The making of the indebted man

Från Krigsmaskinen
Version från den 29 juni 2013 kl. 13.59 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Klasskampen har intensifierats med skuld som den centrala problematiken. Skuldrelationen (”debtor-creditor relationship”) intensifierar exploateringen och herraväldet samtid…')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Klasskampen har intensifierats med skuld som den centrala problematiken. Skuldrelationen (”debtor-creditor relationship”) intensifierar exploateringen och herraväldet samtidigt som skillnaderna mellan grupper (till exempel mellan arbetare och så kallade ”medelklass”) suddas ut. ”Everyone is a 'debtor', accountable to and guilty before capital. Capital has become the Great Creditor, the Universal Creditor.” (7) Skuldekonomins brutalitet blåser bort alla de ekonomiska och politiska illusioner vi matats med. Den representativa demokratin underordnas kapitalets intressen och en ny ”subjective figure” framträder nu överalllt: den skuldsatta. Denna figur är verkligheten som nyliberalismen konstruerade genom sina berättelser om entreprenören, den självständige, den som är sin egen chef. Det överallt gällande påbudet är att ”arbeta med sig själv”, vilket också innebär att själv ta på sig kostnader och risker, visar med all tydlighet att de härskande inte har några intressen av att befria oss från skuld, tvärtom; med lögner och rasism och utpressning tvingas vi att betala krisen med så kallade ”sparprogram” som går ut på att pressa ner löner, slakta välfärden och privatisera allting.

Lazzarato ämnar att återaktualisera två hypoteser från Friedrich Nietzsche och Karl Marx. Den första, att det ”samhälleliga paradigmet” inte ligger i utbytet utan i krediten, och att det därför inte finns en grundläggande jämlikhet utan att istället skuldens asymmetri och ojämlikhet är vad som konstituerar det samhälleliga. Denna skuldrelation föregår såväl historiskt som teoretiskt. Den andra hypotesen är att skuld representerar ett ekonomiskt förhållande som inte kan separeras från skuldsubjektet och dennas ”moral” (”morality”). Skuldekonomin för samman etik och ekonomi.


Att förstå skuld som grunden för samhälleligt liv

För att illustrera finanskapitalet logik tar Lazzarato upp exemplet UNEDIC. UNEDIC går ständigt med underskott eftersom arbetsgivare som ett led i den franska regeringens ”jobbskaparpolitik” får skattelättnader, och för att det växande antalet ”prekära” arbetare kostar mer än de ger tillbaka i form av skatt. Ersättningssystemet går ”strukturellt” med underskott. Istället för att höja skatten lånar UNEDIC pengar genom att emittera obligationer på finansmarknaden. Det är inga problem att sälja dessa eftersom kreditvärderingsinstituten gett dem goda betyg och därmed gjort dem attraktiva för investerare. Genom denna typ av lån ”räddas” ersättningssystemet från ”konkurs”. Något som är i ”allmänhetens intresse” underkastas finanskapitalets logik vilket får tre huvudsakliga konsekvenser:

  1. Räntan på lånen (i det här fallet 3% på 6 miljarder euro) innebär att ”unemployment taxes” har blivit en inkomst för finansiellla institutioner, pensionsfonder, banker. Om kreditvärderarna sänker betygen ökar räntan och finanskapitalet tar en större del av kakan vilket också betyder mindre medel till välfärdsprogrammen.
  2. Kreditvärderarnas betyg väger oundvikligen in på avtalsförhandlingarna, vilket tvingar parterna att ta hänsyn till värderarnas krav eftersom ränta på lånen är knutna till betygen.
  3. Med hjälp av värderarna har i praktiken privata investerare släppts in i hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen. Kreditvärderingsinstitutens ”utvärdering” blir en del av den allmänna utvärderingen av systemet ”hållbarhet” och ”lönsamhet.”

Detta är ett exempel på hur finanskapital släpps in i administrationen av välfärden. I Frankrike uppgick räntebetalningarna på statsskulden 2007 till 50 miljarder euro, vilket nästan är den årliga inkomstskatten. Fördjupandet av statsskulden är en viktig konsekvens av den nyliberala politikens strategi om att förändra den ”finansiella strukturen för välfärdstatens utgifter.” Det är idag inte längre möjligt för de länderna i eurozonen att som tidigare låta centralbaken trycka pengar för att lätta på skulden, vilket gjorde räntefria lån möjliga.

Konsumtion är också en källa till inkomst för finanskapital. Mycket konsumtion sker idag på kredit, särskilt stora inköp som hus, bil, och utbildning, men också alldaglig handel med hjälp av kreditkort.

Through consumption, we maintain an unwitting relationship with the debt economy. We carry within us the credit-debtor relation—in our pockets and wallets, encoded in the magnetic strip on our credit cards. Indeed, this little strip of plastic hides two seemingly harmless operations: the automatic institution of the credit relation, which thereby establishes permanent debt. The credit card is the simplest way to transform its owner into a permanent debtor, an ”indebted man” for life. (20)

Genom räntans ”enkla mekanism” överförs enorma summor till fodringsägare. ”What the media calls 'speculation' represents a machine for capturing and preying on surplus value in conditions created by modern-day capitalist accumulation, conditions in which it is impossible to distinguish rent from profit” (21) De gamla ”industriella kapitalisterna” och ”entreprenörerna” reduceras till funktionärer, till administratörer för andras kapital, till ägarna som blir allt mer avskilda och obegränsade av det lokalas konkreta. Vad vi kallar ”finans” kan inte reduceras till endast ”spekulation” eller liknande. Det har en samlande ”politisk” kraft som representant för ”samhälleligt kapital” (Marx), det har en ”produktiv roll” i det att den ”finansiella sektorn” skapar profiter som är en högst väsentlig del av ekonomin.

What is called financialization represents less a form of investment financing than an anormous mechanism for managing private and public debt and, therefore, the creditor-debtor relation, through methods of securitization. (23)

Vi kan inte förstå finanskapital som ett enkelt verktyg för investeringar, som ”bara gått överstyr” och behöver ”regleras.” Att tala om girighet exempelvis är därför helt felaktigt. Det rör sig om en maktrelation – vi bör istället tala om skuldekonomin. Skuldekonomin samordnar politiken rörande penningpolitik, löner, välfärd och skatter, för att skapa enorma mängder skuld, privat och statlig. Detta är helt i enlighet med det uttalade syftet att reducera skulder, då de politiska åtgärderna – som åtstramning, privatisering, etc. – å ena sidan plundrar befolkningen (löner, besparingar, pensioner, etc) och å andra påför och förstärker skuldrelationen.

Debt acts as a ”capture,” ”predation”, and ”extraction” machine on the whole of society, as an instrument for macroeconomic prescription and management, and as a mechanism for income redistribution. It also functions as a mechanism for the production and ”government” of collective and individual subjectivities. (29)

Skuldrelationen är den idag viktigaste och dominerande maktrelationen eftersom den är universell. Alla är skuldsatta. Skuldrelationen skapar en specifik moralkod som skilder sig från och kompletterar den som kommer ur ”arbete.” Från den enskilde arbetslöse till hela befolkningar, från alla nu levande till kommande generationer, alla är vi skuldsatta till ”the Great Creditor.”

We are no longer the inheritors of original sin but rather of the debt of preceding generations. ”Indebted man” is subject to a creditor-debtor power relation accompanying him throughout his life, from birth to death. If in times past we were indebted to the community, to the gods, to our ancestors, we are henceforth indebted to the ”god” Capital. (32)


Skuldens och den skuldsattes genealogi

Nietzsches bidrag

För att undersöka den ”subjective figure” som skuldekonomin skapar vänder sig Lazzarato till Nietzsches andra essä i Till moralens genealogi. Enligt Nietzsche är det varken ekonomiskt eller symboliskt utbyte (”exchange”) som grunder samhället och ”domesticerar” människan, utan skuldrelationen. Kredit/skuld är ett löfte att betala. ”What is a financial asset, a share, or bond? The promise of future value.” Löfte, värde och framtid är också nyckelord i Nietzsches essä. Nietzsche skriver ”här stod för första gången person mot person, här mätte sig för första gången en person mot en annan.” (236, Samlade skrifter, band 7) Samhällets första uppgift är att möjliggöra för den enskilde att kunna lova, och stå som garant för sig själv. Det innebär vidare att skapa minne, att ge den enskilde ett inre och ett samvete. Den skuldsatte tar på sig vad Nietzsche kallade ”människans arbete med sig själv”. Skuld som ekonomisk relation kräver av den skuldsatte ett etiskt-politiskt arbete med jaget. Det innebär också att en särskild relation till tiden etableras då det minne som krävs inte är hågkomst av det förgångna utan framtiden. Framtidens ovissheter måste därför neutraliseras. Kredit förutsätter uppskattning, mätning, riskbedömning av det som inte kan förutses; framtida händelser och beteenden.

What matters is finance's goal of reducing what will be to what is, that is, reducing the future and its possibilities to current power relations. From this perspective, all financial innovations have but one sole purpose: possessing the future in advance by objectivizing it. This objectivation is of a completely different order from that of labor time; objectivizing time, possessing it in advance, means subordinating all possibility of choice and decision which the future holds to the reproduction of capitalist power relations. (46)

I tidigare samhällen, till och med under den industriella eran, fanns fortfarande en slags ”öppenhet” i tiden, möjligheter i form av framsteg och revolutioner. Skuldekonomin tycks stänga alla sådana öppningar då den i hög grad är beroende av inhängnande och utsugning av just de ”kreativa” potentialerna. Lazzarato vill här distansiera sig något från andra postoperaister som lägger tungvikten på kunskap som produktivkraft. Det är bara en av flera aktiviteter som exploateras, inte inte den viktigaste. Vad skuldekonomin först och främst kräver är inte kunskap utan subjektivering, att skapa ekonomiska subjekt. Det gäller såväl den arbetslöse som konsumenten, arbetaren, den rike, den fattige, invandraren, alla. Det är upp till den enskilde att ”ta ansvar” för de resurser som staten erbjuder, att på ett klokt ekonomiskt sätt hantera ”investeringarna” som görs i den enskilde. Förutom arbete är det förekomsten och agerandet av dessa subjekt, alltså hur väl subjektivering fungerar, som ger ”ekonomin” tillväxt.

Två Marx

I en text från sin ungdom, Kommentarer om James Mill, gör Marx en analys av skuldrelationen som på flera sätt är liknar Nietzsches. Skuldrelationen skiljer sig från arbete-kapitalrelationen i det att inte arbete utan etiskt handlande och självkonstitution på både individuell och kollektiv nivå är vad som exploateras. Den fattiges existens mäts och bedöms ifall den är kreditvärdig.

The importance of the debt economy lies in the fact that it appropriates and exploits both chronological labor time and action, non-chronological time, time as choice, decision, a wager on what will happen and on the forces (trust, desire, courage, etc.) that make choice, decision, and action possible. (55)

Skuldrelationen framstår som mer direkt mellan långivare och låntagare och inte förmedlad av abstrakta krafter, men det är enligt Marx endast en illusion, eftersom det i själva verket är det mest immateriella som mobiliseras: tillit, begär, erkännande...

Trust, the condition for action, becomes universal distrust, turning into a demand for ”security.” The circulation of private debt is a circulation of selfish and individual interests. It presupposes, in the guise of another person's recognition, a preliminary distrust, since the other person is a rival, a competitor and/or a debtor. (57)

Den kapitalistiska skuldekonomin exploaterar inte bara mänskliga kroppars arbete och de sociala relationer som kringgärdar arbetet, den exploaterar själva den mänskliga ”existensen.” Skillnaden hos Marx gentemot Nietzsche är just detta att han inte intresserade sig för ”primitiva” samhällen utan det moderna kapitalistiska samhället.

I Kapitalet, tredje boken, förekommer ingen utläggning om existentiell skuld utan bara objektiv skuld, dess systemiska funktion. Skuld/finans är en form av kapital bland andra, men i grunden finns endast en värdeförmeringsprocess. Redan för Marx var det absurt att skilja på finans och ”verklig” ekonomi. Men finanskapitalet har en förmåga att till skillnad från exempelvis industrikapital representera kapitalet ”som klass”, som helhet. Det representerar också framtiden på det sättet att det självständigt från aktualisering i konkret plats, rör sig fritt som ”odifferentierad” kraft, som tar vilken form som helst, och kan därmed uppträda som härskande makt att ”prescribe and anticipate future value”.

Deleuze & Guattari om flöden

Deleuze & Guattari samläser Nietzsches teori om skuld och Marx teori om pengar för att förstå den samtida kapitalismen. Detta var innan nyliberalismen på allvar slagit igenom. D&G:s utgångspunkt var ekonomins och politikens samgående, att de olika ”sfärerna” blev allt svårare att särskilja, samt den ”asymmetri” eller kort och gott ojämlikhet i maktförhållandet som förstärkts. Kapital är framför allt makten att ”command and prescribe”, vilket görs genom skapandet och förstörandet av pengar.

Pengar fungerar på två fundamentalt olika sätt, dels som ”reveny” (inkomst, intäkt) och dels som kapital. Som reveny fungerar pengar som betalningsmedel (löner och avkastning), vilket innebär reproduktion av maktförhållandet. Som kapital fungerar pengar som kredit. Pengar som kapital ”lägger beslag på” framtiden. Ojämlikheten föregår alltid. Med kapitalismen blir värdeförmering och skuld oändliga processer som ”propagating” varandra. I och med att D&G förstod penningen som en produkt av skuld (vilket föregår marknaden) kunde de begreppsliggöra den specifikt kapitalistiska makten som förmågan att kontrollera subjektiveringsprocesser, processer formade av de ”maktflöden” som kommer ut penningen, från reveny och kapital. Som betalningsmedel är pengar endast makt över det redan skapade, och därför underordnat finansflödet som har makten att ”prescribing, ordering, that is, a set of possibilities for choices and decisions with regard to the future, which anticipate what the production, power relations, and forms of subjection will be.” (84) Kapitalets makt ligger därför inte, först och främst, i att det har mer pengar utan i att det kontrollerar finansflödet. Finansflödet får sin kraft, makt och hastighet genom pengars förvandling till kapital, men reveny kan inte genomgå en sådan ”positiv” förvandling. Det innebär att de skuldsattas ”makt” uppstår först i avbrott, vägran, flykt, och förstörelse av ”revenyflödet”, som i sin tur avbryter finansflödet.

The flow of financing, that is, money as capital, is a mutant power, a creative flow...
Money as a means of payment, on the other hand, is a ”powerless sign,”... (85)

Kapitalets substans är tid, men inte endast arbetstid utan tid som möjlighet, som framtid.


Skuldekonomins framväxt och dominans under nyliberalismen

När Michel Foucault tog sig an nyliberalismen i Biopolitikens födelse bortsåg han helt från skuldrelationens roll i dess uppkomst. Foucault fokuserade på de praktiker som skulle förvandla arbetaren till en entreprenör. Som entreprenör förväntas arbetaren på eget initiativ ta på sig ansvaret för ”självet” som ”humankapital.” Arbetaren ses då inte längre blott som en faktor i produktionsprocessen utan en ”skill-machine” som går hand-i-hand med en viss ”livsstil.” Denna föreskrift sker dock inom ramen för skuldekonomin, som Foucault helt missar. Långt ifrån några självständiga entreprenörer som lösgjort oss från den proletära tillvaron är tendensen snarare den motsatta: allt fler proletariseras. Kvar från entreprenören är det personliga ansvaret, skyldigheten att ta på sig själv de kostnader och risker som stat och företag nu ”externaliserar.”

By capping wages (through wage deflation) and by drastically reducing public spending, today's neoliberal policies produce human capital and ”entrepreneurs of the self” who are more or less in debt, more or less poor, but in any case always precarious. (94)

Skuldekonomin förändrar maktstrategierna på alla nivåer. Statens makt neutraliserades och underminerades i och med privatiseringen av pengar, det vill säga möjligheten för den ”privata sektorn” att de facto skapa pengar. Centralbanker är nu i stort begränsade till att svara på likviditetsbehov. Detta innebär inte att staten har försvunnit utan att dess funktion förändrats, alltså på vilka sätt och varför den intervenerar. Finansflödet har på ett mycket påtagligt och allvarligt sätt underminerat statens suveränitet och dikterat dess policies. Företagen och i stort sett alla institutioner (som mer eller mindre drivs som företag) måste anpassa sig till (aktie)ägarnas principer, som sätter just ägarnas intressen först.

Shareholders and financial institutions decide, control, and prescribe the forms of valorization, the accounting procedures, the salary levels, the organization of labor, the pace, and the productivity of the company. (101)

Det finns ingen enskild plats, eller institution, från vilken kapitalets makt kommer, ingen särskild typ av relation (ekonomisk, politisk, skuld, kunskapsmässig) som samlar och dominerar alla andra.

What I am calling the debt economy is an arrangement that holds this multiplicity together. The unity is not systemic but operational, that is to say that it constitutes a ”politics” which gives rise to always partial and temporary compositions and unifications. (106)
Capitalism is not a structure or a system: it develops, transforms, plans, integrates more or less well-adapted procedures according to imperatives of exploitation and domination. The power of capitalism, like the world it aims to appropriate and control, is always in the process of being made. (107)

Krisen är inte bara en finansiell kris utan också den ”nyliberala regementalitetens” misslyckande, menar Lazzarato. Statens nakna våld och auktoritet blottas under allt offentligt snack om ”frihet” och välstånd. Bolånekrisen i USA visade tydligt på misslyckandet. Å ena sidan måste arbetare och arbetslösa tjäna och kosta så lite som möjligt, å andra sidan måste de som konsumenter spendera så mycket som möjligt. Motsättningen löses med kredit vilket innebär massiv skuldsättning. Detta håller så länge räntenivåerna inte stiger. Misslyckandet, menar Lazzarato, är just att försöket att göra alla till innovativa entreprenörer inte har fungerat utan istället gjort oss alla till skuldsatta. Bolånekrisen i USA var symbolisk i det att emblemet par excellence för ”individuell frigörelse” i liberal mening var exakt vad som drabbades: att äga sitt eget hem. Människor vräks från sina hem och bankerna får hjälp från staterna för att inte gå omkull (vilket skulle få katastrofala konsekvenser). Men snarare än (och ibland helt istället för) skattehöjningar för de rika får samhället betala genom att ”spara.”

States have not rescued a functional structure of real economy financing, but rather a mechanism for domination and exploitation specific to modern-day capitalism. And, in a cynical turn, the costs of reestablishing this relation of exploitation and domination will have to be paid for by its victims. (115)
Through sovereign debt, indebted man may end up becoming the most widespread economic-existential condition in the world. The blow to neoliberal governmentality from the subprime crisis will, in the short run, be transformed into a victory for the universal debt economy. (122)

Den moderna välfärdsstaten blir inte bara i stora delar privatiserad i skuldekonomin, den får också delvis nya funktioner. Förutom de biopolitiska åtgärderna (styrningen av födelse, död, sjukdom, etc.) krävs också etisk-politiskt arbete med sig själv, en individualisering av ansvar, skuld, hyckleri och misstro. Som Nietzsche menade kräver skuldrelationen en inskription på kroppen: personlig-moralisk skuld ristas in i kropp och medvetande. Den enskildes framtida beteende måste struktureras och kontrolleras. Staten misstänker alla, som inte är garanterade rättigheter utan utvärderade och bedömda.

In the same way as credit turns trust into distrust, the Welfare State suspects all users, and especially the poorest, of being cheats, of living at society's expense by taking advantage of public assistance instead of working. Under the conditions of ubiquitous distrust created by neoliberal policies, hypocrisy and cynicism now form the content of social relations. (136)

Krisen är inte ett övergående fenomen (längre) och bör därför istället kallas för vad det är: en katastrof. Om kapitalismens ”produktiva” och i någon mening ”progressiva” sida varit dominerande under en tid är nu dess destruktiva sida tagit över. Deleuze & Guattari kallade den för ”antiproduktion,” ett begrepp som ligger nära Marx begrepp improduktivt arbete. Marx gjorde skillnad på produktivt och improduktivt arbete, där produktivt arbete är det som skapar värde, och improduktivt arbete hör till den reproduktiva sfären. Finanskapital har ofta räknats till improduktivt arbete då det endast cirkulerat och spekulerat på värde skapat i den ”verkliga” ekonomin. Uppdelningen har blivit överskriden, hävdade Deleuze & Guattari. Och antiproduktionen är inte bara improduktiv utan också direkt destruktiv. Den samtida kapitalismens värdeskapande genom exploatering av naturresuser och inhängning av ”kreativt arbete” förstör mer än som skapas. Antiproduktionens dominans kom med katastrofen. Trots ”låg” tillväxt har de västerländska ekonomiernas BNP fördubblats de senaste trettio åren, och med det eskalerande antiproduktion – en både objektiv (ekologisk) och subjektiv (samhällelig) katastrof.

Skuldekonomin kännetecknas inte bara av antiproduktion utan också av antidemokrati. Vi har sett hur staten förändrats och mobiliserats i skuldekonomins riktning, men det rör sig inte endast om korruption, hyckleri, misstro utan drastiska inskränkningar även på den formella demokratin. En slags politisk-ekonomisk utpressning äger rum.

The same political extortion constantly looms over political conflicts regarding retirement and social services. It is thus completely logical that a criminal economy has developed in parallel with liberalism and become at once a structural phenomenon and linchpin. Extortion is the mode of ”democratic” government to which neoliberalism leads. (160)


Skuld och åtstramning: den tyska modellen

Kapitalismen är sedan 2007 i en återvändsgränd, och överlever endast tack vare ”injections of astronomical sums of public money.” Politikerna har ett enda program, det enda de kan: sänk skatterna och reducera offentliga utgifter så att de rika blir rikare och alla andra... tja, vem bryr sig? Staterna driver ett krig mot sina egna befolkningar, och kallar detta krig för ”strukturella reformer.” Strategin är som följande: omstrukturera arbetsmarknaden och dumpa lönerna samtidigt som drastiska åtstramningar tillämpas på alla offentliga utgifter, först och främst arbetslöshetsersättningen. Ledande i klassen, och föredöme för alla, är Tyskland. Att ”omstrukturera” arbetsmaknaden betyder att producera osäkra, fattiga arbetare. Det börjar underifrån och äter sig uppåt. Idag (2012) är 20% av den tyska arbetskraften osäkra, fattiga. Varken vänsterpartierna eller facken verkar vara särskilt bekymrade, tvärtom deltar de gärna i ”arbetslinjen” och skuldekonomins utbredning. Det viktigaste är alltid att alla får jobb, eller åtminstone ”sysselsättning.”

Inget tyder på en väg ut ur krisen, någon vändning åt mer tillväxt och stabilitet. Skulderna och klyftorna, och statens repression, kommer fortsätta skena. Vänstern är, återigen, handfallen och har inget annat att komma med än mer skuldsättning. Men hur stora och många ”satsningar” de än lyckas lansera kan de inte säkra nya profiter (som de behöver för...) eller nya ackumulationsregimer. De europeiska staterna, Tyskland främst, är mer på väg åt regressiv och auktoritär riktning.

Austerity, the demand for sacrifices, and the creation of the subjective figure of the debtor do not constitute a rough stretch as we advance toward ”new growth”, but techniques of power whose authoritarianism, now devoid of anything ”liberal”, can alone guarantee the reproduction of power relations. Governing precarious full-employment and extorting debt payments have required the inclusion of large portions of the far-right program in the political system; indeed, since at least the 1980s, the latter has functioned according to something other than representation. (183-184)