Stato di Eccezione

Från Krigsmaskinen
Version från den 2 november 2008 kl. 13.55 av Iammany (Diskussion | bidrag) (''Iustitium'')

Hoppa till: navigering, sök

Stato di Eccezione (Undantagstillståndet, övers. Sven-Olov Wallenstein) är en bok av Giorgio Agamben som gavs ut 2003 och ingår i bokserien Homo Sacer i vilken den utgör del 2.1 av hittills tre publicerade böcker. Svenska översättningen gavs ut 2005 av Propexus i bokserien Site editions, översatt och med inledning av Sven-Olov Wallenstein. ISBN: 91-87952-39-4


Undantagstillståndet som paradigm för regerandet

Undantagstillståndet har varit svårdefinierat och ingen har tidigare tagit sig an det projekt Agamben ämnar göra med denna studie, nämligen att “utforska detta ingenmansland mellan offentlig rätt och politiskt faktum, mellan den rättsliga ordningen och livet.”

Undantagstillståndet har blivit “det dominerande paradigmet för regerande i den samtida politiken” som en konsekvens av den “ohejdbara utvecklingen” av det som kallats ett “globalt inbördeskrig”. Undantagstillståndets biopolitiska innebörd framträder när “rätten inkluderar den levande genom att suspendera sig själv”; när varje juridisk status hos en individ upphävs och ger en “juridiskt sett icke benämnbar och icke klassificerbar entitet.”

“Undantagstillståndet är inte en speciell rätt (som krigets lagar), utan något som genom en suspension av rättsordningen definierar rättens tröskel eller gränsbegrepp.”

Undantagstillståndet blir stegvis regel under perioden mellan världskrigen, pågrund av utvidgningen av den exekutiva makten. Den exekutiva makten utvidgas genom utfärdandet av dekret och åtgärder. “Eftersom lagar av denna natur, som borde stiftas som svar på exceptionella nödlägen, strider mot den hierarki mellan lagar och förordningar som ligger till grund för de demokratiska författningarna, och till regeringen överför en lagstiftande makt som borde vara exklusivt förbehållen parlamentet” så avvecklas demokratin. Parlamentets lagstiftande makt inskränks till att ratificera (ratihabera) den verkställande maktens åtgärder genom dekret med laga kraft. “Ett av undantagstillståndets väsentliga kännetecken - det provisoriska upphävandet av skillnaden mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt - visar på dess tendens att omvandlas till en bestående regeringspraxis.”

Undantagstillståndet är “varken innanför eller utanför rättsordningen, och problemet rörande dess definition gäller just en tröskel eller en zon av obestämdhet där yttre och inre utesluter varandra, utan gör varandra obestämda [s’indeterminano]. Suspensionen av normen betyder inte att den avskaffas, och den zon av anomi som den instiftar saknar inte (detta är åtminstone vad den gör anspråk på) relation till rättsordningen.”

Undantagstillståndets grund utgörs inte av begreppet nöd. Nöden gör inte det illegitima legitimt utan fungerar snarare som “rättfärdigandet av en överträdelse i ett specifikt fall, genom ett undantag.”

Laga kraft

Carl Schmitt försöker skriva in undantagstillståndet i ett rättsligt sammanhang. Detta försöker han trots att han själv vet att det “är omöjligt att fatta inom rätten”. Schmitt skriver: “Eftersom undantagstillståndet alltid är något annat än anarki eller kaos, består i juridisk mening fortfarande en ordning, om än inte en rättsordning”. Schmitt försöker skriva in detta yttre i rätten genom en distinktion mellan rättsnormer och rättsförverkligande, och mellan konstituerande och konstituerad makt. I sin Politische Theologie skriver Schmitt in undantagstillståndet genom distinktionen mellan normen och beslutet. I det att undantagstillståndet suspenderar normen uppenbarar sig beslutet i absolut renhet. “I beslutet om undantagstillståndet blir normen suspenderad eller helt tillintetgjord, men vad som står på spel i denna suspension är återigen skapandet av en situation som möjliggör tillämpningen av normen. ... Undantagstillståndet skiljer alltså normen från dess tillämpning i syfte att möjliggöra den senare.”

Begreppet “laga kraft” definierar (som teknisk rättsterm) en separation mellan “normens tillämpbarhet, och dess formella väsen, genom vilken dekreten, förordningarna och åtgärderna, som formellt sett inte är lagar, likväl kan erhålla lagens kraft.” Uttrycket “laga kraft” visar på den sammanblandning av verkställande och lagstiftande makt som kännetecknar undantagstillståndet. “Undantagstillståndet är ett anomiskt rum, där vad som står på spel är en laga kraft utan lag (som därmed borde skrivas laga [överstruket] kraft. En sådan “laga kraft”, där potentialitet och aktualitet radikalt separeras, är förvisso likt ett mystiskt element, eller snarare en fictio genom vilken rätten söker att vinna kontroll över sin egen anomi.”

Iustitium

Agamben menar att det “finns en institution i den romerska rätten som i viss mening kunde anses som arketypen för det moderna undantagstillståndet”: iustitium. Detta “tillåter oss att studera undantagstillståndet i paradigmatisk form” och kan fungera som modell för att “upplösa de aporier som hindrar den moderna teorin om undantagstillståndet att komma vidare.”

Termen iustitium betyder suspension av rätten. Agamben menar att dess enda funktion är att ge upphov till ett rättsligt tomrum. Det kan inte tolkas med diktaturen som modell (dvs som en fullhet av makt) utan är snarare ett “kenomatiskt tillstånd”, en tomhet och ett avbrott i rätten. Agamben vill med detta visa att “alla de doktriner är därför falska som försöker .. införliva undantagstillståndet i rätten”, liksom de teorier som “försöker foga in undantagstillståndet i ett rättsligt sammanhang .. mellan konstituerande och konstituerad makt, mellan norm och beslut.” Rättsordningen behöver detta tomrum för att finna en grund att stå på. (Sic!) Huvudproblemet blir då de handlingar som utförs under iustitium som “verkar undandra sig varje rättslig definition”. Det är här som idén om “laga kraft” får sin roll som svarar mot tomrummet, icke-platsen.

“Det är som om suspensionen av rätten skulle frigöra en kraft eller ett mystiskt element, ett slags rättsligt mana ... och såväl makten som dess motståndare, såväl den konstituerande som den konstituerade makten, försöker lägga beslag på den.”

Gigantomachia runtom en tomhet

Agamben vänder sig nu till diskussionen mellan Walter Benjamin och Carl Schmitt. Benjamin försöker säkerställa möjligheten av ett våld (eller en makt) som är absolut utanför och bortom rätten. Han kallar detta våld för “rent” (och “gudomligt” samt “revolutionärt”). Schmitt försöker å sin sida att skriva in detta rena våld i rätten. Han försöker detta genom att, i boken Politische Theologie, överge distinktionen mellan konstituerande och konstituerad makt till förmån för begreppet beslut. Schmitt ställer suveränens yttersta beslut i motsats till “alla rättsproblems yttersta oavgörbarhet”. Schmitt vill alltså hävda att det inte är anomin som är grunden för rätten utan suveränens beslut. Benjamin svarar detta genom en “lätt, men avgörande modifikation”: han ersätter “besluta” med “utesluta”. “suveränen som beslutar om undantagstillståndet får inte på något sätt innesluta det i rättsordningen; tvärtom måste han utesluta det, lämna det utanför rättsordningen.” Benjamins manöver ställer Schmitt på ruta ett igen. Schmitts införande av begreppet beslut replikerar Benjamin med att ifrågasätta distinktionen mellan norm och förverkligande.

(Sidospår: Benjamin skriver: “I motsats till restaurationen som historiskt ideal står barocken inför idén om katastrofen. Teorin om undantagstillståndet är baserad på denna antitetik”. Katastrofen, en “blank eskatologi”, bryter sönder korrespondensen mellan suveränitet och transcendens eftersom “jorden inte leds till ett återlösande bortom, utan överantvardas till en absolut tom himmel.”)

Agamben menar att Benjamins åttonde tes om historiens begrepp (att “undantagstillståndet har blivit regel”) är avgörande i diskussionen mellan Benjamin och Schmitt. För Schmitt var undantagstillståndets sammansmältning med regeln oacceptabelt, omöjligt, och han försökte - förgäves - att upprätthålla distinktionen. “Rättsordningens fungerande vilar enligt Schmitt i sista hand på ett dispositiv, undantagstillståndet, vars syfte är att göra det möjligt att tillämpa normen genom att tillfälligt suspendera dess verkan. När undantaget blir regel kan maskinen inte längre fungera. I denna mening ställer oavgörbarheten mellan norm och undantag i den åttonde tesen hela Schmitts teori i schack.”

Benjamin skiljer mellan verkligt och fiktivt undantagstillstånd. Det fiktiva undantagstillståndet, som gör anspråk på att vara reglerat genom lag genom dess egen suspension, blir till verkligt undantagstillstånd då varje distinktion mellan undantag och regel som åtskilda i tid och rum har fallit bort.

Nu frågar Agamben vad Benjamin kan mena med “rent” våld och kommer fram till att renheten inte är substantiell utan relationell; att “skillnaden mellan det rena och det mytisk-juridiska våldet inte finns inom detta våld självt, utan i dess relation till något yttre.” Det mytisk-juridiska våldet är ett medel till ett mål, medans det rena våldet söker “en destination inom medlens egen sfär, utan avseende på de mål de tjänar”. Det “står i förhållande till sin egen karaktär av medel.”

Benjamin står här inför problemet om vad som sker med lagen efter dess messianska uppfyllelse. Benjamin försöker svara med att “öppna en passage mot rättvisan” som inte innebär ett utplånande av rätten” utan att deaktivera den och göra den icke-operativ – det vill säga att göra ett annat bruk av den.” Agamben avslutar:

“En dag kommer mänskligheten att leka med rätten som barn leker med uttjänta föremål, inte för att återföra dem till deras traditionella bruk, utan för att definitift befria dem från det. Bakom rätten finns inte ett mer egentligt och ursprungligt bruksvärde som föregår den, utan ett nytt bruk som först kan växa fram efter den. Även bruket, som är infekterat av rätten, måste befrias till sitt rätta värde. Denna befrielse är vad studierna eller leken syftar till.”

Fest, sorg, anomi

Bland romanisterna och rättshistorikerna har betydelsen av termen iustitium skiftat betydligt. De har inte diskuterat problemet i betydelsen av undantagstillstånd utan av offentlig sorg. Det “förefaller” (Agamben citerar Seston) som att den offentliga sorgen iscensätter och dramatiserar härskarens död som ett undantagstillstånd. En politisk betydelse visar sig alltså i den offentliga sorgen. Agamben refererar till Fraschetti som “visar att bandet mellan de två aspekterna av iustitium inte består i någon föregiven sorgekaraktär hos den extrema situationen eller anomin, utan i det tumult som suveränens begravning kan ge upphov till.”

Sambandet mellan sorgen och iustitium visar på hur suveränen är “levande lag”.

“Att suveränen skulle vara en levande lag kan bara betyda att han inte är underkastad lagen, att dess liv i honom sammanfaller med en fullständig anomi. ... Om suveränen är levande nomos, och om därigenom anomi och nomos restlöst sammanfaller i hans person, då måste anarkin (som vid hans död, det vill säga då bandet som förenar hans person med lagen slits sönder, hotar att släppas lös i staden) ritualiseras och kontrolleras, vilket förvandlar undantagstillståndet till offentlig sorg och sorg till iustitium.”

Agamben föreslår att också de periodiskt återkommande festerna där det sker en “suspension och omkastning av normala rättsliga och sociala hierarkier” visar på den “hemliga förbindelsen mellan anomi och lag”. Den “legala anarkin” lyfter i “parodisk form fram rättens inre anomi, undantagstillståndet som en anomiskt drift i nomos själva hjärta. ... Genom att demonstrera karaktären av sorg i varje fest och karaktären av fest i varje sorg, visar rätten och anomin sitt avstånd från varandra, men samtidigt också att de är hemligt förbundna.”

Auctoritas och potestas

“Oavsett vem som är det subjekt som har befogenhet att deklarera iustitium, så är det säkert att det alltid deklareras ex auctoritate patrum. Det är känt att den term som i Rom betecknade senatens egentliga privilegium varken var imperium eller potestas, utan auctoritas“.

Begreppet suveränitet är i egentlig mening en sammansmältning av auctoritas och potestas. Agamben citerar Fueyo som menar att förvirringen kring suveränitetens två poler “inte bara är akademisk, utan ... nära förbunden med den verkliga process i vilka de moderna samhällena tagit form”.

Inom såväl privatsfären som den offentliga rätten är det handlandet subjektet för auctoritas alltid patres (ungf. fäder?). Emellertid har inte subjektet något egentligt handlingsutrymme. I privatsfären “förlänar [det] rättslig giltighet” åt ett annat subjekt som “inte kan få en rättsligt giltig handling” (den omyndige sonen “auktoriseras” av fadern). I den offentliga rätten ratificerar senaten lagarna.

“I vilket fall är det säkert att auctoritas inte har något att göra med magistraternas respektive folkets potestas eller imperium. ... Auctoritas och potestas är klart åtskilda och likväl bildar de tillsammans ett binärt system.”

Auctoritas är en “makt som förlänar legitimitet” i relation till potestas. I extremfallet är det auctoritas som suspenderar potestas. Det är en relation som på en och samma gång är uteslutande och en kompensation.

Auctoritas visar sig i sin renaste form när den ogiltigförklaras av potestas; den visar sig då som en kraft som på en gång kan “tillerkänna legitimitet” och suspendera rätten. “Den är vad som blir kvar av rätten när den är helt suspenderad”.

Sektion 6.9 förtjänar att citeras i sin helhet:

"6.9 Kanske är det vid denna punkt möjligt att blicka tillba­ka mot den väg som tillryggalagts och dra några provisoriska slutsatser av vår undersökning av undantagstillståndet. Väs­terlandets rättssystem framträder som en dubbel struktur, bildad av två heterogena men likväl samordnade element: det ena normativt och rättsligt i trängre bemärkelse, och som vi för enkelhetens skulle kan placera under rubriken potestas, det andra anomiskt och metarättsligt, som vi kan benämna som auctoritas.
Det normativa elementet har behov av det anomiska för att kunna tillämpas, men å andra sidan kan auctoritas bara hävdas i form av ett validerande eller ett suspenderande av potestas. I så måtto som den gamla rätten vilar på dialektiken mellan dessa till viss grad antagonistiska men funktionellt sammanbundna element, är den instabil och i sitt spännings­förhållande till upprätthållandet av den egna ordningen all­tid på väg att störta samman och kollapsa. Undantagstill­ståndet är det dispositiv som i sista hand ska artikulera och hålla samman de två aspekterna av den juridisk-politiska maskinen genom att skapa en tröskel av obestämbarhet mel­lan anomi och nomos, mellan liv och rätt, mellan auctoritas och potestas. Det vilar på den väsentliga fiktionen att anomin - i form av auctoritas, av levande lag eller laga kraft - fortfa­rande står i relation till den rättsliga ordningen, och att mak­ten att suspendera normen har ett omedelbart grepp över li­vet. Så länge de båda elementen förblir korrelerade men be­greppsligt, tidsligt och subjektivt åtskilda - som i den romers­ka republiken och dess motsats mellan senaten och folket, el­ler i det medeltida Europa och dess motsats mellan andlig och världslig makt - kan deras dialektik på något sätt funge­ra, även om den är grundad på en fiktion. Men där elementen tenderar att sammanfalla i en enda person, när undantags­tillståndet, i vilket de förbinds och blir oskiljaktiga, blir regel, då förvandlas det juridisk-politiska systemet till en döds­bringande maskin."

Agamben påvisar flera gånger hur auctoritas och potestas existerar i ett ömsesidigt förhållande och att det är “utanför” båda dessa vi kan förstöra den gigantomachia och det undantagstillstånd vi lever i. “Att i rätten uppvisa dess icke-relation till livet och i livet dess icke-relation till rätten innebär att i båda dessa öppna ett rum för mänsklig handling som en gång för sig gjorde anspråk på namnet ‘politik’. ... Egentligt politisk är bara den handling som bryter förbindelsen mellan våld och rätt. ... Då skulle vi stå inför en ‘ren’ rätt, i den mening i vilken Benjamin talar om ett ‘rent’ språk eller ett ‘rent’ våld. Ett ord som inte förpliktigar, som inte kommenderar eller förbjuder något, skulle som sin motsvarighet ha en handling som rent medel, som utan relation till ett mål bara framvisar sig själv.”

Recensioner och kommentarer