Skillnad mellan versioner av "Vilken punkt har vi nått?"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m (Läsvärt)
 
Rad 123: Rad 123:
 
* Charles Reeve, [https://brooklynrail.org/2020/05/field-notes/The-Plague-and-the-Wrath The Plague and the Wrath]
 
* Charles Reeve, [https://brooklynrail.org/2020/05/field-notes/The-Plague-and-the-Wrath The Plague and the Wrath]
 
* Cesare Battisti, [https://illwill.com/remote-bodies Remote bodies]
 
* Cesare Battisti, [https://illwill.com/remote-bodies Remote bodies]
 +
* Andy McLaverty-Robinson: [https://ceasefiremagazine.co.uk/anti-lockdown-theory-in-defence-of-giorgio-agamben/ Anti-lockdown theory: In defence of Giorgio Agamben]
 
* Alberto Toscano, [https://cominsitu.wordpress.com/2021/01/03/the-state-of-the-pandemic-toscano-2020/ The state of the pandemic]
 
* Alberto Toscano, [https://cominsitu.wordpress.com/2021/01/03/the-state-of-the-pandemic-toscano-2020/ The state of the pandemic]
 
* Eric Santner: [https://itself.blog/2022/02/21/guest-post-eric-santner-on-agambens-pandemic-writings/ On Agamben's pandemic writings]
 
* Eric Santner: [https://itself.blog/2022/02/21/guest-post-eric-santner-on-agambens-pandemic-writings/ On Agamben's pandemic writings]

Nuvarande version från 19 juni 2022 kl. 17.03

Michael Sweerts, Plague in an Ancient city, 1650.
Giorgio Agambens bok A che punto siamo? L’epidemia come politica samlar en rad interventioner i Covid-19-pandemin från 2020. Den engelska utgåvan Where are we now? The epidemic as politics publicerades av Eris året efter. En svensk översättning – Vilken punkt har vi nått? – gavs ut av Karneval förlag samma år, med ett antal tillagda texter. Till den engelska utgåvan skriver utgivarna:
I denna volym har den berömda italienske filosofen Giorgio Agamben samlat alla hans hårda, passionerade och djupt personliga interventioner angående den aktuella hälsokrisen. Vid sidan av och bortom anklagelser reflekterar dessa texter på olika sätt över den stora förändring som påverkar västerländska demokratier. I biosäkerhetens och hälsans namn övergår modellen över den borgerliga demokratin - tillsammans med dess rättigheter, parlament och konstitutioner - överallt till en ny despotism där medborgarna tycks acceptera begränsningar av deras friheter utan motstycke. Detta leder till hur brådskande volymens titel är: Var är vi nu? Hur länge kommer vi att acceptera att leva i ett ständigt utökat undantagstillstånd, vars slut förblir omöjligt att se?


Innehållsförteckning

Italienska Engelska Svenska
Avvertenza Foreword Förord
L’invenzione di un’epidemia The invention of an epidemic Uppfinningen av en epidemi
Contagio Contagion Smitta
Chiarimenti Clarifications Klargöranden
A che punto siamo? Where Are We Now? Vilken punkt har vi nått?
Riflessioni sulla peste Reflections on the Plague Reflexioner över pesten
L’epidemia mostra che lo stato di eccezione è diventato la regola The State of Exception Has Become the Rule Epidemin visar att undantagstillståndet har blivit regel
Distanziamento sociale Social Distancing Social distansiering
Una domanda A Question En fråga
La nuda vita Bare Life Det nakna livet
Nuove riflessioni New Reflections Nya reflexioner
Sul vero e sul falso On Truth and Falsity Om det sanna och falska
La medicina come religione Medicine as Religion Medicinen som religion
Biosicurezza e politica Biosecurity and Politics Biosäkerhet och politik
Polemos epidemios Polemos Epidemios Polemos epidemios
Requiem per gli studenti Requiem for the Students Rekviem över studenterna
Il diritto e la vita Two Notorious Terms Två skändliga termer
Law and Life Rätten och livet
State of Emergency and State of Exception Nödtillstånd och undantagstillstånd
The Face and the Mask Ett land utan ansikte
Krig och fred
What Is Fear? Vad är fruktan?
Det nakna livet och vaccinet
Gaia och Ktonia
Andra klassens medborgare
On the Time to Come Om den kommande tiden

Läsvärt


Pieter Bruegel den äldres "Dödens triumf" från 1562.

Recension av John Reader

(Maskinöversättning med lätt redigering från: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC8264487/ 2021, 8 juli - doi: 10.1007/s42438-021-00247-3)

Slutet på politiken som medborgarskap

Den 26 juni 2021 avgick Matt Hancock, statssekreterare för hälsa och socialvård i den brittiska regeringen och ministern förmodligen närmast associerad med ansvaret för pandemin, efter att ha fångats på video utan att ha följt sina egna regler för social distansering. En ironisk illustration av Agambens talande sammanfattning av pandemitiderna: "Vi står inför en paradox: slutet på alla sociala relationer och politisk aktivitet presenteras som en exemplifierande form av medborgarskap." (Agamben 2021: 60). Hancock strider mot denna nya strategi för medborgerligt deltagande genom att göra misstaget att kombinera ett socialt förhållande med politisk aktivitet och blir ett annat offer (om än smärtfritt) av pandemin.

Agamben har skrivit ett av de mest kritiska akademiska svaren på händelserna under de senaste 18 månaderna och har väckt oro som vissa tycker är överdrivna. Sammanhanget är hans egna land Italien, och boken består av en serie korta artiklar och intervjuer fram till november 2020, alltså inför lanseringen av de olika vaccinerna över hela världen. Trots det återstår många frågor och osäkerheter om var vi är och vad som väntar i framtiden. Oavsett om man helt håller med om hans tolkning är det mycket här som kräver uppmärksamhet.

I likhet med Naomi Kleins (2008) tes om chockdoktrinen arbetar Agamben utifrån principen att makthavarna inte kommer att låta en bra kris gå förlorad, utan snarare ta tillfället i akt att fortsätta utveckla metoder och politik som matchar deras politiska agenda. Ett nytt styrningsparadigm växer fram, ett som försöker vända de nationella ledarnas avtagande makt: 'Dagens dominerande makter har beslutat att skoningslöst överge den borgerliga demokratins paradigm - med dess rättigheter, parlament och konstitutioner - och ersätta det med nya apparater vars konturer vi knappt kan skymta.' (Agamben 2021: 8) Detta är baserat på "undantagstillståndet", avstängning av normal verksamhet på grund av att vi står inför en utmaning utan motstycke som regeringar bara kan svara på genom att överge det tidigare paradigmet.

För Agamben har detta oroväckande ekon från Tyskland 1933, även om det denna gång handlar om införandet av en sanitet av terror och en hälsoreligion. 'Biosäkerhet' är termen han använder för att beskriva detta. När ett hot mot vår hälsa presenteras är vi tydligen beredda att acceptera begränsningar av våra friheter som hade varit otänkbara för bara några månader sedan. Inte ens två världskrig eller ens hur många auktoritära regimer som helst skulle ha kunnat övertala allmänheten att genomgå sådana uppoffringar.

Centralt i denna process är distributionen av digital teknik som arbetar i harmoni med den nya strukturen för relationer som kallas 'social distansering'. Mänskliga relationer måste ske så mycket som möjligt utan fysisk närvaro, och detta beror på digitaliseringens medling. Detta var redan på gång men har accelererats av pandemin där det nya paradigmet är anslutning (connection), eller för vissa, frånkoppling. Eftersom denna postdigitala transformation (Jandrić et al. 2018) tar tag, nästan som standard, behöver nya former av motstånd utvecklas, sådana som inte kommer att återgå till de gamla borgerliga styrningsmönstren.

Rädslans atmosfär; pengarnas religion

Som Agamben skrev under de tidiga stadierna av pandemin är det lätt att känna igen de olika restriktioner som han syftade på, särskilt förbuden mot någon form av social sammankomst och offentliga evenemang och faktiskt stängning av nöjesställen. Vad är det som skapade det sammanhang där så många av oss var beredda att acceptera detta? Det var en atmosfär av rädsla. Den första vågen av panik i Italien visar att samhället inte tror på annat än 'naket liv', illustrerat av det faktum att italienarna är beredda att offra nästan allt, livsvillkor, sociala relationer, deras arbete och till och med vänskap samt religiösa och politiska åtaganden när de riskerar att bli sjuka. 'Naket liv, och rädslan för att förlora det, är inte något som förenar människor; det förblindar och skiljer dem åt.' (Agamben 2021: 18).

Grannen har ställts in, och till och med de kyrkor som man kan förvänta sig mer av har accepterat detta. Livet är reducerat till ett minimum, inget annat än existensen fråntagen alla andra aspekter. Överlevnad är allt som räknas när man ställs inför rädslan för viruset och att leva under denna regim kräver att man offrar friheter av "säkerhetsskäl" och riskerar att leva i ett ständigt tillstånd av rädsla och osäkerhet. Inverkan av detta på barn har ännu inte undersökts ordentligt, men när man hör berättelser om ett barnbarn när han träffade sin farfar för första gången på många månader, sträckte ut en arm för att se till att han hålls på armlängds avstånd av rädsla för att överge den sociala distansering som har blivit den accepterade normen, ifrågasätter man skadan på relationer som har skapats och hur lång tid det kan ta att läka.

Det som naturligtvis har ersatt den omedelbara fysiska närvaron är den digitala verksamheten som nu förmedlar relationer av alla slag, inte bara det personliga och privata, utan också det professionella och pedagogiska. Att arbeta hemifrån erbjuds som ett alternativ till att riskera att vara i verkliga närvaro till sina kollegor och klienter. Utöver detta finns den bredare politiska frågan om hur detta påverkar det offentliga rummet och den offentliga diskursen. Om vi ​​inte längre kan träffas personligen eller i grupper för att delta i öppna konversationer, blir det mycket lättare för yttre makter att kontrollera och manipulera ensamma individer som inte har nytta av bredare diskussion och debatt.

Man kan hävda att det var då, de tidiga stadierna av pandemin, och att saker och ting kommer att återgå till det normala med tiden, men Agamben är tydlig med att så inte kommer att vara fallet. En anledning kommer att vara att människor kommer att börja ifrågasätta deras livsstilar och värderingar eftersom det blir mer uppenbart att så många av de yttre egenskaperna i våra liv är onödiga och helt enkelt matar konsumtionskapitalismen och den skada den skapar. Under resan runt jorden med sådan hastighet och intensitet har vi förlorat förmågan att bo (Agamben 2021: 21), förförd av pengarnas religion och de ägodelar som det ger oss tillgång till. Vår tidigare livsstil ifrågasätts åtminstone, det är argumentet. Om detta kommer att dyka upp på ett permanent sätt är inte så uppenbart när resorna återvänder till nivåerna före Covid-19. Mycket har gjorts av fördelarna med att promenera och umgås utomhus - för dem som kan göra det - men kommer detta att blekna med tiden?

Korsar tröskeln mellan mänsklighet och barbarism

Agamben tillskriver mycket av responsen på pandemin till biopolitikens dominans, där det som står på spel är biologiskt liv som sådant: 'det nya elementet är att hälsa blir en juridisk skyldighet som måste uppfyllas till varje pris' (Agamben 2021: 29). Det som är förvånande är att de två religioner som tycks hålla ihop västvärlden - kristendomen och kapitalismen - har tystnat inför minskade relationer som krävs av social distansering. Denna term i sig förråder en ideologisk beslutsamhet som man lika gärna kunde prata om internering - jag minns att jag kommenterade att det var som att vara i husarrest. Att nekas möjligheten att träffa sin familj och vänner, särskilt om de bodde på avstånd, kändes verkligen som en form av fängelse. Till och med nu när vi kommer ut på andra sidan då man får resa och umgås känns det till viss del besvärligt och frånkopplat.

De normala banden för mänskligt förhållande har brutits och att veta att detta kan hända så enkelt och snabbt är oroande och störande. När och under vilka förutsättningar kan det hända igen? Vad är konsekvenserna av detta för 'gemenskap' eller tidigare former av gemensam verksamhet? Agamben går så långt som att säga att tröskeln mellan mänsklighet och barbari har överskridits (34). Vår granne är någon att frukta och undvika eftersom de kan vara smittsamma och hota vår egen hälsa och välbefinnande.

Dels har detta hänt eftersom vetenskapen nu får vara drivkraften bakom de politiska besluten - eller så säger de till oss - eftersom det är data som avgör vad vi får göra och när. När våra liv reduceras till data, är livet längre värt att leva, som Stiegler (2013) frågade? Att avstå från det goda för att rädda eller bevara det goda är en falsk och motsägelsefull princip; vi avstår från frihet för att skydda den. Det är rädslan för sjukdom och naturligtvis döden som har bestämt denna vilja att överge sociala relationer, men är det här något sätt att leva våra liv eftersom så många andra hot alltid finns närvarande även om just denna kan blekna med tiden?

Agamben trycker på fallet för vetenskap som den nya religionen och hänvisar till riskerna med att överlämna etiska och politiska beslut till dem som bedriver sin egen forskning på bekostnad av andra överväganden. Han hävdar att de, liksom teologer, försvarar olika och ofta motstridiga tolkningar och försöker sedan kontrollera våra liv utifrån dessa (Agamben 2021: 45). Utöver detta finns sedan frågor om sanning och tillförlitlighet, och de svårigheter lekmannen har med att förstå och tolka den statistik som presenteras för oss dagligen. Hur ska vi veta att siffrorna är korrekta eller få insikt i hur de formuleras?

Vi är passiva konsumenter av medierapporterna precis som av reklamen, och ändå anses varje ifrågasättande av statistiken vara en handling av medborgerlig ansvarslöshet. I synnerhet är det vetenskap i form av medicin som nu är den dominerande faktorn. Agamben påpekar att medicinen artikulerar sina idéer genom en gnostisk eller manikeisk lins. Det finns en ond gud eller princip - viruset - och en god gud eller princip som inte är hälsa, utan läkning av läkare som de kultiska medlen. Som i varje gnostisk tro kan dessa två lika gärna samarbeta eller förorena varandra. Den kultiska praxis som är väsentlig för denna religion är obligatorisk social distansering och bärande av masker.

Men andra hälsohot hotar plötsligt under radarn till den punkt där hälso- och sjukvården sedan överväldigas av en eftersläpning som i sig kommer att leda till ytterligare dödsfall. Krisen blir permanent även om den antar andra former, så vilka ytterligare restriktioner kommer att krävas för att bekämpa dessa hot mot vår hälsa som naket liv? Även med viruset kämpar vi nu mot ytterligare mutationer och utbrott trots vaccinationsprogrammen. Kommer det någonsin att få ett slut på detta?

Ansiktsmasker mot det offentliga livet

Sådana scenarier hade förutspåtts även om de inte var effektivt förväntade, inklusive införandet av restriktioner i den riktning som vi nu har stött på, men mycket av detta har undertryckts som förmodligen för störande för allmänheten att hantera. Allt nu presenteras som att försöka få tillbaka livet till det normala så snabbt som möjligt, vilket egentligen menas med att få företag tillbaka till vinst och människor tillbaka till jobbet antingen digitalt eller personligen. Men hur är det med de andra förändringarna som har införts vid sidan av kommersiell verksamhet och som kommer att fortsätta att påverka vårt sociala och personliga välbefinnande?

Den långsiktiga effekten av dessa har ännu inte spelat ut, särskilt för yngre generationer som har upplevt denna stora störning som normen. Även om stora sammankomster av människor vid idrottsevenemang tycks vara tillbaka på dagordningen, förmodligen på grund av de inblandade pengarna och för att de kan ha en positiv inverkan på den allmänna moralen, är andra mer personliga sammankomster fortfarande begränsade på sätt som verkar inkonsekventa. Så det finns en illusion av normalitet tillsammans med fortsatta begränsningar för andra former av mänsklig social och politisk aktivitet.

Agamben hävdar att det är begreppet medborgarskap som subtilt omdefinieras (Agamben 2021: 67) när medborgare reduceras till sina blotta biologiska existenser - eller kanske bara som inkomstgeneratorer för stora organisationer? Det är trots allt de Big Tech-företag som tycks ha haft störst nytta av digitaliseringen av så många aspekter av våra liv, inklusive sjukvårdens tjänster själva. Dessa processer var redan på gång men har påskyndats till följd av pandemin (Jandrić 2021) till den punkt där allmänheten tvingas följa efter eftersom det inte kommer att finnas några alternativ.

Ett sista argument som Agamben för fram som ett hot mot politisk handling är det att bära masker stör tillgången till våra ansikten. Utan denna öppenhet för varandra som bara kommer genom att kunna se (och läsa) våra ansiktsuttryck, finns det en verklig minskning av det offentliga livet. 'Ett land som bestämmer sig för att avstå från sitt ansikte, att med masker täcka sina medborgares ansikten överallt är alltså ett land som har rensat sig från någon politisk dimension.' (Agamben 2021: 87) Denna väsentliga form av mänsklig interaktion och kommunikation som en gång förlorats kan inte ersättas eller replikeras av det digitala eftersom det kräver en annan disciplin och utbytesdynamik, en som oundvikligen är stelare och mer osammanhängande. Kanske är detta en överdrift, men det belyser frågor som ännu inte har fått tillräcklig uppmärksamhet och övervägande.

Vad händer när hälsa ersätter frälsning, biologiskt liv ersätter evigt liv och social distansering förskjuter gemenskapen? Detta är teologiska såväl som politiska frågor, och Agamben har korrekt uppmärksammat dem.

Referenser

  1. Agamben, G. (2021). Where are we now? The Epidemic as Politics. Trans. V Dani. Lanham, MA: Rowman & Littlefield.
  2. Jandrić P. Biology, Information, Society. Postdigital. Science and Education. 2021;3(2):261–265. doi: 10.1007/s42438-021-00220-0.
  3. Jandrić P, Knox J, Besley T, Ryberg T, Suoranta J, Hayes S. Postdigital Science and Education. Educational Philosophy and Theory. 2018;50(10):893–899. doi: 10.1080/00131857.2018.1454000.
  4. Klein N. The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism. London: Penguin; 2008.
  5. Stiegler, B. (2013). What Makes Life Worth Living: On Pharmacology. Trans. D. Ross. Cambridge: Polity.

Recension av Tormod Otter Johansen

(Från https://tormodotterjohansen.se/recension-vilken-punkt-har-vi-n%C3%A5tt-epidemin-som-politik-av-giorgio-agamben Först publicerad på GP Kultur 2021-10-21.)

Giorgio Agamben, den italienske filosofen, blev med den oväntade framgången för boken “Undantagstillståndet” en ofrånkomlig tänkare under 2000-talet. Som i ett grekiskt drama har hans stjärna nu till synes dalat. Hans hårda uttalanden har frustrerat de som tidigare hyllat honom. Ironiskt nog är budskapet i hans senaste bok på svenska, “Vilken punkt har vi nått? Epidemin som politik”, detsamma som han hela tiden hävdat.

Boken visar hur hans centrala teser och resonemang ytterligare besannats de senaste 21 månaderna. Undantagstillståndet har under pandemin bokstavligen brett ut sig över alla världens stater.

Agamben menar att bevarandet av liv till varje pris har blivit politikens huvudsakliga mål. Hans begrepp “det nakna livet” pekar mot hur livet i dag blivit abstrakt och biologiskt, separerat från det sociala livet. Kriget mot terrorismen motiverades med skydd av livet, men ledde till inskränkande säkerhetsregimer.

Agambens poäng är att utvecklingen har eskalerat ytterligare under pandemin och att inskränkningarna av rättigheter och offrandet av mänskliga livsvillkor har nått nya nivåer. Dop, födelsedagar, begravningar; politiska möten, årsstämmor, demonstrationer; idrotts- och kulturaktiviteter; undervisning i skolor och högre utbildningar; möten mellan vänner, barn och vuxna. Allt detta har offrats.

Biosäkerheten är en ny form av styrande, där man inte längre har rätt till hälsa utan snarare har en skyldighet att vara frisk. Den högsta medborgerliga plikten blir då att socialt distansera sig, på bekostnad av alla andra delar av livet. Agamben går så långt som att kalla medicinen i de styrandes händer för en kultisk religion, som tagit överhanden över konkurrenterna kristendomen och kapitalismen. Denna religion tillämpar nu straff för de som inte följer dess dogmer.

Men denna medicin är inte inriktad på de som redan är sjuka. Eftersom vi alla är potentiellt asymptomatiskt sjuka hot som legitimerar inskränkningar i livets namn. Den oerhörda följsamheten till dessa inskränkningar, påpekar Agamben, går längre, påverkar fler och är mer framgångsrika än någonsin tidigare. Inte ens världskrigen ledde till de nedstängningar vi nu genomlevt. “Det nya normala” är därmed verkligen något nytt.

Men överdriver han inte? Här kommer jag att tänka på den pågående klimatkrisen. Trots de senaste månadernas besked från forskarsamhället — allt är lika allvarligt, och på flera punkter värre — verkar dessa övertydliga besked ha blygsam effekt. Samma sak drabbar Agambens budskap — hans varningar om permanent undantagstillstånd, demokratins kris, och rättigheternas sönderfall framstår som alltför övertydliga och sanna för att tas på verkligt allvar.

Så, vad om den redan ökända formuleringen Agamben levererar i boken, om ekvivalensen mellan italienska universitetslärare som 2020 accepterade distansundervisning och de som 1931 svor trohet till fascistregimen? Vissa förklarar det som ett polemiskt skämt. Men man kan också förstå det som helt konsekvent. Agamben menar att fascistregimen var en ny form för styrande och att det biosäkerhetsparadigm vi nu trätt in i är en ny styrelseform, lika värd att kritisera.

Även om vi kan tycka att liknelsen är osmaklig, bör vi då automatiskt förkasta resten av hans kritik? En överdrift underminerar inte allt någon säger. I så fall skulle vi förkasta så gott som alla i offentligheten, inklusive folkvalda politiker, myndighetsexperter, och forskare. Vi bör också påminna oss om alla seriösa akademiska jurister i dag gör jämförelser med Nazityskland när man diskuterar de nuvarande undantagsreglerna. Detta inkluderar exempelvis den norske professorn Hans-Petter Graver i boken “Pandemi og unntakstilstand : hva covid-19 sier om den norske rettsstaten” från 2020.

Hur skall vi svenskar då läsa denna bok? Sverige skiljer tydligt ut sig, främst genom att vi inte som i våra grannländer har hotat befolkningen med straff, utan litat på frivilligheten. Samtidigt vittnar den politiska enigheten kring regeringens förslag under 2020 om hur den politiska andan ändå gick i biosäkerhetens tecken. Debatten präglades mer av vem som kunde föreslå de mest radikala åtgärderna och mindre av återhållsamhet. Sverige valde en i jämförelse mildare väg och det tål att uppmärksammas snarare än förkastas.

Men, den den 1 oktober gav regeringen direktiv till en statlig utredning om möjligheten att deklarera undantagstillstånd i fredstid. Risken finns att det inte blir världen som inspireras av Sveriges exempel, utan tvärtom. I så fall skulle Agamben visa sig få rätt även här.