Viljan till makt

Från Krigsmaskinen
Version från den 9 februari 2008 kl. 12.34 av Iammany (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

"Viljan till makt" har efter Nietzsches död ofta kommit att presenteras som den centrala tesen i Nietzsches tänkande. Detta beror på en mängd saker varibland de mest uppenbara måste sägas vara systerns inflytande över redigeringen av de postumt publicerade anteckningsböcker som också kom att få titeln Der Wille zur Macht (1901). Systern önskade här upprätta en bild av Nietzsche som en tänkare med ett mer eller mindre koherent system vars centrala begrepp tänktes utgöras av denna "vilja till makt". Ett annat skäl till begreppets framträdande roll efter Nietzsches död är den förståelse av hans verk som etablerades dels i Tyskland av Martin Heidegger men kanske framförallt i Frankrike under 1960-talet av tänkare som Gilles Deleuze, Michel Foucault, Jacques Derrida m.fl vilka förstår begreppet som någonting mycket centralt hos Nietzsche. Gemensamt för dessa tänkare är att även om de inte söker förstå Nietzsche som konstruerandes något slags regelrätt filosofiskt system, så läser de honom som en filosof i mer traditionell bemärkelse. Det vill säga, de läser honom inte som blott och bart en hätsk kulturkritiker med vissa reaktionära böjelser och en försmak för antiken, utan som en filosof i bemärkelsen tänkare vars tankar struktureras utifrån vissa genomgående temata och begrepp och som därför i viss mening också uppvisar ett slags systematik i och med formulerandet av en koherent ontologi, epistemologi etc.

Emellertid är viljan till makt ett av de mest omstridda vad gäller Nietzsche och någon konsensus står knappast att finna. Grovt sett finns det dock två tolkningar av begreppet, vilka i viss mening är diametralt motsatta:

Den första tolkningen gör gällande att det handlar om en "vilja" i traditionell mening. Det vill säga, vi står här inför ett intentionalt subjekt som "vill" någonting och det som viljes är makt. Begreppet förstås här som pekandes mot en grundläggande och väsensenlig tendens - vilken dessutom verkar vara begränsad till människan eller möjligtvis andra levande varelser - i enlighet med vilken livet kommer till uttryck. Alla livsuttryck är således betingade av viljan till makt. Tämligen flagranta uttryck som t.ex. krigsföring söker man alltså förstå mot bakgrund av viljan till makt; vilken då tänks distribuera objekten för våra medvetna eller omedvetna intentioner. Det är alltså en väldigt konkret och vardaglig förståelse av såväl vilje- som maktbegreppet som här gör sig gällande. En del förstår därför, och i enlighet med det som nyss nämnts, "viljan till makt" som ett svar på Schopenhauers "viljan till liv". Schopenhauer menade att universum och allting drevs av en vilja till liv, vilket visade sig i alla varelsers önskan att undvika död och vilja att fortplanta sig - med andra ord, såsom självbevarelsedrift.

I Gilles Deleuzes magistrala och mycket inflytelserika läsning av Nietzsche i Nietzsche et la philosophie från 1962 framträder begreppet "viljan till makt" som någonting mycket centralt i Nietzsches tänkande och då på ett sätt som på flera väsentliga punkter avviker från den tidigare nämnda uppfattningen. Deleuze förstår viljan till makt som ett begrepp som framförallt opererar på en ontologisk nivå. Viljan till makt fungerar här som en dynamisk princip vilken distribuerar skillnad och determinerar relationer.

Varje kropp (i begreppets bredaste bemärkelse: kemisk, biologisk, social, politisk) är ett multipelt fenomen konstituerat av en mångfald krafter och deras (inter)relationer. Två differenta krafter-vilka-som-helst konstituerar en kropp från och med det ögonblick då de träder in i en relation till varandra. Detta gör enligt Deleuze varje kropp till en arbiträr produkt av en tillfällighet (hasard). Förhållandet mellan de olika krafter som står i relation till varandra beskrivs och determineras i termer av de olika krafternas ursprungliga kvaliteter - huruvida de sägs vara aktiva eller reaktiva. Denna bestämning tänks då beskriva relationen mellan två differenta krafter där dessa kvaliteter korresponderar med och determineras av respektive krafts kvantitet, det vill säga, huruvida en kraft kan sägas vara dominerande eller dominerad. Det är således den kvantitativa och inte den kvalitativa differensen som primärt är determinerande i en relation-vilken-som-helst och kvalitet är således ingenting annat än den icke-reducerbara kvantitativa differensens uttryck i en relation.

Bägge kvaliteter har sin unika karaktär och tillskrivs utifrån denna vissa funktioner. Att de underlägsna krafter bestämts som reaktiva innebär inte att de förlorar något av sin kraft eller kvantitet. Detta belyser snarare de sätt på vilka de reaktiva krafterna ger uttryck för sig själva i termer av mekanism, ändamål (finalités), funktion och livsvillkor (t.ex. nutrition, reproduktion, konserveration, adaption och nytta).

Enligt Deluzes Nietzsche är medvetandet eller det cerebrala väsensenligt reaktivt och uttrycker endast ett förhållande mellan vissa reaktiva krafter och de aktiva krafter som dominerar dem. Medvetandet blir här till en effekt, en produkt, en självets specifika reaktion på de aktiva krafter som är dess villkor. De aktiva krafterna måste här förstås som agerande på ett annat plan än medvetandet, nämligen det korporala eller somatiska planet som därmed också bestäms som omedvetet. På grund av medvetandets eller det cerebralas väsensenligt reaktiva karaktär etableras ett reaktivt perspektiv för varje utblick eller analys som i förlängningen innebär att det korporala eller de aktiva krafterna förstås i termer av de reaktiva begrepp som angivits ovan (t.ex. mekanism och funktion). Kroppen som kropp är därmed inte längre synonym med sig själv utan reduceras nu till att blott utgöra det cerebralas instrument, en andens vehikel. Varje cerebral aktivitet implicerar såsom reaktion således en reduktion av det korporala och dess närvaro till ett slags automatism; och innebär också en konsolidering av medvetandets reaktiva utblick eller konception av världen-livet.

De aktiva krafterna är av en rad olika anledningar, men då framförallt på grund av det cerebralas eller medvetandets reaktiva tendens, mycket svårare att beskriva och förstå. Sammanfattningsvis kan man enligt Deleuze dock tala om tre aspekter av respektive kvalitet. De reaktiva krafterna: 1. Nytta, funktion, adaption och begränsning; 2. Förnekar de aktiva krafterna, det vill säga det korporala, och skiljer det från sina möjligheter (i termer av virtualitet); 3. Förnekar sig själva och sin potential såsom differentierade krafter för att istället vända sig mot sig själva. Dessa aspekter kontrasteras mot tre parallella aspekter hos de aktiva krafterna: I. Plastiska, dominerande och underkastande; II. Söker alltid gränserna för det de förmår (force qui va jusq’au bout de ce qu’elle peut); III. Affirmerar sin differens.

Viljan till makt förstås här som kraftens “genealogiska element” och genealogisk skall enligt Deleuze förstås som genetisk och differentiell. Å ena sidan är viljan till makt kraftens differentiella element, det vill säga det element som producerar och distribuerar den kvantitativa differensen mellan två eller fler krafter som står i relation till varandra. Å andra sidan är viljan till makt kraftens genetiska element, det vill säga det element som producerar och distribuerar de kvaliteter som tillkommer varje kraft i en relation-vilken-som-helst. Tillfälligheten är här ingenting annat än två eller fler krafters inträde i en reciprok relation vilken viljan till makt determinerar och konstituerar. Emellertid är det inte endast krafterna som tillskrivs olika kvaliteter utan också viljan till makt. Viljan till makt är antingen affirmativ eller negativ. Affirmativ skall här förstås som ett blivande-aktiv och är därmed inte nödvändigtvis bundet till någon aktion; på samma sätt skall negativ här förstås som ett blivande-reaktiv, inte heller detta är bundet till reaktionen. De existerar således ett komplext samspel mellan de fyra kvaliteter som här redogjorts för, aktiv-reaktiv och affirmativ-negativ.

Viljan till makt måste såsom princip förstås som en plastisk sådan då den aldrig går utanför det vars betingelse den utgör. Viljan till makts metamorfos är istället konform med det betingade och determinerar sig själv tillsammans med det determinerade. Av detta följer att även om viljan till makt är distinkt i förhållande till de krafter som den determinerar så kan den aldrig skiljas från de determinerade krafterna, från deras kvantiteter, kvaliteter och riktningar. Detta betyder dock inte att den är identisk med dessa utan bara att de inte går att separera utan att hamna i ett abstrakt metafysiskt resonemang. Dock bör de inte blandas samman eftersom detta skulle innebära en avgörande reduktion av krafterna såsom krafter och viljan till makt såsom vilja till makt.

Viljan till makt består således i en simultan och dubbel rörelse: den determinerar och konstituerar varje relation mellan två eller fler krafter samtidigt som den, vad sin egen manifestation beträffar, i samma ögonblick och av samma krafter som den determinerar, själv determineras. Viljan till makt kan här alltså förstås som en konstitutiv passivitet, som en möjlighet till determination, som bestämbarhet, som affektivitet.

Denna konception av viljan till makt öppnar, sin abstraktionsgrad till trots, upp för en mängd mycket intressanta möjligheter. Bland annat visar sig här en möjlighet till en ny eller åtminstone annan förståelse av det som traditionellt förståtts som det mänskliga subjektet. Man kan här, istället för att tala om ett på förhand givet upplevande och agerande subjekt, tala om en kontinuerlig och heterogen produktion av singulariteter, av mer eller mindre momentan subjektivitet.