Skillnad mellan versioner av "Vad bör göras?"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m (Varmed skall man börja?)
m (Länkar)
(7 mellanliggande versioner av samma användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
''Vad bör göras? Brännande frågor för vår rörelse'' skrevs av [[Vladimir Lenin]] 1901 (publicerad 1902). Lenin utvecklade i skriften sin "plan" för hur det ryska socialdemokratiska partiet skulle "utveckla organisationen, disciplinen och den illegala tekniken till högsta fulländning" (151f). "Planen" presenterades först i artikeln "Varmed skall vi börja?", som publicerades i ''[[Iskra]]'', den tidning Lenin tillsammans med bland andra Plechanov drev och som kom att utgöra en av grupperna i den polemik som följde. ''Vad bör göras?'' var ursprungligen tänkt att kortfattat och rättframt presentera Lenins "plan", men kom i och med kritiken från "ekonomisterna" att bli tungt polemisk.
+
[[Bild:Leninborgoras.jpg|right]]''Vad bör göras? Brännande frågor för vår rörelse'' skrevs av [[Vladimir Lenin]] 1901 (publicerad 1902). Lenin utvecklade i skriften sin "plan" för hur det ryska socialdemokratiska partiet skulle "utveckla organisationen, disciplinen och den illegala tekniken till högsta fulländning" (151f). "Planen" presenterades först i artikeln "Varmed skall vi börja?", som publicerades i ''[[Iskra]]'', den tidning Lenin tillsammans med bland andra Plechanov drev och som kom att utgöra en av grupperna i den polemik som följde. ''Vad bör göras?'' var ursprungligen tänkt att kortfattat och rättframt presentera Lenins "plan", men kom i och med kritiken från "ekonomisterna" att bli tungt polemisk.
  
 
== Varmed skall man börja? ==
 
== Varmed skall man börja? ==
Rad 28: Rad 28:
  
 
== Vad bör göras? ==
 
== Vad bör göras? ==
 +
Läsningen nedan har gjorts "baklänges" (först sista kapitlet, sedan näst sista, osv), enligt Lars Lihs rekommendation. I möjligaste mån har detaljerna i polemiken ignorerats för att få fram det centrala resonemanget. Sidhänvisningarna är till Arbetarkulturs utgåva.
 +
 +
"Planen" är en omedelbart praktisk lösning på problemet med avsaknad av lokala politiska organisationer. Tidningen är det med vilket detta byggs upp. Lenins kritiker menar att "planen" inte kan fungera eftersom det först måste finnas något gemensamt att sammanslutas kring, annars finns inget som håller samman de många lokala kamperna. Men Lenin säger tvärtom, det är för att de lokala (ekonomiska) kamperna inte knyts samman med tidningens agitation som de inte förmår att formera sig på högre nivå, och på samma sätt varför partiets lokala organisation inte växer. '''Det att göra tidningen är ''i sig'' att "organisera" och "skola" revolutionärer.''' Tidningen skapar (eller kan skapa) faktiska förbindelser med kämpande arbetare och något konkret för revolutionärerna ("praktikerna") att göra.
 +
 +
:...därigenom ''stimulerar'' folk att outtröttligt gå framåt på ''alla'' de talrika vägar som leder till revolutionen (161)
 +
 +
Det är en uppmaning till mångfald och enskildas förmågor. Enkla medel bör användas, så att det är enkelt att börja men också att det blir simplare när det växer. Det är '''en verksamhet som inte sätter allt på spel''', så som demonstrationerna tenderar att göra. Det '''"nätverk av agenter"''' som etableras blir i praktiken också "mobiliserade" i allmänhet, inte bara för tidningen: "det skulle underlätta »transporter» inte bara av litteratur utan också av revolutionära krafter från en plats till en annan." (163) "Planen" handlar alltså om att ''inte'' "gå till stormangrepp" utan om "en reguljär belägring av den fientliga fästningen". Med tidningen som medel kan praktikerna fullfölja "sin plikt att komma massans spontana resning till hjälp". (168)
 +
 +
Vi måste vara beredda på allt, skriver Lenin. '''Organisationens "smidighet" är a och o.''' Verksamheten måste vara av den typen att den '''alltid är möjlig att göra''', vid såväl intensiv kamp som vid stillestånd.
 +
 +
:Kort sagt, »planen för en allrysk politisk tidning» utgör alls inte någon frukt av skrivbordsarbete av personer besmittade med dogmatism och skrivklåda (som det föreföll dem som dåligt satt sig in i den), den är tvärtom en högst praktisk plan för att från alla håll och genast ta itu med att förbereda upproret, samtidigt som vi inte för ett ögonblick får glömma det nödvändiga vardagsarbetet. (171)
 +
 +
"Planen" är alltså inte bara en politisk utan lika mycket organisatorisk uppgift. Denna organisation är annorlunda mot fackföreningarna, både innehålls- och formmässigt. Lenin menar att: "Hos varje institution bestäms karaktären av dess organisation naturenligt och ofrånkomligt genom innehållet i denna institutions verksamhet." (96) Därför kommer inte den ekonomiska kampen att ena. Men det räcker inte med att bara etablera politisk organisering, för att hänga med i klassens spontana rörelse behöver något göras åt '''"amatörmässigheten"'''. Med det menar Lenin dels att helt enkelt '''göra ett bättre jobb''' (med den politiska verksamheten) och bättre använda verktyg och förmågor, och dels att '''inte åka fast'''. Att inte behöva börja om från noll igen och igen. Kontinuitet är helt avgörande för framgång. Amatörmässigheten rättfärdigas med hänvisning till "spontanismen" i den ekonomiska kampen. Det är ett misstag både opportunister och "revolutionister" gör enligt Lenin. Eftersom den ekonomiska kampen ses som grundläggande och "genuin" tror opportunisterna och "revolutionisterna" att även den politiska kampen bör efterlikna den. Det är inte spontanismen i sig Lenin förkastar utan att den ekonomiska kampen inte går bortom den. För att göra det krävs medvetande, som kommer med teorin, som i sin tur endast politisk organisering kan ge. Praktik är inte teorins (här i meningen skrivande och studiecirklar, etc) motsats, "teori" är exakt vad som behövs och som kan lyfta oss ur amatörmässigheten.
 +
 +
:Ni skryter med ert sinne för det praktiska, men ni ser inte det som varje rysk praktiker känner till, nämligen de underverk som energin inte bara hos en cirkel utan även hos enskilda personer kan utföra i det revolutionära verket. (103)
 +
 +
Lenin skriver att det inte är revolutionärers uppgift att utföra ekonomisk kamp åt arbetarna, den måste de utkämpa och gör bäst själva. Revolutionärernas uppgift är den politiska kampen, som siktar på ''hela'' proletariatets frigörelse, inte endast lokala arbetares ekonomiska vinning.
 +
 +
:Man kommer att invända att en organisation, som är till den grad »lose» [diffus] att den inte har en fast form, att den inte ens har några vederbörliga och registrerade medlemmar, överhuvud taget inte kan kallas en organisation. Det må så vara. Jag håller inte så starkt på namnet. Men denna »organisation utan medlemmar» kommer att göra allt som kräves och ända från början trygga en fast förbindelse mellan våra blivande fackföreningar och socialismen. (115)
 +
 +
Spridandet (av information, tidningen, litteratur, etc) kräver "yrkesrevolutionärer". '''Revolutionärer som vet vad de gör''', inte åker fast, inte är amatörer. Tonvikten ligger här inte på avlönade revolutionärer utan revolutionärer som vet vad de gör. Lars Lih föreslår att man ska förstå det mer som "revolutionary by trade" än "professional revolutionary". Översatt till idag är det knappast någon nödvändighet att på det sättet underhålla revolutionärer, men då menades verkligen en av partiet avlönad, det var en nödvändighet.
 +
 +
Det är inte ett problem om revolutionärerna är endast studenter, problemet är deras amatörmässighet. Att de är '''"pådrivande utifrån"''' är på samma sätt inget problem, och ändå oundvikligt. Poängen är att göra det bättre. Höj nivån på den praktiska verksamheten och höj också den intellektuella nivån bland medlemmarna. Antiintellektualism är en "spontanistisk" barnsjukdom som måste övervinnas. '''Att gå med i partiet måste betyda en personlig tillväxt (praktiska färdigheter, intellektuellt, erfarenhetsmässigt, etc) för varje medlem.'''
 +
 +
"I ett politiskt fritt land", skriver Lenin, går det "till stor del av sig själv" (127), men i Tsarens Ryssland måste organisationen nödvändigtvis vara "hemlig" och bruka "illegala" medel för att överleva. Det betyder inte sammansvärjning, att vara "konspirativ", tvärtom egentligen: på gräsrotsnivå är målet att nå ut med agitationen så mycket som möjligt. Men det stannar där och söker inte konfrontation med staten. Den '''centralisering''' Lenin talar om syftar framför allt på tidningens "allryska" karaktär (inte begränsat lokal) och i termer av principer/program. Centraliseringen syftar också till att förenkla för lokala cirklar, frigöra tid och energi och bättre bruka dem. Men samtidigt vänder sig Lenin emot "primitiv" demokrati, och talar om behovet av specialister, etc. Centraliseringen är alltså för Lenin också en centralisering av beslut. Han skriver om "centralisering av beslut och decentralisering av ansvar", vilket i sig onekligen är inte särskilt demokratiskt men i kombination med organisationens "hemliga" karaktär blir än mer problematiskt. Dessutom tycks det för Lenin finnas en motsättning mellan den lokala och den allryska tidningen. Visserligen ska tidningen skriva om lokala händelser, avslöjanden, men i ''en'' tidning och med "särskilt markanta exempel" som "förmår intressera ''alla'' arbetare och alla ledare för rörelsen" (141).
 +
 +
'''Agitationen börjar med avslöjanden.''' Avslöjanden av missförhållanden, utnyttjande, korruption, etc. En vanlig praktik i den ekonomiska kampen var spridandet av avslöjanden genom flygblad, som blev en uppmaning och uppvigling till kamp, ett slags '''"flygblad som krigsförklaringar"'''. Med arbetare hölls ofta korrespondens som bidrog till avslöjanden och mobilisering av praktiker. Enligt Lenin bör alla chanser att agitera tas, och det är enligt honom inte alls sant att den ekonomiska kampen är den "mest användbara". Dessutom bör all kamp ges en revolutionärt politisk karaktär. Medvetande "fostras" när helhetens orättvisa upprör arbetaren, inte bara de ekonomiska orättvisorna. Den politiska agitationen syftar till sådan "fostran". '''Avslöjandena måste bli "allsidiga politiska avslöjanden".'''
 +
 +
Arbetarnas (politiska) passivitet beror inte på att de inte skulle se någon ekonomisk vinning med politisk kamp utan på att de inte känner till eller inte begriper sambanden. Det handlar inte om antingen ekonomiska kamp eller politisk, utan om att höja konfliktnivån och medvetenheten. Lenin säger att arbetaren känner redan till arbetet och behöver inte informeras om ägarnas våld, så att begränsa sig till detta, ''det'' är att '''"knäfalla för spontaniteten"'''. Det är att ursäkta "ekonomisternas" passivitet.
 +
 +
För Lenin är "...»det spontana elementet» egentligen inte ... något annat än medvetenhetens ''embryoform''." (30) Medvetenhet kan bara, enligt Lenin, komma utifrån, från teorin. Han citerar på s 39 ett långt stycke av Kautsky som skriver om "djupgående vetenskaplig insikt". Så kallad "teoretisk kamp", dvs kamp mot eklekticism och principlöshet, är därför viktig.
 +
 +
:Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse. (25)
  
 
== Den Stora Väckelsen ==
 
== Den Stora Väckelsen ==
Rad 43: Rad 76:
  
 
Lihs allegori med evangeliska predikanter är avslöjande och intressant. En annan och av andra ofta upprepad är annars den mellan Lenin och [[Paulus]].
 
Lihs allegori med evangeliska predikanter är avslöjande och intressant. En annan och av andra ofta upprepad är annars den mellan Lenin och [[Paulus]].
 +
 +
 +
== Trotskijs Våra politiska uppgifter ==
 +
Trotskijs ''Våra politiska uppgifter'' från 1903 är ett svar på Lenins ''Vad bör göras?'' och ''Ett steg framåt, två steg tillbaka''. Han angriper framför allt Lenins teori om partiets organisering, den demokratiska centralismen.
 +
 +
Partiet hade då nyligen splittrats mellan bolsjeviker och mensjeviker. Splittringen bottnade just i frågan om centralkommitténs befogenheter att bestämma partiets taktiska och organisatoriska val, och befogenheter att disciplinera kadrerna. Bolsjevikerna, med Lenin i spetsen, förordade långtgående centralisering, en "centralisering av beslut och decentralisering av ansvar". Mensjevikerna önskade tvärtom ett mer öppet parti efter det tyska socialdemokratiska partiets modell. Skillnaden bottnade i olika uppfattningar om hur partiet blir proletariatets medvetna klassrörelse, det vill säga hur arbetarnas klassmedvetenhet "fostras." Lenin menar att medvetenhet nödvändigtvis måste påföras utifrån, medan "ekonomisterna" ansåg att den endast kan växa fram ur den ekonomiska situationen.
 +
 +
Trotskij menar att man måste inta en "dialektisk" ståndpunkt och ha ett historiskt perspektiv. Han skissar en kort översikt över partiets utveckling och landar i:
 +
 +
:In the time of “Economism” the work was entirely directed towards the proletariat, but in the first place it was still not yet Social Democratic political work. During the period of [[Iskra]], the work took on a Social Democratic character, but it was not directed straight towards the proletariat (and in so far as it was, it had only a “primitive-democratic” character which we will speak of later). It is only now that Social Democracy as such turns towards the proletariat as such.
 +
 +
''Iskra'' (Lenin och co.) lyckades i själva verket inte riktigt med sin uppgift, enligt Trotskij. ''Iskras'' idéer och "allsidiga politiska skolning" omsattes inte i praktiken. "Planen", alltså strategin, verkar Trotskij i det stora hela acceptera men det saknas fungerande taktik. Han håller också med om nödvändigheten av "hemlig" organisering, men frågar: ''för att göra vad?'' Att trycka och sprida flygblad är minsta motståndets väg. Att litteraturen är politisk är bra men inte tillräckligt.
 +
 +
:It is not enough to distribute literature bearing the emblem of such and such a Party institution. It must also be read by the working masses and that requires that the political attention of the masses be constantly kept on the alert. But this goal cannot be limited to the distribution of leaflets. And the more difficult this technical function becomes, the more we will dedicate ourselves to it. Literature will not penetrate all the depths and will only touch the masses superficially if the organisation is not adapted to its basic task: the working out or selection of tactical forms which arise spontaneously and thanks to which the workers can react collectively to all the events of social life which our party literature has the task of clarifying. It is precisely the task to which we must devote the main effort of the creative thinking of the leading politicians of our Party. It is precisely to this objective that the form of the Party’s organisation will be subordinated. Otherwise what will happen is that the Central Organ will write about everything, the Central Committee – in the ideal case – will see to it that the upper layers of the proletariat will read a little, from time to time.
 +
 +
Partiet måste alltså också utveckla "taktiska former" som växer fram spontant och som arbetarna kan anamma. Bara så kan partiet agera som klassens "medvetenhet" och "vilja." Trotskij vill se ett annat innehåll i litteraturen som sprids, ett som är mer organiskt kopplat till den vardagliga kampen, inte bara politisk propaganda. Med det följer också att partiets organisering måste anpassas därefter. Ja, skriver Trotskij, organiseringen måste vara en flexibel sammanslutning av "yrkesrevolutionärer" (Trotskij menar förmodligen "yrkesrevolutionär" i samma mening som Lenin; se ovan), ett parti av ledare, inte "peddlers of literature". Lenin reducerar partiets arbete till programmet, enligt Trotskij. '''Partiet tenderar att bli ett substitut för proletariatet, snarare än dess ledare.''' Partiet ''tänker åt'' proletariatet och ''ersätter det'' politiskt.
 +
 +
Partimedlemmarna måste bli medvetna socialdemokrater, skriver Trotskij. Det är inte självklart att den arbetsdelning och specialisering som Lenins "plan" leder till är positivt för skolningen av partimedlemmarna. Lenins fokus ligger för mycket på att producera mätbara resultat att han missar det viktigaste.
 +
 +
:Comrade Lenin does not – for it does not even enter his head – pose the problem which “goes without saying”: how to compensate for the negative aspects of the division of labour, how to make every member participate in the total work of the Party. No, to the army of individual “carriers-out” of functions he opposes the central general staff, which personally monopolises consciousness, far-sightedness, initiative, perseverance and firmness, imbuing all these “tiny fractions” with faith in their necessity in the common work. What do we have, in that case? A Party or a “social democratic” workshop?
 +
 +
Den centralism partiet behöver är en som innebär att alla partiets medlemmar aktivt deltar i partiets liv. Det förutsätter att alla är informerade och att beslutsfattade är gemensamt.
 +
 +
'''[[Trotskij om disciplin och centralisering|Längre utdrag från Våra politiska uppgifter om disciplin och centralisering.]]'''
 +
 +
== Länkar ==
 +
* Vladimir Lenin: [http://web.archive.org/web/20041102025434/http://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/lenin/vrmedskall.htm Varmed skall man börja?]
 +
* Vladimir Lenin: [https://www.marxists.org/svenska/lenin/1902/02/vadborgoras.htm Vad bör göras? Brännande frågor för vår rörelse]
 +
* Vladimir Lenin: [https://www.marxists.org/svenska/lenin/1902/brev_till_en_kamrat_om_organisation.html Brev till en kamrat om våra organisationsuppgifter]
 +
* Leo Trotskij: [http://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/1904/vara_politiska_uppgifter.pdf Våra politiska uppgifter (PDF)]
 +
* Leo Trotskij: [http://www.marxists.org/archive/trotsky/1904/tasks/index.htm Our political tasks]
 +
* Hal Draper: [http://www.marxists.org/archive/draper/1990/myth/myth.htm The myth of Lenin's "concept of the party", or, What they did to What is to be done?]
 +
* Lars Lih: [http://links.org.au/node/1980 'We must dream!' Echoes of What is to be done? in Lenin's later career]
 +
* (Video) Lars Lih: [http://vimeo.com/14806897 Lenin rediscovered: What is to be done? Myth and reality]

Versionen från 27 oktober 2014 kl. 20.51

Leninborgoras.jpg
Vad bör göras? Brännande frågor för vår rörelse skrevs av Vladimir Lenin 1901 (publicerad 1902). Lenin utvecklade i skriften sin "plan" för hur det ryska socialdemokratiska partiet skulle "utveckla organisationen, disciplinen och den illegala tekniken till högsta fulländning" (151f). "Planen" presenterades först i artikeln "Varmed skall vi börja?", som publicerades i Iskra, den tidning Lenin tillsammans med bland andra Plechanov drev och som kom att utgöra en av grupperna i den polemik som följde. Vad bör göras? var ursprungligen tänkt att kortfattat och rättframt presentera Lenins "plan", men kom i och med kritiken från "ekonomisterna" att bli tungt polemisk.

Varmed skall man börja?

Lenin föreslår i “Varmed skall man börja?" från 1901 ett mycket enkelt och briljant praktiskt projekt som jag tror är lika gångbart idag. Det är inte här fråga om målet i sig eller några principer på vägen dit utan "vilka praktiska steg vi måste ta på den väg vi känner, och hur vi skall ta dem."

Lenin positionerar sig både emot “ekonomisterna” som “snävar in räckvidden” för praktiken, och emot “principlös eklekticism”. Det tycks vara två positioner, eller snarare poler, som alltid varit närvarande i arbetarrörelsen. Idag skulle vi kanske byta ut ekonomisterna mot facken och principlös eklekticism mot aktivism. Taktik kan, och ska om nödvändigt, ändras fort. Men det gäller inte principer eller partiets program. De måste vara konsekventa och rigorösa.

Chanser till uppror är idag större än någonsin. Samtidigt har arbetarrörelsens och vänsterns död möjliggjort för upproren att få en kraftigare radikal prägel. Medan arbetarrörelsen och vänstern ser det som sina uppgift att återigen bygga upp sina institutioner bör vi, i Lenins anda, koncentrera oss på programmet för att kunna ta en ledande roll i upproren. Lenin påpekar dock att organisationen måste byggas innan tider av “explosioner och utbrott”, för då är det för sent. Det första steget är att grunda en tidning. Genom den ska en “systematisk, allomfattande och i principfrågorna konsekvent propaganda och agitation” föras:

Denna är socialdemokratins permanenta huvuduppgift i allmänhet, och den för ögonblicket överhängande uppgiften i synnerhet, nu när intresset för politik och för socialismens problem har väckts bland folkets djupaste lager. Aldrig har behovet känts så starkt som idag, att förstärka spridd agitation i form av enskilda aktioner, lokala flygblad, pamfletter o. s. v., med samordnad och systematisk agitation. Denna kan endast utföras med hjälp av tidskriftspressen.

Idag har teknologisk utveckling möjliggjort mycket mer, men det rör sig framför allt om former. Nya kanaler och nya former gör på inget sätt Lenins idé föråldrad utan tvärtom. En “tidning” kan nu vara både analog och digital, spridas ögonblickligen utan geografiska begränsningar, och möjliggöra för fler att nå ut. Till innehållet talar Lenin om propaganda och principer, men mina associationer går direkt till Correspondence och Tribune Ouvrière.

Det var viktigt för Lenin att tidningen skulle vara “allrysk” och politisk. Allrysk för att resa blicken från det lokala och förena. Politisk för att bredda den redan pågående klassrörelsen som mest begränsats till ekonomisk kamp. Tidningen ska bli en “talartribun” för det revolutionära proletariatet. Det betyder en centralisering, en samling av röster för att de ska höras tydligare. Det finns idag nära nog oändligt med röster att lyssna till, vilket snarare gör många av oss trötta och ointresserade. “Tidningen” måste samla de mest klarsynta och rensa ut det “principlöst eklektiska”.

Förhållandet mellan det lokala och globala är centralt, tror jag. Det hör såklart till det normala att lokala konflikter oftast hålls lokala, men finns det inte också idag en tendens att fokus hamnar på konflikter långt ifrån (geografiskt, kulturellt, osv) det lokala, kanske för att de är intensiva, stora eller bara spektakulära? Vi kan läsa på ROAR till exempel om kampen i Brasilien, men vara helt ovetande om mindre kamper i den egna staden eller grannbyn. Tidningen behöver utgå från det lokala, resa sig över dem både i meningen att göra kopplingar till händelser och rörelser utanför, och i meningen att förstå och förklara konflikten på ett mer övergripande och abstrakt plan.

Viktigast av allt är dock:

En tidnings roll är emellertid inte begränsad enbart till att utså idéer eller politisk uppfostran, eller till att vinna politiska allierade. Den är inte bara en kollektiv propagandist och agitator, den är dessutom en kollektiv organisatör.

Tidningen är organiserande. Som praktik är den organisationen.

Med hjälp av tidningen, och genom tidningen, kommer en permanent organisation att ta form av sig själv. Denna kommer att engagera folk, inte bara i lokala arbetsuppgifter, utan i regelbundet allmänt arbete. Den kommer att öva sina medlemmar i att följa politiska händelser noggrant, uppskatta deras betydelse och effekt på skilda befolkningsskikt, och utveckla medel för det revolutionära partiet att effektivt påverka dessa händelser. Enbart den tekniska uppgiften att regelbundet förse tidningen med artiklar och att befrämja regelbunden distribution kommer att nödvändiggöra ett nätverk av agenter för det enade partiet. Dessa agenter kommer att uppehålla oavbruten kontakt med varandra och känna till det allmänna tillståndet. De kommer att få vana vid att regelbundet utföra sina speciella uppgifter i det allryska arbetet, och får pröva sina krafter i att organisera skilda revolutionära aktioner. Detta nätverk av agenter kommer att forma ryggraden till just det slag av organisation som vi behöver - en som är stor nog att omfatta hela landet, tillräckligt bred och mångsidig att åstadkomma en sträng och detaljerad arbetsfördelning, tillräckligt stabil att kunna utföra sitt eget arbete i stadig takt under alla omständigheter, vid alla “plötsliga vändningar” och i alla krissituationer. Organisationen blir så flexibel att den å ena sidan kan undvika öppen strid mot en överlägsen fiende då han har koncentrerat sina styrkor till en enda punkt, men kan å andra sidan dra fördel av fiendens orörlighet och anfalla honom när och var han minst väntar sig ett anfall.

Mycket av det här — att följa nyheter, etablera nätverk av “agenter”, möjliggöra flexibilitet — tas till helt nya nivåer i och med internet. Men det förstärker också vikten av att “tidningen” förblir både analog och digital. Kombinationen är helt avgörande. Och återigen går mina tankar till de tidningsprojekt som hade undersökningen som utgångspunkt.


Vad bör göras?

Läsningen nedan har gjorts "baklänges" (först sista kapitlet, sedan näst sista, osv), enligt Lars Lihs rekommendation. I möjligaste mån har detaljerna i polemiken ignorerats för att få fram det centrala resonemanget. Sidhänvisningarna är till Arbetarkulturs utgåva.

"Planen" är en omedelbart praktisk lösning på problemet med avsaknad av lokala politiska organisationer. Tidningen är det med vilket detta byggs upp. Lenins kritiker menar att "planen" inte kan fungera eftersom det först måste finnas något gemensamt att sammanslutas kring, annars finns inget som håller samman de många lokala kamperna. Men Lenin säger tvärtom, det är för att de lokala (ekonomiska) kamperna inte knyts samman med tidningens agitation som de inte förmår att formera sig på högre nivå, och på samma sätt varför partiets lokala organisation inte växer. Det att göra tidningen är i sig att "organisera" och "skola" revolutionärer. Tidningen skapar (eller kan skapa) faktiska förbindelser med kämpande arbetare och något konkret för revolutionärerna ("praktikerna") att göra.

...därigenom stimulerar folk att outtröttligt gå framåt på alla de talrika vägar som leder till revolutionen (161)

Det är en uppmaning till mångfald och enskildas förmågor. Enkla medel bör användas, så att det är enkelt att börja men också att det blir simplare när det växer. Det är en verksamhet som inte sätter allt på spel, så som demonstrationerna tenderar att göra. Det "nätverk av agenter" som etableras blir i praktiken också "mobiliserade" i allmänhet, inte bara för tidningen: "det skulle underlätta »transporter» inte bara av litteratur utan också av revolutionära krafter från en plats till en annan." (163) "Planen" handlar alltså om att inte "gå till stormangrepp" utan om "en reguljär belägring av den fientliga fästningen". Med tidningen som medel kan praktikerna fullfölja "sin plikt att komma massans spontana resning till hjälp". (168)

Vi måste vara beredda på allt, skriver Lenin. Organisationens "smidighet" är a och o. Verksamheten måste vara av den typen att den alltid är möjlig att göra, vid såväl intensiv kamp som vid stillestånd.

Kort sagt, »planen för en allrysk politisk tidning» utgör alls inte någon frukt av skrivbordsarbete av personer besmittade med dogmatism och skrivklåda (som det föreföll dem som dåligt satt sig in i den), den är tvärtom en högst praktisk plan för att från alla håll och genast ta itu med att förbereda upproret, samtidigt som vi inte för ett ögonblick får glömma det nödvändiga vardagsarbetet. (171)

"Planen" är alltså inte bara en politisk utan lika mycket organisatorisk uppgift. Denna organisation är annorlunda mot fackföreningarna, både innehålls- och formmässigt. Lenin menar att: "Hos varje institution bestäms karaktären av dess organisation naturenligt och ofrånkomligt genom innehållet i denna institutions verksamhet." (96) Därför kommer inte den ekonomiska kampen att ena. Men det räcker inte med att bara etablera politisk organisering, för att hänga med i klassens spontana rörelse behöver något göras åt "amatörmässigheten". Med det menar Lenin dels att helt enkelt göra ett bättre jobb (med den politiska verksamheten) och bättre använda verktyg och förmågor, och dels att inte åka fast. Att inte behöva börja om från noll igen och igen. Kontinuitet är helt avgörande för framgång. Amatörmässigheten rättfärdigas med hänvisning till "spontanismen" i den ekonomiska kampen. Det är ett misstag både opportunister och "revolutionister" gör enligt Lenin. Eftersom den ekonomiska kampen ses som grundläggande och "genuin" tror opportunisterna och "revolutionisterna" att även den politiska kampen bör efterlikna den. Det är inte spontanismen i sig Lenin förkastar utan att den ekonomiska kampen inte går bortom den. För att göra det krävs medvetande, som kommer med teorin, som i sin tur endast politisk organisering kan ge. Praktik är inte teorins (här i meningen skrivande och studiecirklar, etc) motsats, "teori" är exakt vad som behövs och som kan lyfta oss ur amatörmässigheten.

Ni skryter med ert sinne för det praktiska, men ni ser inte det som varje rysk praktiker känner till, nämligen de underverk som energin inte bara hos en cirkel utan även hos enskilda personer kan utföra i det revolutionära verket. (103)

Lenin skriver att det inte är revolutionärers uppgift att utföra ekonomisk kamp åt arbetarna, den måste de utkämpa och gör bäst själva. Revolutionärernas uppgift är den politiska kampen, som siktar på hela proletariatets frigörelse, inte endast lokala arbetares ekonomiska vinning.

Man kommer att invända att en organisation, som är till den grad »lose» [diffus] att den inte har en fast form, att den inte ens har några vederbörliga och registrerade medlemmar, överhuvud taget inte kan kallas en organisation. Det må så vara. Jag håller inte så starkt på namnet. Men denna »organisation utan medlemmar» kommer att göra allt som kräves och ända från början trygga en fast förbindelse mellan våra blivande fackföreningar och socialismen. (115)

Spridandet (av information, tidningen, litteratur, etc) kräver "yrkesrevolutionärer". Revolutionärer som vet vad de gör, inte åker fast, inte är amatörer. Tonvikten ligger här inte på avlönade revolutionärer utan revolutionärer som vet vad de gör. Lars Lih föreslår att man ska förstå det mer som "revolutionary by trade" än "professional revolutionary". Översatt till idag är det knappast någon nödvändighet att på det sättet underhålla revolutionärer, men då menades verkligen en av partiet avlönad, det var en nödvändighet.

Det är inte ett problem om revolutionärerna är endast studenter, problemet är deras amatörmässighet. Att de är "pådrivande utifrån" är på samma sätt inget problem, och ändå oundvikligt. Poängen är att göra det bättre. Höj nivån på den praktiska verksamheten och höj också den intellektuella nivån bland medlemmarna. Antiintellektualism är en "spontanistisk" barnsjukdom som måste övervinnas. Att gå med i partiet måste betyda en personlig tillväxt (praktiska färdigheter, intellektuellt, erfarenhetsmässigt, etc) för varje medlem.

"I ett politiskt fritt land", skriver Lenin, går det "till stor del av sig själv" (127), men i Tsarens Ryssland måste organisationen nödvändigtvis vara "hemlig" och bruka "illegala" medel för att överleva. Det betyder inte sammansvärjning, att vara "konspirativ", tvärtom egentligen: på gräsrotsnivå är målet att nå ut med agitationen så mycket som möjligt. Men det stannar där och söker inte konfrontation med staten. Den centralisering Lenin talar om syftar framför allt på tidningens "allryska" karaktär (inte begränsat lokal) och i termer av principer/program. Centraliseringen syftar också till att förenkla för lokala cirklar, frigöra tid och energi och bättre bruka dem. Men samtidigt vänder sig Lenin emot "primitiv" demokrati, och talar om behovet av specialister, etc. Centraliseringen är alltså för Lenin också en centralisering av beslut. Han skriver om "centralisering av beslut och decentralisering av ansvar", vilket i sig onekligen är inte särskilt demokratiskt men i kombination med organisationens "hemliga" karaktär blir än mer problematiskt. Dessutom tycks det för Lenin finnas en motsättning mellan den lokala och den allryska tidningen. Visserligen ska tidningen skriva om lokala händelser, avslöjanden, men i en tidning och med "särskilt markanta exempel" som "förmår intressera alla arbetare och alla ledare för rörelsen" (141).

Agitationen börjar med avslöjanden. Avslöjanden av missförhållanden, utnyttjande, korruption, etc. En vanlig praktik i den ekonomiska kampen var spridandet av avslöjanden genom flygblad, som blev en uppmaning och uppvigling till kamp, ett slags "flygblad som krigsförklaringar". Med arbetare hölls ofta korrespondens som bidrog till avslöjanden och mobilisering av praktiker. Enligt Lenin bör alla chanser att agitera tas, och det är enligt honom inte alls sant att den ekonomiska kampen är den "mest användbara". Dessutom bör all kamp ges en revolutionärt politisk karaktär. Medvetande "fostras" när helhetens orättvisa upprör arbetaren, inte bara de ekonomiska orättvisorna. Den politiska agitationen syftar till sådan "fostran". Avslöjandena måste bli "allsidiga politiska avslöjanden".

Arbetarnas (politiska) passivitet beror inte på att de inte skulle se någon ekonomisk vinning med politisk kamp utan på att de inte känner till eller inte begriper sambanden. Det handlar inte om antingen ekonomiska kamp eller politisk, utan om att höja konfliktnivån och medvetenheten. Lenin säger att arbetaren känner redan till arbetet och behöver inte informeras om ägarnas våld, så att begränsa sig till detta, det är att "knäfalla för spontaniteten". Det är att ursäkta "ekonomisternas" passivitet.

För Lenin är "...»det spontana elementet» egentligen inte ... något annat än medvetenhetens embryoform." (30) Medvetenhet kan bara, enligt Lenin, komma utifrån, från teorin. Han citerar på s 39 ett långt stycke av Kautsky som skriver om "djupgående vetenskaplig insikt". Så kallad "teoretisk kamp", dvs kamp mot eklekticism och principlöshet, är därför viktig.

Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse. (25)

Den Stora Väckelsen

Lars T. Lihs “Lenin and the Great Awakening” lär garanterat provocera allsköns “leninister”, och säkert mer än få “marxister” också. Väckelse är, menar Lih, en central metafor i Lenins Vad bör göras?. Lenins grundidé är att massorna ska resa sig i en “spontan väckelse”.

I also chose this title because of its evangelistic overtones: The Great Awakening is the name commonly given to an important episode of evangelistic revival in eighteenth-century America. I think that if we compare Lenin to an evangelistic revival preacher, we will get a good grasp of what he was up to.

Enligt Lih är Lenin övertygad om att det är viktigt, helt avgörande, att predika Ordet. Därför är också en korrekt tolkning av Ordet oerhört viktigt, liksom att kritisera och fördöma kättare. Men han är också entusiastisk för det glada budskapet. Han är övertygad om och förväntar sig massomvändning. Bara att sprida Ordet är, om inte tillräckligt så, centralt och av överordnad betydelse. Han hänger sig åt att sprida Ordet till de “medvetna arbetarna”, som han förväntar sig ska sprida det vidare. Spridningen, eller “medvetandets växande cirkel” (expanding circle of consciousness), är en process som tvärtemot den traditionella bilden av Lenin inte är underordnad eller kontrollerad av partiet eller ledarna.

What needs to be brought out is the way that for Lenin the spread of “consciousness,” of socialist awareness, is akin to enthusiastic religious revival: it is an acceptance of a high calling, a new way of life. Perhaps I can bring this out by listing some of the key words and metaphors that litter the writings of Lenin and his cohort of Russian Social Democrats. First of all, of course, is “awakening” (probuzhdenie); also “light versus darkness”; “education” (the Russian word vospitane has more uplift to it than the English term); “leadership” and “hegemony,” both of which centrally include the idea of being able to inspire people; “disseminator” (rasprostranitel’); “inspirer” (vdokhnovitel’); “mission”; “the path and the task,” “calling”; “profession of faith” (ispoved’); and the “banner” (znamia), upon which is emblazoned one’s profession of faith (this last is an incredibly important symbol for Lenin). All of these symbols cling together, forming a system. The meaning, say, of “leader,” cannot be grasped apart from the others.

Lih vill lyfta fram den sidan av Lenin och de närstående socialdemokrater som trodde och litade på: gräsrotsaktivisterna. Den vardagliga gräsrotsaktiviteten är den verkligt betydelsefulla och heroiska. Det är denna som kommer att väcka massorna.

Lenin själv fick sin övertygelse dels från Marx och arbetarrörelsens historia, såklart, men mer specifik, enligt Lih, från tyska SPD. I synnerhet Lassalle verkar ha varit en hjälte för Lenin. Bara genom att predika Ordet fick han arbetarna att lämna den begränsade ekonomiska kampen och istället välja socialdemokratin. Och detta under “extremely unpropitious conditions” och Bismarcks antisocialistlagar. Ett mirakel. Ett det ryska proletariatet kan upprepa.

Lihs allegori med evangeliska predikanter är avslöjande och intressant. En annan och av andra ofta upprepad är annars den mellan Lenin och Paulus.


Trotskijs Våra politiska uppgifter

Trotskijs Våra politiska uppgifter från 1903 är ett svar på Lenins Vad bör göras? och Ett steg framåt, två steg tillbaka. Han angriper framför allt Lenins teori om partiets organisering, den demokratiska centralismen.

Partiet hade då nyligen splittrats mellan bolsjeviker och mensjeviker. Splittringen bottnade just i frågan om centralkommitténs befogenheter att bestämma partiets taktiska och organisatoriska val, och befogenheter att disciplinera kadrerna. Bolsjevikerna, med Lenin i spetsen, förordade långtgående centralisering, en "centralisering av beslut och decentralisering av ansvar". Mensjevikerna önskade tvärtom ett mer öppet parti efter det tyska socialdemokratiska partiets modell. Skillnaden bottnade i olika uppfattningar om hur partiet blir proletariatets medvetna klassrörelse, det vill säga hur arbetarnas klassmedvetenhet "fostras." Lenin menar att medvetenhet nödvändigtvis måste påföras utifrån, medan "ekonomisterna" ansåg att den endast kan växa fram ur den ekonomiska situationen.

Trotskij menar att man måste inta en "dialektisk" ståndpunkt och ha ett historiskt perspektiv. Han skissar en kort översikt över partiets utveckling och landar i:

In the time of “Economism” the work was entirely directed towards the proletariat, but in the first place it was still not yet Social Democratic political work. During the period of Iskra, the work took on a Social Democratic character, but it was not directed straight towards the proletariat (and in so far as it was, it had only a “primitive-democratic” character which we will speak of later). It is only now that Social Democracy as such turns towards the proletariat as such.

Iskra (Lenin och co.) lyckades i själva verket inte riktigt med sin uppgift, enligt Trotskij. Iskras idéer och "allsidiga politiska skolning" omsattes inte i praktiken. "Planen", alltså strategin, verkar Trotskij i det stora hela acceptera men det saknas fungerande taktik. Han håller också med om nödvändigheten av "hemlig" organisering, men frågar: för att göra vad? Att trycka och sprida flygblad är minsta motståndets väg. Att litteraturen är politisk är bra men inte tillräckligt.

It is not enough to distribute literature bearing the emblem of such and such a Party institution. It must also be read by the working masses and that requires that the political attention of the masses be constantly kept on the alert. But this goal cannot be limited to the distribution of leaflets. And the more difficult this technical function becomes, the more we will dedicate ourselves to it. Literature will not penetrate all the depths and will only touch the masses superficially if the organisation is not adapted to its basic task: the working out or selection of tactical forms which arise spontaneously and thanks to which the workers can react collectively to all the events of social life which our party literature has the task of clarifying. It is precisely the task to which we must devote the main effort of the creative thinking of the leading politicians of our Party. It is precisely to this objective that the form of the Party’s organisation will be subordinated. Otherwise what will happen is that the Central Organ will write about everything, the Central Committee – in the ideal case – will see to it that the upper layers of the proletariat will read a little, from time to time.

Partiet måste alltså också utveckla "taktiska former" som växer fram spontant och som arbetarna kan anamma. Bara så kan partiet agera som klassens "medvetenhet" och "vilja." Trotskij vill se ett annat innehåll i litteraturen som sprids, ett som är mer organiskt kopplat till den vardagliga kampen, inte bara politisk propaganda. Med det följer också att partiets organisering måste anpassas därefter. Ja, skriver Trotskij, organiseringen måste vara en flexibel sammanslutning av "yrkesrevolutionärer" (Trotskij menar förmodligen "yrkesrevolutionär" i samma mening som Lenin; se ovan), ett parti av ledare, inte "peddlers of literature". Lenin reducerar partiets arbete till programmet, enligt Trotskij. Partiet tenderar att bli ett substitut för proletariatet, snarare än dess ledare. Partiet tänker åt proletariatet och ersätter det politiskt.

Partimedlemmarna måste bli medvetna socialdemokrater, skriver Trotskij. Det är inte självklart att den arbetsdelning och specialisering som Lenins "plan" leder till är positivt för skolningen av partimedlemmarna. Lenins fokus ligger för mycket på att producera mätbara resultat att han missar det viktigaste.

Comrade Lenin does not – for it does not even enter his head – pose the problem which “goes without saying”: how to compensate for the negative aspects of the division of labour, how to make every member participate in the total work of the Party. No, to the army of individual “carriers-out” of functions he opposes the central general staff, which personally monopolises consciousness, far-sightedness, initiative, perseverance and firmness, imbuing all these “tiny fractions” with faith in their necessity in the common work. What do we have, in that case? A Party or a “social democratic” workshop?

Den centralism partiet behöver är en som innebär att alla partiets medlemmar aktivt deltar i partiets liv. Det förutsätter att alla är informerade och att beslutsfattade är gemensamt.

Längre utdrag från Våra politiska uppgifter om disciplin och centralisering.

Länkar