Släta och räfflade rum

Från Krigsmaskinen
Version från den 21 februari 2009 kl. 12.28 av Zerkalo (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Släta och räfflade rum är två varandra kompletterande begrepp, använda av Gilles Deleuze och Félix Guattari i boken Mille Plateaux. Begreppen används för att beskriva samverkande tendenser i mänsklig organisering, handling och rörelse.




Räfflat2.jpg
De räfflade rummen är ofrånkomliga konsekvenser av - och samtidigt förutsättningar för - den civilisatoriska processen. Dragandet av linjer, upprättandet av gränser, resandet längs raka och binära transportleder (att färdas från en punkt till en annan), separationen av olika aktivitetssfärer och så vidare, är alla nödvändiga komponenter i statens framväxt och i det ramverk inom vilket kapitalismen uppstår. Detta innebär dock inte att kapitalismen är ett räfflat rum. Snarare är de räfflade rummen att betrakta som några av förutsättningarna för den kapitalistiska verkligheten.

Kapitalismen växte fram ur de gamla feodala staterna, som under tidigare epoker räfflat rummen - till exempel åkrarna, stads- och statsgränserna, vägarna och handelslederna. Samtidigt hade feodalismen redan upprättat de juridiska, repressiva och byråkratiska apparater och institutioner som kapitalismen sedermera kom att utnyttja och utveckla efter sina egna behov, på en skala som ditintills varit otänkbar. Den industriella eran skapade en oöverträffad räffling av rummen. Man kan knappast föreställa sig storkapitalets enorma expansion under 1800-talet utan en rigorös och auktoritär behandling av verkligheten i syfte att upprätta tydliga gränser, raka leder, transporterande spår, förmedlande kanaler, löpande band och så vidare - och detta i paradoxal kontrast till det friställande av flöden som kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet.







I motsats till denna räfflande tendens, som alltså är en av statens funktioner, finns det släta rummet. Där färdas man på ett helt annat sätt, man rör sig och agerar, interagerar och kommunicerar enligt andra premisser än de det räfflade rummet ställer upp. Det räfflade rummet räknar och tilldelar, infogar och transporterar. I det släta rummet finns det inga sådana färdiga förhållningssätt; i stället är det en yta för rörelse och produktion som varken är underkastad statens auktoritet eller kapitalets produktion av subjekt.

Öknen, stäppen, havet och isen är släta rum. Torget är ett slätt rum, omgivet av gatornas räfflade rum. Det släta rummet är nästan alltid kringskuret av räfflade rum: stäppen möter skogarna, åkrarna och stadsmurarna, havet möter kontinenternas kuster, torget möter gatorna och husen. Men släta rum kan, givetvis, liksom de räfflade, uppfinnas och produceras. De kan hållas och utvidgas. Platser avsedda som räfflade rum kan genom mänskligt handlande ockuperas och förvandlas till släta rum. Mitt i den enorma ansamling av räfflade ytor som det moderna samhället utgör, i den gigantiska sammansättning av arbetsmaskiner som omger den kapitalistiska människan, kan platser uppfinnas eller omvandlas, platser där den projektuella produktionen av andra relationer manifesteras. Detta sker på flera nivåer, genom en strategi och en organisering som skiljer sig både från den statliga och den kapitalistiska.

Det släta rummet är emellertid inte per automatik revolutionerande eller kommuniserande. Det kapitalistiska kontrollsamhället hanterar exempelvis det släta rummet genom att kringskära det allt mer effektivt och därmed få det att fungera på sina egna premisser. Kapitalet är beroende av släta rum för att friställa nya flöden av kapital och värdeskapande agenter (vilket den så kallade globaliseringen är ett exempel på), men måste samtidigt hålla de släta rummen i schack. Detta sker genom en metod Paul Virilio kallar "fleet in being" - en sorts beredskap som förmår kontrollera stora, öppna ytor via separata men inbördes reläande punkter. Internet, med dess paradoxala kombination av öppenhet och kontroll, är ett bra exempel på hur detta fungerar.


Det är viktigt att inte förstå släta och räfflade rum som absoluta storheter, som oförenliga motsatser. Deleuze och Guattari skriver i Mille Plateaux:

"Å ena sidan kan vi påvisa en enkel motsatsställning mellan de båda sorternas rum. Men å andra sidan är det nödvändigt att indikera en skillnad som är betydligt mer komplex, och som gör att de begrepp som härrör ur motsatsställningen inte sammanfaller alls. Och vi bör också erinra oss att de båda rummen inte kan existera utan att beblanda sig med varandra: det släta rummet upphör aldrig att översättas, att förvandlas, till ett räfflat rum - liksom det räfflade rummet konstant omvandlas, görs, till ett slätt rum. I ett fall organiserar man själva öknen, och i ett annat fall är det öknen som segrar och växer; både och, samtidigt."


Se även


Vidare läsning