Utan framtid

Från Krigsmaskinen
Version från den 21 februari 2019 kl. 19.26 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med '=== Osäkra liv === Under veckan som gått har jag läst den nyligen utkomna reportageboken Utan framtid – Protester i den globala krisens spår av Natacha López och Mårte...')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Osäkra liv

Under veckan som gått har jag läst den nyligen utkomna reportageboken Utan framtid – Protester i den globala krisens spår av Natacha López och Mårten Björk (L&B) och kan konstatera att den är måsteläsning kring krisen och de nya globala proteströrelserna. Den ger utmärkt underlag för vidare utforskning. Tänkte därför skriva ner lite sammanfattning, kommentarer och vidare tankar. Koncentrerar mig på bokens tre sista kapitel, varav det första (Osäkra liv) i huvudsak rör den materiella basen för rörelserna; det andra (Demokratiska sprickor) tar upp det politiska systemets begränsningar; och det tredje (Rörelserna efter ideologiernas död) utforskar rörelsernas gemensamma nämnare och karaktär, samt möjliga framtida utveckling. Först om de strukturella förändringar som format samtiden och som krisen påskyndat:

  • andelen lågbetalda och tidsbegränsade anställningar har stadigt ökat särskilt bland unga, vilket kraftigt har ökat stress och depressioner, försämrat hälsan generellt och gjort fler och fler unga fattiga. Sammantaget har detta berövar många på framtidstro, vilket har varit en viktig faktor i att unga spelat en central roll i proteströrelserna.
  • de prekariseringsprocesser som de flexibla arbetena är en del av har också en stark tendens att stöta ut många från trygghetssystemen och från bostadsmarknaden.
  • den växande arbetslösheten kombinerat med prekariseringsprocesser ger också upphov till en allt större informell sektor som i sin tur påskyndar segregering och polisens militarisering. De kravaller vi sett i Frankrike (2005), Grekland (2008), Storbrittannien (2011) och Sverige (2013) måste ses som en konsekvens av denna utveckling.
  • två viktiga händelser som definierat den globala strukturomvandlingen är globaliseringen och Den Stora Fördubblingen (tillgången till mer arbetskraft efter Sovjetunionens upplösning och Kinas och Indiens intåg på den globala marknaden). Detta har inte bara lett till omfattande avindustrialisering och övergång till tjänste- och servicesektor, det har också fundamentalt förändrat maktbalansen mellan arbetare och kapital, då arbetarklassens maktorgan i hög utsträckning baserats på industrisamhällets organisering.
  • tjänste- och servicesektor förstärker pågrund av arbetets verksamhet prekariseringsprocesserna. Behövet är större av flexibla arbetstid, arbetet är inte maskinintensivt så produktivitetsökning sker framför allt genom organiseringen av arbetet inte investeringar i teknik, och sektorerna utgörs mer av många små arbetsplatser vilket fragmentiserar arbetskraften.
  • den såkallade återindustrialiseringen belyser hur den tekniska utvecklingen spelat in i omstruktureringen. Industrier kan flytta tillbaka tillverkning från låglöneländer därför att löneandelen i företagens kostnader har minskat, det krävs helt enkelt mindre arbetskraft (plus att lönenivån i väst varit stagnerande under lång tid).
  • studieavgifter har varit en central konfliktutlösare. I ett led i utbildningens marknadsanpassning har avgifter höjts, unga har tvingats in i djupare skuldsättning, för att gå på skolor som drivs som företag. Dels knyts näringslivet närmare skolorna genom praktik och liknande samarbeten, och teoretiska och för marknaden onyttiga ämnen prioriteras ned till förmån för ”nyttiga” inriktningar. Dels påverkas forskningen som blir mer beroende av privat finansiering och vars resultat riskerar att inte komma allmänheten till nytta. Också makten i styrelserna som är knutna till skolorna tenderar att förskjutas till marknadens fördel.
  • utbildningen har blivit en slags industri som producerar överkvalificerad och tungt skuldsatt arbetskraft som har blivit en central aspekt av prekariseringsprocesserna. En klyfta mellan grundutbildningarna å ena sidan och fortsättningsutbildning och forskarutbildning å andra har växt. Såkallad “missmatchning” tycks vara en ofrånkomlig konsekvens av prekariseringen.

Den här sammanfattningen är inte till punkt och pricka identisk med resonemangen i boken. Vissa saker har jag tagit för underförstått eller som självklar utveckling av påståenden. L&B ger ingen systematisk och djupgående analys, det är inte bokens syfte, så den här sammanställningen speglar främst min egna tolkning. Och för att komplettera vill jag därför lägga till några punkter:

  • även om återindustrialiseringen kräver mindre (och mer specialiserad) arbetskraft och därför inte lär påverka arbetslöshetsnivån nämnvärt kan den ge ett inte negligerbart bidrag till tillväxten, en tillväxt som sedan av opportunistiska politiker kan fördelas på strategiskt vis. Exempelvis subventionerade (meningslösa) jobb, bättre ersättningsnivåer, etc. Lägg till eventuell exploatering av naturresurser och det finns möjligheter, i alla fall i vissa länder, till en till synes ”progressiv” reformpolitik. Sverige skulle kunna bli ett av de länderna. Här blir det därför nödvändigt att peka på den ekologiska krisens ekonomiska aspekt.
  • prekariseringsprocesserna genomsyrar hela samhället, alla dess aspekter, även den krympande tillverkningsindustrin. Detta har jag redan tagit upp flera gånger här för det är en aspekt som varit i allra högsta grad påtaglig för mig själv. Lean och närbesläktade strategier bland företagen har en tydlig tendens att förstärka de psykiska och fysiska hälsotrender vi kunnat observera bland unga och arbetslösa; ökad stress, depressioner, sjukskrivningar, suicid, osv.
  • skuld har som andra påpekat en central, kanske till och med överordnad, roll i strukturomvandlingen. Skuldlogiken (eller egentligen: penningformen) är tror jag den övergripande logik hela vår analys måste placeras under. Prekarisering, arbetslöshet, faktiskt till och med globaliseringen och själva krisen bör snarare förstås som konsekvenser av skuldekonomin än att dessa olika aspekter förstås som orsaker till dagens tillstånd.

Demokratiska sprickor

I L&B:s bok är kapitlet om de ”demokratiska sprickorna” det mest problematiska, dels för att det separeras från genomgången av strukturomvandlingen och dels för att resonemangen inom rörelserna själva är otillräckliga. Frågan om demokratin är en tydlig indikator på svagheten i rörelserna, och den verkliga utmaning de står inför.

  • jämte den ekonomiska krisens effekter som stigande arbetslöshet, åtstramningar, prekarisering, osv, har en nära global legitimitetskris varit en viktig faktor till proteströrelserna. Lågt förtroende och besvikelse över politikernas misslyckanden har förstärkts i takt med krisens utbredning. Politiken upplevs som impotent och underordnad… något. Underbyggda resonemang hör inte till vanligheterna utan ersätts ofta med antingen partiell kritik eller något nära konspirationsteorier. Hursom är legitimitetskrisen en stark faktor och mobiliserar uppenbarligen många.
  • pengarnas inflytande över politiken i form av lobbying och/eller korruption, liksom pengarnas inflytande via media (de stora mediakonglomeraterna) har varit en viktig fråga inte bara i att ge upphov till protester utan har också i hög utsträckning påverkat protesternas form, t ex hyllandet och användandet av ”ofilterad” information, direkt och utspridd förmedling (via streaming, sociala medier, utanför de traditionella medierna).
  • globaliseringen har möjliggjort och förstärkt skatteflykt och hotet om kapitalflykt vilket blivit tydligt med krisen. Begränsningen med att demokratin varit kopplad till nationalstaten blir uppenbar när krisen stryper staternas handlingsutrymme eller rent av sätter demokratin på undantag som i Grekland och Italien. Detta nämns ofta men utvecklas sällan vilket, som nämndes ovan, lätt leder till konspirationsteorier. (Hade här gärna sett att L&B tagit upp denna aspekt.)

Tillägg:

  • vad som verkar underförstått bland de flesta L&B intervjuar är att ”lösningen” på demokratikrisen anses vara mer inflytande, transparans och reglering. Trots legitimitetskrisen tycks alltså inte tilltron till den statliga strukturen riktigt ha utmanats. Men det är naturligtvis en problematik som kräver en sofistikerad strategi, för varken ett fullständigt accepterande av de rådande kanalerna för politisk förändring eller kategoriskt avvisande av alla institutioner som på ett eller annat sätt är kopplat till staten fungerar för att medvetet avveckla det rådandes struktur. Varken det ena eller det andra, eller mitt emellan, duger.
  • proteströrelsernas experimenterande och utvecklande av ”verklig demokrati” är uppenbart fortfarande i ett inledningsskede och kommer behöva gå bortom visionen om direktdemokrati och ”ekonomins demokratisering”. Detta tror jag kan leda till en annan, ny väg som är varken ”reformistisk eller revolutionär” vilket det hintas om i boken men som sagt fortfarande ligger framför oss.

Rörelser efter ideologiernas död

  • exempel och identifikation har spridit rörelser på ett nästan spontant vis. Frånvaron av det gamla har snarare varit en fördel då det upplevts som mer öppet och inkluderande
  • många olika åsikter, attityder, ideologier sida vid sida men som helhet obestämt, etiketter får mindre betydelse
  • när väl händelser äger rum sker snabb synergieffekt, tidens och isolationens uppbrott ger en frånvaron av rädsla, även de längst bak, de tysta, osynliga, får röst och tar plats. Händelsen radikaliserar. ”Allt som behövdes var att man skulle sätta igång för alla väntade på att något skulle hända.”
  • organiseringen sker ”organiskt”, med minimala medel. Ramarna sätt av de omedelbara behoven och förutsättningarna tillsammans med ett frågande, undersökande förhållningssätt. Byråkrati = död.
  • praktisk representationskritik: alla berättar (ingen ensam röst, inget ensamt ansikte)
  • rörelserna är ”ledarfulla” inte ledarlösa: ”Ledande blir den som lyckas ta initiativet till en handling eller utveckla en idé som får gensvar i rörelserna.”
  • ett ständigt närvarande problem för den här typen av rörelser är eventuell brist på transparens. Men konsekvensen blir inte så mycket ledares maktövertagande som rörelsernas passivisering och upplösning. Därför: öppenhet, konsensus
  • facken undkommer inte kritiken: ideologiska, ofarliga och impotenta. Men försök görs, i marginalerna, omtänk behövs (exemplet 99 pickets: gräsrots- och utomfacklig).