Visa källa för Walter Benjamin

[[Bild:benjamin1.jpg|left]]'''Walter Bendix Schönflies Benjamin''' (15 Juli 1892—27 september 1940) var en tysk-judisk litteraturkritiker, filosof, översättare och essäist. Hans säregna tänkande kombinerade bland annat [[Frankfurtskolan]]s kritiska teori med judisk messianism. Omöjlig att strikt kategorisera spann hans tänkade över estetiska såväl som metafysiska frågor, dagspolitiska och teologiska, vardagliga och språkliga, etc. Bland hans mest kända verk ingår "[[Försök till kritik av våldet]]", "Konstverket i reproduktionsåldern," hans oavslutade magnum opus ''[[Passagearbetet]]'' och "[[Historiefilosofiska teser]]". Han var nära associerad med Frankfurtskolan och nära vän med Theodore Adorno, liksom andra viktiga tyska kulturpersonligheter som Bertold Brecht, Gershom Sholem, Georg Lukács, Ernst Bloch och Sigfried Kracauer. I Paris var han involverad i [[Sociologiska kollegiet]] med bland andra [[Georges Bataille]].

Hans tänkande influerade starkt vännerna under hans samtid, särskilt Adorno och Brecht, men förutom en tid under 1920-talet då han fick viss ryktbarhet som litteraturkritiker i Tyskland, föll hans namn snart i glömska innan han först på '50-talet i Tyskland och '60-talet i engelsktalande länder fick en renässans. Särskilt "Konstverket i reproduktionsåldern," (på tyska som "Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit," vilket bättre översätts ungefär som "Konstverket i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder") utgiven på engelska 1960, kom att få stort inflytande. Med tiden har andrahandslitteraturen blivit enorm, men i regel akademiskt uppdelad i exempelvis estetiska studier, litteraturvetenskap, filmteori, teologi eller marxism, etc. För Benjamin själv var sådana kategoriseringar något att överkomma, något som separerade tänkandet och motverkade radikaliteten i hans projekt. Hans messianiska förståelse av historien fortsätter att provocera och förvirra såväl marxister som teologer.

Han skrev för framtiden. Både till innehållet och rent praktiskt. Esther Leslie beskriver hur han sedan tidigt
:constructed [...] archives of his writings, in published, manuscript, draft and photocopied form. Benjamin organized his own archive of materials meticulously. Files, folders, envelopes, boxes and cases harboured correspondence, manuscripts by acquaintances, private and business affairs, memoirs, diaries, photographs, postcards, drawings and notes, index cards, inventories, a list of books read since his school days and a list of hus publications, as well as copies of hus writings, in various drafts and replete with further amendments or curious markings to indicate associations and cross-references. He archived scraps of paper, sketches of essays jotted on the back of library book return reminders, diagrams in the form of compass roses and co-ordinate planes that plotted ideas in relation to each other. Even the most ephemeral objects found a place in his archive, evoking an idea from one of the poets who most fascinated him, Charles Baudelaire, who observed the twinning in modernity of the fugitive and eternal, the transitory and the immutable."


== 1892-1916 : Wyneken, studentradikal, Der Anfang, sionism, erfarenhet, krig, språk ==
<center>
{| style="width:50%; background:#f5faff; margin-top:1.2em; border:1px solid #ccc;"
|
* Undervisas av '''Gustav Wyneken''' och blir hängiven anhängare
* "Ungdomens metafysik"
* "Studenternas liv"
* Träffar '''Gershom Sholem''' som introducerar honom till Rosa Luxemburgs Die Internationale
* "Om språk i allmänhet och människans språk"
|}
</center>
Walter föddes 15 juli 1892 i Berlin. Hans föräldrar, Emil och Pauline, var välbärgade och assimilerade judar. Brodern Georg föddes 1895 och systern Dora 1901. Familjen blev med tiden mer och mer bemedlade. Emil var köpman och gjorde sig förmögen genom handel av antika föremål och konst. Senare var han rik nog att spekulera på finansmarknaden. Walter utvecklade tidigt en kärlek till böcker. Han avskydde skolan som han först gick i. Men efter en tids sjukdom fick han 1905 istället gå i en internatskola i Haubinda, Thüringen. Föräldrarna hoppades att skolans tillämpning av praktiskt arbete så som hantverk och jordbruksarbete skulle förbättra Walters hälsa. Skolan tillämpade en doktrin som utgick ifrån antagandet att ungdomen var moraliskt överlägsen de äldre. Gustav Wyneken undervisade Walter och var mycket engagerad i radikala pedagogiker och skolreformer. De unga är mer andliga och intellektuella, menade Wyneken, och behövde exponeras för så mycket konst och vetenskap som möjligt. Studenterna tilläts en hög grad av självständighet. Walter höll kontakten med Wyneken i flera decennier. Senare beskrev han sig som en "strikt och fanatisk anhängare till Wyneken". Studenttillvaron, så som den tillämpades i Wynekens anda, blev för Walter en ideal modell för gemenskap, för en utopi.

1910 publicerades han för första gången. Det var dikter och reflektioner om religion och ungdomsfrågor i tidskriften ''Der Anfang'', som startades av en annan Wynekenföljare, Georg Gretor som skrev under pseudonymen Georges Barbizon. Benjamin signerade sina alster som Ardor. Han tog vid den här tiden ställning för socialism och kvinnlig frigörelse. Det ska dock påpekas att Benjamin, precis som Wyneken, var uttryckligen elitister, inspirerade som de var av [[Friedrich Nietzsche|Nietzsches tänkande]]. Geniet hyllades, medelmåttighet föraktades. De närmsta åren därpå reste han mycket omkring Europa och skrev bland annat två resedagböcker. Han kände några av expressionisterna i Berlin kring ''die Neue Club'' men höll ett intellektuellt avstånd. (Några år senare utvecklade han en idé om det "uttryckslösa" som centralt för sin konstteori, som han ställde i motsats till expressionisterna.)

1912 började han studera på universitetet i Frieburg im Bresgau. Filologi, allmän historia och filosofi. Nykantianen Heinrich Rickert var en av hans lärare. (Även [[Martin Heidegger]], tre år äldre, gick på Rickerts föreläsningar samtidigt.) Men han blev djupt besviken. Istället fördjupade han sig i sitt engagemang för studiereform i Wynekens anda. Frieburg hade då blivit ett centrum för den radikala studentrörelsen. Det var exempelvis det första universitetet som tillät studenter att tillämpa några av Wynekens principer. Intresset och insatsen för studierna upphörde nästan. Vid samma tid väcktes intresset för sionismen. Han blev involverad i ett tidskriftsprojekt, men innan något konkretiserades drog han sig bort från en sionism som syftade till skapandet av en stat. Emot en nationalistisk och politisk sionism ställde han en kulturell. Denna kulturella sionism skulle förespråka judiska värderingar överallt där judar befann sig, och judar var internationella. Om nationalisterna skrev han att de "de predikar om Palestina men super som tyskar." Det var mer i mötet med Wyneken som han upptäckte sin judiska sida. 

:I Wickersdorf ser jag något som har påverkat mig och andra judar inombords. Två slutsatser kan dras: antingen är den här idén till sitt väsen judisk (även om en tysk hade uppfunnit det tio gånger om!) eller så är jag och andra judar inte längre sanna judar eftersom vi innerst inne har blivit besatta av något icke judiskt.

Det judiska arvet, menade Benjamin, "är för mig på intet sätt ett ändamål i sig utan den mest tydliga bäraren och representanten av det andliga." Benjamin behöll i allt väsentligt den här positionen för resten av sitt liv.

Benjamin bytte till Berlins universitet under vinterterminen 1912/13 för att läsa filosofi men bytte under våren tillbaka till Frieburg. Han läste bland annat [[Immanuel Kant|Kant]], Schiller, Kierkegaard och Bergson, men var fortfarande besviken på utbildningen. Han blev vän med Christoph Friedlich Heinle (född 1894, två år yngre än Benjamin), som gillade att festa och skriva dikter. 1913 (21 år gammal) reser han igen mycket, bland annat till Paris, som han blir förälskad i. Han skriver att han känner sig mer hemma där än i Berlin. I juni månad skriver han essän "Erfarenhet" för ''Der Anfang''. Där menade han att vuxna bär en mask som de kallar "erfarenhet" men som är "uttryckslös, ogenomträngbar och alltid den samma". De vuxna hävdar att de har erfarenhet av allt - ungdomen, ideal, hopp, kvinnor, etc. - men att allt var tomt och meningslöst och de föraktar därför ungdomen som påminner dem om drömmarna och begären de en gång hade men nu förlorat. Sådana vuxna ser ingen större mening i världen, har inget "inre förhållande till något annat än det allmänna och redan föråldrade". De saknar ''Geist''. Walter och hans vänner ägde en annan erfarenhet. I Berlin startar han också en ''Sprechsaal'', en lös sammanslutning av vänner som ägnade kvällar år estetiska och moraliska diskussioner. Gruppen hyrde tillsammans en lägenhet som de kallade "Hemmet" och till vilken alla hade obegränsad tillgång, och där möten hölls. Intentionen var att utveckla [[Livs-form|ett nytt sätt att leva]], utan de äldres auktoritära inflytande. Walter skriver vid den här tiden artiklar för ''Der Anfang'' som angriper repressionen i skolan och i hemmet, det borgerliga hyckleriet, tydligt influerade av [[Friedrich Nietzsche|Nietzsche]]. Skolväsendet provocerades av ''Der Anfang''s vågade perspektiv och Benjamin förkastade den akademiska banan. Han föredrog diskussionerna med vännerna, där de fördjupade sig i Spitteler, George, Rilke och Kierkegaard. Det var där som var och en bemödade sig att "återställa sin ungdomlighet." Kretsen var dock hela tiden en minoritet i den bredare studentrörelse, som inkluderade allt från nationalister och socialdemokrater till kommunister och religösa. Benjamins radikala fraktion visste detta men brydde sig inte, de var stolta över sin "extrema och radikala idealism". (De som kunde räknas som "wynekianer" estimeras ha varit omkring 3000 vid 1914.)

Under 1914 blev Walter tillsammans med Grete Radt, som också var en aktivist i kretsen kring Wyneken och ''Der Anfang''. Vid den här tiden sökte han också ordförandeskapet för Fria studentförbundet(?). Han fick posten. Hans tacktal, som delvis inkluderades i texten 'Studenternas liv', orsakade en del kontrovers; han hävdade att genuint studerande inte självklart leder till de alienerade existenser som yrkesliven som hos en läkare, advokat eller professor innebär. De moderna lärosätena har tvingats "överge sin ursprungliga enhet i idén om kunskap, en enhet som nu i deras ögon har blivit ett mysterium, om inte en fiktion." Utbildningen anpassades till borgerliga förhållanden, det kritiska medvetandet reducerades till tomma gester, som en fritidssysselsättning. Studenter bör istället konfrontera "de stora metafysiska frågor som ställdes av [[Platon]] och [[Spinoza]], romantikerna och Nietzsche," de bör fördjupa sig i vad det innebär att leva och förebygga "studerandets förfall till ett ihopsamlande av information". När 'Studenternas liv' publicerades 1915 hade Walter redan lämnat ordförandeposten. Första världskriget hade börjat. I protest tog vännen Heinle och hans flickvän Rika Seligson sina liv, i "Hemmet". Detta påverkade Walter djupt. Vid samma tid uttalade Wyneken sitt stöd för Tyskland i kriget. För Walter var detta inget annat än att offra ungdomen till staten, ett fullständigt svek av sina egna ideal. I ett brev bröt han alla band till Wyneken "helt utan reservationer".

Efter att först ha ansökt om tjänstgöring (men blev direkt avvisad) började han, efter Heinles död, Wynekens svek och ungdomsrörelsens kollaps, vända sig aktivt emot kriget. Han undvek militärtjänstegöring tre gånger. Vid en föreläsning av socialisten Kurt Hiller möter Walter för första gången Gerhard Scholem, som kom att bli en livslång vän. Scholem gav Walter första numret av ''Die Internationale'', [[Rosa Luxemburg]] och Franz Mehrings tidning. Walter tyckte den var "utmärkt." Scholem hade vid den här tiden deltagit i underjordiska möten organiserade av sympatisörer till Luxemburg och Karl Liebknecht, kärnan till vad som kom att bli det tyska kommunistpartiet.

Samtalen med Scholem resulterade i ett intresse för språk, och tre essäer; "Trauerspiel och tragedi", "Språkets roll i ''Trauerspiel'' och tragedi", och "Om språk som sådant och människans språk". Walters tänkande om språk informerades mycket av lingvisten J. G. Hamann, som menade att språk var spillror av en ursprunglig gudomlig artikulation av unika egennamn.

[[Kategori:Walter Benjamin]]
[[Kategori:Apokalyptik, messianism och befrielseteologi]]