Proletärernas natt

Från Krigsmaskinen
Version från den 30 mars 2015 kl. 09.29 av Iammany (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Nuit.jpg
La Nuit des Prolétaires: Archives Du Rêve Ouvrier (sv. "Proletärernas natt: Arkiv över arbetares drömmar i 1800-talets Frankrike"), är en bok av Jacques Rancière.
Snart kommer du att lämna denna värld, och jag kan inte säga mer än vad du också säger med Victor Hugo; ’Mina dagar förbleknar från dröm till dröm’. Vem kan bättre än vi förstå all sorg i den versraden: Vi som så ofta har försökt att vandra ut på dagen utan de ekonomiska resurserna; vi som vet om alla de nöjen Gud frikostigt har skapat på jorden, men som vi bara har smakat i fantasin; vi som har känsla för vår värdighet men som alltid har sett den gå oförlöst; vi, som kort, har hoppats och misströstat gång på gång.

Orden är golvläggaren Bergiers. De skrevs i ett brev till snickaren Louis Gabriel Gauny i maj 1832. Det är en uppmaning till Gauny att ta farväl av den gamla världen och dess av borgerskapet påtvingade lönearbete. Han ville att Gauny istället skulle följa med honom och dela det sanna livet i en kristen socialistisk kommun i Amerika. Bergier och Gauny var franska arbetare i Paris som drömde om ett liv i en värld bortom kapitalismen.

Bergier och Gauny figurerar i den franske filosofen Jacques Rancières avhandling La Nuit des Prolétaires: Archives Du Rêve Ouvrier från 1981, eller snarare dess engelska översättning The Nights of Labor. The Workers’ Dream in Nineteenth-Century France som kom åtta år senare 1989. Boken ger inblickar i uppskattningsvis ett tjugotal arbetares farhågor och drömmar från 1830-talet fram till 1850-talet. Enstaka nedslag görs även vid senare tidpunkter i slutet av några av arbetarnas liv. När vi först bekantar oss med dem är de i tjugoårsåldern. De har själva eller tillsammans med andra bestämt att de inte längre ska tolerera det icke-tolererbara. Vad de fann outhärdligt var, som Rancière konstaterar i förordet till den engelska versionen, inte så mycket fattigdomen, de låga lönerna, de obekväma husen, eller ens den ständigt närvarande oron för hungern. Det var någonting ännu mer grundläggande: ångesten av tid och därmed liv som varje dag dödas med lönearbete eller sökandet efter det. Liv utan något annat syfte än att tills vidare bevara krafterna av underordning gentemot de dominerande. De avskydde förnedringen att dag efter dag tvingas tigga efter lönearbete. Det var alltså inte i första hand de specifika påfrestningarna i livssituationen de gjorde uppror mot, utan de underliggande förutsättningarna för den. Deras frihetsvision skiljde sig därför markant från hela den senare reformistiska arbetarrörelsens. De var inte stolta, hedersamma och skötsamma arbetare vilka ville kontrollera sitt arbete. Tvärtom föraktade de rutinen, disciplinen, uttråkningen och underdånigheten. De ville befria sig från lönearbetet fullständigt och snarast möjligast. Drömmarna var bland annat om en ickedelad tid utan arbetslösa säsonger. En värld där tjänster, utan underkastelse till arbetsköparens goda vilja, belönades med nöjet att vara sin egen istället för att behöva sälja sig själv. Deras vittnesmål försvårar all idealisering av förindustriella hantverkares arbetssituation. I regel försökte de likväl inte att förverkliga de socialistiska och kommunistiska drömmarna som exalterade dem. Istället nöjde de sig oftast med att fantisera, diskutera och skriva om dem.

När de i utopisterna Sankt Simons eller Charles Fouriers anda försökte bygga in den drömda friheten i självförvaltade kommuner ledde det bara till vad Rancière kallar ”objektifieringen av arbetets kungadöme”. Dessa pseudorevolutionära projekt hade för mycket destabiliserande motsättningar för att fungera. Ett konservativt och romantiserat motstånd mot den nya storskaliga industrikapitalismen blandades med småskalig påstått progressiv kapitalism. Filantropernas altruistiska och idealistiska hängivenhet blandades med entreprenörernas egoistiska materialism. De sekteristiska kommunerna var följaktligen för konstlade och isolerade för att fungera. I essän Utopisten, Bürger und Proletarier, som skrevs under avhandlingsarbetet, visar Rancière för övrigt hur utopisterna med optimistiska projekt om det uppbyggliga, attraktiva och självförverkligande arbetet kvalificerar sig som pionjärer för en modern fabriksdisciplin. Avhandlingen ger oss emellertid ingen pessimistisk berättelse - dess drama är ingen tragedi om kapitalets vinst och arbetarnas förlust. Den ständiga dubbeltydigheten tillåter inga sådana enkla slutsatser.

Källmaterialet är främst hämtat från olika tidningar och tidskrifter som proletärerna gjorde om nätterna. Några av de mest frekvent återkommande publikationerna är: den sankt simonianska La Ruche Populaire, den nykatolska L’Atelier, och de mer sekulära och kommunistiska La Fraternité och Le Populaire. Arkiverad brevväxling och dagböcker används också. Det görs ingen hierarkisk åtskillnad mellan beskrivning, fiktion och argument. Rancière påstår i ett nyskrivet förord att vi ändå aldrig kommer att få veta om ett nedskrivet minne om barndomen, en beskrivning av en arbetsdag, ett opiumrus eller en fundering kring en nattlig dröm är autentiska. Alla narrativa former är sätt att konstruera eller dekonstruera en levd värld. Ordet är vad Vilhelm Ekelund kallade ”lifshandling”, ”handlande lif”.

Rancières kommentarer och frågor problematiserar hela tiden till synes självklara läsningar och tolkningar. Han menar att det inte finns någon folklig intelligens upptagen av praktiska saker eller en lärd intelligens hängiven abstrakt tänkande. Allt är samma intelligens. Texterna kategoriseras följaktligen inte som kvarlevor eller berättelser som han i sin upphöjda och distanserade forskarroll ska förklara. Istället används de som referenser vilka verkade för att konstruera en alternativ social värld. Publikationerna kom att påverka vad läsarna tänkte på och framför allt hur de tänkte om det. Syftet med studien är att redogöra och presentera texterna så att deras radikala energi kan skapa resonans även i de nutida läsarnas värld. En resonans och rörelse som ifrågasätter den liberala ideologins ordning och reda vilken ängsligt kategoriserar språk, tid och liv. Rancières dröm är följaktligen 1800-talets kristna fourieristers största farhåga: ett globalt arbetarklassuppror som förgör den kapitalistiska civilisationen.

Proletärernas natt är aktuell i samband med en serie översättningar av banbrytande modern fransk humanistisk forskning till hindu. När boken kom fick den mycket kritik för sin subjektiva och poetiska stil som ansågs göra den ovetenskaplig. Numera räknas avhandlingen som nydanande inom fransk arbetarhistoria. Jag vet inte om den engelska versionen är oförändrad eller något omarbetad för att bli mer publikvänlig. I vilket fall saknar den helt en formell vetenskaplig översikt av metodik, teori och tidigare forskning. Framställningsformen är istället den kritiska essäns. Rancière närläser arkivmaterialet prövande: är texterna ännu meningsfulla och vad man i så fall kan få ut av dem? Han försöker att tänka materialet vidare för att ertappa det med erfarenheter, insikter och beröringspunkter med relevans för slutet av 1900-talet. Stilen är ett experiment med ett metaforiskt berättande. Uttrycket är aforistiskt, lyriskt och bitvis ironiskt. Läsaren leds genom förtroligheter, vardagsanekdoter, dikter, filosofiska spekulationer och politiska framtidsprogram. Begrepp, namn och händelser kommenteras bara kortfattat efter hand som de dyker upp. Metodiken för tankarna till Friedrich Nietzsche. Han motsatte sig också begreppsliggörandets förstelning och kategoriseringens förminskning. Istället använde Nietzsche sig av metaforer som kunde öppna upp tänkandet och föra det vidare. Avhandlingen är likväl inte mer fritt flödande än att den har tre delar som problematiserar var sin aspekt av arbetarklassen; arbete, militans (i betydelsen stridbarhet) och klassmedvetande. Denna tematisering är dock inte speciellt tydlig vid läsningen utan ämnena tenderar att överlappa varandra. Även kapitlens upplägg är lättlöpande och associativt. Boken är bitvis irriterande att läsa i motviljan till precisering. Långa hemlighetsfulla avsnitt, vars avsikt och mening förblir dunkla, kan likväl i nästa mening övergå i noggrant formulerade och klargörande resonemang.

Proletärernas natt är en frustrerad motreaktion till den dogmatiska marxistiska teori och politik och den styltiga sociologi som dominerade bland franska vänsterintellektuella under 60- och 70-talet. Rancière verkar tycka att företrädare för inriktningarna reducerade de människor som var deras forsknings- och diskussionsobjekt. Till de mer välbekanta vänsterintellektuella hörde bland annat hans tidigare läromästare Louis Althusser, som var partifilosof för kommunisterna, samt sociologen Pierre Bourdieu. Inspiration till avhandlingens inriktning och ämne fick Rancière under arbetet med tidskriften Les Révoltes logiques. Under 70-talet försökte dess medarbetare skriva ett alternativt historiskt minne, baserat på tankar och idéer underifrån. Att studera vad arbetare hade att säga om sakernas tillstånd var enligt tidskriftens skribenter betydligt intressantare än att studera exempelvis Karl Marx skrifter. I fråga om Marx vill Rancière med studien komma bort från dennes ambivalenta förhållande till parisiska arbetare; otåligheten med deras småborgerliga moraliserande (och ofta kristna) föreningar och beundran för deras militans i ständigt återkommande gatustrider. En både fördömande och idealiserande inställning vilken övertogs av bland annat den självutnämnda Marxapostlen Althusser. Rancière vill vända på perspektiven: kanske var de parisiska arbetarnas tankedisciplin mer revolutionär än deras fysiska utbrott, deras leenden mer rebelliska än deras krav, deras fester mer subversiva än deras upplopp?

Rancière vill osäkra klassbegreppet såsom reformistiska vänsterdebattörer använder det. Detta görs genom att icke-konsolideringen framhävs. Proletärerna skiljs från det enhetliga sociala objektet ’arbetarklass’ med dess givna plats i den sociala ordningen enligt forskare såsom Althusser och Bourdieu. Vad som främst definierar persongalleriet är inte deras identifikation med ett jobb eller en klass utan en livssituation som de dagligen ifrågasatte. Den gemensamma verkligheten var erfarenheten av ett prekärt liv som de mest av allt ville undkomma. Rancière verkar göra gällande att persongalleriet kan vara proletariatet i sin prekära och spretiga heterogenitet. Det mest elementära för proletärerna var livssituationens osäkerhet snarare än exploateringen av deras arbete. Osäkerhetens misär intensifierades av relationen gentemot arbetsköparen. Dennes blick och attityd stämplade ofta deras livssituation som en konsekvens av den enskilde arbetarens moraliska svaghet.

En intressant parallell är att i Kapitalet så är agenten för Karl Marx politik, proletariatet, nästan helt frånvarande. Det framträder bara i termer av just dess osäkerhet, instabilitet och förkroppsligande av ett ekonomiskt institutionaliserat våld. Marx frammanar med andra ord bara proletariatet som negation och inte som en positiv kraft i sig. Proletariatet är inget autonomt subjekt, helt eller delvis oberoende av kapitalet. Det är tvärtom ofrånkomligen immanent till kapitalets sociala relationer. Givet antagandet om proletariatets essens som ett självupphävande övergående av den existerande världsordningen, är det omöjligt för Marx att presentera en positiv identitet till det inom den sociala miljö som analyseras. En social miljö som den proletära rörelsen och kraften, enligt Marx teleologi, upplever som hotfull och som någonting som hämmar dess möjligheter för varande, uttryck och skapande. Den franske kommunistiske skriftställaren Gilles Dauvé har formulerat det som att ”Proletariatet är inte arbetarklassen, utan snarare klassen av kritik av arbetet. Proletariatets essens är upphävandet av arbete”. Arbetarklassen som empirisk grupp kan alltså delvis och periodvis trivas och ha det ganska bra i kapitalismen. Den proletära rörelsen kan det däremot inte eftersom den är kritiken av, engagemanget i och slutligen upplösandet av kapitalets relationer. Den proletära rörelsen är på så sätt det icke-namngiva och frånvarande folket i kapitalismen, vilket inte låter sig reduceras till en profiterbar identitet- och livsstil; till varuform med andra ord.

Historien som berättas är huvudsakligen den om de nätter som bröt av från den normala ordningen av tiden och livet som lönearbete på dagen och återhämtande sömn om natten. Även nätterna tillhör som bekant indirekt arbetsköparna som leder och fördelar dagens arbete. I detta avbrott levde och drömde proletärerna det omöjliga eller åtminstone det onormala; upplösningen av den uråldriga hierarki som underordnade kroppsarbetare borgerliga och adliga skönandar, vilka hade getts privilegiet att tänka:

Du vet inte sorgernas sorg, den vulgära sorgen hos lejonet som har fastnat i fällan, hos ofrälset som konfronteras med det fruktansvärda arbetet i verkstaden, fängelsets ändamålsenliga förtvinande av ande och själ med uttråkning och tokeriet med långvarigt arbete. Dante, din gamle djävel, du reste aldrig till det riktiga helvetet, helvetet utan poesi! Adjö! (Gauny, La Ruche Populaire, april 1841).

Citatet kommenteras av Rancière med frågan om det är Gaunys farväl till poeter som bara känner till helvetet i sin fantasi och till söner av fina familjer som bara lider i sina tankar. Sedan kommer Rancière med en för boken typisk öppen fråga; men å andra sidan så är inte de värsta lidandena tankens? Bokens huvudpersoner offrade nätternas sömn för subversiv verksamhet. På så vis var dessa bohemiska verkstadspoeter och kvartersfilosofer ganska udda figurer i förhållande till sina arbetskamrater och grannar. Men de fick ändå förtroendet att föra deras talan. Dels för att de kunde formulera sig bättre, men kanske framför allt för att de lyckades visa någonting för läsarna som gick bortom kritiken mot löner och arbetsförhållanden; de visade att proletärer var mer än bara arbetskraft och därför borde bli behandlade som människor till vilka flera liv hörde. De var människor som läste, tänkte, debatterade och skrev. De hade något att säga och kunde argumentera för sin sak. Borgarna och adeln presterade helt andra berättelser om arbetarna. De skildrade dem som lönsamma produktionsenheter eller farliga upprorsmakare. Konsekvensen av de borgerliga och adliga beskrivningarna av arbetarna var att deras rätt till frihet, rättvisa och jämlikhet förnekades. För varför skulle en potentiellt farlig arbetskraftpöbel utan tankeverksamhet ha någonting att säga till om? De proletära skribenterna hävdade tvärtom att om det var någon som misslyckades med att meritera sig till titeln ’man/medborgare’ så var det den ignoranta borgerligheten och adeln.

Rancière verkar anse att de riktigt farliga arbetarna är de som utvecklar förmågor som är värdelösa för förbättringen av deras materiella liv och som dessutom får dem att förakta detsamma. Han resonerar om en ”vägrandets makt” för icke-anpassning till kapitalismens lönearbete och bytesvärde. Denna idé kan relateras till de italienska operaisternas hävdande på 1960-talet av arbetarklassen som förutsättningen för kapitalismens reproduktion. Om arbetarna är kapitalets produktivkraft blir den logiska kampstrategin just negation och vägran: vägran att delta i reproduktionen av kapitalet; vägran att utforma ett positivt program med krav på förbättringar av systemet. I enlighet med Mario Trontis idéer blir kampen kollektiv mot arbetet och mot sig själva som arbetare; ”arbetarklassen behöver bara titta på sig själv för att förstå kapital. Den behöver bara bekämpa sig själv för att förstöra kapital”.

Utförde dessa proletära poeter, filosofer och redaktörer genuint radikala, det vill säga kommunistiska handlingar, genom att helt eller delvis bryta med timlönebarriären; den som separerade dem som utförde värdeskapande arbete från dem som sysslade med mer självvald intellektuell och konstnärlig verksamhet? För att svara på den frågan måste vi först reda ut huruvida de var kommunister; nomadiserande trasproletärer i den kapitalistiska civilisationen. Om trasproletariatet förstås som en praktik, snarare än en social grupp, vilken bryter med varuformens dialektiska identiteter (exempelvis arbete-kapital) med sin icke-assimilerbara heterogenitet, så kvalificerar flera av dem in på den praktiken. Med de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattaris ord kan vi kanske säga att de var nomader som på olika sätt försökte fly det sociala fältets krampaktiga situation. Men det var inte proletärerna som emigrerade till Amerika för att grunda socialistiska kommuner som bäst kvalade in som utövande en nomadisk trasproletär praktik. En arbetarkamp som binds samman med kapitalets positiva utveckling är oundvikligen reformistisk och begränsad. Så länge arbetare i sin politiska handling identifierar sig som just arbetare kommer deras agerande med största sannolikhet också att vara funktionellt för kapitalet. Arbetet som socialt arrangemang förblir följaktligen relativt oproblematiserat. Kapitalismen ses som enbart en av flera metoder att förvalta och administrera ett arbete som tros existera oberoende av kapitalet. En sådan syn är både ohistorisk och icke-materialistisk. De utopiska socialistiska flyktförsöken, eller flyktlinjerna, blev mindre lyckade projekt – även bedömt utifrån de inblandades kommentarer. Kommunerna slutade ofta i en röra av sekteristiska intriger och personliga psykbryt.

Det var snarare hos proletärerna som förblev i Paris verkstäder som vi kan ana en kommunistisk rörelse som med sin språkliga och intellektuella praktik pekade bortom kapitalet. Gauny var bara en av många som beslutade att göra arbetets monotoni och arbetslöshetens dagdriveri till en källa av frigörelse. Han hade en längtan att leva motsättningen att vara en kroppsarbetare som filosoferar. I likhet med flera av de andra levde han mellan gränser: mellan proletariat och borgerlighet, mellan materialism och andlighet, mellan arbete och fritid. Detta gränsöverskridande exponerade de sociala gränsernas godtycklighet. Gauny såg att ett väl utfört arbete bara ledde till mer tyranni varför han inte förespråkade en rationell omdaning av världen med arbete. Han hade genomskådat skådespelssamhället långt före situationisterna. Och han hade lärt sig en av deras viktigaste insikter som Guy Debord senare formulerade den ”att inte längre bekämpa alienationen i alienerande former”. Gauny ville inte arbeta och helst inte kämpa för eller mot arbetet i sig. Vad han ville var att vandra, tänka och diskutera. För honom var det mer åtråvärt att äga sin tid än att äga produktionsmedlen på en av dessa föraktliga arbetsplatser. Därför skrev han fram uppenbarelsen av en annorlunda värld och initieringen av en ny sorts relation mellan människor. Han förespråkade ett samhälle där människors konsumtion av vardagsvaror reducerats för att göra folk mindre beroende av och bättre rustade för att bekämpa marknadsekonomin. Med Marx begrepp kan vi säga att han förordade bruksvärdet framför bytesvärdet.

Problemet med det samhälleliga organiserandet av de fysiska behoven var enligt en del av skribenterna att; antingen lovades tillfredsställandet av varje materiellt behov, men utan medlen att tillfredsställa dem. Eller så garanterades tillfredsställelsen, men med ett tvång som eliminerade de mest värdefulla njutningar som de lockade människan med. Nämligen friheten att arbeta, vila och skapa när man kände för det. Rancière hävdar å sin sida att den kommunistiska drömmen enbart kan räddas genom att ”avlägsnas från motsättningen som oavbrutet uppdagar njutningsfulla innehav i hjärtat av dedikationen, individualism i hjärtat av samfälligheten, den gamla världen i hjärtat av den nya världen”. Han tror inte att det finns någon lösning på vad han kallar ”kommunismens omöjliga problem, problemet att få produktionens utveckling och den mänskliga själens utveckling att sammanfalla i en blixt”. Inte heller Marx har gett oss några enkla eller givna flyktlinjer från det kapitalistiska systemet. Samtidigt så hävdar både Marx och Rancière att sådana möjligheter och potential hela tiden formas av relationer inom kapitalets, numera globala, sociala fabrik. Likväl; processen där människor engagerar sig i kapitalets flöden och kanske framför allt i dess begränsningar för att komma bortom dem, är i sig inte revolutionära. Kapitalet är tvärtom beroende av dessa flyktlinjer för att komma över sina begränsningar och undvika stagnation. I regel går det efter hand utmärkt att omvandla engagemanget till identitet och livsstil – till varor. Därmed utvecklas och fördjupas ytterligare kapitalets kolonisering av livet. Isolerade lösningar, som de socialistiska kommunerna, tenderar alltid att ganska smärtfritt inkorporeras i kapitalets bytesvärde. Rörelser med potential till att omforma den sociala totaliteten till en negation av varuformen är däremot inte förenliga med kapitalet. Det handlar då om rörelser som med sin negation, sin dualism, bryter med kapitalets positiva dialektik. Så länge dessa rörelser är begränsade till små grupper av nomadiska trasproletärer, som Gauny och en del av hans vänner, är de relativt ofarliga – även om makthavare förmodligen anser att de bör kontrolleras och disciplineras. Faran för den sociala fabriken är om grupperna växer i omfattning. Då, om inte förr, brukar staten inleda en mer våldsbaserad repression för att stoppa rörelsens utvidgning.

Bokens historiska stoff hjälper läsaren att tänka bortom motsättningen mellan behov och begär. I gliporna mellan begreppen har Rancière funnit längtan. Denna sinnesstämning var den viktigaste drivkraften för proletärerna. Den skapade en både intimt försonande och utopiskt trotsande motståndshandling. Proletärernas gestaltade längtan erkände deras egna umbäranden och saknad. Samtidigt övervanns bristfälligheten genom vidareförmedlandet till omvärlden och ända till oss på 2000-talet. Det var och är en längtan som bejakar sin brist, sin negation. Motsatsen till denna längtan är konsumtionens köpimpuls som är ett förnekande av bristen. Därför utmynnar den i besvikelse. Desillusionen kommer av vanmakten inför den ouppnåeliga varan. Den är en illusion eftersom de positiva löftena om perfektion och lycka som den varumärkes- och livsstilspropagerande reklamen lovar, inte förverkligas när vi väl har varan i våra händer. Ett av kapitalismens fundament är att vår längtan koloniseras av detta konsumtionsbegär. Vi ska tro att vår längtan som sådan saknar allt egenvärde. De aktuella proletärerna kompenserade vanmakten inför det meningslösa lönearbetet med att bejaka just det egenvärdet. Det gjordes i en motståndets estetik byggd av deras revolutionära längtan.

Inom den akademiska forskningen är det nog främst i denna, den mest intima kulturhistorien, som livsmöjligheter går att finna. Rancière verkar i vilket fall att anse det. Han har inte mycket till övers för marxistiska akademikers självsäkra utlåtanden om kapitalets undergång grundat på diverse storslagna ekonomiska kalkyler och analyser över dess systemlogik. Bokens underliggande historiesyn är en illusionslös materialism – helt utan metafysiska eller teleologiska antaganden om människan, världen och historien. Till synes närliggande den materialism som Deleuze och Guattari formulerat med inspiration av Spinoza och Nietzsche. Rancière skriver en kulturhistoria på mikronivå som inte väjer för komplexitet, utan tvärtom bejakar den. Det sker följaktligen inte heller någon fetischism av proletärerna som marginell radikal grupp. Rancière utarbetar och komplicerar omsorgsfullt deras skrifter. Både för att göra dem så rättvisa som möjligt och för att komma underfund med en praktik som kritiserar och motverkar lönearbetets nödvändighet. Förmodligen är det främst denna, det levande arbetets ontologiska makt, som kan underminera den kapitalistiska civilisationen.

Proletärernas natt är inte alltid lätt att begreppsliggöra och förstå, men den är aldrig lätt att avfärda. Materialet förser läsaren med en slösande rik kommentar till frågan om människans möjligheter till frihet i och bortom kapitalet. Den radikala sömmerskan Désirée Véret uttrycker bokens mångtydiga öppningar ganska väl i ett brev på gamla dagar; hon borde ha varit drygt åttio år vid tillfället:

Trots att jag har levat mer på drömmar än på realiteter, fruktar jag illusioner. Jag förstör dem genom att analysera dem, givet att min ålder har lugnat mina passioner. Men jag har tillräckligt kvar för att tillfredsställa optimismen som färgar mina besvikelser och bevarar mig (Véret till Victor Considérant, juli 1891).

Ingen behövde förklara för arbetarna att de var exploaterade – det visste de redan genom grundligt beprövad erfarenhet. Det nya för dem var idén att de kunde vara ämnade för någonting annat än verkstädernas slit. I publikationerna fick läsarna inblickar i andra världar; visioner av andra verkligheter än kapitalets. Tidningarna och tidskrifterna bidrog till att få folk att frigöra sig från en identitet som simpla, mindre värda arbetare. Tvärtom förmedlade texterna att de var kapabla till all den sofistikation som tidigare hade varit ett privilegium för de klasser som inte behövde oroa sig för arbete och mat. Samma klasser som till följd av skrifterna fick svårare att argumentera för arbetarnas mindre värde. En arbetarklassens subversiva elegans frammanades. Och frammanas. Läsarna insåg möjligheten att leva ett annat liv. Vissa av de mer välbeställda arbetarna försökte som sagt till och med att börja nya mikrosamhällen i Amerika där det fanns tillgänglig mark i överflöd. Även om de självförvaltande kommunerna med sin planerade arbetarkapitalism misslyckades, bestod faktumet att de högre klassernas sociala och intellektuella verklighet kunde förnekas och dess gränser överskridas. Det handlade inte om att kräva det omöjliga utan om att själva få det att hända: att som de mer penningstarka ta båten över Atlanten och börja bygga och odla, eller att som de fattigare ta tid från arbetsdagen eller ge upp nätterna för att diskutera och skriva. Utmaningen för de nattligt sammansvurna proletärerna blev att dag efter dag efter dag sälja sin kropps arbete utan att alienera sitt tänkande.

Ett citat från det nyskrivna förordet, om vad han hoppas att boken kan bidra till, ska få avsluta dessa anteckningar och kommentarer till Rancières kontrareformistiska arbetarhistoria:

I vår värld, precis som i deras, är utmaningen att obstruera och förändra tidens ordning, påfört som det är av ett system av dominans. Att motsätta sig styret av kapitalistiska och statliga eliter och deras experter med en intelligens som kommer från alla och var och en.