Riot. Strike. Riot

Från Krigsmaskinen
Version från den 23 februari 2019 kl. 18.08 av Iammany (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Riotstrikeriot.jpg
Jag tänkte blogga under min läsning av Joshua Clovers nya bok Riot.Strike.Riot och slås av hur svårt det är att översätta ordet riot. Svenskans “kravall” känns aningen för snävt; “upplopp” är troligen mer korrekt men känns ändå inte helt rätt i sin dubbla betydelse, den ena juridisk, den andra från tävlingssporten. Saken blir inte enklare av att brottsbalken kriminaliserar “våldsamt upplopp” vilket rent logiskt kan uttydas som att våldet “å person eller egendom” är en blott accidens, att det alltså inte hör till upploppets essens. I vilket fall rymmer engelskans riot (och därmed kanske även den här bloggens titel) en rikare vardagsspråkliga betydelser.

Joshua Clover är poet, men inte det minsta intresserad av att fastna i meditationer över vad som ryms i ett ord. I stället för att ontologisera vill han historicera, vilket inte minst är att periodisera. Bokens titel ska läsas som en historiesociologisk modell över hur den kollektiva handlingens former har förändrats under moderniteten. Tre faser, två skiften. Skiftet från riot till strike hänger samman med den industriella revolutionen. Strejken blir till ett “socialt faktum” någon gång i början av 1800-talet, om inte förr så 1842. Då inleds en historisk epok där upploppet går tillbaka som kollektiv uttrycksform (i den industrialiserade världen, det vill säga). Parallellt med kapitalismens “långa kris”, vars start kan dateras till 1968 eller 1973, sker sedan den andra skiftet som vi är mitt uppe i, från strike till riot.

“Den nya upploppsepoken” skiljer sig från den gamla. Brödupploppen på 1700-talet riktade sig mot höga priser på livsmedel; ofta bottnade de i en protest mot att spannmål exporterades trots att lokalbefolkningen inte hade nog med mat. Vår tids upplopp tenderar däremot att inledas “inte vid kornboden utan vid polisstationen”; gnistan utgörs ofta av att polisen misshandlat eller mördat någon rasifierad, som i fallet med Rodney King i Los Angeles-upploppen 1992 som Joshua Clover ser som ett portalexempel.

Om denna bok är ett akademiskt arbete – jag är ännu inte säker efter att bara ha läst inledningskapitlet – så får det sorteras in under historisk sociologi. Närmare bestämt rör den just de frågor om social och politisk konfrontation som präglar forskningsfältet “contentious politics studies” (CPS), vilket har presenterats i historikertidskriften Scandia av de tre lundahistorikerna Andrés Brink Pinto, Martin Ericsson och Stefan Nyzell. Dessa konstaterar att den brittiske sociologen Charles Tilly utgör “CPS-fältets fixstjärna”, särskilt i sin dialog med den brittiske historikern E.P. Thompson. Den ene en strukturalist som intresserade sig för storskalig förändring över långa cykler, den andre intresserade sig för folkliga protester ur mer kulturhistorisk synvinkel, grundad i en marxism. En tredje inspirationskälla har varit antropologen och anarkisten James C. Scott. Ur mötet mellan dessa tre perspektiv uppstod alltså forskningsfältet CPS. Det är ett delvis liknande möte som lagt grunden för Joshua Clovers Riot.Strike.Riot, även om anarkismen (såväl den klassiska och den insurrektionella som den antropologiska) vid första anblick tycks märkligt frånvarande. I dess ställe har Clover fört in en värdekritik, fast med elegant minimering av de marxologiska inslagen. Bokens index rymmer inga hänvisningar till Heinrich, Kurz, Postone eller Rubin, om än en hel del till Marx.

Kapitalet som “processerande motsättning” kan begripas via flera begreppspar. Produktion kontra cirkulation – värde kontra pris – mervärde kontra profit – totalkapitalet kontra det enskilda kapitalet. Det enskilda kapitalet har varken skäl eller möjlighet att bry sig om varornas värde eller om kapitalismens överlevnad, eftersom det lyder under tvånget att konkurrera med andra enskilda kapital om att utvinna profil. Med andra ord en motsättning mellan vad Marx benämnde som absolut och relativt mervärde: konkurrensen mellan enskilda kapital driver totalkapitalet att ersätta det levande arbetet med dött, samtidigt som kapitalet inte kan existera annat än genom att ständigt öka behovet av levande arbete i avlönad form.

Kapitalets jakt på relativ tillväxt undergräver dess absoluta tillväxt. Krisen är ett resultat av denna motsättning. Den yttrar sig inte i en brist på pengar, utan snarare i att det finns ett överflöd av såväl pengar som av arbetskraft, men inget meningsfullt sätt att kombinera dessa två på ett sätt som får pengarna att växa. Med andra ord uppstår, i den långa krisepok vi genomlever, en “överskottsbefolkning“, som i linje med konkurrensens logik tenderar att bli rasifierad.

Det blir tydligt att Joshua Clovers övergripande analys är samstämmig med tidskriften Endnotes. Han polemiserar både mot Alain Badious militanta idealism (där upploppet förs tillbaka till “idén”) och mot den sociologiska positivismen (som vill förklarar upploppet utifrån deltagarnarnas omedelbara livsvillkor). Han argumenterar övertygande för att upploppet förtjänar att teoretiseras i egen rätt, inom ramen för en historisk teori om kapitalismens utveckling; “how the capitalist world-system i ordered and disordered”.

Fernand Braudels periodisering, utgångspunkt för "världssystemsteorins", inkluderande Arrighi.
Som underbyggnad åt detta räcker det inte med Marx, utan vi får även en sammanfattning av Giovanni Arrighis teori om hur hegemoniska makter löser av varandra i långa cykler, suggestivt tecknad över den marxska formeln P-V-P’. Var och en av de fyra cyklerna – Genua, Nederländerna, Storbritannien, USA – rymmer en trefasad rörelse från cirkulation till produktion och åter till cirkulation. Finansspekulation är enligt Arrighi ett tecken på att den hegemoniska makten går mot sin skymning, även om överskottet på finanskapital just denna gång inte visar några tecken på att finansiera någon nästkommande stormakt. Unikt för vår historiska epok är, utifrån detta synsätt, att den spiralformade expansionsrörelsen tycks ha nått vägs ände. Kina har redan börjat överflödiggöra arbetskraft i stor skala.

Joshua Clovers tar Giovanni Arrighis cykelteori och slår samman de två industriella cyklerna – den brittiska och den amerikanska – till “en enda metacykel” som mycket förenklat rör sig från cirkulation (handelskapital) till produktion (industrikapital) till cirkulation (finanskapital). Detta korrelerar enligt Clover mot rörelsen från upplopp till strejk till upplopp.

Phases led by material production will issue forth struggles mithin production, over the price of labor power; phases led by circulation will see struggles in the marketplace, over the price of goods.

Om upploppet (i sin äldre form) riktade sig mot höga priser, riktade sig strejken mot låga löner. Konsumenten kravallar, arbetaren strejkar. Givetvis går dessa roller in i varandra; konsument och arbetare är två tillfälliga roller i den gemensamma livsföring som är nödvändig för att upprätthålla ett proletariat, skriver Clover.

Även vår tids upplopp har att göra med protesten mot höga levnadsomkostnader, snarare än mot låga löner. Men 2000-talets prissättning fungerar helt annorlunda än 1700-talets. På dagens globaliserade, finansialiserade marknad är det i allmänhet omöjligt att stå upp till försvar av vad E.P. Thompson kallade en “moralisk ekonomi”.

In 1700, police as we recognize them did not exist; /…/ the state was far and the economy near. In 2015, the state is near and the economy far. /…/ Even basic foodstuffs are likely to originate a continent away. /…/ Riot prime cannot help but heave itself against the state; there is not way not to. /…/
Two manifest forms are economic destruction and looting, one often following on the other in a conjoined negation of market exchange and market logic. /…/ Looting is /…/ a version of price-setting in the marketplace, albeit at price zero.

Vad jag framför allt saknar hos Clover är en ansats till att förstå de upplopp som inte är rasifierade utan rent ut sagt rasistiska. Jag tror inte att ord som “pogrom” eller “lynchmobb” förekommer i boken. Det är självklart att författaren förlänar en viktig roll åt kravallerna i Los Angeles år 1992, men jag skulle vara mycket nyfiken på att höra något om samma års rasistkravaller i Rostock. Eller något om den politiska roll som fotbollshuliganer numera spelar i länder som Ryssland eller Egypten.

Det finns säkert goda skäl att utesluta det som kan kallas “reaktionära upplopp” från analysen, men jag blir nyfiken på dessa skäl. För även dessa yttringar har ju tydliga kopplingar till kapitalismens historiska dynamik och produktionen av en överflödig befolkning. Samtidigt pekar de mot en ytterligare aspekt som det är väldigt tyst om i Riot.Strike.Riot, nämligen upploppets koppling till maskulinitet. Att ropa på genusperspektiv känns lite som att sparka in öppna dörrar, men kanske är det just ett sådant perspektiv som skulle kunna hjälpa Clover att tydligare motivera bokens tysta avgränsning mellan upplopp och pogrom.


För att återknyta till inledningen, så framlägger Joshua Clover en i bästa mening dialektisk kritik av de dominerande teorierna om social konfrontation. Kritiken riktar sig alltså mot det gängse bruket av motsatspar som politik/ekonomi och subjekt/objekt.

The purely economistic and the purely political, as might be expected, display each other’s limits in negative.

Å ena sidan har vi den positivistiska forskningen om sambandet mellan matpriser och upplopp. Den bedrivs bland annat vid forskningsinstitutet NECSI och har i Sverige populariserats av tidskriften Axess i kölvattnet av arabiska våren. Dessa forskare menar sig ha funnit ett exakt gränsvärde för matpriserna; passeras detta, blir upplopp mer sannolika. Tesen tycks få stöd av insamlad data – men frågan är hur mycket den faktiskt hjälper för att förstå upploppets dynamik och karaktär. Det ekonomistiska synsättet leder till att människors handlingar uppfattas som föga mer än spasmer.

Som absolut motpol finner vi Alain Badiou som på högsta abstraktionsnivå har utvecklat en filosofisk teori kring den politiska “händelsen”, i vilken ett upplopp förstås som uttryck för “idén”. Även här finner Clover ett visst sanningsinnehåll, om än gravt stympat i sin extrema idealism. Dessutom påpekar han att Badious tankar om politiska rörelser olika cykler stämmer synnerligen dåligt med historisk empiri så fort perspektivet vidgas utanför Frankrike.

These two approaches stand before us like Scylla and Charybdis, the hard shoals of vulgar economism and the whirlpool of political abstraction. How to navigate between them, between the riot as hunger game and the riot as emanation of a diaphanous structure of political feeling?

(Ja, det märks på språket att Joshua Clover är poet och det är skönt att slippa läsa ännu en bok av en amerikansk journalist, slipad i att följa sin mall för hur sakprosa ska skrivas.)

Kapitel ett avslutas med en kort utläggning kring ännu en dialektik som spelar en central roll i boken, nämligen det dialektiska förhållandet mellan produktion och cirkulation (inom ramarna för det kapitalistiska produktionssättet):

Strike and riot are practical struggles over reproduction within production and circulation respectively. Their strengths are equally their weaknesses. They make structured and improvisational uses of the given terrain, but it is a terrain they have neither made nor chosen. The riot is a circulation struggle because both capital and its dispossessed have been driven to seek reproduction there.
/…/
It is in fact the existence of those two spheres, in their unity and contradiction, that guarantees the existence of and gives form to struggles for reproduction.
/…/
This is the dialectical theme, this dilemma of necessity and limit. The marketplace, the police, circulation. These are not situations where any final overcoming is possible; they are where struggles begin and flourish, desperately.

Det bör alltså stå klart att Joshua Clover inte lägger fram någon överhistorisk teori om sociala protester. Analysen rör sig inom kapitalismens ramar och det är bara där som det går att tala om ett dialektiskt, motsägelsefyllt förhållande mellan produktion och cirkulation. En av de stora frågorna blir hur vi ska förstå tanken om att kapitalismens historia rymmer en pendelrörelse där den ena av polerna varit primär vid olika tidpunkter. Primär på vilket sätt? Här lutar sig Clover på Arrighis läsning av Marx, som jag nämnde i första avsnittet men nog måste återkomma till.


Ihopklistrat från ett, två, tre inlägg av Copyriot.

Kommentar av signaturen "J": En kort anmärkning rörandes ordet. Diskussionen kring översättningen är intressant av flera skäl. Lockelsen att översätta “riot” till det plats- och situationsspecifika “upplopp”, med dess omedelbara konnotation av rörelse är förstås stor. Ändå finns det kanske skäl att ta några andra förslag i beaktan.

Det engelska ordet “riot” återfinns ett par gånger i Butlers Homeros-översättningar, men söker man det betecknades etymologi i dess mer moderna mening tycks det instruktivt att snarare vända sig mot det våldsamma uppbrott, grekiskans ἐξυβρίζω, som återfinns hos både Herodotos och Thukydides och som är närbesläktat med Euripides ἐγκαθυβρίζω. Den gemensamma stammen, verbet ὑβρίζω, pekar inte bara mot en given mytologisk klangbotten utan ger också, a fortiori, en resonans av någonting som sker hastigt, plötsligt och våldsamt.

Det verkar inte finnas någon självklar övergång från grekiskan till latinet, från Hybris till Petulantia. Istället inställer sig seditio, rebellio och tumultus. Rebellio ger i Gaffiots latin-franska ordlista från 1934 “återupptagna fientligheter” och “återupptaget kriget”, troget prefixet re-, åter-, och substantivet krig, bellum. Tumultus främst oordning, intressant nog med sonora implikationer av oljud. Seditio – med dess engelska utlöpare sedition, franska sédition och svenska uppvigling – kommer nog i sådana fall närmre, med sina politiska och juridiska bibetydelser. (Gaffiot rapporterar exempelvis om ett stycke hos Cicero, enligt vilken folktribunerna upprättats genom uppvigling: duobus tribunis plebis per seditionem creatis.)

Ett ord har ännu inte omnämnts. Jämte seditio, rebellio och tumultus återfinns även motus. Motus, i sin allmännaste form rörelse, har intressant nog alltid haft en politisk delbetydelse. Distinktionen mellan handling och tal, en fundamental antinomi, bryts samman i gester – en dans, eller en jordbävning (terrae motus) – men också i en mängdens och slavarnas hotfulla rörelse (motus servorum). Kanske är det just rörelse – Hegels och Marx’ Bewegung, Rimbauds Mouvement – som ger oss nyckeln till begreppets moderna betydelse.

Riot – kravall eller upplopp? Tyskan har både Krawall och Auflauf – närbesläktat med Tumult och Unruhen. Men även det har även Aufruhr och Erhebung – ord som delar sitt ascensionella prefix Auf- med svenskans upplopp men även “uppror” – en annan tänkbar kandidat? Tyskans i sammanhanget kanske mest intressanta ord, Aufstand, har vi tråkigt nog ingen motsvarighet till på svenska.

Mot bakgrund av händelseutvecklingen i Frankrike kunde det kanske vara intressant att inte bara se till prefixet, Auf-, utan även stammen, Stand, och vända sig mot franskan. Att räta sig, ställa sig upp, stå upprätt och att vinna upprättelse genljuder i franskans Nuit debout – samlingsnamnet för de proteströrelser som i våras spred sig från Place de la République genom hela Frankrike.

Engelskans riot skulle kunna översättas till franska på flera olika sätt. Apropå upplopp i förorterna används ofta émeute. De pågående protesterna beskrivs ofta med manifestation, eller, av deltagarna själva, i sin förkortade form manif. Soulèvement, rébellion och insurrection inställer sig också. Men kanske är det ändå révolte som bäst fångar engelskans riot, och som kommer närmast tyskans Aufstand. Vi erhåller, via latinets revolvo, både en närhet till det plötsliga och kontigenta och till rörelsen samt signalerar en (paradoxal?) cyklisk egenhet genom prefixet re-. En uppstigande genklang via Copernicus De revolutionibus orbium coelestium?

Ordet finns i alla fall på svenska, revolt.