk påstående eftersom det förverkligade förnuftet smälter samman med Rättsstaten, liksom Staten de facto utgör förnuftets tillblivelse.55 I den så kallade moderna filosofin och i den så kallade moderna och rationella Staten rör sig allt runt lagstiftaren och undersåten. Staten måste förverkliga distinktionen mellan lagstiftare och undersåte under formella betingelser som tillåter tanken att tänka deras identitet. Lyd alltid, ty ju mer du lyder desto mer blir du herre, eftersom du bara lyder det rena förnuftet, det vill säga dig själv ... Alltsedan filosofin gett sig själv funktionen att rättfärdiga har den ständigt välsignat den etablerade makten och modellerat sin doktrin om subjektets förmågor på Statens maktorgan. Sensus communis, alla förmågors enheter såsom Cogitots centrum, det är Statens konsensus upphöjd till det absoluta. Detta var framför allt den stora operationen i den kantska ”kritiken” som vidarefördes och utvecklades i hegelianismen. Kant kritiserade ständigt de felaktiga bruken för att främja funktionen. Det är inte ägnat att förvåna att filosofen blivit en offentlig professor eller funktionär i Staten. Allt är reglerat efter att Statsformen börjat inspirera en bild av tanken. Med full ömsesidighet. Utan tvekan varierar denna form och bilden kan gestaltas på olika sätt: den har inte alltid tecknat eller utpekat filosofens gestalt och kommer inte alltid att göra det. Man kan gå från en magisk till en rationell funktion. I relation till den imperiala, arkaiska Staten kunde poeten spela rollen av bilddomptör.56 I de moderna Staterna har sociologen kunnat ersätta filosofen (till exempel när Durkheim och hans elever ville ge Republiken en sekulär modell för tänkandet). Och till och med i dag sker detta när psykoanalysen gör anspråk på att spela rollen av Cogitatio universalis i egenskap av Lagens tänkande, i en magins återkomst. Och det finns gott om andra konkurrenter och pretendenter. Noologin, som inte ska blandas ihop med ideologin, utgör studiet av bilderna av tänkandet och deras historicitet. I viss mening kunde man säga att detta aldrig spelat någon roll och att tankens gravitet alltid varit skrattretande. Men det är just vad den begär av oss: att man inte ska ta den på allvar, för då tänker den som allra bäst åt oss och ger upphov till nya funktionärer, och ju mindre folk tar tänkandet på allvar, desto mer tänker de som Staten vill. Och vilken Statsman har inte drömt om denna obetydliga och omöjliga sak: att bli en tänkare?

Men noologin stöter på mot-tankar, våldsamma och diskontinuerligt uppdykande, som rör sig tvärs igenom historien. Dessa är akter av en ”privat tänkare” till skillnad från den offentlige professorn: Kierkegaard, Nietzsche, till och med Sjestov ... Där de bor är stäpp eller öken. De slår sönder bilderna. Kanske är Nietzsches Schopenhauer som uppfostrare den mest djupgående kritik som någonsin gjorts av bilden av tanken och dess relation till Staten. Likväl är inte ”privat tänkare” ett tillfredsställande uttryck, eftersom det betonar interioriteten, under det att handar om det yttres tänkande.57 Att sätta tänkandet i en omedelbar relation till de yttre, till det yttres krafter, kort och gott att göra tänkandet till en krigsmaskin, detta är ett egenartat företag vars precisa procedurer man kan studera hos Nietzsche (till exempel är aforismen något helt annat än maximen, ty en maxim, i andarnas republik, är som en organisk Statsakt eller ett suveränt omdöme, under det att aforismen alltid väntar på att dess mening ska komma från en ny extern kraft, en yttersta kraft som som ska erövra eller underkasta den, nyttja den).58 Men ”privat tänkare” är olämpligt också av ett annat skäl: ty om det är sant att detta mot-tänkande vittnar om en absolut ensamhet, så är det också en extremt befolkad ensamhet, liksom öknen själv, en ensamhet som redan knyter ett band till ett kommande folk, som åkallar och väntar på detta folk, bara finns till genom det, även om det fortfarande saknas ... ”Vi saknar denna sista kraft, i avsaknad av ett folk att stödja oss på. Vi söker detta folkliga stöd ...” Varje tanke är redan en stam, motsatsen till en Stat. Och en sådan tänkandets exterioritetsform förhåller sig ingalunda symmetriskt till interioritetsformen. Strängt taget finns ingen symmetri annat än mellan poler eller fokus i en interioritet. Men tänkandets exterioritetsform – den kraft som alltid är utanför sig själv, inte potens – är inte en annan bild som skulle stå mot den bild som inspirerats av Statsapparaten. Tvärtom är det en kraft som slår sönder bilden och dess kopior, modellen och dess reproduktioner, varje möjlighet att underkasta tanken en modell för det Sanna, det Rätta, det Rättvisa eller för Rätten (den cartesianska sanningen, den kantianska rättvisan, den hegelianska sanningen, etc). En ”metod” är det räfflade rummet hos cogitatio universalis, och den bildar en väg som måste följas från en punkt till en annan. Men exterioritetsformen placerar tanken i ett slätt rum som den måste inta utan att kunna räkna det, och för vilken det inte finns någon möjlig metod, ingen tänkbar reproduktion, endast reläer, intermezzon, omstarter. Tänkandet är som Vampyren, det har ingen bild, vare sig för att bilda en modell eller en kopia. I Zens släta rum går pilen inte från en punkt till en annan utan fångas i en punkt vilken som helst för att skickas vidare till vilken som helst annan, och den tenderar att byta plats med såväl skytt som måltavla. Krigsmaskinens problem handlar om reläer, till och med ytterst blygsamma och är inte modellens och monumentets arkitektoniska problem. Ett ambulerande folk som reläar vidare, i stället för en modellstad. ”Naturen skickar filosofen in i mänskligheten som en pil; den siktar inte, men den hoppas att pilen fastnar någonstans. Den missar oräkneliga gånger, och lider av det [...] Konstnärerna och filosoferna är ett argument mot naturens ändamålsenlighet vad gäller dess medel, även om de är ett utmärkt bevis för dess visdom vad gäller dess mål. De berör bara ett fåtal, fast de borde beröra alla, och det sätt på vilket de få berörs svarar inte mot den kraft med vilken filosoferna och konstnärerna avfyrar sitt artilleri.”59

Vi tänker framför allt på två patetiska texter, i den mening som tänkandet verkligen är ett pathos (ett antilogos och ett antimythos). Först en text av Artaud, i hans brev till Jacques Rivičre,60 där han förklarar att tänkandet utövas på basis av en central kollaps, att det bara kan leva av sin egen oförmåga att ta form, att det bara lyfter fram vissa drag i ett material, utvecklas i periferin, i en ren miljö av exterioritet, som en funktion av icke-universaliserbara singulariteter, icke-interioriserbara omständigheter. Den andra är en text av Kleist, ”Angående det gradvisa utvecklandet av tankar i talet”.61 Där avvisar Kleist begreppets centrala interioritet som ett sätt att kontrollera ordet och språket, men också affekterna, omständigheterna och till och med ödet. Mot det sätter han tänkandet som procedur och process, en bisarr anti-platonsk dialog, en anti-dialog mellan bror och syster, där den ena talar först och tänker sedan, och den andre länkar vidare utan att ha förstått: detta är tanken som Gemüt, säger Kleist, som fortskrider som en general borde göra inom krigsmaskinen, eller som en kropp som laddas med elektricitet, ren intensitet. ”Jag blandar oartikulerade ljud, förlänger övergångstermerna, använder appositioner där de inte behövs.” Att vinna tid, och sedan kanske ta tillbaka, eller vänta. Det är nödvändigt att inte ha kontroll över språket, att vara en främling i sitt eget språk, för att dra talet till sig ”och sätta något obegripligt till världen”. Sådan är exterioritetsformen, relationen mellan bror och syster, tänkarens kvinno-blivande och kvinnans tanke-blivande: ett Gemüt som vägrar låta sig kontrolleras, som bildar en krigsmaskin? En tanke som kämpar med externa krafter i stället för att samlas upp i en inre form, som opererar via reläer i stället för att forma en bild; en tanke-händelse, en haecceitet i stället för en subjekt-tanke, en problem-tanke i stället för en väsens-tanke eller ett teorem; en tanke som riktar sig till ett folk snarare än att uppfatta sig som ett regeringsministerium. Är det en slump att det varje gång då en ”tänkare” skjuter en pil alltid finns en Statsman, skuggan eller bilden av en Statsman, som ger honom råd och uppmuntrar honom, och vill ge honom ett mål eller ”syfte”? Jacques Rivičre tvekar inte att svara Artaud: jobba på det, ge inte upp, det kommer att ordna sig, du kommer att lyckas finna en metod och klart uttrycka vad du egentligen tänker (Cogitatio universalis). Rivičre är inte Statschef, men han skulle inte vara den siste på Nouvelle Revue Francaise som tror sig vara en hemlig furste i en de lärdas republik, eller en grå eminens i en Rättsstat. Lenz och Kleist konfronterade Goethe, detta storslagna geni, av alla lärda en veritabel Statsman. Men detta är inte det värsta: det är snarare hur Kleists och Artauds texter själva blivit till monument och inspirerat en modell att kopiera, en modell långt mer ödesdiger än andra för alla de artificiella stammanden och oräkneliga kalkeringar som gör anspråk på att vara dem jämbördiga.

Den klassiska bilden av tänkandet och det räfflande av det mentala rummet den ger upphov till gör anspråk på universalitet. Egentligen opererar den med två ”universalia”, det Hela som varats yttersta grund eller allomfattande horisont, och Subjektet som den princip som omvandlar varat till vara-för-oss.62 Imperium och republik. Mellan dessa två finner alla varianter av det verkliga och det sanna sin plats i en räfflad mental rymd, i det dubbla perspektivet av Varat och Subjektet, under ledning av en ”universell metod”. Det är nu lätt för oss att karakterisera det nomadiska tänkande som avvisar denna bild och fortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö”. En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande Vara. Nyligen har Kenneth White betonat den asymmetriska komplementariteten mellan rasenstammen (kelterna, de som känner att de är kelter ...) och en rumslig miljö (Orienten, Gobiöknen ...): White visar att detta egenartade kompositum, bröllopet mellan kelten och Orienten, inspirerar ett helt nomadiskt tänkande som sveper genom den engelska litteraturen, och konstituerar den amerikanska.63 Vi ser omedelbart farorna, de djupa tvetydigheter som innebor i detta projekt, som om varje ansträngning och varje skapande stod inför en möjlig skändlighet. För vad kan göras för att förhindra temat ”ras” att bli rasism, en dominant och allomfattande fascism, till aristokratism, eller en sekt och ett folklore, olika typer av mikro-fascismer? Och vad kan göras för att förhindra den orientaliska polen från att bli en fantasi som reaktiverar alla fascismer på ett annat sätt, och också alla folkloren, yoga, Zen och karate? Det är förvisso inte tillräckligt att resa för att undgå fantasin; och det är förvisso inte genom att åberopa ett förflutet, verkligt eller mytiskt som man undviker rasismen. Men återigen är kriterierna för distinktionerna enkla, oavsett vilka faktiska blandformer som fördunklat dem på en given nivå och i ett givet ögonblick. Stammen-rasen existerar bara på nivån av en förtryckt ras och i namn av det förtryck den lider under: det finns ingen ras annat än underlägsen, i minoritet, det finns ingen dominant ras, en ras definieras inte av renhet utan av den orenhet som den ges genom ett system av dominans. Bastarden och halvblodet är rasens sanna namn. Rimbaud har redan sagt det väsentliga: endast den kan åberopa rasen som säger: ”Jag har alltid tillhört en lägre ras [...] Jag är av lägre ras sedan evigheten [...] Här står jag nu på den bretagnska kusten [...] Jag är ett djur, en neger [...] Jag är av en avlägsen ras, mina förfäder var Nordbor”.64 På samma sätt som rasen inte är något som kan återupptäckas är Orienten inte något som kan imiteras: den finns bara i konstruktionen av ett slätt rum, på samma sätt som rasen bara finns i konstruktionen av en stam som befolkar och genomkorsar ett slätt rum. Allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.

AXIOM 2: Krigsmaskinen är nomadernas uppfinning (i så måtto som den står utanför Statsapparaten och är skild från den militära institutionen). Som sådan har krigsmaskinen tre aspekter, en rums-geografisk, en aritmetisk eller algebraisk, och en affektiv.

PROPOSITION 5: Den nomadiska existensen förverkligar med nödvändighet krigsmaskinens betingelser i rummet.

Nomaden har ett territorum, han följer de invanda stigarna, han går från en punkt till en annan, han är inte okunnig om dessa punkter (för vatten, boende, samling, etc). Men frågan är vad som i det nomadiska livet är princip och vad som bara är en konsekvens. Till att börja med är dessa punkter strikt underordnade vägarna, även om de bestämmer dem, vilket är tvärtemot vad som gäller för de bofasta. Vattenpunkten uppnås bara i syfte att lämnas, varje punkt är ett relä och existerar bara som ett sådant. En väg leder alltid mellan två punkter, men här har mellanrummet blivit det enda konsistenta, och det har såväl en egen autonomi som riktning. Nomadens liv är ett intermezzo. Till och med de olika elementen i hans boende tänks i termer av det trajektorium som ständigt sätter dem i rörelse.65 Nomaden är ingalunda samma sak som migranten; ty migranten förflyttar sig i princip från en punkt till en annan, även om den andra punkten är oviss, oförutsedd och illa lokaliserad. Men nomadens förflyttning från en punkt till en annan är bara ett faktum och en faktisk nödvändighet: i princip är punkter för honom reläer längs ett trajektorium. Nomader och migranter kan blandas på olika sätt, eller bilda ett gemensamt aggregat (till exempel hade de som anslöt sig till Muhammed vid Medina att välja mellan en nomadisk eller beduinsk trohetsed, eller att svära begira eller emigration).66 För det andra, även om det nomadiska trajektoriet kan följa spår eller invanda rutter, fyller det inte den sedentära vägens funktion som är att fördela ett slutet rum till människor, ge var och en en lott och reglera kommunikationen mellan lotterna. Det nomadiska trajektoriet gör det motsatta, det distribuerar människor (eller djur) i ett öppet rum som är obestämt och icke-kommunicerande. Nomos kom att beteckna lagen, men detta beror ursprungligen på att nomos var distribution, ett distributionssätt. Detta är en speciell typ av distribitution som inte delas upp i lotter utan sker i ett rum utan gränser eller inhägnader. Nomos är konsistensen hos en oskarp mängd, och i denna mening står det i motsats till lagen eller till polis såsom ett hinterland, en bergssluttning eller den obestämda terrängen runtom en stad (”varken nomos eller polis”).67 Därför, och detta är den tredje punkten, finns det en signifikativ skillnad mellan rummen: det sedentära rummet är räfflat av väggar, inhägnader och vägar mellan inhägnader, under det att det nomadiska rummet är slätt och endast markerat av ”drag” som suddas ut och förskjuts i trajektoriet. Till och med öknens lameller glider över varandra och producerar ett oefterhärmligt ljud. Nomaden distribuerar sig själv i ett slätt rum, han ockuperar, bebor och håller detta rum: detta är hans territoriella princip. Därför är det falskt att definiera nomaden via rörelse. Toynbee har i grunden rätt då han föreslår att nomaden tvärtom är den som inte rör sig. Under det att migranten lämnar bakom sig en miljö som blivit amorf eller fientlig är nomaden den som inte ger sig av, inte vill ge sig av, som håller fast vid det släta rummet som skogen lämnar efter sig då den drar sig undan och som uppfinner nomadismen som ett svar på denna utmaning.68 Givetvis rör sig nomaden, men i sittande ställning, och han sitter bara ned då han rör sig (beduinen som galopperar fram med knäna på sadeln, sittande på sina uppåtvända fotsulor, en ”balansens triumf”). Nomaden vet att vänta, han har oändligt tålamod. Orörlighet och hastighet, katatoni och anlopp, en ”stationär process”, stationen som process – dessa drag hos Kleist är eminent nomadiska. Därför är det nödvändigt att skilja på hastighet och rörelse: en rörelse kan vara snabb, men detta ger den inte hastighet; en hastighet kan vara ytterst låg och gränsa till orörlighet, ändå är den fortfarande hastighet. Rörelse är extensiv, hastighet är intensiv. Rörelse kännetecknar den relativa karaktären hos en kropp betraktad som ”en”, och som rör sig från punkt till punkt; hastighet konstituerar däremot den absoluta karaktären hos en kropp vars irreducibla delar (atomer) ockuperar eller fyller ett slätt rum likt en virvel, och som kan dyka upp på vilken som helst punkt. (Därför är det inte förvånande att man ofta hänvisat till andliga resor som företagits utan relativ rörelse, i intensitet, på stället: dessa är del av nomadismen.) Kort och gott kan vi stipulera att endast nomaden har absolut rörelse, eller med andra ord hastighet; virvelrörelsen eller rotationen är en väsentlig aspekt av hans krigsmaskin.

I denna mening har nomaden inga punkter, vägar eller landområden, även om det kan förefalla så. Om nomaden kan kallas den Deterritorialiserade par excellence är det just för att ingen reterritorialisering sker i efterhand, som hos migranten eller på något annat sätt som hos den bofaste (den bofastes relation till jorden förmedlas genom något annat, ett system av ägande, en Statsapparat ...). Hos nomaden är det tvärtom deterritorialiseringen som konstituerar relationen till jorden, och detta till den grad att nomaden reterritorialiseras på själva deterritorialiseringen. Det är jorden som deterritorialiserar sig själv, på så sätt att nomaden får ett territorium. Landet upphör att vara land och tenderar att helt enkelt bli mark eller underlag. Jorden deterritorialiseras inte i sina globala och relativa rörelser utan på specifika platser, på den plats där skogen drar sig tillbaka eller där stäppen eller öknen växer. [Pierre] Hubac har rätt när han säger att nomadismen kan förklaras mindre genom universella klimatförändringar (vilka i stället relaterar till migrationer) än genom ”avvikelser i lokala klimat”.69 Nomaden är där, på landet, varhelst ett slätt rum formas som gnager och tenderar att växa åt alla håll. Nomaden bebor dessa platser, han förblir på dem och han får dem att växa, ty det har visats att nomaden skapar öknen lika mycket som han själv skapas av den. Han är en deterritorialiseringsvektor. Han lägger öken till öken, stäpp till stäpp, genom en serie lokala operationer med ständigt växlande orientering och riktning.70 Sandöknen har inte bara oaser likt fixa punkter, utan också en rhizomatisk vegetation som är temporär och skiftar plats beroende på lokala regn vilka får resvägarna att skifta.71 Samma termer används för att beskriva öknar av is och av sand: det finns ingen linje som skiljer jord och himmel; det finns inga mellanliggande avstånd, inga perspektiv och konturer; och likväl finns en extraordinärt subtil topologi som inte beror på punkter eller objekt, utan på haecceiteter, på uppsättningar av relationer (vindar, vågor i snön eller sanden, sandens sång eller isens gnissel, bådas taktila kvaliteter); detta är ett taktilt eller snarare ”haptiskt” rum, ett sonort rum mycket mer än ett visuellt ...72 Riktningarnas variation och mångstämmighet är ett väsentligt drag hos de rhizomatiska, släta rummen, och de förändrar deras kartografi. Nomaden och det nomadiska rummet är lokaliserade och inte avgränsade. Det som är både begränsat och begränsande är det räfflade rummet, det relativt globala: det är begränsat i sina delar, vilka tillskrivs konstanta riktningar, orienteras i förhållande till varandra, är delbara via gränser och kan fogas samman; det begränsande (limes eller vägg, och inte längre gräns) är denna helhet i relation till de släta rum den ”innehåller”, vars tillväxt den bromsar eller förhindrar och som den begränsar eller förlägger utanför sig. Även när nomaden underkastas dess effekter tillhör han inte detta relativt globala där man går från en punkt till en annan, från en region till en annan. Snarare är han i ett lokalt absolut, ett absolut som manifesteras lokalt och frambringas i en serie lokala operationer med varierande orientering: öken, stäpp, is, hav.

Att få det absoluta att framträda på en speciell plats – är inte detta religionens själva kännemärke (om vi håller i minnet att framträdandets natur, och att legitimiteten, eller bristen därpå, hos de bilder som reproducerar den, är högst diskutabla)? Men religionens heliga plats är i grunden ett centrum som stöter bort det dunkla nomos. Det absoluta i religionen är väsentligen en inneslutande horisont, och om det absoluta uppträder på en speciell plats, gör det så i syfte att etablera ett solitt och stabilt centrum för det globala. De släta rummens (öknens, stäppens eller oceanens) inneslutande roll i monoteismen har ofta noterats. Kort och gott, religionen konverterar det absoluta. I denna mening är religionen en del av Statsapparaten (i dess båda former, ”bandet” och ”pakten eller alliansen”), även om den i sig har förmågan att lyfta upp denna modell till nivån av universalitet och konstituera ett absolut Imperium. Men för nomaden förhåller det sig helt annorlunda: platsen är inte avgränsad; det absoluta framträder inte på en speciell plats utan blir till en icke-begränsad plats; sammankopplingen av platsen och det absoluta sker inte genom en centrerad, orienterad globalisering eller universalisering utan i en oändlig succession av lokala operationer. Om vi begränsar oss till denna motsats, kan vi notera att nomaderna inte erbjuder någon gynnsam grogrund för religion; krigaren håller alltid på att förbryta sig mot prästen eller guden. Nomaderna har en vag, bokstavligen vagabonderande ”monoteism” och de nöjer sig med det och med sina ambulerande eldar. Det finns hos nomaderna en känsla för det absoluta, men en specifikt ateistisk sådan. De universalistiska religioner som har haft att göra med nomader – Moses, Muhammed, till och med kristendomen i fallet med det nestorianska kätteriet – har alltid stött på problem i detta avseende och de har tvingats kämpa mot vad de kallat en obstinat trolöshet. Dessa religioner är oskiljaktiga från en ständig och konstant orientering, från en imperial Rättsstat, till och med, och framför allt, i frånvaron av en Stat som sådan; de har understött ett bofasthetens ideal och riktat sig mera till migranterna än till nomaderna. Till och med det tidiga Islam föredrog hegira eller migration framför nomadism; det var genom vissa schismer (sådana som Khârijî-rörelsen) som de vann över de arabiska och berber-nomaderna.73

Det är emellertid inte uttömmande att upprätta en enkel motsats mellan dessa två perspektiv, religion och nomadism. Ty på den djupaste nivån av sin tendens att projicera en universell eller andlig Stat över ekumenet i dess helhet kännetecknas den monoteistiska religionen också av ambivalens och oklara gränszoner; den går också bortom Statens, till och med den imperialas, ideala gränser, och träder in i en mer oklar zon, något utanför Staterna där de har möjlighet att genomgå en specifik mutation eller adaption. Detta är religionen som ett element i krigsmaskinen och idén om det heliga kriget som en motor i denna maskin. Profeten, såsom motsatt kungens statliga och prästens religiösa person, indikerar de rörelser genom vilka religionen blir en krigsmaskin eller övergår till en sådan maskins sida. Det har ofta hävdats att Islam och profeten Muhammed genomförde en sådan omvändning av religionen och skapade en veritabel ”kåranda”: med Georges Batailles ord, ”det tidiga Islam, ett samhälle reducerat till ett militärföretag”.74 Detta är vad Västerlandet åberopat för att rättfärdiga sin antipati mot Islam. Likväl var korstågen ett egentligt kristet äventyr av just detta slag. Profeterna må fördöma nomadlivet; den religiösa krigsmaskinen må föredra migrationens rörelser och etablissemangets ideal; religionen i allmänhet må kompensera för sina specifika deterritorialiseringar med en andlig eller till och med fysisk reterritorialisering, vilken i fallet med det heliga kriget antar den välriktade karaktären av ett erövrande av heliga landområden vid världens centrum – men trots allt detta, när religionen upprättar en krigsmaskin så mobiliserar och frigör den en formidabel nomadisk kraft, en absolut deterritorialisering, den dubblerar migranten med en åtföljande nomad eller med den potentiella nomad migranten håller på att bli, och till sist vänder den sin dröm om en absolut Stat mot själva Statsformen.75 Och denna vändning är lika mycket en del av religionens ”väsen” som den tidigare drömmen. Korstågens historia kännetecknas av de mest överraskande riktningsförändringar: den fasta orienteringen mot de heliga landområdena som ett centrum att uppnå förefaller oftast bara vara en förevändning. Men det skulle vara fel att säga att egenintresset eller ekonomiska, kommersiella eller politiska faktorer fick korstågen att avvika från sitt egentliga syfte. Korstågets idé implicerar i sig denna variation av riktningar, att de bryts och förändras, och den besitter på ett inre sätt alla dessa faktorer eller variabler från det ögonblick då den förvandlar religionen till en krigsmaskin och samtidigt utnyttjar och frambringar en motsvarande nomadism.76 Den nödvändigt strikta skiljelinjen mellan bofasta, migranter och nomader utesluter inte faktiska blandningar; tvärtom gör den dem mer nödvändiga. Och det är omöjligt att tänka sig den generella process av sedentarisering som besegrade nomaderna utan att också föreställa sig de utbrott av lokal nomadism som förde iväg de bofasta och dubblerade migranterna (något som religionen i högsta grad kunde dra nytta av).

Det släta eller nomadiska rummet ligger mellan två räfflade rum: skogen med dess gravitationsvertikaler och agrikulturen med dess rutnät och generaliserade paralleller, dess oberoende trädstrukturer och dess sätt att utvinna trä ur skogen. Men att det släta rummet ligger ”mellan” betyder också att det kontrolleras av dessa två flanker, vilka begränsar det, motsätter sig dess utveckling och tillskriver den en så kommunikativ roll som bara är möjligt; eller också innebär det att det vänder sig mot dem, gnager på skogen på ena sidan och tränger in på den odlade marken på den andra, att det hävdar en icke-kommunikativ eller divergerande kraft, likt en ”kil” som slås in. Nomaderna vänder sig först mot skogs- och bergsfolket, sedan ger de sig på bönderna. Vad vi har här ser ut som Statsformens baksida eller utsida – men i vilken mening? Såsom globalt och relativt implicerar detta rum en viss mängd komponenter: att skogen röjs för att skapa fält; att rutnät skapas för odling; att djurhållningen underkastas odlingsarbetet och den sedentära matproduktionen; handel baserad på en konstellation av kommunikationer land-stad (polis-nomos). När historiker undersöker varför Västerlandet vann över Orienten nämner de primärt följande karakteristika, vilka i allmänhet är till Orientens nackdel: skogsavverkning snarare än röjning i syfte att plantera, vilket gör det extremt svårt att utvinna eller ens finna trä: odling av typen ”risfält och trädgård” snarare än trädstrukturer och fält; djuruppfödning som för det mesta sker utanför de bofastas kontroll, med resultatet att de inte kunde ha djuret som kraftkälla och kom att lida brist på animalisk föda; en låg grad av kommunikation mellan stad och land, vilket gjorde handeln mycket mindre flexibel.77 Slutsatsen är inte att Statsformen saknas i Orienten. Tvärtom behövs en ännu mer rigid instans för att hålla kvar och förena de olika elementen, vilka är underkastade flyktvektorer. Stater är alltid komponerade på samma sätt; om det finns något sant i Hegels politiska filosofi, så är det att ”varje Stat i sig bär sin existens väsentliga moment”. Staten består inte bara av människor utan också av skogar, fält och trädgårdar, djur och varor. Det finns en enhet i alla Staters komposition, men de har inte samma utveckling eller organisation. I Orienten är delarna mycket mer skilda åt och splittrade, vilket nödvändiggör en stor oföränderlig Form som håller dem samman: ”despotiska formationer”, asiatiska eller afrikanska, skakade av ständiga revolter, av secessioner och dynastiska förändringar, vilka likväl inte påverkar den oföränderliga Formen. I Västerlandet möjliggör å andra sidan komponenternas sammanlänkning att Statsformen kan förändras genom revolution. Det är sant att själva idén om revolution är tvetydig; den är västerländsk i så måtto som den relaterar till transformationen av Staten, österländsk i så måtto den syftar till att förstöra eller avskaffa Staten.78 De stora imperierna i Orienten, Afrika och Amerika ställs inför stora och vidöppna släta rum som tränger in i dem och vidmakthåller glappet mellan deras komponenter (nomos blir landsbygd, landsbygden kommunicerar inte med staden, storskalig djuruppfödning tas om hand av nomader, etc): den orientaliska Staten står i direkt konflikt med en nomadisk krigsmaskin. Denna krigsmaskin kan återgå till integrationens väg, så att den bara opererar via revolt och dynastiska förändringar; likväl är det krigsmaskinen, och just såsom nomadisk, som uppfinner såväl den abolitionistiska drömmen som verkligheten. Västerländska Stater är mycket mer skyddade i sina räfflade rum, och följaktligen har de också ett mer fritt sätt att hålla samman sina komponenter; de konfronterar bara nomaderna indirekt, genom de migrationer nomaderna utlöser eller vars form de antar.79

En av Statens grundläggande uppgifter är att räffla det rum över vilket den regerar eller att använda släta rum som kommunikationsinstrument i det räfflade rummets tjänst. Det är en vital angelägenhet för varje Stat att inte bara besegra nomadismen, utan också kontrollera migrationer, och mer allmänt etablera en zon av rättigheter över ett helt ”yttre”, över alla de flöden som genomkorsar ekumenet. Efter bästa förmåga strävar Staten efter att fånga in flöden av alla typer, populationer, varor eller handel, pengar eller kapital, etc. Det finns fortfarande ett behov av fixerade vägar med väldefinierade riktningar, vilka begränsar hastighet, reglerar cirkulationen, relativiserar rörelsen och i detalj mäter upp subjektens och objektens relativa rörelser. Detta är varför Paul Virilios hypotes är viktig när han visar att ”Statens politiska makt är polis, polis, det vill säga styrning av det offentliga vägnätet”, och att ” stadens portar, dess skatteuppbörder och tullar, är barriärer, filter för massornas fluiditet, mot de migratoriska hoparnas penetrationskraft”, mot människor, djur och varor.80 Gravitet, gravitas, detta är Statens väsen. Detta betyder ingalunda att Staten inte skulle känna hastigheten; men den kräver att rörelsen, till och med den allra snabbaste, upphör att vara ett absolut tillstånd hos en rörlig kropp i ett slätt rum, och i stället övergår till en relativ karakteristik hos en ”rörd kropp” som förflyttar sig från en punkt till en annan i ett räfflat rum. I denna mening är Staten ständigt sysselsatt med att ta isär, sammanfoga och transformera rörelser, eller reglera hastighet. Staten som övervakare, omvandlare eller vägväxlare; man kan erinra sig ingenjörens roll i detta sammanhang. Hastighet och absolut rörelse saknar inte lagar, men dessa lagar tillhör nomos, det släta rum i vilket nomos utbreds, de tillhör den krigsmaskin som befolkar detta rum. Om nomaderna bildade krigsmaskinen så var det genom att uppfinna den absoluta hastigheten, genom att vara ”synonyma” med hastigheten. Och varje gång som en operation riktas mot Staten – olydnad, upplopp, gerillakrig eller en revolutionär handling – kan man säga att krigsmaskinen har återuppstått, att en ny nomadisk potential har uppträtt, åtföljd av ett återskapande av ett slätt rum eller ett sätt att vara i rummet som om det vore slätt (Virilio diskuterar upploppets vikt, och det revolutionära temat att ”behärska gatan”). Det är i denna mening som Statens svar mot allt som hotar att gå bortom den består i att räffla rummet. Staten bemäktigar sig inte krigmaskinen utan att ge även den formen av relativ rörelse: detta var fallet med fortet som modell för reglering av rörelse, fortet som var just det hinder nomaderna stötte mot, det skär eller den parad mot vilka den absoluta virvelrörelsen bröts. När Staten omvänt misslyckas med att räffla sitt inre eller angränsande rum antar med nödvändighet de flöden som genomkorsar den karaktären av en krigsmaskin riktad mot den, och som tar plats i ett fientligt eller rebelliskt slätt rum (även om andra Stater kan lyckas smyga in sina räfflingar). Det var vad som skedde i Kina: mot slutet av 1300-talet, trots sin höga teknologiska nivå vad gäller skepp och navigation, vänder Kina ryggen åt sitt stora marina territorium och ser sina kommersiella flöden byta riktning och alliera sig med pirater; landet kunde inte reagera annat än via en orörlighetens politik, med massiva handelsinskränkningar, vilket bara förstärkte sambandet mellan handeln och krigsmaskinen.81

Situationen är emellertid mycket mer förvirrande än vad vi hittills låtit förstå. Havet är kanske det främsta bland de släta rummen, den hydrauliska modellen par excellence. Men av alla släta rum var också havet det första man försökte räffla och göra beroende av landet med dess fixerade rutter, konstanta riktningar och relativa rörelser, med en hel kontradynamik av kanaler och ledningar. Ett av skälen till Västerlandets hegemoni var dess Statsapparaters förmåga att räffla havet genom att kombinera Nordens och Medelhavsländernas teknologier och genom att annektera Atlanten. Men detta företag ledde till det mest oväntade av resultat: mångfaldigandet av relativa rörelser, intensifieringen av relativa hastigheter i det räfflade rummet återskapade till sist ett slätt rum och en absolut rörelse. Som Virilio understryker blev havet platsen för en fleet in being, där man inte längre går från en punkt till en annan utan snarare behärskar rummet med utgångspunkt i varje punkt: i stället för att räffla rummet ockuperar man det med en deterritorialiseringsvektor i ständig rörelse. Denna moderna strategi överfördes från havet till luften såsom det nya släta rummet, men också till hela Jorden betraktad som en öken eller ett hav. Som omvandlare och infångare relativiserar Staten inte bara rörelse, den återskapar också absolut rörelse. Den går inte bara från det släta till det räfflade, den återskapar det släta rummet, den återinför det släta som en följd av det räfflade. Förvisso beledsagar denna nya nomadism en världsomspännande krigsmaskin som överskrider Statsapparaten och går över i energi-, militärindustriella och multinationella komplex. Vi säger detta för att påminna om att det släta rummet och exterioritetsformen inte har någon oavvislig revolutionär kallelse, utan drastiskt skiftar innebörd beroende på vilka interaktioner de ingår i och på de konkreta betingelser under vilka de etableras (t. ex. det sätt på vilket det totala kriget och det folkliga kriget, och till och med gerillakriget, lånar varandras metoder).82

PROPOSITION 6: Den nomadiska existensen implicerar med nödvändighet de numeriska elementen i en krigsmaskin.

Tiotal, hundratal, tusental, myriader: alla arméer behåller dessa grupperingar i decimaler, till den grad att man då de påträffas kan vara viss om att stå inför en militär organisation. Är inte detta det sätt på vilket armén deterritorialiserar sina soldater? En armé består av enheter, kompanier och divisioner. Numren kan variera i funktion och kombination, de kan inträda i helt olika strategier, men det finns alltid ett samband mellan Numret och krigsmaskinen. Det är inte en fråga om kvantitet utan om organisation eller komposition. När Staten skapar arméer applicerar den alltid denna princip för numerisk organisation; men vad den gör är bara att anta denna metod, samtidigt som den övertar krigsmaskinen. Ty en så speciell idé – den numeriska organisationen av människor – kom först från nomaderna. Det var hyksos, ett erövrande nomadfolk, som förde den till Egypten; och när Moses applicerade den på sitt folk under uttåget var det på inrådan av sin svärson, Jetro från Kanaan, och det gjordes på så sätt att en krigsmaskin bildades, vars element beskrivs i Fjärde Moseboken (Numerus). Nomos är i grunden något numeriskt, aritmetiskt. När den grekiska geometrismen kontrasteras mot den indo-arabiska aritmetismen framgår att den senare implicerar ett nomos som står mot logos: inte på grund av att nomaderna skulle ”syssla med” aritmetik och algebra utan för att aritmetik och algebra växte fram i en värld med ett starkt nomadiskt inslag.

Ända tills nu har vi känt tre typer av organisation av människor: släktskapsmässig, territoriell och numerisk.83 Släktskapsorganisationen tillåter oss att definiera de så kallade primitiva samhällena. Klanens släktskap är väsentligen segment i rörelse; de smälter samman och splittras upp, och varierar beroende på vilken anfader som tas i anspråk, på uppgiften och omständigheterna. Givetvis spelar nummer en viktig roll i att bestämma släktskap eller i att etablera nya släktskap. Samma sak gäller jorden, eftersom en klansegmentaritet dubbleras av en stamsegmentaritet. Jorden är framför allt den materia på vilken släktskapens dynamik skrivs in, och numret är ett redskap för denna inskription: släktskapen skrivs på jorden med numret, vilket skapar en typ av ”geodesi”. Allt förändras med Statssamhällena: det sägs ofta att den territoriella principen blir dominant. Man kunde också tala om deterritorialisering, eftersom jorden blir ett objekt i stället för ett aktivt materiellt element i kombination med släktskapet. Egendomen är just den deterritorialiserade relationen mellan den mänskliga tillvaron och jorden: detta gäller oavsett om egendomen är en tillhörighet till Staten som läggs över det konstanta ägande som tillkommer en släktgemenskap eller om den är en privategendom som tillhör individer som bildar en ny gemenskap. I båda fallen (i enlighet med Statens två poler) ersätts geodesin med en överkodning av jorden. Givetvis förblir släktskapsrelationer viktiga och numren får sin egen betydelse. Men vad som träder i förgrunden är en ”territorial” organisation, i den meningen att alla segment, oavsett om det rör sig om släktskap, land eller nummer, tas upp i ett astronomiskt rum eller en geometrisk extension som överkodar dem. Detta sker förvisso inte på samma sätt i den arkaiska imperiala Staten som i de moderna Staterna. Den arkaiska Staten innefattar ett spatium med en höjdpunkt, ett differentierat rum med djup och nivåer, under det att de moderna Staterna (med början i den grekiska stadsstaten) utvecklar ett homogent extensio med ett immanent centrum, delbara homologa delar och symmetriska och reversibla relationer. Dessa två modeller, den astronomiska och den geometriska, kan förvisso vara tätt sammanflätade; men till och med när de antas föreligga i ren form medför båda att släktskapen och numren underkastas en metrisk makt, sådan som den uppträder antingen i det imperiala spatium eller i det politiska extensio.84 Aritmetik och nummer har alltid spelat en avgörande roll i Statsapparaten: detta är fallet till och med i den imperiala byråkratin och dess tre sammanlänkade operationer, folkräkning, valcensus och val. Detta gäller än mer för de moderna Statsformerna, vilka för sin utveckling begagnade sig av alla kalkyleringstekniker som dök upp på gränsen mellan matematiken och den sociala teknologin (det finns en hel social kalkyl som grundval för den politiska ekonomin, demografin, arbetets organisation, etc). Detta aritmetiska element i Staten erhöll sin speciella effektivitet när det gällde att behandla allehanda typer av material: primära material (råmaterial), de sekundära material som är bearbetade objekt, eller de yttersta material som utgörs av den mänskliga populationen. Alltså har talet alltid tjänat till att behärska materien, att kontrollera dess variationer och rörelser, att underkasta den Statens rumstidsliga ramverk – antingen det imperiala spatium, eller det moderna extensio.85 Staten har en territorial princip eller en princip för deterritorialisering som länkar numren till metriska storheter (om vi beaktar de alltmer komplexa metriker som utför överkodningen). Vi tror inte att betingelserna för numrets självständighet eller autonomi kan återfinnas i Staten även om alla faktorerna i dess utveckling finns där.

Det numrerande Numret, det vill säga den autonoma aritmetiska organisationen, implicerar varken en högre grad av abstraktion eller stora kvantiteter. Det relaterar bara till de möjlighetsbetingelser som skapats av nomadismen och till de betingelser för verkställande som utgörs av krigsmaskinen. Det är i Statens arméer som problemet med att behandla stora kvantiteter uppstår i relation till andra materier, under det att krigsmaskinen opererar med små kvantiteter som den behandlar med numrerande nummer. Dessa nummer uppträder så snart man distribuerar något i rummet i stället för att dela upp rummet och distribuera rummet självt. Numret blir ett subjekt. Numrets oberoende i förhållande till rummet är inte resultat av en abstraktion, utan av det släta rummets natur, vilket ockuperas utan att själv räknas. Numret är inte längre ett sätt att räkna eller att mäta, utan ett sätt att röra sig: det är numret själv som rör sig genom det släta rummet. Otvivelaktigt har det släta rummet sin geometri: men som vi sett är det en mindre, operativ geometri, en dragets geometri. Ju mer oberoende rummet är av en metrik, desto mer oberoende är numret av rummet. Geometri såsom kunglig vetenskap har föga användning av krigsmaskinen (dess enda användning är i Statsarméer och för sedentär fortifikation, men den driver generalerna in i allvarliga nederlag).86 Numret blir en princip närhelst det ockuperar ett slätt rum och träder in i det som ett subjekt i stället för att mäta ett räfflat rum. Numret är den rörliga ockuperande kroppen, det rörliga i det släta rummet, i motsats till det orörligas geometri i det räfflade rummet. Den nomadiska numeriska enheten är den ambulerande elden och inte tältet, vilket fortfarande är alltför orörligt: ”Elden vinner över jurtan”. Det numrerande numret är inte längre underkastat metriska bestämningar eller geometriska dimensioner, utan har bara en dynamisk relation till geografiska riktningar: det är ett riktningsnummer, inte eller dimensionalt eller metriskt nummer. Den nomadiska organisationen är oupplösligen aritmetisk och riktningsbaserad; det finns kvantiteter överallt, tiotal, hundratal, riktningar överallt, vänster, höger: den numeriske hövdingen är också hövding över höger och vänster.87 Det numrerande numret är rytmiskt och inte harmoniskt. Det är inte relaterat till takt eller mått: det är bara i Statens arméer, av skäl som har att göra med disciplin och uppvisning, som man går i takt; den autonoma numeriska organisationen finner sin mening annorstädes, varhelst det blir nödvändigt att etablera en förflyttningsordning på stäppen eller i öknen – där skogsfolkets släktskap och Statens figurer förlorar sin relevans. ”Han gick med den slumpartade gång som alstrade endast de ljud som var naturliga i öknen. Inget i hans gång skulle indikera att mänskligt kött förflyttade sig. Det var ett sätt att gå så djupt rotat i honom att han inte behövde tänka på det. Fötterna gick av sig själva, utan någon urskiljbar rytm.”88 I krigsmaskinen och den nomadiska existensen är numret inte längre numrerat, utan blir ett Chiffer, och det är i denna kapacitet som det bildar en ”kåranda” och uppfinner hemligheten och allt som följer av den (strategi, spionage, krigslister, bakhåll, diplomati, etc).

En rörligt, autonomt, riktningsbaserat, rytmiskt, chiffrerat numrerande nummer: krigsmaskinen är likt en nödvändig konsekvens av den nomadiska organisationen (Moses erfor detta, med alla dess konsekvenser). Vissa är i dag alltför snara att kritisera denna numeriska organisation och avvisa den som ett militär- eller till och med koncentrationslägersamhälle där människor inte är något annat än deterritorialiserade ”nummer”. Men detta är falskt. De olika fasorna är utbytbara, och den numeriska organisationen av människor är ingalunda grymmare än den släktskapsmässiga eller Statliga. Att behandla folk som nummer är inte nödvändigtvis värre än att behandla det som träd att tukta eller som geometriska figurer att snitta ut och modellera. Dessutom är användningen av numret som ordningstal [numéro], som ett statistiskt element, något som tillhör Statens numrerade nummer och inte till det numrerande numret. Och koncentrationslägrens värld opererar lika mycket via släktskap och territorier som via numrering. Frågan handlar inte om gott eller ont, utan om specificitet. Den numeriska organisationens specificitet härrör från den nomadiska existensformen och från krigsmaskinens funktion. Det numrerande numret är skilt både från släktskapens koder och Statens överkodning. Å ena sidan utväljer och utvinner den aritmetiska kompositionen ur släktskaperna de element som inträder i nomadismen och krigsmaskinen, å andra sidan riktar den dem mot Statsapparaten, den ställer en maskin och en existens mot Statsapparaten, bildar en deterritorialisering som genomlöper såväl släktskapens territorier som Statens territorialitet och deterritorialitet.

Det första kännetecknet hos det numrerande, nomadiska eller krigiska numret är att det alltid är komplext, det vill säga artikulerat. Varje gång ett komplex av nummer. Det är just av detta skäl som det ingalunda implicerar stora, homogena kvantiteter, som är fallet med Statsnummer eller det numrerade numret, utan snarare producerar sina effekter av oöverskådlighet genom en subtil artikulation, med andra ord genom sin distribution av heterogenitet i ett fritt rum. Inte ens Statsarméer kan släppa denna princip då de hanterar stora nummer (trots dominansen av ”basen” 10). Den romerska legionen var ett nummer sammansatt av nummer, artikulerat på så sätt att segmenten blev rörliga och figurerna geometriska, föränderliga och baserade på transformation. Det komplexa eller artikulerade numret innefattar inte bara människor utan också med nödvändighet vapen, djur och fordon. Den aritmetiska basenheten är därför en sammansatt enhet: till exempel människa-häst-båge, 1 x 1 x 1, enligt den formel som ledde skyterna till deras triumf; och denna formel blir mer komplicerad i så måtto som vissa ”vapen” sammanfogar och artikulerar flera människor och djur, som i fallet med vagnen med två hästar och två människor, en som kör och en som kastar, 2 x 2 x 2 = 1; eller i fallet med den berömda skölden med två handtag från hoplit-reformen, som länkade samman mänskliga kedjor. Hur liten enheten än är, är den artikulerad. Det numrerande numret har alltid flera baser på en gång. Man måste också beakta aritmetiska relationer som är externa men ändå innefattas i numret, och vilka uttrycker proportionen av kombattanter i en släkt eller en stam, den roll som spelas av reserver och lager, underhåll av människor, saker och djur. Logistik är den konst som rör dessa externa relationer, vilka är del av krigsmaskinen lika mycket som strategins interna relationer, med andra ord kampenheternas komposition i relation till varandra. Tillsammans utgör de två vetenskapen om artikulationen av krigets nummer. Varje sammansättning har denna strategiska och logistiska aspekt.

Men det numrerande numret har en annan och mer hemlig karakteristik. Överallt uppvisar krigsmaskinen en egenartad process av aritmetisk replikation eller fördubbling, som om den opererade längs två icke-symmetriska och icke likvärdiga linjer. Å ena sidan organiseras släktleden eller stammarna numeriskt; den numeriska kompositionen läggs över släktleden för att få den nya principen att dominera. Men å andra sidan och på samma gång, lyfts människor ur varje släktled för att bilda en speciell numerisk kropp. Det är som om den nya numeriska kompositionen av en släktleds-kropp inte kunde lyckas utan att själv bilda en egen numerisk kropp. Vi tror inte att detta är en tillfällighet, utan en väsentlig beståndsdel i krigsmaskinen, en operation som betingar numrets autonomi: kroppens nummer måste som korrelat ha en numrets kropp, numret måste dubbleras enligt två komplementära operationer. Den sociala kroppen numreras inte om inte numret bildar en speciell kropp. När Djingis Khan genomför sin stora komposition av stäppen organiserar han släktskapen numeriskt och kombattanterna i varje släktled under siffror och chefer (grupper av tio med dekurioner, grupper av hundra med centurioner, grupper av tusen med kiliarker). Men från varje aritmetiserat släktskap lyfte han också ut människor som utgjorde hans personliga garde, det vill säga en dynamisk formation av staber, kommissarier, budbärare och diplomater (”antrustioner”).89 Dessa båda hänger samman: en dubbel deterritorialisering, där den andra är starkast. När Moses genomförde sin stora komposition av öknen, där han med nödvändighet var mer påverkad av nomaderna än av Jahve, räknade och organiserade han numeriskt varje stam; men han införde också en lag enligt vilken den förstfödde i varje stam vid denna tid tillhörde Jahve; och då de förstfödda uppenbarligen var alltför unga, överfördes deras roll i Numret till en speciell stam, leviterna, som gav numret en speciell kropp och vaktade arken; och då leviterna var färre än de förstfödda i alla stammarna, måste dessa överskjutande förstfödda köpas tillbaka av stammarna genom en skatt (och detta leder oss tillbaka till en av logistikens grundläggande aspekter). Krigsmaskinen kunde inte fungera utan denna dubbla serie: det fordras att den numeriska kompositionen ersätter den släktskapsbaserade organisationen, men också att den avvärjer Statens terrritoriella organisation. Det är via denna dubbla serie som krigsmaskinens makt definieras: makten beror inte längre på segment och centrum och på den eventuella resonansen mellan centrum och överkodningen av segmenten, utan på dessa inre relationer i Numret, oberoende av kvantitet. Detta ger upphov till spänningar och maktkamper: mellan Moses stammar och leviterna, mellan Djingis Khans ”noyaner” och ”antrustioner”. Detta beror inte bara på att släktleden protesterar i syfte att återta sin forna autonomi, och det är inte heller ett föregripande av en kamp om Statsapparaten: det är den specifika spänningen i krigsmaskinen, i dess speciella makt, och i den speciella begränsningen av ”hövdingens” makt.

Den numeriska kompositionen eller det numrerande numret implicerar alltså flera operationer: aritmetisering av de givna mängderna (släktled); återförening av de utvunna underavdelningarna (bildande av tiotal, hundratal, etc); bildande genom substitution av en annan mängd som korresponderar mot den återförenade mängden (specialkåren). Det är denna sista operation där nomaderna visar störst variation och originalitet. Samma sak finns i Statsarméerna när krigsmaskinen övertas av Staten. Om aritmetiseringen av den sociala kroppen som sitt korrelat har bildandet av en speciell och distinkt kropp som själv är aritmetisk, kan man bilda denna speciella kropp på flera sätt: 1) med en privilegierad stam eller släkt, vars dominans därigenom får en ny innebörd (fallet Moses och leviterna); 2) med representanter för varje släkt som därigenom också fungerar som gisslan (de förstfödda: det skulle vara det asiatiska fallet, hos Djingis Khan); 3 ) med ett helt annat element beläget utanför det egna samhället, slavar, främlingar eller de med annan religion (vilket redan var fallet i saxarnas välde där kungen satte samman sin specialkår med frankiska slavar; men framför allt i Islam, som till och med har gett upphov till den sociologisk kategorin ”militärt slaveri”: mameluckerna i Egypten, slavar som ursprungligen kom från stäppen eller Kaukasus och köptes som barn av sultanen, eller de ottomanska janissarerna, vilka härrörde från kristna samhällen).90

Är inte detta ursprunget till ett viktigt tema, ”nomaderna som barnarövare”? I det sista fallet ser man tydligt hur specialkåren instiftas som det yttersta maktelementet i krigsmaskinen. Detta beror på att krigsmaskinen och den nomadiska existensen har behov av att avvärja två saker på en gång: återgången till de aristokratiska släktskapsrelationerna och till en formation av imperiala funktionärer. Vad som rör till allt, är att Staten själv ofta har använt slavar som högre funktionärer: vi ser att skälen till detta har skiftat och att dessa två tendenser har förenats i arméerna, men likväl från två olika utgångspunkter. Ty slavarnas, främlingarnas och fångarnas makt i en krigsmaskin med nomadiskt ursprung är i grunden skild från de aristokratiska släkternas och även från funktionärernas och byråkraternas. De är ”kommissarier”, emissarier, diplomater, spioner, strateger och logistiker, ibland smeder. Detta kan inte förklaras som en ”sultanens nyck”. Tvärtom förklaras möjligheten till en sådan nyck hos krigschefen genom existensen och den objektiva nödvändigheten av denna speciella, numeriska kår, av detta Chiffer som bara gäller genom nomos. Hos krigsmaskinen som sådan finns på en gång en deterritorialisering och en tillblivelse: specialkåren, och framför allt slaven – den otrogne – främlingen, är den som blir soldat och troende, samtidigt som han förblir deterritorialiserad i relation till släkterna och till Staten. Han måste vara född otrogen för att kunna bli troende, han måste vara född slav för att bli soldat. Det krävs skolor och speciella institutioner: detta är en uppfinning av krigsmaskinen som Staterna ständigt utnyttjar för sina syften så att den till sist blir oigenkännlig, eller också restituerar i en byråkratisk stabsform, eller i en teknokratisk form av specialkårer, eller i olika typer av ”kåranda” som tjänar staten lika mycket som de motstår den, eller i form av de kommissarier som dubblerar Staten lika mycket som de tjänar den.

Det är sant att nomaderna inte har någon historia, de har bara en geografi. Och nomaderna besegrades så fullständigt att historien kom att bli liktydig med Staternas triumf. Detta har gett upphov till en generaliserad kritik som frånkände nomaderna varje uppfinning, teknologisk eller metallurgisk, politisk eller metafysisk. Vare sig de är borgerliga eller sovjetiska (Grousset och Vladimirtsov), har historikerna betraktat nomaderna som en underutvecklad grupp som inte förstår något, varken den teknik inför vilken de förblir likgiltiga, eller den odlingskultur, de städer och Stater som de förstör eller erövrar. Det är svårt att se hur nomaderna skulle ha kunnat vinna några krig om de inte haft en utvecklad metallurgi: idén att nomaderna skulle ha fått sina tekniska vapen och sina politiska råd från överlöpare från den imperiala Staten är trots allt osannolik. Det är också svårt att se hur nomaderna skulle ha kunnat försöka förstöra städer och Stater om det inte skedde genom en nomadisk organisation och en krigsmaskin som inte definierades av okunnighet utan av deras positiva karaktär, deras specifika rum, deras specifika komposition, som bröt med släktskapsrelationerna och höll Statsformen på avstånd. Historien har ständigt nedvärderat nomaderna. Man har försökt att applicera en egentligt militär kategori (”den militära demokratin”) på krigsmaskinen och en egentligt sedentär kategori (”feodalism”) på nomadismen. Men dessa två hypoteser förutsätter en territorial princip: antingen att en imperial Stat övertar krigsmaskinen och fördelar jorden bland krigare (cleroi eller falska förläningar) eller att privategendomen själv upprättar relationer av avhängighet mellan sina ägare, vilka utgör armén (verkliga förläningar och vasaller).91 I bägge fallen underkastas numret en fiskal och immobil organisation, såväl för att ge upphov till landområden som kan avträdas eller har avträtts som för att fixera de skatter som förmånstagarna själva är skyldiga. Tvivelsutan behandlar den nomadiska organisationen och krigsmaskinen dessa problem, både vad gäller jorden och skatten, där de nomadiska krigarna gör stora uppfinningar, oavsett vad som har sagts om dem. Men de uppfinner en mobil territorialitet och fiskalitet som vittnar om den numeriska principens autonomi: systemen kan blandas och kombineras, men det specifika med nomadsystemet är att det underkastar jorden nummer som förflyttas och fördelas och underkastar beskattningen interna relationer i dessa nummer (till exempel, redan hos Moses kommer skatten in i förhållandet mellan de numeriska kropparna och numrets speciella kropp). Kort och gott, den militära demokratin och feodalismen förklarar inte nomadernas numeriska komposition utan vittnar snarare om vad som återstår av den i sedentära regimer.

PROPOSITION 7: Den nomadiska existensen har krigsmaskinens vapen som sina ”affekter”.

Man kan alltid skilja mellan vapen och verktyg på basis av deras användning (att förstöra människor eller att producera nyttigheter). Men om denna yttre distinktion förklarar vissa sekundära adaptioner av ett tekniskt objekt, omöjliggör den likväl inte att dessa grupper kan övergå i varandra, så att det kan vara mycket svårt att finna en inre skillnad mellan vapen och verktyg. Slaginstrument, såsom Leroi-Gourhan har definierat dem, finns på båda sidor. ”Det är troligt att agrikulturella instrument och vapen för krig under långa perioder förblev identiska”.92 Man har kunnat tala om ett ”ekosystem” som inte bara befinner sig vid ursprunget och i vilket arbetsverktygen och krigsvapnen utväxlar sina egenskaper: det förefaller som om de alla genomkorsas av ett och samma maskiniska fylum.93 Och likväl förefaller det oss som om det finns flera interna skillnader, även om de inte är inre, det vill säga logiska och begreppsliga, och även om de förblir ungefärliga. Som ett första närmevärde har vapnen en privilegierad relation till projektionen. Allt som kastar eller kastas är först och främst ett vapen, och det framdrivande är det väsentliga momentet. Vapnet är ballistiskt; själva begreppet ”problem” relaterar till krigsmaskinen.94 Ju mer projektionsmekanismer ett verktyg har, desto mer fungerar det som ett vapen, potientellt eller helt enkelt metaforiskt. Dessutom kompenserar verktygen ständigt för de projektiva egenskaper de har, eller anpassar dem till andra syften. Kastvapnen är förvisso bara en typ av vapen bland andra; men till och med handvapnen kräver en annan användning av handen och armen än verktygen, en projektiv användning som framgår tydligt av kampsporterna. Verktyget är däremot mycket mer introceptivt och introjektivt: det förbereder en materia över avstånd för att upprätta ett jämviktstillstånd eller för att anpassa den till en form av interioritet. I båda fallen rör det sig om verkan över avstånd, i ena fallet centrifugal, i det andra fallet centripetal. Man kunde också säga att verktyget står inför olika motstånd som det övervinner eller utnyttjar, under det att vapnet står inför motattacker som det undviker eller uppfinner (motattacken är den faktor som krigsmaskinen uppfinner eller utlöser i så måtto som den inte reduceras till en kvantitativ rivalitet eller en defensiv parad).

För det andra har vapnen och verktyget inte ”till sin tendens” (approximativt) samma relation till rörelsen och hastigheten. Paul Virilio har givit ännu ett väsentligt bidrag då han lyfte fram denna komplementaritet mellan vapen och hastighet: vapnet uppfinner hastigheten eller också uppfinner upptäckten av hastigheten vapnet (och därav vapnets projektiva karaktär). Krigsmaskinen lösgör en specifik hastighetsvektor som kräver ett eget namn som inte bara rör förstörelseförmågan, en ”dromokrati” (= nomos).95 Detta har flera fördelar, bland annat genom att det visar på en ny distinktion mellan jakten och kriget. Ty det är inte bara säkert att kriget inte härrör från jakten, utan också att jakten inte privilegierar vapen; antingen utvecklades kriget i en sfär där vapen och verktyg inte är skilda åt, där de är konvertibla, eller också utnyttjar det vapen som redan särskilts och konstituerats. Som Virilio säger, uppträder inte kriget då människan relaterar till människan som jägaren till bytet, utan tvärtom då hon infångar kraften hos det det jagade djuret, och därmed inträder i en helt annan relation, som är krigets (fiende och inte byte). Det är alltså inte förvånande att krigsmaskinen uppfanns av nomader som också födde upp djur: djuruppfödning och dressyr är inte samma sak som den primitiva jakten eller de bofastas domesticering, utan just upptäckten av ett projektivt och projektilt system. I stället för att operera med våld i varje steg eller att utgöra ett våld ”en gång för alla” instiftar krigsmaskinen tillsammans med uppfödningen och dressyren en våldets hela ekonomi, det vill säga ett sätt att göra maskinen hållbar och till och med obegränsad. ”Utgjutandet av blod, det omedelbara avlivandet, är motsatt en obegränsad användning av våld, det vill säga en ekonomi [...] Våldets ekonomi baseras inte på jägaren i djuruppfödaren, utan på det jagade djuret. I ritten bevarar man den kinetiska energin, hästens hastighet, och inte längre dess protein (en motor, och inte längre kött). [...] Under det att jägaren i jakten syftar till att hejda det vilda djurets rörelse genom systematisk slakt, bevarar uppfödaren den, och tack vare dressyren kan ryttaren förenas med denna rörelse, rikta och accelerera den.” Den teknologiska motorn kommer att utveckla denna tendens, men ”ritten är krigarens första projektor, hans första vapensystem”.96 Därav djurblivandet i krigsmaskinen. Betyder detta att krigsmaskinen inte existerar före ritten och kavalleriet? Detta är inte vad det handlar om. Poängen är att krigsmaskinen utlöser en Hastighetsvektor som nu blir en fri och oberoende variabel, vilket inte sker i jakten där hastigheten först och främst relaterar till det jagade djuret. Det är möjligt att denna anloppets vektor kan utlösas i ett infanteri som inte begagnar sig av ritt; ritt kan också förekomma som transport- eller förflyttningsmedel, vilka inte har något att göra med den fria vektorn. Likväl lånar krigaren från djuret idén om en ”motor” snarare än modellen ”byte”. Han generaliserar inte idén om byte genom att applicera den på fienden, han abstraherar idén om en motor genom att applicera den på sig själv.

Två invändningar uppträder genast. Den första gäller att krigsmaskinen innefattar lika mycket tyngd och gravitet som hastighet (distinktionen mellan det tunga och det lätta, asymmetrin mellan försvar och attack, motsatsen mellan vila och anspänning). Men det skulle vara lätt att påvisa att fenomen av ”förhalning”, och till och med orörlighet och katatoni, vilka är avgörande i krig, i vissa fall relaterar till en komponent av ren hastighet. Och i de andra fallen hänvisar de till de betingelser under vilka Statsapparaten övertar krigsmaskinen framför allt genom att arrangera ett räfflat rum där de motsatta krafterna kan uppnå jämvikt. Det händer att hastigheten abstraheras till en egenskap hos projektilen, kulan eller granaten, vilket dömer soldaten och vapnet till orörlighet (vilket var fallet med orörligheten i första världskriget). Men en krafternas jämvikt är ett motståndsfenomen, under det att mot-attacken implicerar ett anlopp eller en hastighetsförändring som bryter jämvikten: det var stridsvagnen som omgrupperade operationerna enligt en hastighetsvektor och återgav rörelsen ett slätt rum genom att tvinga människorna och vapnen att gräva ned sig.97

Den omvända invändningen är mer komplex, nämligen att hastigheten förefaller vara del lika mycket av verktyget som av vapnet och ingalunda skulle vara specifik för krigsmaskinen. Motorns historia är inte bara militär. Men kanske har man alltför mycket tittat på rörelsernas kvantitet i stället för att söka kvalitativa modeller. De två ideala motoriska modellerna skulle vara arbetets motor och den fria handlingen. Arbetet är en motorisk orsak som stöter på motstånd, opererar på det yttre, fullbordas och uttöms i sin verkan och som måste förnyas i varje ögonblick. Den fria handlingen är också en motorisk orsak, men den behöver inte övervinna något motstånd, den agerar bara på den rörliga kroppen själv, den uttöms inte i sin verkan och den äger kontinuitet mellan två ögonblick. Oavsett hastighetens mått eller grad är den relativ i det första fallet, absolut i det andra (idén om perpetuum mobile). Vad som räknas i arbetet är appliktionspunkten för en resulterande kraft som utövas på en kropp betraktad som ”en” (gravitation) och den relativa förflyttningen av denna applikationspunkt. I den fria handlingen är det centrala hur kroppens element undflyr gravitationen för att på ett absolut sätt inta ett icke punktbaserat rum. Vapen och deras handhavande förefaller relatera till en modell för fri handling och verktygen till en modell för arbete. Den linjära förflyttningen från en punkt till en annan utgör verktygets relativa rörelse och den virvelartade ockupationen av ett rum utgör vapnets absoluta rörelse. Det är som om vapnet vore rörligt, rörde sig av sig självt, under det att verktyget är rört. Detta band mellan verktyg och arbete är ingalunda uppenbart så länge man inte definierar arbetet på det motoriska eller reella sätt som vi gör här. Det är inte verktyget som definierar arbetet, utan omvänt. Verktyget förutsätter arbetet. Det måste tillfogas att också vapnen implicerar att orsaken måste förnyas, också de uttöms eller till och med ett försvinner i sin verkan, innefattar en konfrontation med yttre motstånd, en förflyttning av kraft, etc. Det vore lönlöst att söka förläna vapnen en magisk kraft som skulle stå mot verktygens tvång: vapen och verktyg är underkastade samma lagar, vilka också definierar deras gemensamma sfär. Men principen för varje teknologi är att visa att ett tekniskt element förblir abstrakt, helt obestämt, så länge man inte relaterar det till den sammansättning det förutsätter. Det som föregår det tekniska elementet är maskinen: inte den tekniska maskinen som själv är en mängd av element, utan den sociala och kollektiva maskinen, den maskinella sammansättning som kommer att bestämma vad som är ett tekniskt element vid ett givet ögonblick, vilken som är dess användning och utsträckning, hur det ska förstås, etc.

Det är via sådana sammansättningar som ett fylum utväljer, kvalificerar och till och med uppfinner de tekniska elementen. Alltså kan man inte tala om vapen eller verktyg innan man definierat de konstituerande sammansättningar de förutsätter och ingår i. Det är i denna mening vi säger att vapen och verktyg inte bara skiljer sig åt på ett externt sätt och att de likväl inte har några distinktiva intrinsikala egenskaper. De har interna (och inte intrinsikala) egenskaper, vilka hänvisar till de respektive sammansättningar i vilka de är infångade. Det som förverkligar modellen för fri handling är alltså inte vapnen i sig själva, i sin fysiska existens, utan sammansättningen ”krigsmaskin” såsom verktygens formella orsak. Och det som sätter igång arbetsmodellen är inte verktygen, utan sammansättningen ”arbetsmaskin” såsom verktygens formella orsak. När vi säger att vapnet är oskiljaktigt från en hastighetsvektor under det att verktyget förblir bundet till tyngdlagen vill vi bara indikera en skillnad mellan två typer av sammansättningar, även om verktyget i sin egen sammansättning rent abstrakt sett skulle vara ”snabbare” och vapnet mer ”tungt”. Verktyget är väsentligen förbundet med en genetisk process, med en förflyttning och ett förbrukande av kraft som finner sina lagar i arbetet, under det att vapnet enbart förhåller sig till utövandet eller manifestationen av kraft i rum och tid i enlighet med den fria handingens modell. Vapnet faller inte ned från himlen och det förutsätter uppenbarligen också produktion, förflyttning, förbrukning och motstånd. Men denna aspekt gäller den gemensamma sfären för vapnet och verktyget och ännu inte det specifika för vapnet, vilket först uppträder när kraften betraktas för sig, när den bara förhåller sig till numret, rörelsen, rummet och tiden, eller när hastighet läggs till förflyttningen.98 Konkret talat, ett vapen relaterar som sådant inte till modellen Arbete utan till modellen Fri handling, om vi antar att arbetets betingelse uppfyllts någon annanstans. Ur kraftens synvinkel är verktyget förbundet med systemet tyngdkraft-förflyttning, vikt-höjd, vapnet däremot med systemet hastighet-perpetuum mobile (det är i denna mening man kan säga att hastigheten själv är ett ”vapensystem”).

Den maskinella och kollektiva sammansättningens ytterst generella prioritet över det tekniska elementet gäller överallt, för verktyg såväl som för vapen. Vapnen och verktygen är konsekvenser, inget annat än konsekvenser. Man har ofta påpekat att ett vapen inte är någonting utanför den stridsorganisation det är knutet till. Till exempel existerar de ”hoplitiska” vapnen bara i kraft av falangen som en mutation av krigsmaskinen: det enda vapnet vid denna tidpunkt, skölden med två handtag, skapades av denna sammansättning; de andra vapnen fanns förut, men inom ramen för andra kombinationer, där de inte hade samma funktion eller samma natur.99 Överallt konstituerar sammansättningen vapensystemet. Lansen och svärdet har existerat alltsedan bronsåldern i kraft av sammansättningen människa-häst som förlängde dolken och jaktspjutet och avskaffade de första infanterivapnen, hammaren och stridsyxan. Stigbygeln ger i sin tur ny gestalt åt sammansättningen människa-häst och ger upphov till en ny typ av lans och nya vapen; och denna helhet människa-häst-stigbygel varierar själv och har inte samma verkan när den är underkastad nomadismens generella betingelser som när den senare infogas under feodalismens sedentära betingelser. Samma sak gäller för verktyget: även där beror allt på arbetets organisation och på den variabla sammansättningen av människor, djur och ting. Så existerar plogen bara som ett specifikt verktyg i en helhet när de ”utsträckta öppna fälten” dominerar, när hästen tenderar att ersätta oxen som dragdjur, när jorden underkastas en treårig rotation och ekonomin blir gemensam. Tidigare kan det förvisso finnas plogar, men då i marginalen av andra sammansättningar som inte lyfter fram dem i dess specificitet och som lämnar deras skillnad gentemot årdern outforskad.100

Sammansättningarna är passionella, de är kompositioner av begär. Begäret har inget att göra med en naturlig eller spontan bestämning, det finns inget annat begär än sammansättande, sammansatt, maskinerat. Rationaliteten och effektiviteten hos en sammansättning existerar inte utan de passioner den sätter i spel, de begär som konstituerar den lika mycket som den konstituerar dem. Détienne har visat att den grekiska falangen var intimt förknippad med ett helt omstörtande av värden och med en passionernas mutation som omstörtade begärets relationer till krigsmaskinen. Detta är ett av de fall då människan stiger ned från hästen och där relationen människa-djur ger plats åt en relation mellan människor i en infanterisammansättning som förbereder bondesoldatens och medborgarsoldatens intåg: hela krigets Eros förändras, ett homosexuellt grupp-Eros tenderar att ersätta ryttarens zoo-sexuella Eros. Och varje gång som Staten övertar krigsmaskinen tenderar den att närma medborgarens skolning, soldatens träning och arbetarens utbildning till varandra. Men om det är sant att varje sammansättning handlar om begär, blir frågan om inte krigets och arbetets sammansättningar, tagna för sig, först och främst mobiliserar passioner av en annan ordning. Passionerna är aktualiseringar av begär som varierar beroende på sammansättningen: det är inte samma rättvisa, inte samma grymhet, samma medlidande, etc. Arbetets regim är oskiljaktig från organiseringen av en Form som motsvaras av en formering av subjektet. Detta är känslans passionsregim som ”arbetarens form”. Känslan implicerar en värdering av materien och dess motstånd, en riktning hos formen och dess utveckling, en ekonomi för kraften och dess förflyttningar, en hel gravitet. Men krigsmaskinens regim gäller snarare affekter, vilka bara hänför sig till den rörliga kroppen i sig, till hastigheter och kompositioner av hastighet mellan element. Affekten är emotionens snabba urladdning, en motattack, medan känslan är den ständigt förskjutna, försenade och motsträviga emotionen. Affekterna är lika mycket projektiler som vapnen, medan känslorna är lika introceptiva som verktygen. Det finns en affektiv relation till vapnet, som framträder inte bara i mytologierna, utan också i chansons de geste, i riddarromaner och i den höviska kärleksdikten. Vapnen är affekter och affekterna är vapen. I detta perspektiv är den absoluta orörligheten och den rena katatonin del av hastighetsvektorn, de bärs av denna vektor som förenar gestens förstening med rörelsens utlösning. Ryttaren sover på hästen, sedan ger han sig av likt en pil. Det är Kleist som allra bäst har sammanfogat dessa plötsliga katatonier, svimningsanfall och suspensioner med krigsmaskinens högsta hastigheter: vi ser det tekniska elementet bli vapen och passionens element bli affekt (Penthesileia-ekvationen). Kampsporterna har alltid underordnat vapnen hastigheten, och framför allt den mentala (absoluta) hastigheten; men därigenom är de suspensionens och orörlighetens konster. Affekter genomlöper dessa extremer. Därför ansluter sig inte kampsporterna till en kod, som vore de en av Statens affärer, utan följer leder, som är affektens vägar. På dessa leder sker en ”avlärning” av vapenbruk lika mycket som en inlärning, som om affektens kraft och uppodling vore sammansättningens sanna mål och vapnet blott något provisoriskt. Att lära sig lösa upp, också sig själv, tillhör krigsmaskinen: krigarens ”icke-görande”, att lösa upp subjektet. En rörelse av avkodning genomlöper krigsmaskinen, medan överkodningen knyter verktyget till en arbetsorganisation och till Staten (man kan inte ”avlära” sig verktyget, bara kompensera dess frånvaro). Det är sant att kampsporterna ständigt åberopar ett gravitationscentrum och regler för hur det förflyttas. Detta beror på att dessa leder ännu inte är de högsta. Hur långt de än leder, tillhör de fortfarande Varats domän, och de blott översätter absoluta rörelser av en annan natur till ett gemensamt rum – de som sker i Tomheten, inte i intet, utan i den släta tomhet där det inte längre finns något mål; attacker, motattacker, och fall ”med huvudet först” ...101

Om vi förblir vid sammansättningarna, finner vi en väsentlig relation mellan verktyg och tecken. Detta beror på att modellen arbete, som definierar verktyget, tillhör Statsapparaten. Man har ofta hävdat att människan i de primitiva samhällena inte arbetade i egentlig mening, även om hennes aktiviteter var ytterst kringskurna och reglerade; och samma sak gäller krigaren (Herkules ”storverk” förutsätter underkastelse under en kung). Det tekniska elementet blir verktyg när det abstraheras från territoriet och används på jorden som objekt; men det är på samma gång som tecknet upphör att inskrivas på kroppen och i stället skrivs på en objektiv och orörlig materia. För att det ska finnas arbete måste aktiviteten infångas av Statsapparaten och semiotiseras av skriften. Därav affiniteten mellan sammansättningarna tecken-verktyg, skrifttecken-organisation av arbete. Det förhåller sig helt annorlunda med vapnet, som har en väsentlig relation till smyckena. Vi förstår inte längre vad ett smycke är, eftersom det genomgått så många sekundära adaptioner. Men något uppväcks i vår själ när vi hör att metallarbetet var den ”barbariska” eller nomadiska konstformen par excellence och när vi ser de mästerverk som härrör från denna mindre konst. Dessa spännen, guld- eller silverplaketter, dessa smycken, är fästade vid små rörliga objekt; de är inte bara lätta att transportera utan hör bara till objektet i så måtto som det rör sig. Dessa plaketter är den rena hastighetens uttrycksdrag och anbringas på objekt som själva är mobila och i rörelse. De baseras inte på relationen mellan form och materia utan på relationen mellan motiv och grund, där jorden inte är något annat än underlag och där det till sist inte finns något underlag alls eftersom grunden blivit lika rörlig som motivet. De ger färgerna ljusets hastighet, gör guldet rött och silvret till ett vitt ljus. De tillhör hästens harnesk, svärdets skida, krigarens klädnad, vapnets handtag, de dekorerar till och med saker som bara används en gång, som pilens spets. Oavsett vilka ansträngningar och vilket arbete de fordrat, tillhör de en fri handling relaterad till ren rörlighet och inte arbetet med dess tyngd, motstånd och förbrukning. Den ambulerande smeden relaterar metallarbetet till vapnen och omvänt. Guldet och silvret får också många andra funktioner, men kan ändå inte förstås utan det nomadiska bidrag som är krigsmaskinen, där de inte utgör materier utan uttrycksdrag som hänger samman med vapnen (krigets mytologi finns inte bara implicit i pengarna, utan är en aktiv del av dem). Smyckena är de affekter som svarar mot vapnen och de förs med av samma hastighetsvektor.

Metallarbeten, smyckesproduktion, ornamentering och till och med dekoration bildar inte en skrift, även om de har en förmåga till abstraktion som inte på något sätt står skriften efter. Denna förmåga ingår helt enkelt i en annan sammansättning. Nomaderna har inget behov av skrift utan lånar den från sina imperiala, bofasta grannar, vilka till och med tillhandahåller en fonetisk transkription av deras olika språk.102 ”Metallarbetet är barbarkonsten par excellence, filigran och guld- och silverbeklädnader [...] Den skytiska konsten, baserad på en nomadisk krigarekonomi som på en gång utnyttjade och förkastade handeln, vilken var förbehållen främlingar, inriktade sig på denna luxuösa och dekorativa aspekt. Barbarerna hade inget behov av att besitta eller skapa en precis kod, till exempel en elementär pikto-ideografi, och ännu mindre en stavelseskrift, som dessutom skulle kommit i konflikt med den skrift som deras mer avancerade grannar utnyttjade. Under 300- och 400-talen f. Kr. tenderar den skytiska konsten vid Svarta Havet till grafisk schematisering av formerna, vilket gör den mer till ett linjärt ornament än till en proto-skrift”.103 Förvisso kan man skriva på smycken, på metallplaketter och till och med på vapen, men i så fall genom att man på dessa material applicerar en redan förefintlig skrift. Mer svårbestämt är fallet med runskriften, eftersom den förefaller till sitt ursprung uteslutande bunden till smycken, spännen, metallarbeten, små flyttbara objekt. Men i sin första fas hade runskriften bara ett svagt kommunikativt värde och en ytterst begränsad offentlig funktion. Dess karaktär av hemlighet gör att man ofta tolkat den som en magisk skrift. Det handlar snarare om en affektiv semiotik med följande drag: 1) signaturer som utmärker tillhörighet eller fabrikation; 2) korta meddelanden som gäller krig eller kärlek. Den bildar en ”ornamental” snarare än en skriptural text, ”en föga nyttig upptäckt, till hälften lämnad åt sitt öde”, ett substitut för skrift. Den får först värde som skrift i en andra fas, med danernas reform på 800-talet e.Kr. där de monumentala inskriptionerna uppträder i relation till Staten och arbetet.104

Man kunde invända att verktygen, vapnen och tecknen faktiskt finns överallt, i en gemensam sfär. Men detta är inte poängen, lika lite som att söka ett ursprung för varje enskilt fall. Det handlar om att finna sammansättningarna, det vill säga bestämma de differentiella drag genom vilka ett element formellt tillhör en viss sammansättning snarare än en annan. Man kunde också säga att arkitektur och kokkonst har en affinitet med Statsapparaten, under det att musiken och drogerna har differentiella drag som förbinder dem med de nomadiska krigsmaskinerna.105 Det är alltså en diffentiell metod som ligger till grund för distinktionen mellan vapen och verktyg: riktning (projektion-introception), vektor (hastighet-gravitet), modell (fri handling-arbete), uttryck (smycken-tecken), passions- eller begärstonalitet (affekt-känsla). Utan tvivel tenderar Staten att förenhetliga regimerna genom att disciplinera sina arméer och göra arbetet till en grundläggande enhet, det vill säga genom att ålägga dem sina egna drag. Men det är inte uteslutet att vapnen och verktygen inträder i andra allianser, att de fångas in i nya sammansättningars förvandlingar. Det händer att krigaren bildar allianser med bonden eller arbetaren, men det tillkommer i huvudsak arbetaren, i industrin eller på landsbygden, att återuppfinna krigsmaskinen. Bönderna gav ett viktigt bidrag till artilleriets historia under de hussitiska krigen när Zizka beväpnade de rörliga forten, gjorda av oxkärror, med bärbara kanoner. En affinitet mellan arbetare och soldater, mellan verktyg och vapen, mellan känsla och affekt, utmärker de framgångsrika ögonblicken i de folkliga revolutionerna och krigen, även om de må vara flyktiga. Det finns en schizofren smak för verktyget som får det att övergå från arbetet till den fria handlingen, en schizofren smak för vapnet som får det att bli ett medel för fred, för att uppnå fred. På en gång en motattack och ett motstånd. Allt är tvetydigt. Men vi tror inte att Ernst Jüngers analyser diskvalificeras av denna tvetydighet när han framställer ett porträtt av ”Rebellen” som en transhistorisk figur som för med sig såväl Arbetaren som Soldaten längs en gemensam flyktlinje där man på en gång säger ”Jag söker ett vapen” och ”Jag letar efter ett verktyg”: att dra linjen, eller, vilket är det samma, gå över linjen, passera den, eftersom linjen bara dras genom att överskrida separationen.106 Utan tvivel är inget mer gammaldags än krigaren: det är länge sedan han transformerades till en annan gestalt, nämligen militären. Och arbetaren har råkat ut för så många missöden ... Men likväl återföds krigare, med många tvetydigheter: de som förstår våldets onödighet, men står nära en krigsmaskin att återskapa med aktiva och revolutionära motattacker. Även arbetare återföds som inte tror på arbetet men står nära en arbetsmaskin att återskapa, med aktivt motstånd och en teknologisk frigörelse. De återupplivar inte gamla myter eller arkaiska figurer, utan utgör de nya gestalterna i en transhistorisk sammansättning (vare sig historisk eller evig, utan otidsenlig): den nomadiske krigaren och den ambulerande arbetaren. De föregås redan av en dyster karikatyr, legosoldaten och den kringresande militärinstruktören, teknokraten och den mobile analytikern, CIA och IBM. Men en transhistorisk figur måste försvara sig lika mycket mot de gamla myterna som mot de preetablerade och föregripande förvrängningarna. ”Man går inte tillbaka för att återerövra myten, man möter den på nytt när tiden darrar ända in i sina grundvalar under den yttersta faran”. Kampsporter och spetsteknologier har värde bara genom sin möjlighet att förena arbetarmassor och krigare av en ny typ. En gemensam flyktlinje för vapnet och verktyget: en ren möjlighet, en mutation. Det formas tekniker för underjorden, luften, det submarina, vilka mer eller mindre tillhör världsordningen, men som också ofrivilligt uppfinner och ackumulerar laddningar av vetande och virtuella handlingar som kan användas av andra, detaljerade men likväl lätta för andra att använda i nya sammansättningar. Gerillan och militärapparaten, arbetet och den fria handlingen, har alltid lånat av varandra i en kamp som är desto mer varierad.

PROBLEM 3: Hur uppfinner eller finner nomaderna sina vapen?

PROPOSITION 8: Metallurgin bildar i sig ett flöde som med nödvändighet löper samman med nomadismen.

Stäppens folk är mindre kända för sina politiska, ekonomiska och sociala regimer än för krigiska uppfinningar vad gäller defensiva och offensiva vapen, komposition och strategi, och vad gäller de teknologiska elementen (sadel, stigbygel, hästsko, harnesk ...). Historien bestrider var och en av dem men lyckas ändå inte helt sudda ut nomadernas spår. Nomaderna uppfinner sammansättningen människa-djur-vapen, människa-häst-båge. Genom dessa sammansättningar av hastighet kännetecknas metallens tidsåldrar av uppfinningar. Man har kunnat jämföra hyksosfolkens skaftade bronsyxa och hettiternas järnsvärd med små atombomber. Man har också kunnat skapa en tämligen precis periodisering av stäppens vapen och visat växlingen mellan tung och lätt beväpning (den skytiska och den sarmatiska typen) och deras blandformer. Sabeln i gjutet stål, ibland kort och böjd, ett vapen som används för attacker från sidan, innefattar ett helt annat dynamiskt rum än smidesjärnsvärdet som används för attacker framifrån: det var skyterna som förde den till Indien och Persien, där araberna sedan tog upp den. Man kan hålla med om att nomaderna förlorade sin innovativa roll i och med eldvapnen, och framför allt kanonen (”kanonkrutet besegrade deras snabbhet”). Men detta behöver inte bero på att de inte förstod att använda den: arméer som den turkiska, med levande nomadtraditioner, utvecklade en enorm eldkraft, ett nytt rum; och på ett ännu mer karakteristiskt sätt kunde det lätta artilleriet med lätthet integreras i den rörliga formationen av vagnar, piratskepp, etc. Om kanonen markerar en gräns för nomaderna är det snarare för att den kräver ekonomiska investeringar som endast en Statsapparat klarar av (inte ens handelsstäderna förmår det). Det kvarstår att man vad gäller de blanka vapnen, och till och med för kanonen, ständigt finner en nomad vid horisonten för den ena eller andra teknologiska släktlinjen.107

Uppenbarligen är varje enskilt fall kontroversiellt, till exempel de omfattande diskussionerna om stigbygeln.108 Detta beror på att det är svårt att i allmänhet skilja på vad som härrör från nomaderna som sådana och vad de mottar från det imperium med vilket de kommunicerar, som de erövar eller i vilket de integreras. Mellan en imperial armé och en krigsmaskin finns så många gråzoner, mellanlägen och kombinationer, att många saker kommer från den förra. Exemplet med sabeln är typiskt och till skillnad från stigbygeln helt otvivelaktigt: även om skyterna var de som spred sabeln och förde den till hinduerna, perserna och araberna, var de också dess första offer: det var det kineska imperiet under Ts’in- och Han-dynastierna, vilka var de enda att behärska gjutning av stål och masugnsteknik, som uppfann den.109 Desto mer skäl finns det att med anledning av detta exempel peka på de svårigheter som arkeologer och moderna historiker stöter på. Inte ens arkeologerna går fria från ett visst hat eller förakt gentemot nomaderna. I fallet med sabeln, där fakta redan talat tillräckligt för ett imperialt ursprung, tror sig den bäste kommentatorn behöva tillägga att skyterna i vilket fall inte kunde ha uppfunnit den eftersom de var eländiga nomader och det smälta stålet med nödvändighet kommer från de bofastas miljö. Men varför anta, i enlighet med den uråldriga och officiella kinesiska versionen, att desertörer från den imperiala armén skulle ha avslöjat hemligheten för skyterna? Och vad betyder ”avslöja hemligheten”, om skyterna nu inte vore kapabla att begagna sig av den och inte förstod något? Man kan alltid skylla på desertörerna. Man gör inte en atombomb med en hemlighet, man gör inte heller en sabel om man inte förmår reproducera den, integrera den i andra omständigheter och lyfta in den i andra sammansättningar. Utbredningen och spridningen är helt och fullt en del av innovationens linje; de utgör dess avböjning. Och vad mer är: varför säga att smältning av stål med nödvändighet hör till de bofasta och imperiet, trots att det är en uppfinning av metallurgerna? Man förutsätter att metallurgerna nödvändigtvis kontrollerades av Staten, men de åtnjöt en viss teknologisk autonomi och befann sig i samhällets skuggzon, vilket innebär att de, oavsett kontroll, varken tillhörde Staten eller nomaderna. Det var inte desertörer som förrådde hemligheten, utan metallurger som berättade den och möjliggjorde adaption och spridning: en helt annat typ av ”förräderi”. Vad som i sista hand gör diskussionerna svåra (såväl i det omdiskuterade fallet med stigbygeln som i det otvetydiga fallet med sabeln) är inte bara fördomarna om nomaderna utan också frånvaron av ett tillräckligt utvecklat begrepp om teknologisk släktlinje (vad är det som definierar en teknologisk släktlinje eller ett teknologiskt kontinuum, dess variabla utbredning i det ena eller andra perspektivet?).

Det tjänar inget till att hävda att metallurgin är en vetenskap eftersom den upptäcker konstanta lagar, till exempel en metalls smältpunkt vid alla tider och alla platser. Ty metallurgin är först och främst oskiljaktig från flera variationslinjer: variation av meteoriter och inhemska metaller; variation av mineraler och proportioner av metall; variation av legeringar, naturliga eller ej; variation av de operationer som utförs på en metall; variation av de kvaliteter som möjliggör den ena eller andra operationen. (Till exempel de tolv varianter av koppar som sumererna skilde och analyserade enligt sin ursprungsort och grad av renhet).110 Alla dessa variabler kan grupperas under två huvudrubriker: de rumstidsliga singulariteterna eller haecceiteterna av olika ordningar och de operationer som knyts till dem som processer av deformation eller transformation, och de affektiva kvaliteter eller uttrycksdrag på olika nivåer som svarar mot dessa singulariteter och operationer (hårdhet, vikt, färg, etc). Låt oss återvända till exemplet med sabeln, eller snarare det smälta stålet: detta implicerar aktualiseringen av en första singularitet, som är gjutning av järn vid hög temperatur; sedan en andra singularitet, som är de successiva reningarna från kol; mot detta svarar uttrycksdrag, och inte bara hårdhet, skärpa och glans, utan också vågformer och andra ytstrukturer som skapas av kristalliseringen och resulterar från det gjutna stålets inre struktur. Järnsvärdet hänvisar till helt andra singulariteter, eftersom det är smitt och inte gjutet i form, svalnat i vatten och inte i luft, producerat ett och ett och inte i serie; dess uttrycksdrag är med nödvändighet annorlunda eftersom det tränger in snarare än hugger, attackerar framifrån och inte från sidan; och till och med de expressiva ytstrukturerna har erhållits på ett helt annat sätt, genom inläggningar.111 Man kunde tala om ett maskiniskt fylum, eller en teknologisk släktlinje, varje gång man står inför en mängd singulariteter som kan förlängas via operationer som konvergerar, och får singulariteter att konvergera i ett eller flera distinkta uttrycksdrag. Om singulariteterna divergerar, i olika material eller i ett och samma, måste man skilja olika fyla; så förhåller det sig med järnsvärdet, som kommer från dolken, och stålsabeln, som kommer från kniven. Varje fylum har sina singulariteter och operationer, sina kvaliteter och drag, vilka bestämmer begärets relation till det tekniska elementet (sabelns ”affekter” är inte samma som svärdets).

Men det är alltid möjligt att placera sig på nivån av singulariteter som kan förlängas från ett fylum till ett annat och att förena de två. I sista hand finns bara en och samma fylogenetiska släktlinje, ett och samma maskiniska fylum som idealt sett är kontinuerligt: flödet av materiarörelse, flödet av materia i kontinuerlig variation, bärare av singulariteter och uttrycksdrag. Detta operativa och expressiva flöde är lika mycket naturligt som artificiellt: det är så att säga människans och Naturens enhet. Men samtidigt förverkligas det inte här och nu utan att delas och differentieras. Med sammansättning menar vi varje mängd av singulariteter och drag som lyfts fram ur flödet – genom val, organisering, stratifiering – på så sätt att de konvergerar (konsistens) artificiellt eller naturligt: i denna mening är sammansättningen en veritabel uppfinning. Sammansättningarna kan grupperas i större helheter och bilda ”kulturer”, eller till och med ”epoker”; likväl differentierar de fylumet och flödet i lika många olika fyla av olika ordningar och på olika nivåer, och introducerar selektiva diskontinuiteter i materien-rörelsens ideala kontinuitet. Sammansättningarna delar upp fylumet i särskilda och differentierade släktlinjer samtidigt som det maskiniska fylumet genomströmmar dem alla, lämnar den ena för att börja om i en annan, eller får dem att samexistera. En viss singularitet begravd i fylumets ytterkant, till exempel kolets kemi, förs upp till ytan genom en sammansättning som väljer, organiserar och uppfinner den, och genom vilken då hela fylumet eller en del av det passerar vid en given tid och plats. I alla enskilda fall kan man särskilja många olika släktlinjer: vissa är fylogenetiska och kommer långväga ifrån via sammansättningar av olika epoker och kulturer (från ärtbössan till kanonen? från bönekvarnen till propellern? från grytan till motorn?); andra är ontogenetiska och hör till en sammansättnings inre, vars olika element den fogar samman, och där den ibland får ett enskilt element att övergå – oftast med en viss fördröjning – till en annan sammansättning, av annan natur men inom samma kultur och epok (till exempel hästskons inträngande i agrikulturella sammansättningarna). Man måste alltså beakta sammansättningarnas selektiva aktion på fylumet och fylumets evolutionära reaktion då det likt en underjordisk ström övergår från en sammansättning till en annan, flödar ut ur en sammansättning, för den med sig eller öppnar den. Är detta en ”Elan vital”?112 [André] Leroi-Gourhan har gått som allra längst i att anta en teknologisk vitalism som modellerar den tekniska evolutionen på den allmänna biologiska evolutionen: en universell Tendens, fylld av alla singulariteter och uttrycksdrag, genomströmmad av inre miljöer och tekniker som bryter eller differentierar den enligt de singulariteter och drag som de behåller, väljer ut, förenar, gör konvergenta och uppfinner.113 Det finns ett maskiniskt fylum i variation som skapar de tekniska sammansättningarna, under det att sammansättningarna uppfinner variabla fyla. En teknologisk släktlinje förändras i högsta grad beroende på huruvida man tecknar den på fylumet eller skriver in den i sammansättningarna: men de två är likväl oskiljaktiga.

Hur ska man då definiera denna materia-rörelse, denna materia-energi, detta materia-flöde, denna materia i variation, som går in i och ut ur sammansättningarna? Det är en destratifierad och deterritorialiserad materia. Det förefaller oss som om Husserl gjorde ett väsentligt framsteg i tänkandet när han upptäckte en region av materiella och vaga essenser, det vill säga vagabonderade, anexakta och likväl stränga essenser, och skilde dem från fixerade, metriska och formella essenser. Vi har sett att de vaga essenserna lika mycket skiljer sig från de formade tingen som från de formella essenserna. De utgör oskarpa mängder. De bildar en typ av kroppslighet (materialitet) som varken ska sammanblandas med den formella och intelligibla essentialiteten eller med sinnliga, formade och varseblivna tingsligheten. Denna kroppslighet har två kännetecken: å ena sidan hänger den intimt samman med gränsövergången som förändring av tillstånd, en deformations- eller transformationsprocess i en rumtid som själv är anexakt, och verkar i termer av händelser (ablation, adjunktion, projektion ...); å andra sidan hänger den samman med de expressiva eller intensiva kvaliteter som utgör ett ”mer eller mindre”, och produceras likt variabla affekter (motstånd, hårdhet, tyngd, färg ...). Det finns alltså en ambulerande sammankoppling mellan händelser och affekter, vilken konstituerar den vaga kroppsliga essensen och skiljs från den sedentära förbindelsen ”fixerad essens-egenskaper som följer därav i tinget”, ”formell essens-format ting”. Tvivelsutan tenderade Husserl att göra den vaga essensen till ett slags mellanläge mellan essensen och det sinnliga, mellan tinget och begreppet, en smula som Kants schema. Är inte rundheten en vag eller schematisk essens, ett mellanläge mellan de sinnliga runda tingen och cirkelns begreppsliga essens? Rundheten existerar egentligen bara som en tröskelaffekt (varken platt eller spetsigt) och som en gränsprocess (runda till), genom de sinnliga tingen och de tekniska agenterna: kvarnsten, torn, hjul, spinnrock, hylsa ... Men den är bara ett ”mellanläge” försåvitt detta mellanläge är autonomt och först och främst sträcker ut sig självt mellan (ingen och mellan tankarna för att instifta en helt nya relation dem emellan, deras vaga identitet.

Vissa distinktioner som föreslås av [Gilbert] Simondon skulle kunna närmas till Husserls. Ty Simondon avvisar den teknologiska otillräckligheten hos modellen materialorm, eftersom den förutsätter en fixerad form och en materia uppfattad som homogen. Det är idén om lag som garanterar denna modells koherens, eftersom det är lagarna som underkastar materien den ena eller andra formen, och som omvänt i materien förverkligar en given essentiell egenskap härledd från formen. Men Simondon visar att den hylomorfa modellen förbiser många saker, såväl aktiva som affektiva. Å ena sidan måste man till den formade eller formbara materien lägga en hel energetisk materialitet i rörelse, bärare av singulariteter eller haecceiteter, vilka redan är likt implicita former, topologiska snarare än geometriska, vilka kombineras med olika deformationsprocesser: till exempel de olika vågformerna och vridningarna i träets fibrer, som styr vedhuggningen. Å andra sidan måste man till de essentiella egenskaper som i materien härrör från den formella essensen lägga variabla, intensiva affekter, vilka ibland resulterar från operationen, ibland möjliggör den: till exempel ett mer eller mindre poröst, mer eller mindre elastiskt och resistent trä. I vilket fall handlar det om att följa träet genom att förbinda operationer med en materialitet i stället för att pressa en form på en materia: det handlar mindre om en materia underkastad lagar än om en materialitet utrustad med ett nomos. Det handlar mindre om en form kapabel att påtvinga en materia vissa egenskaper än om materiella uttrycksdrag, vilka utgör affekter. Förvisso är det alltid möjligt att till en modell ”översätta” just det som undflyr denna modell: på så sätt kan man relatera materialitetens variationsförmåga till lagar som antar en fixerad form och en konstant materia. Men detta sker inte utan en förvrängning som består i att variablerna lyfts ut ur sitt tillstånd av kontinuerlig variation, så att man ur dem kan utvinna fixerade punkter och konstanta relationer. Man gör sig av med variablerna och man förändrar till och med ekvationernas själva natur, eftersom de inte längre är immanenta i materien-rörelsen (inekvationer, adekvationer). Frågan gäller inte huruvida en sådan översättning är begreppsligt giltig – ty det är den – utan bara vilken intuition man därigenom förlorar.114 Kort och gott, vad Simondon invänder mot den hylomorfa modellen är att den antar formen och materien som två termer som definieras var och en för sig, som ytterändarna på en kedja, och vars förbindelse blivit osynlig, som en enkel akt av formning under vilken man inte längre kan urskilja den kontinuerliga och ständigt varierande modulationen.115 Kritiken mot det hylomorfa schemat baseras på ”existensen, mellan form och materia, av en mellanliggande zon”, energetisk och molekylär – ett helt eget rum som utbreder sin materialitet genom materien, ett eget nummer som skjuter fram sina drag genom formen ...

Vi kommer ständigt tillbaka till denna definition: det maskiniska fylumet är materialiteten – naturlig, artificiell, eller båda två – materien i rörelse, i variation, som bärare av singulariteter och uttrycksdrag. Av detta följer några tydliga konsekvenser, nämligen att detta materia-flöde bara kan följas. Denna följande operation kan tvivelsutan göras på stället: en hantverkare som hyvlar följer träet och dess fibrer utan att förflytta sig till en annan plats. Men detta sätt att följa är inget mer än en speciell sekvens i en mer generell process. Ty hantverkaren är också tvingad att följa på ett annat sätt, nämligen att söka upp träet där det befinner sig och söka det trä som har de fibrer som krävs. Eller också att forsla det till sig: det är bara för att köpmannen tar hand om en del av banan i omvänd riktning som hantverkaren kan bespara sig att själv genomlöpa den. Men hantverkaren är inte en fullständig sådan om han inte också är en prospektör; och den organisation som skiljer prospektören, köpmannen och hantverkaren stympar redan hantverkaren och gör honom till en ”arbetare”. Man kan alltså definiera hantverkaren som den som bestäms till att följa ett flöde av materia, ett maskiniskt fylum. Han är den kringresande, den ambulerande. Att följa materiens flöde är att resa, att ambulera. Det är intuitionen satt i verket. Förvisso finns det kringresande av andra ordningen, där det inte längre är ett materieflöde man prospekterar och följer, utan exempelvis en marknad. Likväl är det alltid ett flöde man följer, även om det inte är ett flöde av materia. Och framför allt finns det sekundära kringresanden: denna gång härrör de från en annan ”betingelse”, även om med nödvändighet. Till exempel en transhumant, oavsett om han är bonde eller föder upp djur, som byter jord när den är uttömd eller då årstiden skiftar; men han följer jordens flöde bara på ett sekundärt sätt, eftersom han först och främst genomgår en rotation som redan från början bestämt honom att återkomma till utgångspunkten när skogen växt upp igen, jorden vilat ut och årstiderna gått varvet runt. Transhumanten följer inte ett flöde utan bildar ett kretslopp, och av flödet följer han bara den del som ingår i kretsloppet, även om det kan bli större och större. Han flyttar därför runt bara som en konsekvens, och gör det bara då hans kretslopp av land och betesmark blivit uttömt och när rotationen har utvidgats till den grad att flödena undflyr kretsloppet. Till och med köpmannen är en transhumant försåvitt marknadens flöden underkastas rotationen hos en utgångspunkt och en destination (hämta-föra fram, importera-exportera, köpa-sälja). Oavsett de ömsesidiga implikationerna finns stora skillnader mellan ett flöde och ett kretslopp. Migranten är, som vi sett, ytterligare något annat. Och nomaden definieras inte först och främst som kringresande eller som transhumant, inte heller som migrant, även om han kan bli det som en konsekvens. Den primära bestämningen av nomaden är att han ockuperar ett slätt rum: det är i detta avseende han bestäms som nomad (essens). Han kommer inte att bli transhumant eller kringresande annat än genom de krav som åläggs honom av det släta rummet. Kort och gott, oavsett de faktiska blandformerna av nomader, kringflyttare och transhumanter, är grundbegreppet inte det samma i vart och ett av fallen (slätt rum, materia-flöde, rotation). Det är bara på grundval av ett distinkt begrepp man kan bedöma blandformerna, avgöra när, i vilken form och i vilken ordning de uppträder.

Men i det föregående har vi kommit bort från vår fråga: varför skulle det maskiniska fylumet, materiens flöde, väsentligen vara metalliskt eller metallurgiskt? Även här är det bara ett distinkt begrepp som kan ge svar genom att visa att det finns en särskild och grundläggande relation mellan kringresande och metallurgi (deterritorialisering). Likväl har de exempel vi åberopat, i Husserls och Simondons efterföljd, rört trä och lera lika mycket som metall; och finns inte dessutom flöden av växter, vatten, hjordar, vilka bildar lika många fyla eller materier i rörelser? Vi kan nu lättare svara på denna fråga. Ty allt sker som om metallen och metallurgin skulle påtvinga och ställa något inför medvetandet som förblir dolt och invävt i andra materier och operationer. Detta beror på att operationerna i de andra fallen sker mellan två trösklar, där den ena utgör den materia som förberetts för operationen, den andra den form som ska inkarneras (till exempel leran och gjutformen). Detta ger den hylomorfa modellen dess generella värde, då den inkarnerade form som markerar slutet på en operation kan tjäna som materia för nya operationer, men hela tiden inom en fixerad ordning som markerar följden av trösklar. I metallurgin gränslar däremot operationerna ständigt de olika trösklarna på så sätt att en energetisk materialitet överflödar den förberedda materien och en kvalitativ deformation eller transformation överflödar formen.116 På så sätt länkas släckning samman med smide bortom formens fastställande. Eller som när det handlar om formgjutning, då man kan säga att metallurgen på något sätt opererar inuti formen. Eller också underkastas det smälta och gjutna stålet en serie successiva dekarburationer. Och till sist har metallurgin möjlighet att gjuta om och återanvända en materia till vilken den ger formen av en tacka: metallens historia är oskiljaktig från denna ytterst speciella form, som inte ska blandas samman med vare sig en reserv eller en vara; härifrån kommer det monetära värdet. Och mer generellt uttrycker den metallurgiska idén ”reduktör” på en gång att materialiteten frigörs från den förberedda materien och att transformationen frigörs från den form som ska inkarneras. Aldrig har materien och formen förefallit hårdare än i metallurgin; och likväl tenderar här en kontinuerlig utveckling att ersätta successionen av former och en kontinuerlig variations materia att ersätta materiernas variabilitet. Om metallurgin har en väsentlig relation till musiken, så är det inte bara på grund av smidets ljud, utan också på grund av den tendens som kännetecknar båda konsterna, nämligen att bortom de separerade formerna visa på en formens kontinuerliga variation, bortom de variabla materierna på en materiens kontinuerliga variation: en utvidgad kromatism ligger till grund för såväl musiken som metallurgin; den musikaliske smeden var den förste ”transformatören”.117 Vad metallen och metallurgin lägger i dagen är materiens eget liv, ett materiens vitala tillstånd som sådant, en materiell vitalism som utan tvivel existerar överallt, men i vanliga fall döljs eller täcks över, görs oigenkännlig eller dissocieras av den hylomorfa modellen. Metallurgin är detta materieflödes medvetande eller tänkande, och metallen är korrelatet till detta medvetande. Som panmetallismen uttrycker det, metallen är koextensiv med materien, och materien med metallurgin. Till och med vattnet, gräset, skogarna och djuren är fulla av salter och mineraler. Allt är inte metall, men det finns metall överallt. Metallen är all materias ledare. Det maskiniska fylumet är metallurgiskt eller har åtminstone ett metalliskt huvud, dess sökande och kringflyttande huvud. Och tanken föds mindre ur stenen än ur metallen: metallurgin är den mindre vetenskapen i egen hög person, den ”vaga” vetenskapen eller materiens fenomenologi. Den fantastiska idén om ett icke-organiskt Liv – som [Wilhelm] Worringer fattade som den barbariska idén par excellence118 – är en upptäckt av och intuition hos metallurgin. Metallen är varken ting eller organism, utan en kropp utan organ. Den ”nordiska eller gotiska linjen” är framför allt den mineraliska och metalliska linje som inringar denna kropp. Metallurgins relation till alkemin vilar inte, som Jung trodde, på metallens symboliska värld och dess korrespondens med en organisk själ, utan på kroppslighetens immanenta kraft i varje materia, och på den ”kroppens själ” [esprit de corps] som åtföljer den.

Den förste och primäre kringresande är hantverkaren. Hantverkaren, som inte är jägaren, odlaren eller djuruppfödaren. Inte heller är det sädesrensaren eller krukmakaren, vilka bara på ett sekundärt sätt ägnar sig åt hantverk. Hantverkaren är den som följer ett materieflöde som ren produktivitet: alltså i dess minerala och inte vegetala eller animala form. Han är inte den människa som tillhör jorden eller marken, utan underjorden. Metallen är materiens rena produktivitet, och den som följer metallen är producenten av föremål par excellence. Som Gordon Childe har visat är metallurgen den förste specialiserade hantverkaren, och han ger därigenom upphov till kårer (hemliga sällskap, skrån, brödraskap). Hantverkaren-metallurgen är den kringresande eftersom han följer underjordens materieflöden. Förvisso står metallurgen i relation till de ”andra”, de som tillhör marken, jorden och himlen. Han står i relation till de bofasta samhällenas odlare och till de imperiets celesta funktionärer som överkodar samhällena: han behöver dem för att leva, han är beroende för sitt uppehälle av ett imperialt agrikulturellt förråd.119 Men i sitt arbete står han i relation till skogsborna och är delvis beroende av dem: han måste upprätta sin verkstad nära skogen för att få det kol han behöver. Via sitt rum står han i relation till nomaderna, eftersom underjorden förenar det släta rummets mark med det räfflade rummets jord: det finns inga gruvor i de imperiala agrikulturernas alluviala dalar, man måste genomkorsa öknar, ta sig an berg, och frågan om kontroll över gruvorna involverar alltid nomadfolken, eftersom varje gruva är en flyktlinje som kommunicerar med de släta rummen – i dag skulle man kunna säga samma sak vad gäller oljeproblemet.

Arkeologin och historievetenskapen har anmärkningsvärt lite att säga vad gäller frågan om kontroll av gruvor. Vissa imperier med en utbyggd metallurgisk organisation saknar helt gruvor; Främre Orienten saknar tenn, vilket behövs för att framställa brons. Stora mängder metall anländer i form av tackor, långväga ifrån (som tennet från Spanien, eller till och med från Cornwall). En så komplex situation fordrar inte bara en stark imperial byråkrati och avlägsna och utvecklade kommersiella kretslopp. Den medför också en hel rörlig politik, där Stater konfronteras med ett yttre, där olika folk konfronteras eller sluter sig samman för att kontrollera gruvorna i ett eller annat avseende (utvinning, träkol, verkstäder, transport). Det räcker inte med att säga att det finns gruvkrig och gruvexpeditioner, inte heller att åberopa ”en eurasiatisk syntes av nomadiska verkstäder från Kinas utkanter till västerlanders yttersta utpost” och att konstatera att ”nomadbefolkningen alltsedan förhistorien stått i kontakt med den antika världens huvudsakliga metallurgiska centra”.120 Man skulle behöva veta mer om de relationer nomaderna hade till dessa centra, till de smeder de själva anställde eller besökte, till de egentligt metallurgiska folk och grupper de hade till grannar. Hur var situationen i Kaukasus och i Altai? I Spanien och i Nordafrika? Gruvorna är källor till flöden, till blandningar och flyktlinjer, och de söker sin like i historien. Även när de är noga kontrollerade av ett imperium som har dem i sin ägo (vilket var fallet i de kinesiska och romerska imperierna) finns en viktig rörelse av hemlig exploatering, och gruvarbetare som lierar sig med nomadiska och barbariska inkräktare eller med revolterande bönder. Det mytologiska och till och med etnologiska studiet av smedens status leder oss bort från denna politiska fråga. Detta beror på att mytologin och etnologin saknar lämpliga metoder för att närma sig detta problem. Man frågar sig alltför ofta hur de andra ”reagerar” på smeden: man hamnar då i alla tänkbara plattityder angående känslans ambivalens, man säger att smeden på en gång hyllas, fruktas och föraktas, att han i huvudsak föraktas hos nomaderna, i huvudsak äras hos de bofasta.121 Men då missar man skälen till denna situation, smedens egen specifika karaktär, den icke-symmetriska relation han har till nomaden och till de bofasta, den typ av affekter (metallisk affekt) han uppfinner. Innan man söker de andras känslor inför smeden måste man först analysera smeden själv som en Annan, som därigenom har olika affektiva relationer till de bofasta och till nomaderna.

Det finns varken nomadiska eller bofasta smeder. Smeden är ambulerande, kringresande. I detta avseende är hans boende speciellt viktigt: hans rum är varken den bofastes räfflade eller nomadens släta rum. Smeden kan ha ett tält, han kan ha ett hus, men han bebor dem på samma sätt som metallen själv, som vore de en ”viloplats”,122 som vore de en grotta eller ett hål, en till hälften eller helt underjordisk boning. Han är troglodyt, inte av naturen, utan självmant och av behov.123 En lysande text av Elie Faure talar om de indiska vandringsfolkens helvetiska tåg, hur de gör hål i rummet och ger upphov till fantastiska former svarande mot dessa genombrytningar, det icke-organiska livets vitala former. ”Vid havsstranden, vid bergets fot, mötte de en granitvägg. De trängde då in i graniten, de levde, älskade, arbetade, dog och föddes i skuggan, och tre till fyra hundra år senare kom de ut miltals längre bort, då de genomkorsat berget. Bakom sig lämnade de den tömda klippan, med gruvgångar utgrävda i alla riktningar, med skulpterade och ciselerade väggar, naturliga eller konstgjorda pelare, tio tusen fasansfulla eller betagande gestalter ... Här vittnar människan såväl om sin kraft som om sin intighet. Hon sökte inte i formen en bekräftelse på ett bestämt ideal. Hon utvinner den i rått tillstånd ur det formlösa, såsom det formlösa vill. Hon utnyttjar klippans fördjupningar och tillfälliga egenheter”.124 Ett metallurgiskt Indien. Att tränga genom bergen i stället för att bestiga dem, att gräva ut jorden i stället för att räffla den, att göra hål i rummet i stället för att bevara det slätt, att göra jorden till en schweizerost. Det finns en bild i filmen Strejk som visar ett hålat rum där ett hotfullt folk reser sig upp, var och en i sitt hål som i ett totalt minerat fält.

Kainsmärket är underjordens kroppsliga och affektiva tecken som rör sig fritt över såväl det sedentära rummets räfflade jord som över det släta rummets nomadiska mark utan att hejdas av någon av dem, vandrandets vagabonderande tecken, metallurgens dubbla stöld och dubbla förräderi då han vänder sig från både agrikulturen och boskapsuppfödarna. Ska vi kalla dem för kainiter eller kananéer, dessa metallurgiska folk som hemsöker historiens djup? Det förhistoriska Europa genomkorsas av stridsyxefolk från stäpperna, likt en metallisk gren avskild från nomaderna, och de ”klockformade”, de-med-vasformade-kärl, från Andalusien, en gren avskild från den megalitiska agrikulturen.125 Egenartade folk, dolicocefaler och brachycefaler som blandas och sprids över hela Europa. Var det de som underhöll gruvorna, gjorde hål överallt i det europeiska rummet, skapade vårt europeiska rum?

Smeden är inte nomad hos nomaderna och bofast hos de bofasta eller halvnomad hos nomaderna och till hälften bosatt hos de bofasta. Hans relation till de andra följer från hans inre karaktär av kringresande, från hans vaga essens, och inte omvänt. Det är genom sin specificitet som kringresande, genom att han uppfinner ett hålat rum, som han med nödvändighet kommunicerar med både de bofasta och med nomaderna (och även med andra, med skogens transhumanter). Han är dubbel redan i sig själv: en hybrid, en legering, en gemination. Som Griaule säger, är dogon-smeden inte ”oren” utan en ”blandning”, och det är på grund av denna biandkaraktär som han är endogam och inte gifter sig med de rena som har en förenklad härkomst, under det att hans egen är tvåfaldig.126 Gordon Childe visar att metallurgen med nödvändighet fördubblas, att han existerar två gånger, en gång såsom en figur infångad och upprätthållen av det orientaliska imperiet, en andra gång som en mer rörlig och fri figur i den egeiska världen. Men dessa två segment kan inte skiljas åt genom att man relaterar var och en av dem till sin kontext. Metallurgen i imperiet, arbetaren, förutsätter en metallurg-prospektör, även om han är avlägsen, och prospektören hänvisar till en handelsman som för metallen till den förste. Dessutom bearbetas metallen i varje segment, och tackans form är gemensam för dem alla: man ska mindre föreställa sig åtskilda segment än en kedja av rörliga verkstäder som från hål till hål bildar en variationslinje, en gruvort. Metallurgens relation till nomaderna och till de bofasta förmedlas också genom hans relation till de andra metallurgerna.127 Det är denne hybride metallurg, vilken fabricerar såväl vapen som verktyg, som kommunicerar på en gång med bofasta och nomader. Det hålade rummet kommunicerar i sig med det släta och det räfflade rummet. Det maskiniska fylumet eller den metalliska linjen passerar genom alla sammansättningarna: inget är mer deterritorialiserat än materie-rörelsen. Men detta sker inte på samma sätt, och de två kommunikationerna är inte symmetriska. Worringer hävdade att den abstrakta linjen på det estetiska fältet hade två olika uttryck, det ena i den barbariskt-gotiska konsten, det andra i den klassiskt-organiska. Man kunde säga att fylumet på en gång har två olika sätt att upprätta förbindelser: det står i konnektion med det nomadiska rummet och det konjugeras med det sedentära rummet. I relation till de nomadiska sammansättningarna är krigsmaskinerna ett slags rhizom, med sina hopp, omvägar, underjordiska passager, fördämningar, mynningar, drag, hål, etc. Men på andra sidan finns de sedentära sammansättningar och Statsapparater som fångar in fylumet, placerar in uttrycksdragen i en form eller en kod, får hålen att resonera tillsammans, pluggar igen flyktlinjerna, underkastar den teknologiska operationen arbetets modell och ålägger konnektionerna en hel regim av trädstrukturerade konjunktioner.

AXIOM 3: Den nomadiska krigsmaskinen är som en uttrycksform, vars innehållsform skulle vara den kringresande metallurgin.

INNEHÅLL UTTRYCK
Substans Hålat rum
(maskiniskt fylum eller materia-flöde)
Slätt rum
Form Kringresande metallurgi Nomadisk krigsmaskin

PROPOSITION 9: Krigets objekt är inte nödvändigtvis slaget och framför allt är inte krigsmaskinens objekt kriget, även om kriget och slaget (under vissa omständigheter) kan vara en nödvändig följd.

Steg för steg stöter vi tre problem: är slaget krigets ”objekt”? Men också: är kriget krigsmaskinens ”objekt”? Och till sist, i vad mån är krigsmaskinen Statsapparatens ”objekt”? Tvetydigheten i de två första härrör förvisso från termen objekt,128 men implicerar också att de är avhängiga det tredje. Vi måste närma oss dessa problem steg för steg, även om vi tvingas att mångfaldiga exemplen. Den första frågan, som gäller slaget, medför omedelbart en distinktion mellan två fall, dels då slaget eftersträvas, dels då krigsmaskinen i allt väsentligt söker undvika det. Dessa två fall är ingalunda liktydiga med offensiv och defensiv. Men kriget i egentlig mening (enligt en uppfattning som kulminerar med Foch)129 förefaller ha kriget som objekt, under det att gerillan uttryckligen syftar till icke-slag. Krigets utveckling till rörelsekrig och sedan till totalt krig ifrågasätter också själva begreppet slag, i termer av såväl offensiv som defensiv: icke-slaget förefaller kunna uttrycka hastigheten hos en blixtattack eller mot-hastigheten hos en omedelbar motattack.130 Omvänt implicerar utvecklingen av gerillakrigföringen det ögonblick då och de former i vilka kriget måste sökas i relation till yttre och inre ”stödpunkter”. Förvisso lånar gerillan och kriget ständigt metoder av varandra (exempelvis har man ofta pekat på den inspiration som landgerillan hämtat från sjökrigföringen). Man kan alltså inte säga annat än att både slaget och icke-slaget utgör krigets dubbla objekt enligt ett kriterium som inte sammanfaller med skillnaden mellan offensiv och defensiv, inte heller med den mellan det egentliga kriget och gerillakriget.

Därför kan vi skjuta frågan ett steg tillbaka och fråga om kriget självt är krigsmaskinens objekt. Det är inte alls givet att så är fallet. Försåvitt kriget (med eller utan slag) syftar till att förinta fiendestyrkorna eller få dem att kapitulera har krigsmaskinen inte med nödvändighet kriget som objekt (till exempel skulle räden vara ett annat objekt snarare än en speciell form av krig). Men på ett mer generellt plan har vi sett att krigsmaskinen var nomadernas uppfinning, eftersom den till sitt väsen utgör det konstitutiva elementet för det släta rummet, för ockupationen av detta rum, för förflyttningen i det, och för den motsvarande kompositionen av människor: detta är dess enda och egentliga positiva syfte (nomos). Att få öknen och stäppen att växa, inte avfolka dem, tvärtom. Om kriget är en nödvändig följd, är det för att krigsmaskinen stöter mot Stater och städer, liksom mot krafter (räffling) som motsätter sig det positiva syftet: då får krigsmaskinen Staten, staden, hela den statliga och urbana sfären, till fiende, och antar som sitt syfte att förstöra dem. Därav kriget: att förinta Statens trupper, att förstöra Statsformen. Attilas eller Djingis Khans öden visar väl hur det positiva syftet efterträds av det negativa. För att tala med Aristoteles, kunde man säga att kriget varken är krigsmaskinens syfte eller betingelse, utan med nödvändighet åtföljer och fullbordar den; eller med Derrida, att kriget är krigsmaskinens ”supplement”. Det kan till och med hända att denna supplementaritet fattas genom en successiv, ångestladdad uppenbarelse. Detta skulle vara fallet hos Moses: efter uttåget ur den Egyptiska Staten kastar han sig ut i öknen och börjar med att bilda en krigsmaskin under inspiration av de hebreiska nomadernas historia och på grundval av råd från hans styvfar, som kom från nomaderna. Detta är de Rättvisas maskin, redan en krigsmaskin, men den har ännu inte kriget till syfte. Men Moses upptäcker steg för steg att kriget är denna maskins nödvändiga supplement, eftersom den möter och måste genomkorsa städer och Stater, eftersom den måste skicka ut spioner (beväpnad observation) och sedan kanske gå till ytterligheter (förintelsekrig). Då tvivlar det judiska folket och tror sig inte vara starkt nog; också Moses tvivlar, han ryggar tillbaka inför uppenbarelsen av ett sådant supplement. Och det är Josua som tar hand om kriget och inte Moses. För att till sist tala med Kant, kunde man säga att krigsmaskinens relation till kriget är nödvändig, men ”syntetisk” (Jahve krävs för syntesen).

Frågan om kriget har därmed i sin tur drivits tillbaka och underkastas nu relationerna mellan krigsmaskinen och Statsapparaten. Det är inte först och främst Staterna som för krig. Förvisso är kriget inte något man finner i ett universellt naturtillstånd, som ett våld vilket som helst. Men kriget är inte Staternas syfte, snarare tvärtom. De mest arkaiska Staterna verkar inte ens ha en krigsmaskin och vi kommer att se att deras herravälde vilar på andra instanser (vilka snarare innefattar poliser och fängelser). Man kan anta att ett av de många mystiska skälen till de en gång så mäktiga arkaiska Staternas plötsliga försvinnande just var interventionen av en yttre, nomadisk krigsmaskin som slog tillbaka och förstörde dem. Men Staten lär sig fort. En av de viktigaste frågorna ur universalhistoriens synvinkel är: hur kommer Staten till att överta krigsmaskinen, det vill säga bilda en egen krigsmaskin i samklang med sin storlek, sitt herravälde och sina syften? Vilka risker medför detta? (Med militärinstitution eller armé menar vi ingalunda krigsmaskinen själv, utan den form i vilken den övertas av Staten.) För att fatta den paradoxala karaktären hos detta företag måste vi rekapitulera hypotesen i dess helhet: 1) krigsmaskinen är den nomadiska uppfinning som inte ens har kriget som första syfte, utan bara som ett andra, supplementärt eller syntetiskt syfte, i den bemärkelsen att den bestäms till att förstöra den Statsform och den stadsform den stöter emot; 2) när Staten övertar krigsmaskinen byter den senare uppenbarligen natur och funktion, eftersom den nu riktas mot nomaderna och Statens alla fiender eller också uttrycker relationer mellan Stater försåvitt de endast syftar till förstöra eller ålägga varandra sina egna syften; 3) men det är just då krigsmaskinen på detta sätt övertagits av Staten som den tenderar att anta kriget som sitt direkta och första syfte, som sitt ”analytiska” objekt (och kriget tenderar att anta slaget som sitt syfte). Kort och gott, samtidigt som Statsapparaten övertar krigsmaskinen antar krigsmaskinen kriget som sitt syfte och kriget kommer att underkastas Statens syften.

Denna fråga om övertagande är så historiskt mångfasetterad att man måste skilja på flera olika problem. Det första gäller operation: det är just på grund av att kriget bara är krigsmaskinens supplementära eller syntetiska syfte som den råkar in i den tvekan som visar sig vara ödesdiger och Statsmakten i sin tur kan lägga beslag på kriget och därmed vända krigsmaskinen tillbaka mot nomaderna. Nomadens tvekan har ofta presenterats som en berättelse: vad ska man göra med de områden man erövrat eller genomkorsat? Återge dem till öknen, till stäppen, eller göra dem till betesmarker? Eller låta en Statsapparat kvarstå som kan exploatera dem direkt, med risk för att själv förr eller senare bli en ny dynasti i denna apparat? Dessa processer kan ta olika lång tid, som exempelvis i fallet med Djingis Khan och hans efterföljare som kunde hålla stången länge då de delvis integrerades i de erövrade imperierna men samtidigt behöll ett slätt rum av stäpper som var överordnade de imperiala centren. Detta var deras bedrift, Pax mongolica. Faktum kvarstår att integrationen av nomaderna i de erövrade imperierna utgjort en av de viktigaste faktorerna i Statsapparatens övertagande av krigsmaskinen: en oundviklig fara inför vilken nomaderna dukat under. Men det finns också en omvänd fara som hotar Staten då den övertar krigsmaskinen (alla Stater har känt denna fara och de risker som övertagandet innebär). Timur Lenk kunde utgöra det mest extrema exemplet, inte som Djingis Khans efterföljare utan som hans exakta motsats: det var han som konstruerade en fantastisk krigsmaskin riktad mot nomaderna, men som också därigenom måste upprätta en Statsapparat desto mer tungrodd och improduktiv då den bara existerade som den tomma formen hos övertagandet av denna maskin.131 Att vända krigsmaskinen tillbaka mot nomaderna kan för Staten innebära lika stor risk som det är för nomaderna att vända krigsmaskinen mot Staterna.

En andra typ av problem gäller de konkreta former i vilka övertagandet av krigsmaskinen sker: via legosoldater eller via territorier? En yrkes- eller värnpliktsarmé? Specialkårer eller nationell rekrytering? Dessa alternativ är inte bara oklara, det finns också alla typer av blandningar mellan dem. Den mest relevanta eller generella distinktionen vore kanske den följande: rör det sig bara om en ”inbyggnad” av krigsmaskinen eller om ett ”övertagande” i egentlig mening? Statsapparatens övertagande av krigsmaskinen sker på två sätt, antingen genom att bygga in ett samhälle av krigare (som kommer inifrån eller utifrån) eller tvärtom genom att upprätta det på grundval av regler som svarar mot det civila samhället i dess helhet. Även här kan dessa olika former övergå i varandra ... Den tredje typen av problem gäller slutligen medlen för övertagande. I detta avseende skulle man behöva beakta de olika fenomen som rör Statsapparatens grundstruktur: territorialitet, arbete eller offentliga arbeten, och skatteväsende. Bildandet av en militärinstitution eller en armé innebär med nödvändighet en territorialisering av krigsmaskinen, det vill säga förläningar av land, ”koloniala” eller inhemska, vilka kan anta olika former. Men samtidigt bestämmer skattesystemet karaktären hos de tjänster och de skatter som de förmånstagande krigarna ska erlägga, och framför allt den typ av civil skatt som delar av eller hela samhället underkastats för att underhålla armén. Och på samma gång måste Statens offentliga arbeten omorganiseras i syfte att ”underhålla territoriet”, där armén spelar en väsentlig roll, inte bara genom fort och kraftpunkter, utan också genom strategiska kommunikationer, den logistiska strukturen, den industriella infrastrukturen, etc. (och man kan notera Ingenjörens roll i denna form av övertagande).132

Läsaren må tillåta oss att konfrontera denna hypotes i sin helhet med Clausewitz formulering: ”Kriget är de politiska relationernas fortsättning, åtföljda av andra medel”. Vi vet att denna formulering utvunnits ur en teoretisk och praktisk, historisk och transhistorisk helhet, vars olika element är förbundna med varandra: 1) det finns ett rent begrepp om kriget som absolut och obetingat krig, en Idé som inte är given i erfarenheten (bekämpa eller ”nedgöra” fienden, som inte antas ha några andra kännetecken, och sakna politiska, ekonomiska eller sociala bestämningar); 2) det givna är de verkliga krigen såsom underkastade Staternas syften, Staterna som i varierande grad utgör ”ledande kroppar” för det absoluta kriget, och utgör betingelse för dess förverkligande i erfarenheten; 3 ) de verkliga krigen oscillerar mellan två poler, vilka båda är underkastade Statens politik: förintelsekrig som kan leda till det totala kriget (enligt de syften som förintelsen har) och som tenderar att närma sig det obetingade begreppet genom att stegras in extremis; det begränsade kriget, som inte i ”mindre grad” är krig, utan innebär en nedtrappning som närmar oss till de begränsande betingelserna och kan nå ända ned till enkel ”beväpnad observation”.133

Först och främst förefaller oss denna distinktion mellan det absoluta Kriget som idé och de verkliga krigen vara av största vikt, men det finns möjlighet att begagna ett annat kriterium än Clausewitz gör. Den rena idén skulle inte utgöras av den abstrakta eliminationen av motståndaren, utan av en krigsmaskin som inte har kriget som sitt syfte och som bara har en syntetiskt-potentiell eller supplementär relation till kriget. På så sätt förefaller oss den nomadiska krigsmaskinen inte som hos Clausewitz vara en typ av verkligt krig bland andra, utan tvärtom utgöra Idéns adekvata innehåll, uppfinnandet av Idén med dess egna objekt och syften, dess egna rum och komposition av nomos. Likväl är det en Idé, och man måste behålla begreppet om en ren Idé även om denna krigsmaskin förverkligats av nomaderna. Snarare är det nomaderna som förblir en abstraktion, en Idé, något reellt och inte aktuellt, och detta av flera skäl: först och främst, vilket vi redan sett, på grund av att nomadismen i sitt faktiska innehåll blandas med migrationen, de kringresande och transhumanterna, vilket inte i sig gör begreppet oklart utan introducerar ständiga biandföremål, kombinationer av rum och kompositioner vilka återverkar på krigsmaskinen. För det andra effektuerar krigsmaskinen – till och med som rent begrepp – med nödvändighet sin syntetiska relation till kriget som ett supplement, upptäckt och utvecklat i motsats till den Statsform det handlar om att förstöra. Men samtidigt effektuerar krigsmaskinen inte detta supplementära syfte eller denna syntetiska relation utan att Staten å sin sida finner tillfälle att överta den, och finner medlen för att göra kriget till denna omvända maskins direkta syfte (därför är integrationen av nomaden i Staten en vektor som genomlöper nomadismen redan från början, alltsedan den första krigshandlingen mot Staten).

Frågan handlar alltså mindre om att förverkliga kriget än om att överta krigsmaskinen. Det är på en och samma gång som Staten övertar krigsmaskinen, underordnar den ”politiska” mål och ger den kriget som direkt syfte. Och det är en och samma historiska tendens som får Staterna att utvecklas på ett trefaldigt sätt: de går från figurer av inbyggnad till former av egentligt övertagande, de går från det begränsade till det så kallade totala kriget och transformerar sin relation till ändamålet eller syftet. Men de faktorer som gör Statens krig till ett totalt krig är nära förbundna med kapitalismen: det handlar om en investering av konstant kapital i krigsmateriel, krigsindustri och krigsekonomi och en investering av rörligt kapital i population såsom fysisk och moralisk (på en gång krigets aktörer och de som lider under det).134 Det totala kriget är inte bara ett förintelsekrig, utan uppträder då förintelsen som sitt ”centrala mål” tar inte bara fiendearmén eller fiendestaten utan hela befolkningen och dess ekonomi. Att denna dubbla investering bara kan göras under de föregående betingelserna av det begränsade kriget visar på den kapitalistiska tendensen att utveckla det totala kriget.135 Det totala kriget förblir alltså underordnat Statens politiska mål och det förverkligar bara ett maximum av betingelser för Statsapparatens övertagande av krigsmaskinen. Men när den övertagna krigsmaskinens syfte blir det totala kriget, på denna nivå som innefattar alla betingelser, då träder syftet [objet] och målet in i nya relationer som kan ge upphov till motsägelser. Därav Clausewitz tvekan när han ibland visar att det totala kriget förblir ett krig betingat av Statens politiska mål, ibland att det tenderar att förverkliga det obetingade krigets Idé. Målet förblir väsentligen politiskt och bestäms som sådant av Staten, men själva syftet har blivit obegränsat. Man kunde säga att övertagandet har slagit tillbaka eller snarare att Staterna tenderar att släppa lös eller återskapa en gigantisk krigsmaskin i vilken de själva bara är motsättbara eller variabla delar. Denna världsomspännande krigsmaskin som på något sätt ”rekylerar” ur Staterna antar två successiva gestalter: först fascismen som gör kriget till en obegränsad rörelse utan annat mål än sig självt; men fascismen är bara ett utkast, och den post-fascistiska gestalten är en krigsmaskin som direkt antar själva freden som sitt syfte, som en Terrorns eller Överlevandets fred. Krigsmaskinen återskapar ett slätt rum som gör anspråk på att kontrollera och omge hela jorden. Det totala kriget har överskridits till förmån för en ännu mer skrämmande form av fred. Krigsmaskinen har själv tagit hand om målet, världsordningen, och Staterna är inte längre annat än objekt eller medel avpassade för denna nya maskin. Detta är den punkt där Clausewitz formulering ställs på huvudet: ty för att kunna säga att politiken är krigets fortsättning med andra medel räcker det inte med att vända om orden, som om man kunde uttala dem åt vilket håll man vill: man måste följa den verkliga rörelse vid vars slut de Stater som har övertagit en krigsmaskin, och övertagit den för sina egna måls skull, återbildar en krigsmaskin som tar hand om målet, övertar Staterna och allt mer tar hand om de politiska funktionerna.136

Utan tvivel är detta en förtvivlad situation. Vi har sett en allt starkare världsomspännande krigsmaskin ta form, som i en science fiction-berättelse; vi har sett den som sitt syfte upprätta en fred som är än mer skrämmande än den fascistiska döden; vi har sett den upprätthålla eller frambringa de mest fasansfulla lokala krig som delar av sig själv; vi har sett den fastställa en ny typ av fiende, som inte längre är en annan Stat, inte ens en annan regim, utan en ”ospecificerad fiende”; vi har sett den aktivera sina kontragerillaelement; den kan låta sig överraskas en gång, men inte två ... Likväl återskapar Stats- eller Världskrigsmaskinens själva betingelser, det vill säga det fasta kapitalet (resurser och materiel) och det rörliga mänskliga kapitalet, ständigt nya möjligheter till oväntade motattacker, oförutsedda initiativ som bestämmer muterande maskiner, folkliga och revolutionära minoriteter ... ”Mångformad, ständigt manövrerade och allestädes närvarande [...] ekonomisk, subversiv, politisk, moralisk, etc.”, den ogripbare materielle Sabotören eller den mänsklige Desertören i de mest skiftande gestalter.137 Det första viktiga teoretiska elementet är de ytterst varierande innebörderna hos krigsmaskinen, vilka beror på att krigsmaskinen har en ytterst varierande relation till själva kriget. Krigsmaskinen definieras inte på ett enhetligt sätt och den innefattar andra saker än bara tilltagande kvantiteter av kraft. Vi försöker definiera två poler i krigsmaskinen: enligt den första antar den kriget som syfte och formar en förstörelselinje som kan utsträckas ända till universums gräns. Men de former den här antar – begränsat krig, totalt krig, världsomspännande organisation – uttömmer inte krigsmaskinens fulla natur, oavsett vilken makt den uppnår, utan utgör endast summan av de betingelser under vilka Staten övertar den, för att till sist projicera den som världens horisont eller den dominerande ordning av vilka Staterna själva bara utgör delar. Den andra polen förefaller oss vara den väsentliga, då maskinen med sina oändligt mycket mindre ”kvantiteter” inte längre har kriget till syfte utan drar upp en kreativ flyktlinje, bildar ett slätt rum och möjliggör människors rörelser i detta rum. Enligt denna andra pol är kriget förvisso något som maskinen möter, men då som ett syntetiskt eller supplementärt syfte riktat mot Staten och den världsomspännande axiomatik som Staterna uttrycker.

Hos nomaderna har vi trott oss se en sådan maskin uppfinnas. Här vill vi bara peka på denna upptäckt som historiskt faktum, även om den från början uppvisar hela denna tvetydighet som får den att bilda sammansättningar med den andra polen och röra sig mot den. Men i grund och botten är det inte nomaderna som besitter hemligheten: en konstnärlig, vetenskaplig eller ”ideologisk” rörelse kan också vara en potentiell krigsmaskin just i den mån den skapar ett konsistensplan, en kreativ flyktlinje, ett slätt rum för förflyttning, en relation till ett fylum. Det är inte nomaden som definierar alla dessa karaktärer, det är denna helhet som definierar nomaden och på samma gång krigsmaskinens essens. Om gerillan, minoriteternas krig, det folkliga och revolutionära kriget, står i samklang med denna essens, är det för att de antar kriget som ett syfte desto mer nödvändigt då det bara är ”supplementärt”: de kan bara starta krig om de samtidigt skapar något annat, om det så bara rör sig om nya icke-organiska sociala relationer. Det finns stor skillnad mellan de båda polerna, framför allt vad gäller döden: flyktlinjen som skapar, eller blir till ett organisations- och dominansplan. Man ser ständigt att dessa två linjer eller plan kommunicerar med och ger näring åt varandra, lånar från varandra: den allra värsta världsomspännande krigsmaskin återskapar ett slätt rum för att omge och stänga jorden. Men jorden aktiverar sina egna förmågor till deterritorialisering, sina flyktlinjer, sina släta rum som lever och banar väg mot en ny jord. Frågan gäller inte kvantitet, utan den inkommensurabla karaktären hos de kvantiteter som står mot varandra i de två typerna av krigsmaskiner, enligt de två polerna. Krigsmaskiner bildas mot de apparater som övertar maskinerna och gör kriget till sitt projekt och sitt syfte: mot de stora konjunktionerna av infångnings- och dominationsapparater ställer de sina konnektioner.

 

Noter:

1. Georges Dumézil, Mitra-Varuna (Paris: Gallimard, 1948). Vad gäller nexum och mutum, bandet och kontraktet, jfr 118-124.

2. Enligt sin första pol (Varuna, Uranus, Romulus) opererar staten genom ett magiskt band, genom att omedelbart gripa eller infånga: den ger sig inte in i strid och har inget krigsmaskineri, ”den binder, det är allt.” Enligt sin andra pol (Mitra, Zeus, Numa), skaffar den sig en armé, men underkastar den institutionella och juridiska regler som gör den till blott en del bland andra i Statsapparaten: på så sätt är inte Mars-Tiwaz en krigsgud, utan en gud som är ”krigets jurist”. Jfr Dumézil, Mitra-Varuna, 113 ff., 148 ff., 202 ff.

3. Dumézil, Heur et malheur du guerrier (Paris: PUF, 1969).

4. Fra. puissance. Termerna puissance och pouvoir, vilka båda skulle kunna översättas med ”kraft”, ”makt” eller ”förmåga”, löper genom hela denna text. Puissance används oftast för att beteckna en potential, förmågan att..., under det att pouvoir tenderar att beteckna en redan konstituerad makt, ett dominansförhållande. Denna terminologi är emellertid inte helt konsistent i texten, och olika svenska uttryck har valts beroende på sammanhanget. Ö.a.

5. Om krigarens roll i egenskap av den som ”löser upp” och står i motsats till såväl det magiska bandet som det juridiska kontraktet, jfr Mitra-Varuna, 124-132. Se också Dumézils analys av furor, i ibid.

6. Det första citatet är hämtat från Friedrich Nietzsche, Zur Genealogie der Moral II: 17, här citerat från Till moralens genealogi, övers. Olof Rabenius (Stockholm: Björk och Börjesson, 1917), 95; det andra från Franz Kafka, ”Ein altes Blatt”, Sämtliche Erzählungen, red. Paul Raabe (Frankfurt am Main: Fischer, 1970), 130. Ö.a.

7. Luc de Fleusch (Le roi ivre ou l’origine de l’état [Paris: Gallimard, 1972 ]) framhäver att Nkongolos handlingar är offentliga, under det att Mbidis och hans sons är hemliga: den förre äter offentligt, de senare gömmer sig under måltiderna. Vi kommer att se att hemligheten har en väsentlig relation till krigsmaskinen, såväl vad gäller principer som konsekvenser: spionage, strategi, diplomati. Kommentatorerna har ofta understrukit denna förbindelse.

8. Dumézil, Mythe et épopée (Paris: Gallimard, 1971), II, 17-19: en analys av de tre försyndelserna, som man kan finna hos den indiska guden Indra, den fornnordiske hjälten Starkad, och den grekiske heroen Herakles. Jfr också Heur et malheur du guerrier.

9. Dumézil, Mitra-Varuna, 135. Dumézil analyserar riskerna med och skälen till denna förvirring, som kan bero på ekonomiska faktorer, jfr 153, 159. 10. Rikard III, akt I, scen 1, rad 158. Ö.a.

11. Om Ajax och Sofokles tragedi, jfr Jean Starobinskis analys i Trois Fureurs (Paris: Gallimard, 1974). Starobinski ställer uttryckligen problemet angående kriget och Staten.

12. Dessa teman har analyserats av Mathieu Carričre i en ännu opublicerad studie.

13. Pierre Clastres, La société contre l’Etat (Paris: Minuit, 1974); sv. övers. Bosse Holmqvist, Samhället mot staten (Stockholm: Nordan, 1984); ”Archéologie de la violence” och ”Malheur du guerrier sauvage”, Recherches d’anthropologie politique (Paris: Seuil, 1980), 171-208, 209-248. I den sista texten beskriver Clastres krigarens öde i det primitiva samhället och analyserar den mekanism som förhindrar maktkoncentration (på samma sätt påvisade Marcel Mauss i potlatch en mekanism som förhindrade en koncentration av rikedomar). [Se Marcel Mauss, Gåvan, sv. övers. Marianne Ahrne (Uppsala: Argos, 1972). Ö.a.]

14. Jacques Meuiner, Les gamins de Bogota (Paris: Lattčs, 1977), 159 (”splittring under utpressning”), 177: vid behov ”är det de andra gängmedlemmarna som genom ett komplicerat spel av trakasserier och tystnad får honom att inse att han måste lämna gänget”. Meu-nier understryker ovissheten i det öde som exmedlemmen går till mötes: inte bara av hälsoskäl, utan också för att han har svårt att integreras i ”den undre världen” som han finner alltför hierarkisk och centralstyrd, alltför uppbyggd runt maktorgan (178). Angående ungdomsgängen, se också [Jorge] Amados roman Capitâes de areia (Sao Paolo: Livraria Martins, 1944); fra. övers. Capitaines des sables, Gallimard.

15. Jfr I.S. Bernstein, ”La dominance sociale chez les primates”, La Re-cherche 91, juli 1978.

16. Deleuze utvecklar detta i sin studie av ”tecknets” funktion hos Proust, Proust et les signes (Paris: PUF, 1964, utv. ed. 1970). Ö.a.

17. Fransk författare, 1804-57, bl. a. Les mystčres de Paris (1843-45 ). Ö.a.

18. Étienne de la Boétie (1530-1563), fransk författare och politisk teoretiker, som i sin Discours de la servitude volontaire behandlar frågan om hur ett folk frivilligt kan underkasta sig en härskare. Ö. a.

19. Clastres, La société contre l’Etat, 170: ”Statens framträdande upprättade den stora typologiska klyvningen mellan Vildar och Civiliserade, det skrev in denna outplånliga brytning i ett Bortom där allt förändrades, ty tiden blev Historia.” För att förklara detta framträdande åberopar Clastres först en demografisk faktor (men ”utan att drömma om att ersätta en ekonomisk determinism med en demografisk determinism ...”); dessutom möjligheten av att krigsmaskinen (?) skulle ha löpt amok; och, ännu mer oväntat, den indirekta roll som spelats av en viss profetism som först skulle ha riktats mot ”hövdingarna” för att sedan ge upphov till en ny makt. Men man kan givetvis inte förutspå vilka mer utvecklade lösningar Clastres hade kunnat ge på dessa problem. Angående profetismens eventuella roll, se Hélčne Clastres, La terre sans mal, le prophétisme tupi-gua-rani (Paris: Seuil, 1975).

20. Michel Serres, La naissance de la physique dans le texte de Lucrčce. Fleuves et turbulences (Paris: Minuit, 1977). Serres är den förste som pekat på de tre följande punkterna; den fjärde förefaller oss följa av dem.

21. Exhaustion, eg. ”uttömning”, en av Eudoxos och senare grekiska matematiker använd modell för att undvika oändlighetsbegreppet vid beräkningar av ytor och volymer genom att låta två figurer stegvis närma sig varandra. Arkimedes begagnade sig av denna metod för att lösa problemet med cirkelns kvadratur. Ö. a.

22. Ett flöde är ”laminärt”, enligt Serres, när ”de skikt (eller lameller) i vilka vi delar in det, oavsett hur små vi gör dem, förblir strikt parallella i sina rörelser” (Naissance de la physique, 12). Ö.a.

23. Turba, lat. ”oordning”; turbo, ”virvel”. Serres beskriver det första som ”en mångfald, en stor population, förvirring och tumult”, det andra som ”en rund form i rörelse”, en ”roterande kon eller spiral-formad virvel”, och ser hos Lucretius hur ”tingens ursprung och ordningens begynnelse helt enkelt består i den subtila passagen från turba till turbo” (ibid, 38 f). Lucretius diskussion av clinamen finns i Om tingens natur, sv. övers. Bertil Cavallin (Stockholm: Forum, 1972), bok II, rad 216 ff. Deleuze diskuterar Lucretius uppfattningar mer i detalj i Logique du sens (Paris: Minuit, 1969), 361 ff. Ö. a.

24. Det är Pierre Boulez som på så sätt skiljer två rumtider i musiken: i det räfflade rummet kan taktarten vara jämn eller ojämn, men kan alltid fixeras, under det att brottet eller avvikelsen i det släta rummet ”är fri och kan göras var man vill”. Penser la musique aujourd’hui (Paris: Gonthier, 1963 ), 95-107.

25. Den grekiska geometrin kännetecknas av motsatsen mellan dessa positioner, den teorematiska och den problematiska, och av den förstas relativa triumf. I sin Kommentar till Bok I i Euklides Elementa analyserar Proklos skillnaden mellan dess positioner och illustrerar den med motsatsen mellan Speusippos och Menechmos. Matematiken bär ständigt på denna spänning; till exempel stöter det axiomatiska elementet mot en problematisk, ”intuitionistisk” eller ”konstruktivistisk” tendens som insisterar på en problemkalkyl som är ytterst olik axiomatiken och varje teorematik; jfr [Georges] Bouligand, Le déclin des absolus mathématico-logiques (Paris: Ed. d’Enseignement Supérieur, 1949). [Proklos text finns i eng. övers, av Glenn R. Mur-row, Commentary on the First Book of Euclids Elements (Princeton, N.J.: Princeton University Press, 1970). Ö.a.]

26. ”Vi vet att med Arkimedes avslutas den tidiga geometrins era som ett fritt skapande sökande [...] En romersk soldats svärdsklinga skar av tråden, hävdar traditionen. I det att den dödade det geometriska skapandet kom den romerska Staten att konstruera Västerlandets geometriska imperialism.” Paul Virilio, L’insécurité du territoire (Paris: Stock, 1976), 120.

27. Sébastien Le Prestrede Vauban (1633-1707), militäringenjör och chef för det franska fortifikationsväsendet. Vauban ville inte upprätta ett fast system för fästningskonstruktioner utan anpassade dem efter terrängen. Ö.a.

28. [Gaspard Monge, 1746-1818, matematiker, 1794 prof vid den nybildade École Polytéchnique. Jean Victor Poncelet, 1788-1867, matematiker, grundare av den projektiva geometrin, ö.a.] Med Monge, och framför allt Poncelet, överskrids den sinnliga och till och med rumsliga representationens gränser (det räfflade rummet), men då inte mot en symbolisk abstraktionsförmåga utan mot en trans-spatial inbildningskraft eller en trans-intuition (kontinuitet). Jfr här [Léon] Brunschvigs kommentar till Poncelet, Les étapes de la philo-sophie mathématique (Paris: PUF, 1947).

29. Sadi Carnot, 1796-1832, ingenjör och fysiker, föregriper bl.a. termodynamikens andra huvudsats om entropi och irreversibla förlopp. Ö.a.

30. Se exempelvis Wittfogel, Oriental Despotism (New Haven: Yale University Press, 1957). Ö.a.

31. Michel Serres (Naissance de la physique, 105 ff.) analyserar i detta avseende motsatsen mellan [Jean le Rond] d’Alembert och [Daniel] Bernoulli. Mer generellt handlar det om en skillnad mellan två rumsliga modeller: ”Medelhavsbäckenet saknar vatten, och den som innehar makten kontrollerar vattnets dränering. Därav denna fysiska värld där dräneringen är det väsentliga, och där clinamen förefaller vara frihet eftersom den är just denna turbulens som undandrar sig det påtvingade loppet. Obegriplig för den vetenskapliga teorin, obegriplig för vattnets herrar. [...] Därför är Arkimedes en så stor gestalt: han är herre över de flytande kropparna och de militära maskinerna.

32. Menechmos, grekisk matematiker, ca 375-325 f.Kr.; Daniel Bernouilli, 1700-1782, fysiker och matematiker; Jean Rodolphe Perronet (1708-1794), arkitekt och brobyggare, den förste direktören vid École des Ponts et Chaussées, konstruerade bl. a. Pont de Neuilly (1772). Ö.a.

33. Jfr [Émile] Benveniste, ”La notion de rythme dans son expression linguistique”, Problčmes de linguistique générale (Paris: Gallimard, 1966), 327-375. Denna text, som ofta betraktas som sista ordet i denna fråga, förefaller oss tvetydig, eftersom den åberopar Demokritos och atomismen utan att beakta det hydrauliska problemet, och eftersom den gör rytmen till en ”sekundär specialisering” av den kroppsliga formen.

34. Anne Querrien, Devenir fonctionnaire ou le travail de l’Etat (Paris: Cerfi, 1977, manuskript). Vi har använt oss av denna text, liksom av andra opublicerade studier av Anne Querrien.

35. Jfr Raoul Vergez, Les illuminés de l’art royal (Paris: Juilliard, 1976). [Fra. le trait pousse le chiffre. Trait har betydelsen ”drag” eller ”kännetecken”, men också ”streck” (i en teckning), eller grafisk markering överhuvudtaget. Här torde uttrycket fattas som den ”markering” i stenen som stenhuggaren följer (i analogi med uttryck som ”skärmarkering”, etc). Ö.a.]

36. Gérard Desargues, Oeuvres (Paris: Leiber, 1864) (med en text av Michel Chasles som upprättar en kontinuitet mellan Desargues, Monge och Poncelet som ”den moderna geometrins grundare”).

37. Daniel Charles Trudaine (1703-1769), grundare till École des Ponts et Chaussées. Ö.a.

38. Anne Querrien (26-27): ”Konstrueras staten på grundval av experimenerandets sammanbrott? [...] Staten är inte under uppbyggnad, dess byggplatser måste förbli kortlivade. En installation är gjord för att fungera, inte för att konstrueras socialt: i detta perspektiv gör Staten bara dem till konstruktörer som den betalar för att utföra eller ge order, och som åläggs att följa en modell för förutbestämt experimenterande.”

39. Fra. corps collectif. Man bör här i svenskans ”kår” också höra ekot av fra. corps i betydelsen kropp. Här och i det följande används både ”kår” och ”kropp”, beroende på sammanhanget. Uttrycket ”kåranda” (esprit de corps) som senare förekommer, skulle alltså också kunna uppfattas som ”kroppens ande”. Ö.a.

40. Angående frågan om en ”Colbert-lobby”, se [Daniel] Dessert och [Jean-Louis] Journet, ”Le Lobby Colbert. Un royaume, ou une affaire de famille”, Annales 30, nr 6 (nov-dec 1975), 1303-1336.

41. Jfr Ibn Khaldoun, Muqaddima (Paris: Hachette, 1965). Ett väsentligt tema i detta mästerverk är det sociologiska problemet angående ”kårandan” och dess tvetydighet. Mot beduinlivet (som livsstil, och inte som etnisk grupp) ställer Ibn Khaldoun det bofasta livet och stadslivet. Den centrala aspekten av denna motsättning gäller först den omvända relationen mellan det offentliga och det hemliga: beduinernas krigsmaskin är inte bara hemlig, till skillnad från den offentlighet som känntecknar stadsbon i Staten, utan i det första fallet härrör ”anseendet” från en hemlig solidaritet, under det att hemligheten i det andra fallet underkastas kravet på anseende. Dessutom spelar beduinerna på en gång med en renhet och en stor rörlighet i sina släktskapsrelationer och genealogier, under det att stadsbon upprättar släktskapsrelationer som på en gång är orena och rigida och fixa: solidariteten har olika innebörd på respektive ställe. För det tredje, vilket är allra viktigast, mobiliserar de beduinska släktskapsrelationerna en ”kåranda” och integreras i denna nya dimension: detta är Acabîyah, eller ikhtilât, som gett upphov till det arabiska ordet för socialism (Ibn Khaldoun insisterar på stamledarens avsaknad av ”makt”, och på att han inte har några Statliga tvångsmedel). Stadsbon gör däremot kårandan till en dimension hos makten och anpassar den till ”autokratin”.

42. De centrala texterna av Husserl är Ideen zu einer reinen Phänomenologie und phänomenologischen Philosophie, § 74, och ”Geometrins ursprung”, sv. övers. Hans Ruin, i Jacques Derrida, Husserl och geometrins ursprung (Stockholm: Thales, 1990), med Derridas mycket viktiga kommentar (133-156). Vad gäller problemet angående en vag men likväl sträng vetenskap kan man jämföra med Michel Serres formulering då han kommenterar den så kallade Salinon-figuren: ”Den är sträng, anexakt. Och inte precis, exakt eller inexakt. Endast en metrik är exakt.” (Naissance de la physique, 29) [Gaston] Bache-lards Essai sur la connaisssance approchée (Paris: Vrin, 1927) förblir den bästa studien av de tillvägagångssätt och procedurer som konstituerar en det anexaktas stränghet, och av deras kreativa roll inom vetenskapen.

43. Detta åsyftar Kants teori om ”schematism” i Kritik av det rena förnuftet (A 137/B 176 ff.), där Kant hävdar att de abstrakta förståndsbegreppen måste ”försinnligas” genom att förses med ett konkret och förmedlande schema innan de kan appliceras på åskådningen. Ö.a.

44. Fra. plan indikerar i texten såväl en plan i bemärkelse av ritning och skiss som ett plan i geometrisk mening, i sammanställningar som ”konsistensplan” och ”organisationsplan”. Det sistnämnda är centralt i hela Mille Plateaux, i vilken denna text utgör ett kapitel, och betecknar en abstrakt nivå på vilken begrepp i olika discipliner kommunicerar med varandra. Ö.a.

45. Gilbert Simondon har gjort en omfattande analys och kritik av det hylomorfa schemat och dess sociala förutsättningar (” formen svarar mot det som den befallande människan har tänkt i sig och som hon måste uttrycka på ett positivt sätt när hon ger sina order: formen tillhör alltså det uttryckbaras ordning”). Mot detta schema form-materia ställer Simondon ett dynamiskt schema, en materia utrustad med singulariteter-krafter eller energetiska tillstånd i ett system. Därav följer en helt annan konception av förhållandet mellan teknik och vetenskap. Jfr L’individu et sa genčse physico-biologique (Paris: PUF, 1964), 42-56.

46. Jfr Timaios, 28-29. Under ett kort ögonblick tänker Platon att Blivandet inte bara utgör kopiornas och reproduktionernas oundvikliga tillstånd, utan att det självt utgör en modell som rivaliserar med det Identiska och det Uniforma. Han åberopar emellertid bara denna hypotes för att utesluta den; och det är sant att om blivandet är en modell, så måste inte bara dualiteten mellan modell och kopia, mellan modell och reproduktion, försvinna, utan också själva begreppen modell och reproduktion tenderar att förlora all mening.

47. Fra. heccéité, av lat. haec, ”detta”, alltså eg. ”dettahet”. Termen härrör ursprungligen från 1200-talsfilosofen Duns Scotus, och indikerar möjligheten till en individuation som inte längre behöver knytas till subjekt- eller substanskategorier: ”Det finns ett modus av individuation helt annorlunda än individens, subjektets, tingets eller substansens. Detta kallar vi en haecceitet. En årstid, en vinter, en sommar, en timme, ett datum har en perfekt individualitet och saknar inget, även om det inte är samma typ av individualitet som hos ett ting eller ett subjekt.” (Mille Plateaux, 318). Ö.a.

48. Friedrich Nietzsche, Der Wille zur Macht, nr 630. Ö.a.

49. Egentligen är situationen mycket mer sammansatt, och vikten är inte den dominerande modellens enda aspekt: till den kommer hettan (och redan i kemin läggs förbränningen till vikten). Men redan där uppstod ett problem angående i vilken mån ”det termiska fältet” var skilt från gravitationsrummet eller tvärtom kunde integreras i det. Monge ger ett typiskt exempel: han börjar med att relatera hettan, ljuset och elektriciteten till ”kropparnas variabla affektioner”, med vilka den ”partikulära fysiken” sysslar, under det att den generella fysiken behandlar utsträckningen, tyngdkraften och rörelsen. Det var först senare som Monge förenade alla fälten i en generell fysik (Anne Querrien).

50. Serres, La naissance de la physique, 65.

51. Carlos Castaneda, The Teachings of Don Juan (Berkeley: University of California Press, 1971), 88.

52. Albert Lautmann har tydligt visat hur till exempel Riemanns rymder tillåter en euklidisk konjunktion på så sätt att man alltid kan definiera en parallellitet mellan två närliggande vektorer: i stället för att utforska en mångfald genom att följa den betraktar man mångfalden som ”nedsänkt i ett euklidiskt rum med ett tillräckligt antal dimensioner”. Se hes schémas de structure (Paris: Hermann, 1938), 23-24,43-47.

53. Relationerna mellan intuition och intelligens är ytterst komplexa hos Bergson, och de står i ständig interaktion. Man kan också jämföra med Bouligands diskussion: de två matematiska elementen ”problem” och ”global syntes” utvecklar först sin dualitet då de inträder i ett fält av interaktion, där den globala syntesen varje gång fixerar de ”kategorier” utan vilka problemet inte skulle ha någon allmän lösning. Jfr Le déclin des absolus mathématico-logiques.

54. Marcel Detienne, i Les maîtres de la vérité dans la Gréce archaīque (Paris: Maspero, 1973), särskiljer tydligt tankens två poler, vilka svarar mot suveränitetens två aspekter enligt Dumézil: de magisk-religiösa orden från despoten eller ”den gamle från havet”, och stadens dialogiska ord. Det är inte bara huvudpersonerna i den grekiska tanken (Poeten, den Vise, Fysikern, Filosofen, Sofisten) som situeras i relation till dessa poler, utan Detienne inför också mellan dem en särskild grupp av Krigare som säkerställer övergången eller utvecklingen.

55. Det finns en levande högerhegelianism i den officiella politiska filosofin som knyter samman tankens och Statens öden. [Alexandre] Kojč-ve, i Tyrannie et sagesse (Paris: Gallimard), och Eric Weil, i Hegel et l’Etat: Philosophie politique (Paris: Vrin, 1974), är dess senaste representanter. Från Hegel till Max Weber utvecklas en omfattande reflexion över den moderna Statens förhållande till Förnuftet, på en gång som rationell-teknisk, och som förnuftig-mänsklig. Om man invänder att denna rationalitet, som redan fanns i den imperiala, arkaiska Staten, utgör de styrandes eget optimum, svarar hegelianerna att det rationellt-förnuftiga inte kan existera utan ett minimum av deltagande hos alla. Men frågan gäller snarare om formen hos det rationellt-förnuftiga inte har hämtats från Staten på så sätt att den alltid får ”rätt”.

56. Angående den antike poetens roll som ”suveränitetens funktionär”, se Dumézil, Servius et la Fortune (Paris: Gallimard, 1943), 64 ff., och Detienne, Les mattres de vérité, 17 ff.

57. Jfr Foucaults analys av Maurice Blanchot och tänkandets exteroritetsform, ”La pensée du dehors”, Critique 229, juni 1966.

58. Deleuze diskuterar detta tema hos Nietzsche i ”Nomadtänkande”, sv. övers. Ulf I. Eriksson, Res Publica 5-6, 1986. Ö.a.

59. Schopenhauer als Erzieher, § 7, i Werke, red. Colli och Montinari (Berlin och New York: Walter de Gruyter, 1980), bd 1.

60. Antonin Artaud, Oeuvres complčtes (Paris: Gallimard, 1956), I, 29 ff. Ö.a.

61. ”Über die allmächliche Verfertigung der Gedanken beim Reden”, Fleinrich von Kleist, Werke, red. Helmut Sembdner (München: Han-ser, 1966), 810 ff. Ö.a.

62. En egenartad text av [Karl] Jaspers, Descartes und die Philosophie (Berlin: de Gruyter, 1956), utvecklar denna tanke och accepterar dess implikationer.

63. Kenneth White, Intellectual Nomadism. Det andra bandet av detta opublicerade verk heter just Poetry and Tribe.

64. Arthur Rimbaud, ”Une saison en enfer” i Poésies. Une saison en enfer. Illuminations, red. Louis Forestier (Paris: Gallimard, 1984), 125, 126, 126, 128, 135. Ö.a.

65. Anny Milovanoff, i ”La seconde peau du nomade”, Nouvelles litté-raires, 27 juli 1978, 18: ”Larbaâ-nomaderna, vid kanten av det algeriska Sahara, använder ordet trigâ, som i allmänhet betyder väg eller färdväg, för att beteckna de vävda remmar med vilka de förstärker tältets fäste vid tältpinnarna [...] Boendet är inte i nomadernas tanke förbundet med ett territorium utan snarare med en vandring. Nomaden vill inte göra det rum han genomkorsar till sitt eget, och han skapar en miljö av ull och gethår, som inte lämnar några spår på den provisoriska plats han bebor [...] På så sätt ger ullen, ett mjukt material, enhet åt nomadernas liv [...] Nomaden hejdar sig inför en representation av sin färdväg, inte inför en figuration av det genomkorsade rummet. Han lämnar rummet åt rummet. [...] Den polymorfa ullen.”

66. Se W. Montgomery Watt, Mohammed at Medina (London: Oxford University Press, 1956), 85-86, 242.

67. Emmanuel Laroche, Histoire de la racine ”Nem” en grec ancien (Paris: Klicksieck, 1949). Roten ”nem” indikerar distribution och inte anvisande av plats, även om de två är sammanlänkade. Men i herdens perspektiv sker distributionen av djur i ett obegränsat rum och implicerar inte att jorden delats upp. ”Herdens yrke, under homerisk tid, hade inget att göra med att dela upp landet; när den agrara frågan kommer i förgrunden under Solons epok, uttrycktes den i en helt annan vokabulär. Att leda till bete (nemo) betyder inte att dela upp, utan att sprida ut djuren här och där.” Det är först efter Solon som nomos kom att beteckna rättens och lagens princip (Thesmoi och Dike), för att sedan identifieras med lagarna själva. Tidigare fanns snarare ett alternativ mellan staden eller polis, styrd av lagar, och omgivningarna som platsen för nomos. Man finner ett liknande alternativ hos Ibn Khaldoun: mellan Hadara som stadsliv, och Badiya som nomos: det som inte är stad utan förurban landsbygd, högslätt, stäpp, berg eller öken.

68. Arnold Toynbee, A Study of History (New York: Oxford University Press, 1947), I, 164-186: ”De kastade sig ut på Stäppen, inte för att fly bortom dess gränser utan för att göra sig hemmastadda på den ”. (168)

69. Pierre Hubac, Les nomades (Paris: La Renaissance du Livre, 1948), 26-29 (även om Hubac tenderar att blanda samman nomader och migranter).

70. Angående havets eller arkipelagens nomader, skriver José Emperaire: ”De uppfattar inte en färdväg som en helhet, utan på ett fragmenterat sätt, genom att successivt sammanställa de olika etapperna, från ett läger till ett annat, under resans gång. De uppskattar restiden och de olika riktningsförändringarna för varje etapp.” Les nomades de la mer (Paris: Gallimard, 1954), 225.

71. Wilfred Thesiger, Arabian Sands (London: Longmans, Green, 1959), 112-113, 125, 165-166.

72. Jfr de beundransvärda beskrivningarna av sandöknen hos Thesiger, och av isöknen hos Edmund Carpenter, Eskimo (Toronto: University of Toronto Press, 1964): vindarna och de taktila och sonora kvaliteterna, den sekundära rollen som visuella intryck spelar, framför allt nomadernas likgiltighet inför astronomin som en kunglig vetenskap, och likväl existensen av en mindre vetenskap om kvalitativa variabler och spår.

73. Emile Félix Gautier, Le passé de l’Afrique du Nord (Paris: Payot, 1952), 267-316).

74. Georges Bataille, La part maudite (Paris: Minuit, 1967), 124. Ö.a.

75.I detta avseende kan Clastres analyser av den indiska profetismen generaliseras: ”På ena sidan ledarna, på den andra, och mot dem, profeterna. Och den profetiska maskinen fungerade utmärkt, eftersom dessa karai förmådde dra till sig häpnadsväckande indiska folkmassor [...] Genom en egenartad omvändning gav profeternas uppror mot ledarna de förra oändligt mycket mer makt än de senare.” (La société contre l’Etat, 185).

76. Ett av de mest intressanta avsnitten i Paul Alphandérys klassiska La chrétienté et l’idée de croisade (Paris: Albin Michel, 1959 ) är då han visar att förändringarna i färdväg, avbrotten och avvikelserna var en integrerad del av korstågen: ”[...] denna armé av korsfarare som vi föreställer oss likt en modern armé, som under Ludvig XIV eller Napoleon, marscherande fram med absolut passivitet och åtlydande en ledares vilja eller en diplomatisk kabinett. En sådan armé vet vart den är på väg, och när den tar miste sker det med fullt medvetande. En historieskrivning mer vaksam inför skillnader ger en annan och mer sann bild av korsfararnas armé. Det är en fri och ibland anarkistiskt armé. [...] Den drivs fram inifrån, genom en komplex koherens, och inget som sker är slumpmässigt. Erövringen av Konstantinopel hade sina skäl, sin nödvändighet, sin religiösa karaktär, liksom alla andra skeenden under korstågen.” (bd 2, 76). Alphandéry visar framför allt att kampen mot den Otrogne, som kan ske var som helst, uppträder tidigt, tillsammans med idén om att befria det Heliga landet (bd 1, 219).

77. Denna konfrontation mellan Orienten och Västerlandet, med rötter i medeltiden (kopplad till frågan: varför uppstod kapitalismen i Västerlandet och inte någon annanstans?), har inspirerat många moderna historikers analyser. Jfr framför allt Fernand Braudel, Civilisation matérielle et capitalisme (Paris: Armand Colin, 1980), I, 108-121; Pierre Chaunu, L’expansion européenne du XIIIe au XVe sičcle (Paris: PUF, 1969), 334-339 (”Varför Europa? Varför inte Kina?”); Maurice Lombard, Espaces et réseaux du haut Moyen Age (Haag: Mouton, 1971), kap. VII (och 219: ”vad som kallas avhuggning i Öst kallas röjning i Väst; den första grundläggande orsaken till maktcentrens förskjutning från Orienten till Västerlandet är alltså geografisk, då röjningen av mark visade sig ha mer potential än öknen och oasen”).

78. Marx kommentarer om de despotiska formationerna i Asien har bekräftats av Max Gluckmanns analyser av Afrika, Custom and Conflict in Africa (Glenncoe, Ill.: Free Press, 1959): på en gång en formell orörlighet och konstanta uppror. Idén om en ”transformation” av Staten förefaller vara Västerländsk. Den andra idén om en ”förstörelse” av Staten hör mycket mer till Orienten och till krigsmaskinens betingelser. Man må försöka presentera dessa två idéer som successiva faser i revolutionen, de är ändå alltför olika och svåra att förena; de återspeglas i konflikten mellan de socialistiska och anarkistiska strömningarna under 1800-talet. Det västerländska proletariatet betraktas självt ur två synvinklar: dels ska det ta makten och erövra Statsapparaten, det vill säga som arbetskraft, men det ska också förstöra Staten, det vill säga agera som nomadiseringskraft. Till och Marx definierar arbetaren inte bara som alienerad (arbete), utan också som deterritorialiserad. I det senare avseendet uppträder arbetaren som nomadens arvtagare i Västerlandet. Och det är inte bara vanligt bland anarkister att åberopa nomadtemat och dess orientaliska ursprung; bourgeoisin under 1800-talet identifierar gärna proletärer med nomader, och de fattar Paris som en stad hemsökt av nomader, jfr Louis Chevalier, Classes laborieuses et classes dangereuses ā Paris (Paris: L.G.F., 1969), 602-604.

79. Jfr Lucien Musset, Les invasions, le second assaut (Paris: PUF, 1965); t. ex. analysen av danernas tre faser, 135-137

80. Paul Virilio, Vitesse et politique (Paris: Galilée, 1977), 21-22, och passim. Staden är inte bara otänkbar utan de yttre flöden den kontrollerar och vars cirkulation den styr, utan detta gäller också för specifika arkitekturer, till exempel fortet, sannskyldiga transformatörer tack vare sina inre rymder vilka tillåter rörelsen att analyseras, förlängas eller återställas. Av detta drar Virilio slutsatsen att problemet mindre gäller inspärrningen än vägnätet och den kontrollerade rörelsen. Foucault hade redan analyserat marinsjukhuset i detta perspektiv; jfr Övervakning och straff, sv. övers. C. G. Bjurström (Göteborg: Arkiv Förlag, 1987), 169-171.

81. Om den kinesiska och arabiska navigationskonsten, och dess misslyckade, och vikten av denna fråga vad gäller problemet Västerland-Österland, jfr Braudel, op cit, 305-314, och Chaunu, op cit, 288-308.

82. Virilio ger en bra definition av fleet in being och dess historiska konsekvenser: ”Fleet in being är den ständiga marina närvaron av en osynlig flotta som kan nå fienden var som helst och när som helst [...] det är en ny idé om våldet, som nu inte härrör från en direkt konfrontation, utan från kropparnas ojämlika egenskaper, från bedömningen av de rörelsekvantiteter som de kan ha i ett givet element, från den ständiga verifikationen av deras dynamiska effektivitet [...] Det handlar inte längre om att att korsa en kontinent eller en ocean, att färdas från en stad till en annan, från en strand till en annan, eftersom denna fleet in being skapar begreppet om en förflyttning som saknar mål i rum och tid [...] Den strategiska ubåten behöver inte bege sig någonstans, den nöjer sig med att hålla havet genom att förbli osynlig [...] detta förverkligar den absolut cirkulära och oavbrutna resan som varken har början eller slut [...] Om strategin, som Lenin hävdade, består i att välja varje kraftens applikationspunkt, tvingas vi inse att dessa punker i dag inte längre är geostrategiska, eftersom man från vilken som helst punkt kan nå vilken som helst annan, oavsett var den är [...] Den geografiska lokaliseringen förefaller definitivt ha förlorat sitt strategiska värde, och omvänt tillskrivs detta värde nu vektorns delokalisering, en vektor i ständig rörelse.” (Vitesse et politique, 46-49, 132-133). Virilios texter är i detta avseende ytterst viktiga och nydanande. Det enda punkt vi har svårt att acceptera, är när han sammanför tre hastigheter som förefaller oss högst olika: 1) hastigheter med en nomadisk eller revolutionär tendens (hopar, gerilla); 2) de hastigheter som reglerats, omvandlats och övertagits av Statsapparaten (”vägväsendet”); 3 ) de hastigheter som återskapas av det totala krigets världsomspännande organisation, eller av den planetära överbeväpningen (från fleet in being till nukleär strategi). Virilio tenderar att föra samman dessa grupper på grund av deras interaktion och förkastar en allmän ”fascistisk” karaktär hos hastigheten. Men det är likväl hans analyser som möjliggör dessa distinktioner.

83. Fra. numérique. Nombre, som Deleuze och Guattari använder i det följande, översatts i vanliga fall med ”tal”, men ofta förefaller sv. ”nummer” här ligga närmare. Jag har tillåtit mig att växla mellan dessa. Ö.a.

84. Den grekiska stadsstatens förbindelse med den homogena geometriska utsträckningen har analyserats framför allt av Jean-Pierre Vernant, Mythe et pensée chez les Grecs (Paris: Maspero, 1971-74), vol. I, del III. Problemen blir med nödvändighet mer komplexa i de arkaiska imperierna, och i de formationer som följer på den klassiska stadsstaten. Detta beror på att rummet där har förändrats i grunden. Men likväl underordnas talet ett rum, som Vernant hävdar vara fallet i Platons idealstat. De pytagoreiska eller neoplatonska konceptionerna av talen innefattar imperiala astronomiska rymder av annan art, men fortsätter att underordna talet: därför kan Talen vara ideala, men inte ”numrerande” i egentlig mening.

85. Dumézil trycker på det aritmetiska elementets roll i de allra äldsta formerna av politisk suveränitet. Han tenderar till och med att göra detta till en tredje pol i suveräniteten; jfr Servius et la Fortune och Le troisičme souverain (Paris: Maisonneuve, 1949). Likväl har detta aritmetiska element snarare rollen att organisera en materia, och i denna bemärkelse underkastar det materien den ena eller andra huvudpolen.

86. Clausewitz insisterar på geometrins sekundära roll vad gäller taktik och strategi, Om krig, sv. övers. Hjalmar Mårtensson (Stockholm: Bonniers, 1991), kap. ”Det geometriska elementet”.

87. Jfr en av de allra äldsta och mest djupgående texter som förbinder numret och krigsmaskinens riktning, Les mémoires historiques de Se-ma-Ts’ien (Paris: Ed. Leroux), kap. CX (Hiong-nou och den nomadiska organisationen).

88. Frank Herbert, Children of the Dune (New York: Berkley Books, 1977), 212 [den av Deleuze citerade fra. övers, skiljer sig avsevärt från originalet. Ö.a.] Man kan jämföra med de karakteristika som Julia Kristeva föreslår för att definiera det numrerande numret: ”disposition”, ”mångfaldig och kontingent fördelning”, ”punkt-oändlighet”, ”strikt approximation”, etc, Semeiotikč. Recherches pour une sémanalyse (Paris: Seuil, 1969), 293-297.

89. Boris Vladimirtsov, Le régime sociale des Mongols (Paris: Maison-neuve, 1948). Den term som Vladimirtsov använder, ”antrustioner”, är hämtad från saxarna, där kungens ”kompani”, hans ”trust”, utgjordes av franker.

90. Ett speciellt intressant fall utgörs av specialkåren av smeder hos tuaregerna, de så kallade Enaden (de ”Andra”); dessa Enaden skulle antingen vara sudanesiska slavar eller judiska bosättare i Sahara, eller också avkomlingar från Ludvig den Heliges krigare. Jfr René Pottier, ”Les artisans sahariens du métal chez les Touareg”, Techniques et civilisations, vol. I (Métaux et civilisations), nr 2, 1945, 31-40.

91. Feodalismen är lika mycket ett militärt system som den så kallade militära demokratin; men båda systemen förutsätter en armé integrerad i någon form av Statsapparat (för feodalismen den karolingiska jordreformen). Vladimirtsov utvecklar en feodal tolkning av stäppnomaderna, under det att Mikhail Gryanzov (The Ancient Civilization of Southern Siberia [New York: Cowles, 1969]) lutar åt den militära demokratin. Men ett av Vladimirtsovs huvudargument är att nomadernas organisation feodaliseras just i så måtto som den bryts upp och integreras i de imperier de erövrat. Och han påpekar själv att mongolerna i början inte organiserade de sedentära territorier de övertog genom förläningar, falska eller äkta.

92. J. F. C. Fuller, Armament and History (New York: Charles Scribner’s Sons, 1945), 5.

93. Av grek. phyle, ”art” eller ”släkte”. Ö.a.

94. Grek. problema kommer från verbet proballo, ”kasta fram”. Ö.a.

95. Av grek. dromos, ”lopp”. Virilio utvecklar detta begrepp i Vitesse et politique. Ö.a.

96. Paul Virilio, ”Métempsychose du passager”, Traverses nr 8 (maj 1977), 11-19. Likväl visar Virilio på en indirekt övergång från jakt till krig: när kvinnan tjänar som ”pack- eller lastdjur”, vilket tillåter jägarna att träda in i en ”homosexuell duell” som överskrider jakten. Men det förefaller oss som Virilio själv inbjuder till att skilja mellan hastighet, som projektor och projektil, och förflyttning, som transport. Krigsmaskinen definieras utifrån den första utgångspunkten, den andra hör till den offentliga sfären. Exempelvis hör inte hästen till krigsmaskinen i så måtto som den transporterar människor som egentligen strider till fots. Krigsmaskinen definieras genom aktion och inte genom transport, även om transporten reagerar på aktionen.

97. Fuller (Armaments and History, 137 ff.) visar att första världskriget framför allt fattades som ett offensivt rörelsekrig grundat på artilleri. Men artilleri ställdes mot artilleri, vilket skapade orörlighet. Man kunde inte sätta kriget i rörelse igen genom att skaffa fler kanoner, eftersom kratrarna gjorde terrängen obrukbar. Lösningen, till vilka engelsmännen och generalen Fuller i synnerhet bidrog, var stridsvagnen: såsom ett ”ett fartyg på land” återskapade den ett slags slätt eller maritimt rum, ”och införde sjökrigstaktiken i landkriget”. I allmänhet innebär den militära responsen en förskjutning: stridsvagnen svarar på artilleriet, den missilbärande helikoptern på stridsvagnen, etc. Detta gör att innovationerna i krigsmaskinen har en annan karaktär än i arbetsmaskinen.

98. Angående denna allmänna distinktion mellan två modeller, ”arbete-fri handling”, ”kraft som förbrukas-kraft som bevaras”, ”verklig verkan-formell verkan”, se Martial Gueroults exposé i Dynamique et métaphysique leibniziennes (Paris: Les Belles Lettres, 1934), 55, 119 ff., 222-224.

99. Marcel Detienne, ”La phalange, problémes et controverses”, i Pro-blémes de la guerre en Gréce ancienne (Civilisations et Sociétés 11), red. Jean-Pierre Vernant (Haag: Mouton, 1968 ), 119-143: ”Tekniken befinner sig på något sätt inuti det sociala och mentala” (134).

100. Angående stigbygeln och plogen, se Lynn Townsend White Jr, Medieval Technology and Social Change (New York: Oxford University Press, 1962), kap. 1 och 2. På samma sätt har man för odlingen av torris i Asien kunnat visa att grävning med pinne, hackan och plogen var beroende av kollektiva sammansättningar som varierar med befolkningens densitet och den tid fälten ligger i träda. Vilket tillåter Braudel att dra slutsatsen: ”I denna förklaring är verktyget en konsekvens och inte en orsak” (Civilisation matérielle et capitalisme, I, 128).

101. Traktaterna om kampsport påminner om att lederna, som fortfarande är underkastade gravitationen, måste överskridas in i tomheten. Kleists ”Om marionetteatern” är tvivelsutan en av den västerländska litteraturen mest spontant orientaliska texter, och den presenterar en liknande rörelse: den linjära förflyttningen av tyngdpunkten är fortfarande ”mekanisk” och hänvisar till något mer ”mysteriöst” som rör själen och inte längre tyngden.

102. Jfr Paul Pelliot, ”Le systéme d’écriture en usage chez les anciens Mongols”, Asia Major 2 (1925 ), 284-289: mongolerna begagnade sig av Uighur-skriften, med det syriska alfabetet (tibetanerna skapar en fonetisk teori på grundval av Uighur-skriften); de två versioner som traderats till oss av ”Mongolernas hemliga historia” är dels en kinesisk översättning, dels en fonetisk transkription med kinesiska skrivtecken.

103. Georges Charriére, L’art barbare scythe (Paris: Ed. du Cercle d’art, 1971), 185.

104. Jfr Lucien Musset, Introduction ā la runologie (Paris: Aubier, 1965).

105. Det finns förvisso en arkitektur och en kokkonst i den nomadiska krigsmaskinen, men med ett ”drag” som skiljer dem från deras sedentära form. Den nomadiska arkitekturen, till exempel eskimåernas igloo eller hunnernas träpalats, härrör från tältet; dess påverkan på de bofastas konst går via kupoler och halvkupoler, och framför allt genom instiftandet av ett rum som börjar lågt, som i tältet. Vad gäller den nomadiska kokkonsten, så är den bokstavligen en fru-kost (pascha-traditionen är nomadisk). Och det är genom detta drag den kan tillhöra krigsmaskinen: till exempel har janissarerna en kittel som mötespunkt, olika grader av kockar, och de bar huvudbonader genomstungna av en träsked.

106. Det är i ”Traktat om rebellen” (fra. övers. Traité du rebelle [Paris: Bourgois]), som Jünger tydligast motsätter sig nationalsocialismen, och utvecklar vissa indikationer från Der Arbeiter: en konception av ”linjen” som aktiv flykt, som löper mellan de två figurer som är den tidigare Soldaten och den moderna Arbetaren, och leder dem båda mot ett annat öde, in i en annan sammansättning (inget av detta finns kvar i Heideggers reflektioner över Linjen, även om de är tillägnade Jünger). [För diskussionen Jünger-Heidegger, se Linjen: Jünger-Heidegger, sv. övers. P. Handberg, D. Birnbaum, S.-O. Wallenstein (Malmö: Kykeon, 1993). Ö.a.]

107. Lynn White, som inte är välvilligt inställd till nomaderna och deras uppfinningsförmåga, etablerar ibland omfattande teknologiska härstamningar av förvånande ursprung: varmluftstekniker och turbiner, som kommer från Malaysia (Medieval Technology and Social Change, 95 och not): ”Alltså kan man spåra en kedja av teknologiska stimuli från några av den tidiga moderna vetenskapens och teknologins huvudfigurer tillbaka genom senmedeltiden till Malaysias jungler. En andra och besläktad malaysisk uppfinning, kolven, kan ha utövat en viktig påverkan på den europeiska förståelsen av lufttrycket och dess applikationer.”)

108. Angående den speciellt komplicerade frågan om stigbygeln, se Lynn White, ibid, kap. 1.

109. Jfr A. Mazaheri eleganta artikel, ”Le sabre contre l’épée”, Annales 13, nr 4 (oktober-december 1958), 669-686. De invändningar vi föreslår nedan förringar ingalunda värdet av denna artikel.

110. Henri Limet, Le travail du métal au pays de Sumer au temps de la IIIe dynastie d’Ur (Paris: Les Belles Lettres, 1960), 33-40.

111. Mazaheri visar tydligt att sabeln och svärdet hänvisar till två olika teknologiska härstamningar. Framför allt ser vi detta i ordet damassage, som inte kommer från Damaskus, utan från det grekiska eller persiska ordet för ”diamant”, och betecknar den behandling av det gjutna stålet som gör det lika hårt som diamant och de ytstrukturer som produceras i stålet genom kolpulvrets kristallisering (”riktiga damaskenerklingor gjordes i centra som aldrig styrts av romarna”). Damasquinage (sv. ”damaskering”) kommer å andra sidan från Damaskus, och betyder bara inläggningar i metall (eller i väv), former som avsiktligt lagts in för att imitera damassage med helt andra medel.

112. Élan vital är filosofen Henri Bergsons term för den ”livskraft” han ansåg genomströmma hela universum, och som inte bara begränsas till biologiska, levande väsen. Deleuze diskuterar detta i Le bergsonisme (Paris: PUF, 1966). Ö.a.

113. Andre Leroi-Gourhan, Milieu et techniques (Paris: Albin Michel, 1945), 356 ff. Gilbert Simondon har med utgångspunkt i korta serier åter tagit upp frågan om de ”absoluta ursprungen till en teknisk släktlinje” eller till skapandet av en ”teknisk essens”, Du mode d’existence des objets techniques (Paris: Aubier, 1969), 41 ff.

114. Fra. intuition motsvarar vanligen ty. Anschauung, som termen har använts från Kant till Husserl, och översätts då till sv. ”åskådning”. I detta sammanhang ligger emellertid också de vardagliga konnotationerna av sv. ”intuition” nära till hand, liksom också den ståndpunkt inom matematikens filosofi som kallas ”intuitionism”, det vill säga att alla abstrakta begrepp och härledningar måste kunna beläggas i en möjlig ”åskådning” eller ”intuition”. Ö.a.

115. Angående relationen gjutform-modulation och det sätt på vilket formningen döljer eller tränger samman en operation av modulation väsentlig för materie-rörelsen, jfr Simondon, 28-50 (”modulera är att forma på ett kontinuerligt och ständigt variabelt sätt”, 42). Simondon visar att det hylomorfa schemat inte får sin kraft från den teknologiska operationen utan från den sociala modell för arbetet som subsumerar denna operation under sig (47-50).

116. Simondon attraheras inte speciellt av metallurgins problem. Hans analys är egentligen inte historisk, och han föredrar exempel hämtade från elektroniken. Men historiskt sett finns ingen elektronik som inte gått via metallurgin. Därav denna hyllning hos Simondon: ”Metallurgin kan inte helt och fullt tänkas med hjälp av det hylomorfa schemat. Formens fastställande sker inte i ett ögonblick på ett synligt sätt, utan genom flera successiva operationer; man kan inte strikt skilja formens fastställande från den kvalitativa transformationen; smide och släckning av järn ligger före och efter vad man kunde kalla formens egenliga fastställande: likväl är smide och släckning konstitutioner av objekt.”

117. Detta gäller inte bara myter, utan också den verkliga historien: till exempel ”mässingens” roll i den musikaliska formens utveckling; eller konstruktionen av en ”metallisk syntes” i den elektroniska musiken (Richard Pinhas).

118. W[ilhem] Worringer definierade den gotiska konsten genom en ”primitiv” geometrisk linje som blivit levande. Detta liv är emellertid inte organiskt, som i den klassiska världen: denna linje ”innehåller inget organiskt uttryck, och likväl är den helt levande. [...] Eftersom den inte har någon organisk tonalitet, måste dess vitala uttryck skiljas från det organiska livet [...] I den geometri som blivit levande, och som förebådar den gotiska arkitekturens levande algebra, finns en rörelsens patetik som tvingar våra känslor in i en ovanlig bana.” L’art gothique [Ty. orig. Formprobleme der Gotik, 1911] (Paris: Gallimard, 1941), 69-70.

119. Detta är en av Childes väsentliga poänger i The Prehistory of European Civilization (London: Cassell and Co., 1962): metallurgen är den förste specialiserade hantverkaren, vars uppehälle möjliggjorts genom att ett agrikulturellt överskott bildats. Smedens relation till agrikulturen beror inte bara på de verktyg han fabricerar, utan också på den föda han gör anspråk på eller mottar. Dogon-myten, som den analyserats av Griaule (se not 126) kunde känneteckna denna relation där smeden mottar eller stjäl säd, och gömmer den i sin ”gjut-lapp ”.

120. Maurice Lombard, hes métaux dans l’ancien monde du Ve au XIe siécle (Paris: Mouton, 1974), 75, 255.

121. Smedens sociala status har blivit föremål för detaljerade analyser, framför allt vad gäller Afrika; jfr W. B. Clines klassiska studie, ”Mining and Metallurgy in Negro Africa”, General Studies in Anthropology, nr 5 (1937), och Pierre Clement, ”Le forgeron en Afrique noire ”, Revue de géographie humaine et d’ethnologie (1948 ). Men dessa studier är föga konklusiva; ty ju mer distinkta de åberopade principerna är, ”föraktfull reaktion”, ”godkännande”, ”misstro”, desto mer oklara och sammanblandade är resultaten, vilket framgår av Cléments tabeller.

122. Fra. gîte, dels gravplats (jfr ”ci-gît”, ”här vilar”), dels ”malmfyndighet”. Ö.a.

123. Jfr Jules Bloch, Les Tziganes (Paris: PUF, 1969), 47-54. Bloch visar att distinktionen mellan bofasta och nomader blir sekundär när det gäller troglodyternas boende.

124. Elie Faure, Historie de l’art, l’art médiéval (Paris: Denoël, 1988), 38.

125. Om dessa folk och deras mysterier, se Gordon Childes analyser i The Prehistory of European Civilization, kap. 7 (”Missionärer, handelsmän och krigare i det tempererade Europa”), och The Dawn of European Civilization (New York: Knopf, 1958).

126. Maurice Griaule och Germaine Dieterlen, Le renard pâle, vol. 1 (Paris: Institut d’ethnologie, 1965), 376.

127. Robert James Forbes, Metallurgy in Antiquity (Leiden: Brill, 1950), analyserar metallurgins olika epoker, men också den typ av metallurg som existerade under ”malmlåldern”: ”gruvarbetaren” som prospekterar och utvinner, ”gjutaren” och ”smeden” (blacksmith), och metallsmeden (whitesmith). Specialiseringen blir än mer komplex under järnåldern, och förhållandet mellan nomader, kringresande och bofasta förändras samtidigt.

128. Fra. objet har dels betydelsen ”objekt”, ”föremål”, dels ”syfte”. Ö.a.

129. Ferdinand Foch (1851-1929), fransk marskalk, överbefälhavare för de allierade styrkorna under första världskrigets sista år. Ö.a.

130. Bland de viktigaste texterna om gerillakrigföring återfinns fortfarande T. E. Lawrence, Seven Pillars of Wisdom (New York: Doubleday, 1935 ), kap. XXXIII, och ”The Science of Guerilla War”, i Encyclopedia Britannica, 14. ed, (1929), vol. 10, 950-953, vilka presenteras som ”anti-Foch”, och utvecklar tanken på icke-slag. Men ickeslaget har en historia som inte bara beror på gerillan: 1) den traditionella distinktionen mellan ”slag” och ”manöver” i krigets teori (jfr Raymond Aron, Venser la guerre, Clausewitz [Paris: Gallimard, 1976], I, 122-131); 2) det sätt på vilket rörelsekriget ifrågasätter slagens roll och vikt (redan hos marskalk de Saxe, och den kontroversiella frågan om slagens roll i Napoelonkrigen; 3 ) till sist den sentida kritiken av slaget i namn av den nukleära kapprustningen, som spelar en avskräckande roll, och där de konventionella trupperna bara tjänar som ”test” och ”manöver” (jfr den gaullistiska föreställningen om icke-slag, och Guy Brossolet, Essai sur la non-bataille [Paris: Belin, 1975]). Den nutida återgången till idén om slaget kan inte bara förklaras av teknologiska faktorer som utvecklingen av taktiska kärnvapen, utan implicerar också politiska överväganden som bestämmer den roll som tilldelas slaget (eller icke-slaget) i kriget.

131. Angående de grundläggande skillnaderna mellan Timur Lenk och Djingis Khan, se René Grousset, L’empire des steppes (Paris: Payot, 1976), 495-46.

132. Jfr Armées et fiscalité dans le monde antique, red. A. Chastagnol, C. Nicolet, H. van Effenterre (Paris: C.N.R.S., 1977): detta symposium studerar framför allt de fiskala aspekterna, men även de två andra. Frågan om tilldelning av land till soldater eller soldatfamiljer återfinns i varje Stat, och spelar en viktig roll. I en form låg den till grund för förläningarna och feodalismen. Men på den vilar också alla ”falska förläningar” runtom i världen, och framför allt de som hör till kleros och ”klerokin” i den grekiska kulturen; jfr Claire Préaux. L’économie royale des Lagides (Bryssel: Ed. de la Fondation Egyptologique Reine Elisabeth, 1939), 436 ff.

133. Clausewitz, Om kriget, framför allt bok III. Se också kommentaren till dessa tre teser hos Raymond Aron, Venser la guerre, Clausewitz, I (framför allt ”varför finns det krig av den andra typen?”, 139 ff.).

134. Erich Ludendorff, Der totale Krieg (München: Ludendorff Verlag, 1935), anmärker att utvecklingen givit allt större vikt åt ”folket” och ”inrikespolitiken” i kriget, under det att Clausewitz fortfarande privilegierade arméerna och utrikespolitiken. Denna kritik är sann på en generell nivå, trots vissa texter av Clausewitz. Man finner den för övrigt också hos Lenin och marxisterna (även om de uppenbarligen har en annan idé om folket och inrikespolitiken än Ludendorff). Vissa författare har övertygande visat att proletariatet har ett militärt ursprung, framför allt marint, lika mycket som ett industriellt; så hos Virilio, Vitesse et politique, 50-51, 86-87.

135. Som Johan Ulric Nef visar, var den under den stora epoken av ”begränsade krig” (1640-1740) som de fenomen av koncentration, ackumulation och investering som skulle leda till det totala kriget ägde rum; jfr War and Human Progress (New York: Norton, 1968). Den napoleonska krigskodexen utgör en vändpunkt som gav upphov till det totala krigets element, mobilisering, transport, investering, information, etc.

136. Angående detta ”överskridande” av fascismen och det totala kriget, och den nya punkt då Clausewitz formel inverteras, se Virilios analyser i L’insécurité du territoire, framför allt kap. 1.

137. Guy Brossollet, Essai sur la non-bataille, 15-16. Den axiomatiska idén om en ”ospecificerad fiende” utvecklas redan i officiella eller officiösa texter om nationellt försvar, om internationell rätt, och i den juridiska och polisiära sfären.