The coming revolution

Från Krigsmaskinen
Version från den 26 mars 2019 kl. 19.50 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Iammany flyttade sidan The Coming Revolution till The coming revolution)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Comingrevolution.jpg
Det har varit rätt svårt att skriva om författaren och aktivisten Ben Reynolds The Coming Revolution. Capitalism in the 21st Century (2018) eftersom vi står så nära varandra i vår analys av och syn på kapitalismen. Stundtals tänker jag att ungefär så här skulle det ha kunnat bli ifall jag hade skrivit en bok om kapitalismens tendenser. Reynolds poängterar att han av filosofiska anledningar inte är marxist, men att han anser att Karl Marx analys av kapitalismens dynamik är den mest kompletta och användbara beskrivningen av systemet som någonsin har producerats. Vidare poängterar han att hans tolkning av Marx teorier ligger närmast den värdekritiska skolan, wertkritik, såtillvida att han skriver under på att kapitalismens motsättningar härrör ur värdets själva natur i en kapitalistisk ekonomi.

Reynolds identifierar tre grundläggande motsättningar i kapitalismen:

  • Han refererar till Marx teori i Grundrisses maskinfragment där Marx hävdar att teknologins utveckling av produktivkrafterna kommer göra den direkta arbetskraften alltmer överflödig för produktionen och bytesvärdet, vilket i sin tur kommer få värdelagen att kollapsa. Reynolds poängterar emellertid att all automatisering inte nödvändigtvis leder till en minskad efterfrågan på arbetskraft. Vad han kallar radikal automatisering kräver att det inte längre är ekonomiskt att anställa arbetskraft istället för att använda kapital för den aktuella produktionen. I täten för utvecklingen att eliminera arbetskraft från marknaden finns, enligt Reynolds, företag som Amazon, eBay och Netflix vars antal anställa vida understiger deras tidigare lokala motsvarigheter på marknaden inom detaljhandeln.
  • Marx hävdade att kapitalismen förr eller senare skulle kollapsa som en konsekvens av sin egen immanenta utveckling. Varuproduktionens kollaps var således inte beroende av arbetarklassens revolution. Reynolds menar att det är en utveckling som blir allt mer uppenbar. Med bland annat mekaniseringen och automatiseringen av USAs agrokulturella produktion som exempel hävdar han att Marx teoretiska förutsägelse visat sig vara korrekt. Sedan första världskriget har USA:s agrokulturella industri lidit av kronisk överproduktion av livsmedel. Överproduktionen gör emellanåt att den överhuvudtaget inte kan bära produktionen av bytesvärde. Då tvingas bönderna att destruera sin egen produktion – till exempel de amerikanska mjölkbönderna som år 2015 i brist på avsättning tvingades hälla ut hundratals ton mjölk. Samtidigt tigger hundratusentals människor på USA:s gator.
  • Reynolds hävdar att även om allt som Marx med flera efterföljare påstått om kapitalismens immanenta motsättningar och gränser skulle vara fel så har forskningen och klimatomständigheterna de senaste decennierna visat att kapitalismen har externa, ekologiska och planetära gränser – vilka parallellt med de ekonomiska – börjar nås. Den övergripande orsaken är att ett hållbart samhälle måste ersätta icke-förnybara resurser med förnybara resurser snabbare än vad de icke-förnybara resurserna konsumeras. Ett hållbart samhälle måste även konsumera förnybara resurser i en hastighet som inte överskrider hastigheten med vilken de kan ersättas. Ett samhälle kan inte överskrida miljöns bärande kapacitet en längre tid utan att riskera kollaps. Kapitalismen baseras på oändlig tillväxt och värdeackumulation vilket kräver att mer varor produceras och konsumeras för varje år. Det är på längre sikt en ekologisk omöjlighet. Men utan tillväxt kommer hela det globala systemet att kollapsa.

Vidare hävdar Reynolds att kapitalismen kräver att en klass har monopolkontroll över produktionsmedlen, men att det digitala produktionsparadigmet med distributiv produktion successivt eroderar monopolproduktionen. Häri ser Reynolds en möjlighet i motsättningarnas förfall som redan har börjat materialiseras. Reynolds menar att den digitala teknologins decentraliserade produktion gör att dess fördelar snarare är sociala än kommersiella och att vi bara har sett början av dess sociala potential. Det digitala går att kopiera utan teknisk begränsning varför tillgången är potentiellt oändlig. Reynolds är tydligt fascinerad av 3D-printrar vars produkter eliminerar kostnader knutna till global frakt, distribution, marknadsföring, styrelser och beskattning. Det ska understrykas att Reynolds är väl medveten om och problematiserar de arbetsvillkor och miljömässiga omständigheter under vilka mineraler till bland annat 3D-printrar och annan mikroteknologi utvinns och produceras.

Även om kapitalismen håller på att kollapsa av sina självgenererade motsättningar menar Reynolds att vi för vår framtid fortfarande är beroende av en revolutionär rörelse ifall vi vill leva i ett mänskligt värdigt samhälle snarare än i barbari. Han föreslår därför fem idéer som varje modern revolutionär rörelse borde anamma:

  1. En progressiv reducering av arbetstiden för att minska arbetslösheten och öka den fria tiden.
  2. Socialisering av produktionsmedlen.
  3. Avskrivning av alla skulder i ett globalt jubileum.
  4. Avveckla och ersätt staten med en direkt och radikal demokrati.
  5. Samhällets produktion och konsumtion måste vara i balans med planetens ekologiska begränsningar.

Den huvudsakliga strategin för att kunna börja realisera detta innan kapitalismens fullständiga kollaps och barbari är enligt Reynolds kommunen. Kommunen är svaret på den revolutionära frågan. Revolutionen ska byggas fram, stad för stad, kvarter för kvarter, gata för gata. Han refererar till den kurdiska demokratiska konfederalismen i Rojava, i norra Syrien, och olika välbekanta teorier om kommunalistisk organisering. En kommun definieras som en samfällighet som är direkt ansvarig för sitt eget styre och öde. Reynolds poängterar att kommunen inte är något perfekt system, något sådant finns inte, utan det är ett progressivt-egalitärt sätt att bygga politisk makt i förlängningen av protester, demonstrationer och uppror. Vidare måste kommunerna, enligt Reynolds, alliera sig i federativa nätverk för ömsesidigt stöd för att inte riskera att antingen krossas av staten eller resignera till irrelevans. Ifall ett kommunalistiskt nätverk lyckas etablera sig och få en viss beständighet, i samband med en omfattande kollaps av flertalet stater, tror Reynolds att kommunerna snabbt kan få global spridning.

Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. The Coming Revolution är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.