Skådespelssamhället
InnehållBoklänkar
Rekommenderade artiklar och essäer
Utvecklad innehållsförteckning med referenserSiffror inom parantes hänvisar till paragrafer. 0 - FÖRORD TILL FJÄRDE ITALIENSKA UTGÅVAN [1979]
0 - FÖRORD TILL TREDJE FRANSKA UTGÅVAN [1992]
1 - FULLSTÄNDIG UPPDELNING (1-34)
2 - VARAN SOM SKÅDESPEL (35-53)
3 - ENHET OCH SPLITTRING I FRAMTRÄDELSEN (54-72)
4 - PROLETARIATET SOM SUBJEKT OCH SOM REPRESENTATION (73-124)
5 - TID OCH HISTORIA (125-146)
6 - SKÅDESPELETS TID (147-164)
7 - FYSISK PLANERING (165-179)
8 - NEGATION OCH KONSUMTION I KULTUREN (180-211)
9 - IDEOLOGIN FÖRKROPPSLIGAD (212-221)
Allt är uppdelat.BILD Debord inleder första kapitlet av Skådespelssamhället med ett citat från Feuerbachs Kristendomens väsen, där vi kan läsa “vår tid föredrar bilden framför föremålet, kopian framför originalet, återgivningen framför verkligheten, skenet framför väsendet”. Å ena sidan bild, kopia, återgivning, sken. Å andra sidan föremål, original, verklighet, väsen. Det är i denna kontext “bild” måste förstås. Inte blott ett visuellt medium, utan också som representation och sken. █ I andra tesen: “Från varje aspekt av livet lösgör sig bilder” vilket bidrar till att “livets enhet inte längre går att återupprätta.” Bilden är ett moment i separationen, i alienationen. I skådespelet får bilden en “separat pseudovärld” och en slags egenrörelse, skenbar självständighet. Vidare kan inte skådespelet förstås som ett uppsättning visuella apparater eller skärmar, även om det har en stor del i samtidens funktionssätt. █ Bilder har naturligtvis alltid spelat en betydande roll i de härskandes inpräntande av sin världsbild i deras undersåtar. Men skillnaden nu när skådespelssamhället slutligen förverkligats så finns det inte längre finns och kan heller inte finnas några motbilder. Bilden som sådan, oavsett vad den visar, är en del av makten. Bilderna blir de tecken genom vilka vi “förstår” Världen. “Skådespelets språk bildas av den rådande produktionens tecken, vilka samtidigt utgör denna produktions yttersta ändamål.” Och: “Skådespelet är inget annat än det gemensamma språket i denna uppdelning.” (§29) SUBSUMTION På sitt särskilt invecklade sätt är skådespelet Debords beskrivning av kapitalets verkliga subsumtion av samhället, det tillstånd då kapitalet slutligen har blivit Värld. Det är “ett resultat av det existerande produktionssättet och på samma gång dess syfte”, den “föreliggande modellen” där “de val som redan träffats i produktionen och den konsumtion som följer den” (§6) bekräftas, blir med Marx ord “specifikt kapitalistiska”. Lite senare (§16): “Skådespelet är inget annat än den ekonomi som utvecklas för sin egen skull. Det är en trogen återspegling av produktionen av ting, och ett förvrängt förtingligande av producenterna.” PENGAR Det enda bruket av värde blir med skådespelet värdets universella ekvivalens; nytta räknas i bytesvärden, och bruksvärdet tenderar att falla mot nollpunkten. █ Trots att Marx utläggning om varuformen får en framträdande plats i Debords bok och i de flesta tolkningarna av den, är det mer penningformen som Debord komplementerar. Som ett komplement till pengar lösgör skådespelet pengarnas bruksvärde och etablerar en skenbar självständighet av bruk i allmänhet. Om pengar är realiseringen av bytesvärdes negation av bruket, så är skådespelet brukets återkomst som förfalskad självständighet. "Skådespelet är de pengar man enbart betraktar, ty i det har all användning bytts ut mot den abstrakta återgivningens helhet." (§49) FRAMSTEG Utvecklingen som vi känner den, den officiella historiens framsteg, är “den verkliga omedvetna historia” som i skiftande grad gått bredvid, som en del av historian som helhet, och successivt trängt ut all skillnad. Det vill säga, “Ekonomin har alltså i sin helhet blivit just det som varan under detta erövringståg visat sig vara: ett förlopp av kvantitativ utveckling.” (§40) Från att ha haft en marginell del i samhällslivet har varuekonomin nu “uppnått en fullständig ockupation” (§42) där överflödet av varor inte utplånat överlevnaden utan bara utökat den till alla aspekter av livet. Nyttigheter, behov och begär, allt framställs och ses enbart som varor, så att konsumtionen av det för med sig en “svällande överlevnad”, ett berövande återspeglat som bild av varans Värld. TIDEN “Produktionens tid, tiden-som-vara, är ett evigt staplande av likvärdiga intervall.” (§147) Det är tid som är utbytbar, alltså konsumerbar. Som framträder diversifierat men saknar en “kvalitativ dimension”. Det är konsumismens ytlighet och omedelbarhet. Upprepningen dubbleras under vardagens tid utanför arbetet och ger sken av den förindustriella cykliska rytmen (helger och semestrar att invänta, mandatperioder, konjunkturers cykler, etc); en pseudocyklisk tid som förlamar minnet och historien. Den pseudocykliska tiden tömmer kvällar, helger och annan “ledig tid” på verkligt liv på samma sätt som arbetet tömmer skapande och samverkan, för att bara lämna ett kadaver. Vardagen organiseras efter en rad pseudohändelser, hastigt växlande moden och bilder som utplånar all förbindelse med samhällets tid. █ “Den individuella upplevelsen av ett separat vardagsliv förblir utan språk, utan begrepp, utan kritisk tillgång till sitt eget förflutna som ingenstans finns upptecknat. Den låter sig inte kommuniceras. Upplevelsen förblir oförstådd och glöms bort till förmån för skådespelets falska minne av det icke minnesvärda.” (§157) Arbetarnas “tvångsinlösen av deras egen tid” (§159) har försatt dem i den mardröm de bara behöver bli medvetna om för att vakna ur. Negation som sanning och som stil.BROTTSLIG Proletariatet har inte längre några illusioner om politiken men är samtidigt “ännu fjärran från ett praktiskt klassmedvetande” och saknar “en adekvat form i handling.” (§114) Därför ser vi den “nya eran” först och främst i en “oformlig protest” av en “ny spontan kamp som först framstår som brottslig.” (§115) Vandalisering och plundring av “den tillåtna konsumtionens maskineri”, festivalyran i kravallens utbredning, men också sabotaget och arbetsvägran — när dessa “enfants perdus” förr eller senare når gränsen av sin vägran återstår bara den totala. Brottsligheten “framstår som objektivt berättigat” i vardagens överlevnad, vilket för med sig nödvändigheten av en total omstörtning.
LEKEN Samtidigt och vid sidan om kraftyttringarna måste lek äga rum för att våldets destruktiva utbredning inte ska utplåna livets strävan. Våldet ställer upp sig som en vägg mot Makten. Men för att tränga bort Makten måste leken äga rummet genom multitudens “federerade oberoende tider” som utbreder sig och lämnar plats för en “modell av den irreversibla tiden”. Det innebär för tidens del ett fullständigt förverkligande av den kommunism som avskaffar "allt som existerar oberoende av individer". ORGANISATION Som intellektuellt avskild från samhället måste sammanslutningen av radikaler sammanföra varje enskilds enhetliga levande till en praktisk kritik av samhällets samtliga aspekter.
GEOGRAFI Människans territorium har separerats i och med varuekonomins utbredning. Det har inneburit platsens kollaps. Där vi är existerar inget helt, inget vi har fullständig tillgång till. Vi bor på en plats, vi arbetar på en annan, vi konsumerar på en tredje, vi gör annat på en fjärde, femte eller sjätte plats; vi är aldrig närvarande på någon. En “platsens autonomi” kan återfinnas i staden genom en unitär urbanism, “detta lekens rörliga rum … med fritt valda varianter av spelregler”, ett upprättande av äventyret, “livet uppfattat som en resa som innefattar hela sin egen mening”. (§178) SANNING “Att frigöra sig från den inverterade sanningens materiella grundval - se där vad självemancipation innebär i vår tid.” (§221) Den "historiska uppgiften att upprätta sanningen i världen" kan fullgöras varken av den isolerade individen eller av den atomiserade manipulerade massan, utan nu som alltid av den klass som förmår upplösa alla klasser genom att återföra all makt till den förverkligade demokratins desalienerande form, till rådet där den praktiska teorin kontrollerar sig själv och ser sin handling. Endast där som individerna är "direkt förbundna med världshistorien"; endast där som dialogen har beväpnat sig för att segra. █ “I den proletära kritikens nya läge återkommer detta resultat som det enda obesegrade inslaget i en besegrad rörelse.” (§118) Men rådet måste te sig annorlunda idag. För även där rådet har segrat har upproret förlorat. Rådet, om det verkligen vill förverkliga sin potentialitet, måste verkställa beslutet att “fullständigt rekonstruera territoriet efter behovet hos arbetarrådens makt, proletariatets antistatliga diktatur, den verkställande dialogen. (§179) Rådet måste bli kommun. STIL Vi måste tala på ett sätt som är avbrytande gentemot skådespelet och öppet mot våra andra. Vi behöver använda orden och språket på ett sätt som bryter mot gängse mönster men samtidigt öppnar för möten. Istället för en negation av stil och språk, istället för ett slags sökande till en nollpunkt (Barthes) behöver vi en negationens stil. █ Debords och situationisternas stil var en skandal, men är idag fullständigt rekupererad. Vilket inte förtar ansatsen att söka en ny stil som på nya sätt likt situationisterna kan uttrycka, kritiskt blotta och vända, undergräva och framkasta sanningen. Debord skriver: “Den stil som innehåller sin egen kritik måste klart visa att den aktuella kritiken behärska hela sitt förflutna.” (§206) Resonemanget och metoden — détournement — hör till de mest kryptiska och missförstådda i hela den situationistiska episoden. Debord menar att det finns en intim koppling mellan uttryck och stil med “rörelsens teoretiska medvetande” vilket inkluderar en filtrering och koncentration av den verkliga rörelsens historiska lärdomar. Détournement är inte ett estetiskt attribut, utan mer av en attityd eller kanske rent av etiskt hållning som gör bruk av material enligt en historiskt specifik upprorisk stil. Inte en aggregering av metoder eller regler utan den ständiga subversionen av det rådande materialet. “Détournement är anti-ideologins flytande språk.” (§208) |
