Projektualitet

Från Krigsmaskinen
Version från den 6 februari 2009 kl. 15.34 av Zerkalo (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Projektualitet är ett begrepp huvudsakligen använt av insurrektionella anarkister. Det har kommit att få olika betydelser; för exempelvis Alfredo Bonanno och Wolfi Landstreicher är projektualitet "ett helhetsperspektiv där klassanalysen, teorin, praktiken, organiseringen osv. bildar en koherent helhet för att uppnå ett specifikt mål." Begreppet har i den meningen många likheter med partibegreppet inom marxistisk teoribildning. Emellertid förkastas i regel programmatiska modeller i förmån för en etisk hållning.

Batkogruppen sätter projektualitet i relation till kommunisering och gör det till länken mellan intern och extern kommunisering, det "aktiva anropandet av en potentiell utsida." Det handlar inte om aktivism eller om en organisationsform, utan om ett förhållningssätt som inte bara gör skillnaden mellan teori och praktik irrelevant utan även lämnar arbetarrörelsens syn på representantskap bakom sig. Kommuniseringen förstås som ett skeende bortom subjektiva kategorier, vilket gör att projektualitet inte är något som enbart "revolutionärer" sysslar med. Den reella kommunistiska rörelsen behöver varken ett revolutionärt avant garde, konstitutionellt deltagande som direktdemokrati eller någon annan typ av formell systematisering. Inte heller behövs någon ideologisk enhet eller ett mätande av framgång i kvantifierbara termer (medlemsantal, uppnådda krav, vinster på kapitalets villkor i form av t ex högre löner eller tillkämpade rättigheter); eftersom projektualitet per defintion är en rörelse bortom de kapitalistiska kategorierna, bryter den också med de inomkapitalistiska formerna för organisering, motstånd och gemenskap (med detta inte sagt att projektuella rörelser inte kan existera tillsammans med, eller inuti, klassiska organisationsformer - det är viktigt att inte förstå begreppet i absoluta termer).

Denna förståelse av projektualitet som "tendens" eller "händelse" är inspirerad av begreppet krigsmaskin, i det att man i stället för en organisationsform försöker se en disparat samling av förståelser och praktiker som bara har det gemensamt att de negerar det nuvarande tillståndet. Projektualiteten är i den mening ett framkastande, en teori och en praktik som rör sig.


Batkogruppen skriver i Var är vi på väg? (i Dissident #3):

Man skulle i någon mening kunna beskriva projektualitet som en dubblering av klasskampen, eller som en negationens negation - en rörelse som är extern och bortom där den subjektiva aktiviteten är intern och mot. Projektualitet avsubjektiverar, kryper ur skinnet på de kapitalistiska subjekten och deras relationer till varandra och till de objektiva omständigheterna. Ett projektuellt förhållningssätt är alltså ingenting "man" "gör", utan något som tar plats.
[...] Kommunistisk projektualitet uppfinner helt enkelt metoder för att spränga hål i den kapitalistiska totalitetens väv av kontroll och samtycke, och verkar för att dessa öppningar ska kunna vidgas och smälta samman. Det kan röra sig om kravaller, ockupationer och arbetsvägran likaväl som språkliga, intellektuella och poetiska flyktvägar. Det väsentliga är att öppningarna negerar de rådande relationernas funktionssätt, och hur de förmår existera i gemenskap med andra kommuniserande händelser.


Se också