Strukturlöshetens tyranni

Från Krigsmaskinen
Version från den 15 november 2022 kl. 19.39 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Det var något av en provokation, det erkänner jag, att läsa att några jag trodde bättre om återpublicerade den gravt överskattade [jag har i efterhand försökt rensa b...')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Det var något av en provokation, det erkänner jag, att läsa att några jag trodde bättre om återpublicerade den gravt överskattade [jag har i efterhand försökt rensa bort onödiga invektiv och vill med det här insticket bara låta läsaren ha det i bakgrunden] texten ”Strukturlöshetens tyranni” av [liberalen och Clinton-anhängaren] Jo Freeman från 1972. (Ursprungligen ett tal redan 1970 och transkriberad för publicering 1971 men då bara inofficiellt.) Nästan direkt började jag att aggressivt anmärka på varenda mening, chockad över att någon fortfarande ansåg att det här dokumentet hade något att lära unga radikaler. Efter lite eftertanke och några hätska utbyten på twitter började att jag omformulera och förfina kritiken och lägga till aspekter till materialet. Det här är ett försök att åtminstone ge något mer än ett blott förkastande av en [dålig] text.


STRUKTUR, MASSA och ALIENATION

Förtjänsten med den här texten, inbillar sig [vissa] är att den bevisar vikten av ”struktur,” det vill säga ”gemensamma regler för hur beslut ska tas, information lagras och sprids eller ansvar fördelas och på vilka grunder inom grupper.” En ganska diffus definition som säkert väldigt få skulle invända mot, men, som vi ska se, i själva verket är ett kodord för mycket mer. För Freeman var målgruppen för den här texten först och främst kvinnogrupperna i 1970-talets USA. Men det var inte bara hon som ansåg att resonemanget gällde alla överallt alltid. ”Struktur” är bra och nödvändigt för alla, alltid, vill [efterföljarna] hävda. Utgångspunkten är otvetydigt politisk och målet är tillväxt (av medlemmar, det vill säga massor och, följaktligen, generellt, det vill säga kapitalistiskt – vi kommer att återkomma till detta). Freemans målsättning var något helt annat än för både de tidiga kvinnogrupperna och senare radikala grupper.

Freeman noterar nästan direkt att ”strukturlösheten” eller det mer informella först var adekvat för smågruppernas syften men att det inte är så för ”högre ambitioner.” Det är steget från det vardagliga till det politiska som är problemet för Freeman. Det är det politiska som hon vill åt, alltså till det ”mer konkreta” (som tydligen skulle vara något annat än det vardagliga), och det som kan ”uppnå” något mer än den nesliga, begränsade, medvetandehöjande praktik som kvinnogrupperna ”begränsade” sig till. Från detta kommer det andra avgörande antagandet från Freeman: ”Det finns inga ‘strukturlösa’ grupper.” Hon vill säga: hierarki och makt är ofrånkomligt. ”Struktur” måste därför påtvingas i alla sammanhang. ”Struktur” är den universella utjämnaren. ”Struktur” är demokratiskt. Det kommer alltid, säger Freeman, att råda ett krig om makt. Formaliseringen är tydligen räddningen, enligt henne. Med tydliga positioner, regler, tilldelade ansvar, kan detta organiseras bort – det är idén. Informalitet döljer bara outsagda hierarkier, säger Freeman. Gör det formellt, så blir det tydligt, och någon sorts demokrati kan uppnås. Freeman angriper maktstrukturer där små kärnor av initierade vänner upprättar en distans till de oinitierade i informella, outsagda, invanda vanor och gester. Hon säger det som att detta inte skulle existera i formella strukturer, vilket vem som helst som varit i sådana sammanhang skulle kunna ge otaliga exempel på motsatsen. Hon ser lösningen som formell, organisatorisk, strukturell – allt annat än subjektiv, som en fråga om praxis.

Ok, hon säger faktiskt att formalisering inte helt eliminerar informella (infra-)strukturer, men att det ”förhindrar … den informella strukturen från att helt dominera gruppen och skapar verktyg för att kunna angripa den.” Det senare är intressant; att angripa alternativa strukturer inom organisationen. Eliminera det som avviker. Röster, grupper, tendenser inom en grupp blir, om de fullt ut accepterar reglerna, konkurrerande strukturer som måste underkastas den demokratiska viljan. Grundtanken, den teoretiska utgångspunkten, är här inget annat än massan. Demokrati par excellence. Det okontrollerbara blir fienden; det avvikande och innovativa lika mycket som det opportunistiska och dominerande. På en högre nivå, i massorganisationer, kan det här tyckas vara fullt acceptabelt. Men i smågrupper och i informella sammanhang blir det något annat. Frågan om förmågan till röst, de grundläggande förutsättningarna att kunna tala, uttrycka sig, ta plats, etc, återkommer vi till längre ner.

Mot massan kan Freeman endast föreställa sig elitister. Utan tvekan existerar elitister, världen premierar dessa karaktärsdrag. Hierarkier, även de informella, kommer att gynna elitister. Den här faran är absolut inget som ska ignoreras och Freeman gör rätt i att varna för den. Men det är inte en tendens som försvinner genom att formalisera strukturen. (Och det är högst osannolikt att alla tendenser och skillnader skulle kunna formaliseras.) Det är talande att Freeman säger att ”en [elit] alltid utgörs av en grupp människor. Rätt använt syftar ordet elit till en liten grupp människor som har makt över en större grupp som de också själva är en del av.” Hon utesluter med andra ord alla möjligheter för en aktiv minoritet att agera inom en massa för att pådriva en utbrytning, något som helst slags uppror. (Eller, det är faktiskt inte alls förvånande med tanke på att hon redan då var organiserad i Demokratiska partiet och knappast någon slags radikal.) Det är kompisgäng som är måltavlan för Freemans kritik. Vänner, helt enkelt. ”De skulle troligen vara kompisar oavsett om de var politiskt engagerade tillsammans eller ej, och de skulle troligen vara politiskt engagerade oavsett om de fortsätter vara vänner. Det är när dessa två fenomen sammanfaller som eliter uppstår i en grupp och som gör det så svårt att undanröja dem.” Med andra ord: utplåna vänskap och inlemma dig i massan; dessa kan inte samexistera; politik utesluter vänskap och konspirationer; politik kräver formaliserad öppenhet, och business as usual. Modellen är massorganisationen, trots att den redan då var på utgående.

(Det måste kalla till eftertanke att de smågrupper som idag återpublicerar Freemans text inbillar sig vara eller hoppas bli en massorganisation i en tid då dessa är passé – om inte omöjliga. Det var de redan på sjuttiotalet då Freeman skrev sin [raderat] ”kritik.” [raderat] som idag åberopar Freemans resonemang skulle förmodligen åstadkomma mycket mer om de insåg att de egentligen var mer av informella nätverk av vängrupper och tog det som sin utgångspunkt. Snarare än massorganisering är den aktiva minoritetens avgörande roll inom massan den lektion som både kritiken och historien har gett oss, i synnerhet efter 2011.)

Den exkludering av andra som vängrupper i massorganisationer kan orsaka, som Freeman talar om, är högst relevant men, återigen, något som måste sättas i relation till det hos Freeman (och hennes epigoners) outsagda antagandet att massorganisationen är den givna och enda aktören för samhällelig förändring. (Den är inte entydigt negativ om man istället förhåller sig till massan som terräng snarare än som organisation, vilket vi också återkommer till nedan.)

Freeman nämner de som är tongivande. Hon talar egentligen om de som har röst och en kanal för att ge rösten plats. Det kan ges formellt, i en grupp eller organisation, genom regler och förväntningar (men hur många röster har inte grupptrycket i de ”samtalsrundor” som kräver uttal i obekanta grupper tystat? Hur mycket röster har inte formaliserade krav hindrat och dämpat? Och så vidare…) Vad hon inte talar om, och inte ens föreställer sig, är hur var och ens röst kan odlas och förstärkas. Hur görs det? Det är allt annat än en strukturell fråga. De medvetandehöjande kvinnogrupperna som var utgångspunkten för Freemans kritik var en plats och grogrund för det förstärkande av enskilda röster som är förutsättningen för vidare radikal verksamhet. Det är förstärkandet av rösten som bryter hierarkier. Det är förmågan att förstärka sig själv och inte duka under andras överröstande som är förutsättningen för att bryta hierarkier. Det är Freeman helt ignorant inför. Hon vill lösa det med ”struktur.” Hon inbillar sig att formaliseringen, mer eller mindre, gör allas röster hörda, i en demokratisk manifestation av massans vilja. Det är, såklart, allt annat än radikalt.

De medvetandehöjande kvinnogrupperna var en plats och plattform för enskilda att finna, förstärka och höja sina röster. Röster är basen för en annan slags ”demokrati” (vi använder ordet här bara motvilligt). De kan inte strömlinjeformas eller överhuvudtaget organiseras i formell mening. Varje inneslutning eller formalisering är en begränsning. Det är de gruppernas ”organisering” som behöver utvidgas, vilket är något annat än den centralisering som Freeman önskar. Freeman önskar en homogen, formell och politisk rörelse som kan ställa tydliga realpolitiska krav till en stat. Hon önskar en massorganisation utan vänner, utan en motsättning mellan utanförstående och ”inre cirklar,” en fantasi om en platt demokrati där var och en är en jämlik utan kvaliteter och skillnader.

För Freeman är ”rörelsen” något annat än det vardagliga. Vänskap hör till detta vardagliga och är mest bara en korrumperande faktor för politiken. I en väldigt talande passus skriver hon: ”Allt detta tar tid. Den som arbetar heltid eller har annat motsvarande ansvar kan omöjligen besöka alla möten och odla alla relationer som är nödvändiga för att ha en röst vid besluten. Av denna orsak är formella strukturer en välsignelse för människor med mycket arbete, eftersom den formella strukturen för hur beslut fattas garanterar att alla har en viss grad av medbestämmande.” Det här är inte bara politik skilt från vardagen, alltså politik som alienation, det är organisationen som ett företag. Det är den upprepning av Världens strukturer som vi känner den, bestämd av kapitalistisk logik, ger – internaliserad i aktivistiska subjekt. Arbeta 7 till 16, gå på ett möte, somna framför en skärm; anta din roll, fördela uppgifter och ansvar, upprepa. Formaliserad alienation. Men det är och har alltid varit, om vi ska vara ärliga, vad [aktivisterna] har kallat ”politik.” Det är uppslitandet av den enskilde från vardagen, separationen av vardag från praxis. Det är, kort sagt, alienation och konformism. Det är vad DE vill att ”politik” ska vara.

Freeman sörjer att

[f]olk har ingenstans att ta vägen när de lämnar sina medvetandehöjande diskussionsgrupper, och bristen på struktur lämnar dem utan något sätt att ta sig dit. Rörelsens kvinnor vänder sig då antingen mot varandra eller söker efter andra sätt att aktivera sig. Det finns några olika alternativ; vissa kvinnor kör bara sitt eget ’race’’, vilket kan ge utlopp för mycket individuell kreativitet som är till gagn för rörelsen. Men det är inte ett alternativ som är tillgängligt för de flesta kvinnor och bidrar verkligen inte till gemensamma ansträngningar och en anda av samarbete.

Men vad är egentligen problemet här? Att alienationen inte utmanats och individer tar tag i sina egna liv – en minst sagt svår utmaning – eller att den av systemet givna politiska vägen inte erbjuder någon riktning? Medvetandehöjandet har alltså skapat en vilja som bristen av struktur inte kunnat inlemma och rikta, som Freeman ser det. För mig verkar det som att problemet snarare är bristen på kritiskt medvetande och försök att leva annorlunda, än avsaknaden av redan tillhandahållna strukturer för att passa in i massan. Freeman saknar rekryteringen till massorganisationen. Hon tror inte på självorganisering, att enskilda kan utveckla nya livs-former eller att dessa skulle ha någon betydelse. Hon har blicken fast fixerad vid den politiska makten och vill att rörelsen mobiliserar sig bakom hennes strävan. Fördjupad medvetenhet eller kritik är i Freemans ögon främmande. Rörelsen måste, enligt henne, ”fastslå sina huvudfrågor och arbeta mot sina mål på ett koordinerat sätt. För att uppnå detta måste den organisera – lokalt, regionalt och nationellt.” Rörelsen måste bli ”politisk” och vända sig bort från det vardagliga, enligt Freeman. Det finns ingen plats för något annat, något för den enskildas eller gruppens avvikande, i Freemans projekt. Kort sagt: Rätta dig i ledet!

Om politik som alienation kunde uttryckas på något enklare sätt skulle Freeman vara överflödig. Den radikala utmaningen som det innebär att leva annorlunda, att höja sin röst och ta plats i vardagen, är allt annat än lätt. Den utmaningen handlar om en helt annan direkthet än den som Freeman och andra aktivister föreställer sig. Kontrasten och motsättningen mellan vardag och politik kan inte bli tydligare.

RÖST, VÄNSKAP, LIV

Cathy Levine noterar några år senare (1974) att Freemans text har fått ett visst inflytande, vilket jag tänker hänger samman med den längtan som Freeman uttrycker om att gå bortom det omedelbara (de medvetandehöjande grupperna, det vardagliga fokuset). Om den politiska otåligheten inte är vad som definierar Freemans strategi så är det i alla fall utan tvekan en helt central aspekt. Hon bryr sig egentligen inte om någon djuplodande förändring i människors medvetande utan strävar främst efter en politisk förändring (det vill säga representation och juridiskt erkännande). Hennes strategi är sådan. Varför annars vill hon centralisera rörelsen snarare än ta itu med de mikromekanismer som existerar i smågrupperna på deras egna villkor? Levine uttrycker det mycket träffsäkert: ”Structures, chairmen, leaders, rhetoric — when a meeting of a Leftist group becomes indistinguishable in style from a session of a US Senate, we should not laugh about it, but re-evaluate the structure behind the style, and recognise a representative of the enemy.” Problemet är snarare, som Levine påpekar, att

the consciousness-raising phase of the movement is not over. Consciousness-raising is a vital process which must go on, among those engaged in social change, to and through the revolutionary liberation. Raising our consciousness — meaning, helping each other extricate ourselves from ancient shackles — is the main way in which women are going to turn their personal anger into constructive energy, and join the struggle.

I den här processen är problemet mer att förstärka enskildas röst än att formalisera uttrycken från var och en i en föreställt demokratisk ordning. Levine igen:

They wave the shibboleth of ‘structure’ as a solution to the strategic stalemate, as if structure would give us theoretical insight or relief from personal anxieties. It might give us a structure into which to ‘organise’, or fit more women, but in the absence of political strategy we may create a Kafkaesque irony, where the trial is replaced by a meeting.

Levine påpekar, med andra ord, att ”struktur” inte räddar oss från behovet av först och främst djuplodande medvetenhet på ett personligt plan, och därefter metoder att undvika och parera byråkratiska mekanismer. I kontrast till ”struktur” behöver vi tekniker som kan tillämpas på personligt basis för att undvika inlemningen i (mass)organisationer och det byråkratiska spelet. Som Levine säger är den politiska utvecklingens tillfälliga brist på energi ”probably [more] (…) directly [related] to feelings of personal shittiness that tyrannize each and every one of us. Unless we confront those feelings directly and treat them with the same seriousness as we treat the bombing of Hanoi, paralysis by the former will prevent us from retaliating effectively against the latter.” Levine vänder sig inåt, till subjektiviteternas otillräckligheter, i kontrast till Freemans försök att formellt, ”strukturellt” komma tillrätta med problemen. Levine skriver, återigen mycket träffsäkert:

Rather than calling for the replacement of small groups with structured, larger groups, we need to encourage each other to get settled into small, unstructured groups which recognise and extol the value of the individual. Friendships, more than therapy of any kind, instantly relieve the feelings of personal shittiness — the revolution should be built on the model of friendships.

Det här är fundamentalt motsatt Freemans formella fantasier, egentligen helt väsensskilt all demokratisk och massorienterad ”organisering.” Levine manar snarare till en intensifiering av de nära relationer som förstärker och bygger det personliga ansvaret och projektet, alltså de försök till utbrytningar som inte (i alla fall inte hur enkelt som helst) kan utföras inom ramen för massorganisationen. Den ”organisering” som Freeman föreställer sig är sådan som först och främst anpassar sig till strukturen, som framhäver det som massan redan begär, och gör det tillgängligt utan insats (och utmaning) i det vardagliga rummet. Det är vad vi menar med organisationen som ett företag, för det är inget annat; det är den entreprenöriella andan som har ersatt viljan att förändra, det är förändring genom anpassning och den totala alienationen. Något annat, något genuint radikalt, skulle syfta till att ta itu med mikromekanismerna i de direkta mötena med vänner och medmänniskor som utgör och upprepas i vardagen. Det skulle vara det individuella äventyret, som situationisterna förställde det. Det är subjektivitet och praxis. Det är inte struktur.

Carol Ehrlich har en liknande kritik, i ”Socialism, anarkism och feminism” (svensk översättning i Anarkafeminism; på engelska här);

it does little good to build alternative institutions if their structures mimic the capitalist and hierarchical models with which we are so familiar. Many radical feminists recognized this early: That’s why they worked to rearrange the way women perceive the world and themselves (through the consciousness-raising group), and why they worked to rearrange the forms of work relationships and interpersonal interactions (through the small, leaderless groups where tasks are rotated and skills and knowledge shared). They were attempting to do this in a hierarchical society that provides no models except ones of inequality.

Det är, med andra ord, ofrånkomligt att mönster och beteenden från det rådande infekterar alla försök att bryta ut. Alla är överens om det. Frågan blir vilka principer och ”regimer” som bäst fostrar och formar radikala försök. Levine talade om vänskap. Ehrlich betonar kunskap och lärande. Ett stort problem, skriver Ehrlich, blev då hur man definierar och förhåller sig till tvång. ”Starka” kvinnor tog lätt kontroll och etablerade de informella hierarkier som Freeman talade om. För att på något genuint sätt motverka detta kan man bara verka för att förstärka enskildas röst och att begränsa sin samverkan till vänner, alltså andra enskilda man litar på. Inga garantier, överhuvudtaget, självklart. Men det är den baseline man har att utgå ifrån. det är utmaningen, inte hur smågrupperna uppslukas i massorganisationen (som ändå aldrig kommer att (åter)uppstå).

Poängen är att förändra livets struktur. Förändringen måste utgå ifrån den enskilde. Förändringen måste börja därifrån för att kunna fortplantas, växa och mutera. Den kan inte bara antas för given och, från den utgångspunkten, blott ”organiseras.” Motsatsen är massan som utgångspunkt, vilket innebär organisering av det rådande snarare än det nya.

Även om Ehrlichs läsning av situationisterna är minst sagt ytlig så för det mig till en annan text, också från tidigt 1970-tal i USA, nämligen Anti-mass: methods of organization for collectives. Jag påminns av den här av två anledningar. Dels av Freemans okritiska omfamning av massan, dels av Ken Knabbs märkliga anmärkningar som måste konfundera varje situationistinspirerad. Knabb återpublicerar Freemans text med tillägget att den skulle vara ett ”fine example of theoretical lucidity and modesty.” ([raderat]!!!) Knabb anmärker också på Levines svar och skriver att det

may at first seem to present a more radical viewpoint, but if you examine it carefully I think you will see that it actually does little but evade the issue. Freeman addressed an undeniable problem that was already beginning to be widely recognized, and drew attention to the important distinction between groups (whether large or small) that have explicit structures and those that have hidden ones. Instead of facing this problem, Levine drowns it out with oversimplified platitudes about the evils of large groups and the virtues of small ones, then goes off on a variety of irrelevant tangential issues. Those issues may be important in other contexts; and Freeman’s activities and perspectives may have been less radical in other regards (see her own autobiographical account of the period). The point is that at this particular juncture Freeman made an exemplary theoretical contribution, while Levine’s response is a good example of the opposite — of ideology and the counterproductive role it always serves.

Men det är här bara Knabb själv som undviker den centrala frågan. Det är förvånande och sorgligt att någon som ägnat så mycket åt att göra den situationistiska strömningen tillgänglig uppenbarligen har missat så avgörande aspekter. Han hänger upp sig på oväsentligheter som mindre kontra större, uttryckta strukturer kontra dolda, och gör sig alltså skyldig till exakt samma saker som han anklagar Levine för (förenklade plattityder, irrelevanta ”tangentiella,” ovidkommande frågor).

Tillbaka till Anti-mass. Med Knabbs [raderat] ”kritik” av Levine i bakhuvudet framstår hans ”kritik” av Anti-mass som en exceptionellt ideologisk – må vi säga ”pro-situ” – pseudokritik av den alternativa ”struktur” till ny livs-form som Anti-mass försökte utveckla. För det första hävdar han att Anti-mass endast erbjuder en partiell (ofullständig) kritik av ”rörelsen,” vilket inte är en oäven kritik men en [som kräver för mycket], särskilt med tanke på att han själv inte förmår att formulera ett sådant enhetligt projekt (han kan bara referera till andra, som situationisterna, som han uppenbarligen inte förstått, bara fetischerat till ett löjligt ideologiskt paket). Det är lätt att anta att Knabb här egentligen mest positionerar sig mot en annan strömning som tagit till sig delar av den situationistiska teorin; han beskriver dem som: ”a mouldy soup of McLuhanism, anarchism, William Burroughs, Maoism, and ’situationism.’” (Han tillskriver dem ”situationism” bara som ett sätt att utdefiniera dem och hävda sig själv som sann anhängare.) De är voluntarister, enligt Knabb, en inte heller oförtjänt kritik. Och därför är deras ”lösning” på den strategiska och organisatoriska frågan ”strukturell,” av någon oförklarlig anledning. De erbjuder helt enkelt, i Knabbs läsning, bara en alternativ ”struktur” snarare än något mer substantiellt, alltså en annan ”social praxis.” Detta kan endast proletariatet åstadkomma. Det slår aldrig Knabb att proletariatet består av proletärer och att även ”kollektiven” (i den mening som Anti-mass ger) kan agera som en minoritet inom proletariatet. Istället blir proletariatet för Knabb – liksom för många vänsterister – en mytologisk varelse att projicera sina fantasier på och en ursäkt för att positionera sig ideologiskt. För Knabb är ”kollektiven” irrelevanta eftersom de inte passar in i hans ideologiska föreställning om proletariatets frigörelse genom arbetarråden. Eftersom Anti-mass inte formulerar en kritik av lönearbetet misslyckas de, enligt Knabb, med att erbjuda en kritik som går bortom alienationen, som de, enligt Knabb, bara talar om som ”frågan om att förvandla arbete till självaktivitet,” och, tydligen, bara försöker rätta till med attitydförändring. Det är såklart nonsens. Knabbs misstag i läsningen av Anti-mass är övertolkningen av ideologiska markörer vilket döljer de egentliga ”strukturella” förslag som ges, den regim som, snarare än den förvirring Knabb föreställer sig, ger en god utgångspunkt för kollektivet, smågruppen, och faktiskt också den enskilde, att utveckla projekt för frigörelse. Som Knabb själv anmärker: kollektiven kan kritiseras bara för att inte förverkliga sig själva.

Enligt Knabb är problemet, något kryptiskt

the direct result of the basic confusion of communalism with a non-alienating revolutionary form. The false content and false unity produced by the collectivization of the problems of survival and by the neo-familial relations are no substitute for the precisions demanded by a coherent revolutionary practice based on rigorous theoretical and practical accord, or for the concrete mutual recognition which comes from passionate engagement in common projects. The collective is only an amelioration of isolation, and its dissimulation.

Jag misstänker här att Knabb mer kritiserar då aktuella kollektiv än vad den regim som dokumentet föreslår manar till. För han diskuterar överhuvudtaget inte förslagen i dokumentet. Och vidare verkar han inte hellre se något möjligt försök att gemensamt försöka bryta ut ur alienerade former; alla är falska och återskapar ”neo-familial relations” och skådespelets överlevnad. Ingen utväg – utom de mytologiska proletära råden, såklart. Passionerade gemensamma projekt, som han ändå erkänner, kommer ju ändå att förverkligas i antingen de kollektiv som Knabb förkastar eller i spontana proletära accidenser.

(Här måste jag erkänna en viss bekantskap med Knabb. Det är lätt att identifiera strukturer, former, vanor och gester, som påminner och förstärker intryck av redan föråldrade och rekupurerade försök och därmed förhastat förkasta dem. Det verkar vara ett försvar som lätt kommer ur den ultravänsteristiska attityden. Den har sina styrkor men måste, uppenbarligen, självklart, omförhandlas utifrån historiska erfarenheter. Knabb är fast i en situation, har inlemmat ideologin för den situationen, och förmår inte att gå bortom den. Att jag, och andra, ser detta och går vidare innebär inte att vi inte också har en ideologisk ram vi begränsas av.)

Knabb gör misstaget att utläsa en simpel form (en ”struktur”) från Anti-mass som definieras blott kvantitativt och ignorerar ”mångordigheten” om närhet och direkthet (den förkastliga vänskapen). Han skriver:

The truth of the practice of Anti-Mass itself is revealed (in accordance with its own maxim) in the form it takes. All its verbiage about “communicating with individuals” notwithstanding, Methods takes a firm, principled position within the spectacle, titillating jaded movement post-graduates with neo-Maoist homilies and Madison Avenue salemanship. Like the hippy who thinks to overcome alienation by moving to the country, Anti-Mass offers a pathetic arithmetic of organization in which bureaucracy is fought quantitatively by limiting the number of members of a collective and encouraging face-to-face contact. It is truly ludicrous how these new ideologists of incoherence — lacking any conception of the mandated, revocable delegate — squirm when they try to imagine how any more than five people could ever coordinate their practice (turn to page five, paragraph three, and laugh). They can get away with this only because they have nothing to coordinate but luke-warm imitations of revolutionary practice, such as their Burroughsian distortion of the subversive détournement of advertisements, and their calls for global analysis.

Också Knabb har, trots allt situationistiskt poserande, en i grunden massorganisatorisk inställning. Han invänder mot kollektivens otillräckliga praktik, deras ”imitationer” av revolutionär praktik. Den genuint avvikande, avbrytande och nyskapande praktik som endast uppstår ur enskildas projekt, och som endast kan bejakas i det mindre, utan kvävning av formella regler eller massornas dömande negativitet, den är han sorgligt nog helt omedveten om. (Den har i hans föreställningsvärld endast uppstått en gång, och det är den han ägnat stor del av sitt liv till att bevara och förstelna.) Han anklagar Anti-mass för att vara provinsiell; för att sakna en fundamental och total kritik. De är helt enkelt inte tillräckligt kritiska. Deras pamflett är inte tillräckligt total i sitt omfång. Det är talande att Knabb här pekar till en kommande tidskrift, som man kunde förvänta sig skulle ta sig an den här utmaningen, och som misslyckades att materialiseras.

VÄNSKAP, KONSPIRATION

Det är såklart inte en helt originell idé att början till ett annorlunda liv bygger på vänskap. Levine hävdade det som vi sett ’74, och idag har vi till exempel vissa anarkister och inte minst Osynliga kommittéen som lyft fram det flera gånger. Många fler skulle säkerligen kunna nämnas.

Vänskap utgör en brännpunkt mellan ”organisering” och vardag. Det är den nya alternativa utgångspunkten för en annan ”struktur” som varken söker formalisering eller anslutning till eller rekrytering av massan. Vänskap är begränsad. Det rör sig oundvikligen om mindre kvantiteter. Men det är en konsekvens och inte, som Knabb föreställer sig, en förbestämd begränsning. Vänskapen är inte utspridd och generaliserad, så som massan och demokratin. Vänskapen är intensiv och avgränsad. Vänskapen är materialet för konspirationer snarare än organisationer.

Likaså är det för Anti-mass så att kollektivet inte bara är kvantitativt skilt från massan utan också kvalitativt. Den kvantitativa begränsningen är en konsekvens och självmedvetenheten är den kvalitativa aspekt som särskiljer vad Anti-mass kallar ”kollektiv” från massans ”logik,” vilket kortfattat skulle kunna sammanfattas som ackumulation (av kontakter, deltagare, medlemmar, pengar). Massans logik är företagets och därigenom antitetisk till radikala försök, oavsett nivå. Fokus måste återorienteras till den enskildes utgångspunkt. ”Så länge referenspunkten ligger utanför gruppen själv så tenderar även dess politik att styras utifrån, av olika händelser och kriser.” En princip som skiljer kollektivet (eller den enskilde) från massan är den om multiplikation. Multiplikation innebär i det här sammanhanget metoder för att inspirera formation av nya kollektiv, inte det enskilda kollektivens expansion. Kollektivet avknoppar möjligtvis men växer aldrig till en massa. ”Det första bygger på numerär styrka, det andra på relationer mellan människor.” Det här är återigen något Knabb helt förbiser; en kvalitativ aspekt. Kontakter, samtal, utbyten, osv, sker i direkta möten med individer och andra kollektiv. Att inte vända sig till och använda masskommunikation handlar inte om något förakt för ”vanligt folk” eller annan elitism. Det handlar om att formen i sig avskärmar och skapar brister. Istället gör den direkta kontakten det möjligt att utifrån varje unik situation uppmuntra människor till självaktivitet, något de flesta faktiskt föredrar om de får genuin möjlighet till det.

Gemenskapen, om vi ens vill tala om den, måste skiljas från massan. Om den har någon betydelse så är den distinkt från massans logik. Det betyder bland annat att den aldrig räknas, det vill säga att den aldrig summeras som om det var en numerär styrka. Den är inte enhetlig, en identitet som kan definieras enligt någon norm. Den är mer av en utväxt av vänskaper, nära förbindelser som knoppar av sig i ett nätverk av tillfälliga noder. Den är aldrig stabil, stationär, eller en institution. (Om vi inte helt enkelt definierar institution som vana, vilket somliga vill göra samtidigt som andra aspekter smugglas in bakvägen.)

Vänskap är den antiform som bryter upp massan, som, om den utgör eller ingår i en gemenskap, blir den flyktlinje som till största möjliga form undviker alienation och inneslutning i massans och statens apparater. Vänskap är förutsättningen för uppror, och dess fortsättning. Vänskap är också, enligt Stirners och andras definition, uppror i kontrast till revolution. Det är ett förhållningssätt, en relation, en attityd och en utmaning som utmanar och förhindrar varje etablering av en Ordning som en ”organisering.”

Vänner ”organiserar” inte; de konspirerar. Deras samtal, samordning och agerande sker utan insyn, kommunikationen begränsad, avskärmad, direkt. Det är små handlingar, onekligen. Små och hemliga, i någon mening sökande därför att de är inriktade, syftande att påverka och inverka, något eller någon. De är ”underjordiska” i den meningen att de vill etablera något underifrån, genom en praktik i det omedelbara, snarare än genom tal ovanifrån, genom uppmaningar, förordningar, stadgar eller påbud. Tal och samtal är självklart en del av det, men inte utgångspunkten, mer av ett medel och en terräng. Underjorden så att säga befolkas av de som gör sin röst hörd, som förmår etablera en annan slags kommunikation som är ärlig och direkt. Inte en röst representerad; erkänd och förmedlad enligt godkända kanaler. Utan en röst etablerad, genom egna och direkta relationer.

Innan vänskap behövs relationer; basala saker som att fråga och lyssna till intressen, familjeförhållanden, och att bygga en relation av ömsesidig respekt och hjälp. Relationer kan om förutsättningarna är riktiga och illvilja inte uppkommit, leda till förtroende. Det är avgörande att inte bara känna till våra medmänniskor, utan att verkligen lära känna dem. När vi säger att vänskap handlar om intensitet menar vi att det handlar om existientiella frågor, om varför det är värt att inte ge efter och överge det här livet utan att slå tillbaka, att inte acceptera underordningen och förnedringen utan att motverka den på bästa sätt möjligt, att helt enkelt inte underkuva sig. Några vänner formulerade det såhär: ”Lite disciplin och den här kraften — kraften som förbinder henne till den här intensiteten — kommer framgångsrikt att organisera malströmmen av attraktioner som utgör oss alla och ger alla avtryck i unika riktningar.” Det handlar om att utgå ifrån vad som är, vad som står framför oss. Börja med det som står framför dig. Lär känna dig själv och de omkring dig. Inte som redan definierade och oföränderliga objekt utan som linjer och planer.

If the state of things is untenable, it is not because of this or that, but because I am powerless within it. Never oppose the necessities of thought and action. Remain firm in moments of ebb, when one must start again, alone, from the beginning: one is never alone with the truth.

Det handlar om att “organisera” en kraft; den kan vara underjordisk eller öppen (”politisk”). Kraften är inte numerär utan rent av singulär; den kommer från enskildas försök till förlängning (förstärkning, ”eskalering,” involverandet av andra, osv) och dessa förlängningar beror på miljön. En duktig ”organisatör” har lärt känna dessa och kunnat orientera sig i och förhålla sig till dem på det mest adekvata sättet. Också de gamla organisationerna vet detta. De är beroende av karismatiska ”organisatörer” som kan manipulera situationen. De kan ha kommit från golvet eller snabbt rekryterats in i apparaten. Vad de inte är, är vänner med arbetarna som ska organiseras. De stiger snabbt till en position av officiellt utsedd organisatör (en ”förtroendevald” eller liknande) där de interagerar med massan genom introduktionsmöten och (ofta dåligt valda, till exempel när någon skandal uppstått eller deras politiska representanter klantat till sig) interventioner på klubbmöten. Deras framträdanden är lika löjliga som de är unika. De vill mer men deras position och avskildhet från massan gör dem till inte mer än representanter av samma massa som de inte förmår att förbinda sig till. De är kastrerade av sin potentiella makt. De kan bara tala utifrån bestämda dokument (avtalen och påbuden från partiet); alla avsteg är risker de bara vågar ta utifrån sin unikt personliga position och situation. (En utsänd som talade vid ett introduktionsmöte jag tvingades genomlida genomdrev en, som jag uppfattade det, genuint militant position gentemot företagets lönepolicy, och försvarade kraftfullt argument om hur företagets utnyttjade situationen som uppstått i och med Coronapandemin – samtidigt har det fackförbund han företrädde det i särklass sämsta avtalet jämfört med alla andra sektorer.) [Tillägg: vid redigerandet av det här dokumentet har facket dock faktiskt varslat till strejk; det återstår att se vad som blir av konflikten.] På den nivån av fack och offentliga positioner faller organiseringen om den inte vilar på faktiska vardagliga samtal och samordningar, på direkt kommunikation och vänskaper, en ”underjordisk” ”organisering.” För både fack och företagsledningar är det här något främmande (det är en av anledningarna till att vi använder ordet ”underjordisk”). För dem är det en utifrån kommande kraft. För dem är det något som måste kontrolleras, övervakas, begränsas. Ett hot. Facken vill utnyttja den, inlemma den i sin linje (för bevarande). De vill ”organisera” den i ordets politiskt fulla betydelse. De vill formalisera den. Men det är en kraft som skulle kunna explodera alla deras restriktioner. Och kraften vilar i det lilla, i alla de enskilda initiativ och förbindelser som etablerar ett nätverk som övertar den vardagliga ”organiseringen.” Liksom i många andra fall ligger vår styrka som minoritet inte i kvantitet utan i multiplikation.

Återigen; vänskap snarare än organisation. De metoder och förhållningssätt som premierar de nära, intensiva, insatser i vänskapande som undergräver alla försök till kvantifiering av relationer; en avgränsning gentemot all massifiering.

Om vi kan erkänna den aktivistiska impulsen till ”organisering” som en neuros, så kan vi också, med Freud och Fromm, se det som misslyckanden att leva på tillfredsställande sätt.