Skillnad mellan versioner av "Vad bör göras?"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m (Varmed skall man börja?)
Rad 26: Rad 26:
 
Mycket av det här — att följa nyheter, etablera nätverk av “agenter”, möjliggöra flexibilitet — tas till helt nya nivåer i och med internet. Men det förstärker också vikten av att “tidningen” förblir både analog och digital. Kombinationen är helt avgörande. Och återigen går mina tankar till de tidningsprojekt som hade [[Militanta undersökningar|undersökningen]] som utgångspunkt.
 
Mycket av det här — att följa nyheter, etablera nätverk av “agenter”, möjliggöra flexibilitet — tas till helt nya nivåer i och med internet. Men det förstärker också vikten av att “tidningen” förblir både analog och digital. Kombinationen är helt avgörande. Och återigen går mina tankar till de tidningsprojekt som hade [[Militanta undersökningar|undersökningen]] som utgångspunkt.
  
 +
 +
== Vad bör göras? ==
  
 
== Den Stora Väckelsen ==
 
== Den Stora Väckelsen ==

Versionen från 24 oktober 2014 kl. 13.37

Vad bör göras? Brännande frågor för vår rörelse skrevs av Vladimir Lenin 1901 (publicerad 1902). Lenin utvecklade i skriften sin "plan" för hur det ryska socialdemokratiska partiet skulle "utveckla organisationen, disciplinen och den illegala tekniken till högsta fulländning" (151f). "Planen" presenterades först i artikeln "Varmed skall vi börja?", som publicerades i Iskra, den tidning Lenin tillsammans med bland andra Plechanov drev och som kom att utgöra en av grupperna i den polemik som följde. Vad bör göras? var ursprungligen tänkt att kortfattat och rättframt presentera Lenins "plan", men kom i och med kritiken från "ekonomisterna" att bli tungt polemisk.

Varmed skall man börja?

Lenin föreslår i “Varmed skall man börja?" från 1901 ett mycket enkelt och briljant praktiskt projekt som jag tror är lika gångbart idag. Det är inte här fråga om målet i sig eller några principer på vägen dit utan "vilka praktiska steg vi måste ta på den väg vi känner, och hur vi skall ta dem."

Lenin positionerar sig både emot “ekonomisterna” som “snävar in räckvidden” för praktiken, och emot “principlös eklekticism”. Det tycks vara två positioner, eller snarare poler, som alltid varit närvarande i arbetarrörelsen. Idag skulle vi kanske byta ut ekonomisterna mot facken och principlös eklekticism mot aktivism. Taktik kan, och ska om nödvändigt, ändras fort. Men det gäller inte principer eller partiets program. De måste vara konsekventa och rigorösa.

Chanser till uppror är idag större än någonsin. Samtidigt har arbetarrörelsens och vänsterns död möjliggjort för upproren att få en kraftigare radikal prägel. Medan arbetarrörelsen och vänstern ser det som sina uppgift att återigen bygga upp sina institutioner bör vi, i Lenins anda, koncentrera oss på programmet för att kunna ta en ledande roll i upproren. Lenin påpekar dock att organisationen måste byggas innan tider av “explosioner och utbrott”, för då är det för sent. Det första steget är att grunda en tidning. Genom den ska en “systematisk, allomfattande och i principfrågorna konsekvent propaganda och agitation” föras:

Denna är socialdemokratins permanenta huvuduppgift i allmänhet, och den för ögonblicket överhängande uppgiften i synnerhet, nu när intresset för politik och för socialismens problem har väckts bland folkets djupaste lager. Aldrig har behovet känts så starkt som idag, att förstärka spridd agitation i form av enskilda aktioner, lokala flygblad, pamfletter o. s. v., med samordnad och systematisk agitation. Denna kan endast utföras med hjälp av tidskriftspressen.

Idag har teknologisk utveckling möjliggjort mycket mer, men det rör sig framför allt om former. Nya kanaler och nya former gör på inget sätt Lenins idé föråldrad utan tvärtom. En “tidning” kan nu vara både analog och digital, spridas ögonblickligen utan geografiska begränsningar, och möjliggöra för fler att nå ut. Till innehållet talar Lenin om propaganda och principer, men mina associationer går direkt till Correspondence och Tribune Ouvrière.

Det var viktigt för Lenin att tidningen skulle vara “allrysk” och politisk. Allrysk för att resa blicken från det lokala och förena. Politisk för att bredda den redan pågående klassrörelsen som mest begränsats till ekonomisk kamp. Tidningen ska bli en “talartribun” för det revolutionära proletariatet. Det betyder en centralisering, en samling av röster för att de ska höras tydligare. Det finns idag nära nog oändligt med röster att lyssna till, vilket snarare gör många av oss trötta och ointresserade. “Tidningen” måste samla de mest klarsynta och rensa ut det “principlöst eklektiska”.

Förhållandet mellan det lokala och globala är centralt, tror jag. Det hör såklart till det normala att lokala konflikter oftast hålls lokala, men finns det inte också idag en tendens att fokus hamnar på konflikter långt ifrån (geografiskt, kulturellt, osv) det lokala, kanske för att de är intensiva, stora eller bara spektakulära? Vi kan läsa på ROAR till exempel om kampen i Brasilien, men vara helt ovetande om mindre kamper i den egna staden eller grannbyn. Tidningen behöver utgå från det lokala, resa sig över dem både i meningen att göra kopplingar till händelser och rörelser utanför, och i meningen att förstå och förklara konflikten på ett mer övergripande och abstrakt plan.

Viktigast av allt är dock:

En tidnings roll är emellertid inte begränsad enbart till att utså idéer eller politisk uppfostran, eller till att vinna politiska allierade. Den är inte bara en kollektiv propagandist och agitator, den är dessutom en kollektiv organisatör.

Tidningen är organiserande. Som praktik är den organisationen.

Med hjälp av tidningen, och genom tidningen, kommer en permanent organisation att ta form av sig själv. Denna kommer att engagera folk, inte bara i lokala arbetsuppgifter, utan i regelbundet allmänt arbete. Den kommer att öva sina medlemmar i att följa politiska händelser noggrant, uppskatta deras betydelse och effekt på skilda befolkningsskikt, och utveckla medel för det revolutionära partiet att effektivt påverka dessa händelser. Enbart den tekniska uppgiften att regelbundet förse tidningen med artiklar och att befrämja regelbunden distribution kommer att nödvändiggöra ett nätverk av agenter för det enade partiet. Dessa agenter kommer att uppehålla oavbruten kontakt med varandra och känna till det allmänna tillståndet. De kommer att få vana vid att regelbundet utföra sina speciella uppgifter i det allryska arbetet, och får pröva sina krafter i att organisera skilda revolutionära aktioner. Detta nätverk av agenter kommer att forma ryggraden till just det slag av organisation som vi behöver - en som är stor nog att omfatta hela landet, tillräckligt bred och mångsidig att åstadkomma en sträng och detaljerad arbetsfördelning, tillräckligt stabil att kunna utföra sitt eget arbete i stadig takt under alla omständigheter, vid alla “plötsliga vändningar” och i alla krissituationer. Organisationen blir så flexibel att den å ena sidan kan undvika öppen strid mot en överlägsen fiende då han har koncentrerat sina styrkor till en enda punkt, men kan å andra sidan dra fördel av fiendens orörlighet och anfalla honom när och var han minst väntar sig ett anfall.

Mycket av det här — att följa nyheter, etablera nätverk av “agenter”, möjliggöra flexibilitet — tas till helt nya nivåer i och med internet. Men det förstärker också vikten av att “tidningen” förblir både analog och digital. Kombinationen är helt avgörande. Och återigen går mina tankar till de tidningsprojekt som hade undersökningen som utgångspunkt.


Vad bör göras?

Den Stora Väckelsen

Lars T. Lihs “Lenin and the Great Awakening” lär garanterat provocera allsköns “leninister”, och säkert mer än få “marxister” också. Väckelse är, menar Lih, en central metafor i Lenins Vad bör göras?. Lenins grundidé är att massorna ska resa sig i en “spontan väckelse”.

I also chose this title because of its evangelistic overtones: The Great Awakening is the name commonly given to an important episode of evangelistic revival in eighteenth-century America. I think that if we compare Lenin to an evangelistic revival preacher, we will get a good grasp of what he was up to.

Enligt Lih är Lenin övertygad om att det är viktigt, helt avgörande, att predika Ordet. Därför är också en korrekt tolkning av Ordet oerhört viktigt, liksom att kritisera och fördöma kättare. Men han är också entusiastisk för det glada budskapet. Han är övertygad om och förväntar sig massomvändning. Bara att sprida Ordet är, om inte tillräckligt så, centralt och av överordnad betydelse. Han hänger sig åt att sprida Ordet till de “medvetna arbetarna”, som han förväntar sig ska sprida det vidare. Spridningen, eller “medvetandets växande cirkel” (expanding circle of consciousness), är en process som tvärtemot den traditionella bilden av Lenin inte är underordnad eller kontrollerad av partiet eller ledarna.

What needs to be brought out is the way that for Lenin the spread of “consciousness,” of socialist awareness, is akin to enthusiastic religious revival: it is an acceptance of a high calling, a new way of life. Perhaps I can bring this out by listing some of the key words and metaphors that litter the writings of Lenin and his cohort of Russian Social Democrats. First of all, of course, is “awakening” (probuzhdenie); also “light versus darkness”; “education” (the Russian word vospitane has more uplift to it than the English term); “leadership” and “hegemony,” both of which centrally include the idea of being able to inspire people; “disseminator” (rasprostranitel’); “inspirer” (vdokhnovitel’); “mission”; “the path and the task,” “calling”; “profession of faith” (ispoved’); and the “banner” (znamia), upon which is emblazoned one’s profession of faith (this last is an incredibly important symbol for Lenin). All of these symbols cling together, forming a system. The meaning, say, of “leader,” cannot be grasped apart from the others.

Lih vill lyfta fram den sidan av Lenin och de närstående socialdemokrater som trodde och litade på: gräsrotsaktivisterna. Den vardagliga gräsrotsaktiviteten är den verkligt betydelsefulla och heroiska. Det är denna som kommer att väcka massorna.

Lenin själv fick sin övertygelse dels från Marx och arbetarrörelsens historia, såklart, men mer specifik, enligt Lih, från tyska SPD. I synnerhet Lassalle verkar ha varit en hjälte för Lenin. Bara genom att predika Ordet fick han arbetarna att lämna den begränsade ekonomiska kampen och istället välja socialdemokratin. Och detta under “extremely unpropitious conditions” och Bismarcks antisocialistlagar. Ett mirakel. Ett det ryska proletariatet kan upprepa.

Lihs allegori med evangeliska predikanter är avslöjande och intressant. En annan och av andra ofta upprepad är annars den mellan Lenin och Paulus.