Preussiska anarkister

Från Krigsmaskinen
Version från den 29 december 2009 kl. 15.42 av Iammany (Diskussion | bidrag) (Länkar)

Hoppa till: navigering, sök

Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår, är en bok skriven av Carl-Göran Heidegren som behandlar Ernst Jünger och hans krets av konservativa revolutionärer i Weimar-republiken. Utgiven av Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1997 i serien Moderna tyska tänkare. ISBN: 91-7139-373-0

Baksidetext

Weimar-republiken (1919-1933) hör till de legendomspunna epokerna i Europas moderna historia. Den kom till som en följd av Tysklands nederlag i första världskriget och den avlöstes femton år senare av den nationalsocialistiska diktaturen. Från och med 1929-30 var krisen - den ekonomiska, politiska och kulturella - dess signatur.

Till Weimar-republikens många glänsande vedersakare hörde Ernst Jünger, högt dekorerad soldat från första världskriget som under de följande åren alltmer kom att göra sig ett namn som nationalrevolutionärt sinnad skriftställare. I hans skriftställarskap kommer en fasett av den första republikens korta och stormiga historia till förföriskt uttryck. Berättelsen om Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår är ingen vacker historia. Men det är en europeisk historia.

Innehållsförteckning

  • Förord (9)
  • Inledning (13)
  • Ontologiskt undantagstillstånd (15)
  • Berlin. Willkommen, bienvenu, welcome (20)
  • Avförtrollning. Anden i järnburen (26)
  • Heroism och leda (31)
  • Preussisk anarkism. Endast för äventyrliga hjärtan (36)
  • Nationen som myt (50)
  • Onda andar i Berlin (60)
  • Edmond. Ryttare utan häst (66)
  • 1930. Vinden vänder (71)
  • Brodern (81)
  • Den judiska frågan (89)
  • Farliga möten. Doktorn, Bronnen, Schmitt (94)
  • Sportpalatset. Farans återkomst (105)
  • Bogumil och "riket" (112)
  • Franz (123)
  • Blicken för verklighet (130)
  • Apocalypse now. Den borgerliga världens undergång (134)
  • Arbetaren. Den avförtrollade världens hjälte (140)
  • Hugo Fischer - "der Magister" (152)
  • Smärtan som måttstock (162)
  • Återblick från marmorklipporna (170)
  • Noter (177)

Utdrag

Jünger betonar med eftertryck att den nationalism som han och hans vänner företräder inte har det minsta att göra med ”monarkismen, konservatismen, den borgerliga reaktionen eller den vilhelminska erans patriotism”. I stället bestämmer han nationalismen som ”den rena och obetvingade viljan till insats för den som centralt värde upplevda och förstådda nationen, med alla krafter och alla medel som står till förfogande”. Med provocerande uppriktighet skriver han vidare: ”Nationalismen, i den mån den är en politisk företeelse, eftersträvar alla tyskars nationella, sociala, vapenföra och auktoritativt organiserade stat.” Det kan inte råda minsta tvekan: Jüngers målsättning i politiskt avseende är att försätta den parlamentariska demokratin ur spel. s 31

Emedan vi är borgarens oförfalskade, uppriktiga och obönhörliga fiender så bereder oss dennes förruttnelse ett nöje. Vi däremot är inga borgare, utan söner av krig och inbördeskrig, och först när allt detta, denna cirkelrörelse i det tomma, sopats undan kommer det att kunna utveckla sig som ännu ryms inom oss av natur, elementär kraft, äkta vildhet, urspråk, förmåga till verklig alstring med blod och säd. Först då föreligger möjligheten av nya former.” s 32

Jünger är överhuvudtaget angelägen om att betona att den hållning han skisserar inte låter sig företrädas genom organisationer eller partier. I stället appellerar han till ungdomen, ”dagens okända soldater”, som slagits till marken av ”gemenhetens, rutinens och korruptionens giftgaser”. Dessa slagna måste resa sig och lära sig att man ”I en tid som denna kan marschera även utan fana”. s 32

Den preussiska anarkistens livselement och livselixir är undantagstillståndet, ingenmanslandet mellan sammanstörtande och ännu inte upprättade nya ordningar. Inom nationalrevolutionära kretsar var detta liktydigt med ett tvåfaldigt nej: ingen fortsättning av Weimar-republiken, men inte heller någon restauration av den vilhelminska staten. s 36

Spenglers märkliga tankegång är att Preußentum och Sozialismus i grund och botten är en och samma sak, och att vad det närmast kommer an på är att befria den tyska socialismen från Marx. s 37

Att tjäna med stolthet och befalla med ödmjukhet, kort sagt, frihet i lydnad – så lyder trollformeln! Denna preussiska habitus har enligt Spengler sina rötter hos den tyska riddarorden, som under medeltiden koloniserade östersjökusten. Preußentum är tjänstemannaanda, viljan att på grundval av duglighet inta en bestämd plats i en rangordning, där den högsta rangen består i att vara statens förste tjänare. s 37

Inte heller för Jüngers gode vän Friedrich Hielscher råder någon tvekan om vad som utgör en preussisk hållning. ”Gestaltandet av det gestaltlösa, begränsande av det gränslösa, tyglande av viljan som vill det hela till att tjäna delen för det helas skull, överhuvudtaget tjänst utifrån frihet, tuktan utifrån fullhet, lydnad utifrån makt.” s 37 Citatet från Hielscher, Das Reich s 152

[D]en preussiska hållningen är primär i förhållande till den politisk-rättsliga storhet som bär namnet Preussen. ”Den stat som kallar sig Preussen är endast preussisk om den verkligen brukas som redskap för den preussiska hållningen”. s 37

”Preussen” var inom nationalrevolutionära kretsar tvivelsutan i första hand ett polemiskt begrepp. Dess udd var riktad mot ”Väst” och allt som detta begrepp stod för: Versailles, Rom, parlamentarisk demokrati, liberalism, amerikanism, komfort och så vidare. Weimar-republiken var ”Väst” på tysk botten. s 37 f

Förknippar man vanligtvis anarkismen med strävan efter att upphäva staten, så syftar Jüngers preussiska anarkism omvänt till att tillintetgöra samhället till förmån för den starka staten.

Kommunismen - den samhälleliga ordningens ”sista och långtråkigaste triumf” - är hänvisad till att företrädas av ett politiskt parti. Den preussiska anarkismens utgångspunkt är däremot: ”Man kan inte verka för Tyskland i sällskap.” s 41

För Simmel är Nietzsche inte den store immoralisten, utan tvärtom den konsekvente förkunnaren av en ny moral, en moral utan inslag av transcendens: ett jordiskt förnämhetsideal. Detta ideal är förankrat i den mänskliga karaktären, i själsgemenskaper som en människa antingen besitter eller inte besitter. Denna karaktär och dessa egenskaper utgör självändamål i en objektiv betydelse. ”Den förnäma människan”, skriver Simmel, ”frågar inte efter ’vad det kostar’.” Priset må vara hur högt som helst med avseende på umbäranden och prövningar, på subjektivt lidande. De värden den förnäme hyllar står över alla kostnadskalkyler, eller denne nedlåter sig inte till några sådana. s 42 f

”Inom det parlamentariska demokratier avlöser majoriteter varandra. Den empiriska karaktären växlar, den intelligibla består. Från det ögonblick då den högsta makten överlåts på en enskild individ avlöser män varandra.” s 44 citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929

”Det är inte vår uppgift att fundera över åtgärder som får det utrikespolitiska trycket att framstå som lindrigare, som kunde mildra de inrikespolitiska spänningarna, och inte heller deltaga i val, att påverka konferenser och omröstningar, att engagera oss i så kallade folkomröstningar. Det är inte vår uppgift att dra i fält med långa triader mot den politiska och sociala moralens allmänna förfall, mot fosterfördrivning, mot strejker, mot utspärrningar, mot minskningen av polis och armé.” s 45 Citatet från Jüngers ”Nationalisums” und Nationalismus, september 1929

”Därför förhåller det sig så att denna tid kräver en dygd framför alla andra: beslutsamhet. Vad det kommer an på är förmågan att vilja och tro, alldeles oavsett de innehåll som denna vilja och tro ger sig själv.” s 49, från Das abenteuerliche Herz, s 110

”Ingen fråntar den ansvaret som avfordrar sitt eget samvete räkenskap. Ingen får tiga som ser avgrunder medan andra ännu är blinda.” s 50 Citatet från förordet till Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, 1932

Vad Niekisch förebrår Hitler är att denne är på väg att förråda Tyskland: hitlerismen är västerländsk demagogi på tysk mark. Att så är fallet avslöjar sig omedelbart genom hållningen till det bolsjevistiska Ryssland. ”Mot bakgrund av det aktuella världsläget kan man endast ifrågasätta endera Versilles-ordningen eller den bolsjevistiska ordningen; den som slår mot den ena försvarar därigenom redan den andra.” s 55 Citatet från Niekisch, Hitler - ein deutsches Verthängnis, s 16

”Det existerar ingen legal revolution och ingen revolutionär legalitet; där legaliteten börjar upphör revolutionen.” s 55 Niekisch i Hitler - ein deutsches Verthängnis

Därför är det utlovade Tredje riket snarare en religiös förhoppning än en politisk möjlighet. ”Nationalsocialismen är en form av nationell messianism; Hitler är Messias.” Niekisch drar sig inte för att utdela en dolkstöt i ryggen som rimligen måste ha försatt der Führer i raseri: ”Den nationella messianismen är av judiskt ursprung”. Summa summarum, nationalsocialismen är ingen revolutionär rörelse, den utgör inget hot mot Versailles-systemet, utan är tvärtom dettas förlängda arm i Tyskland. s 56

”När jag var färdig med min skrift Hitler - ein deutsches Verthängnis, och Webers utkast till teckningarna förelåg, bjöd jag hem Jünger, Schmitt och Bronnen till mig. Jag visade dem utkasten.[…] Jünger avstod från omdöme. Han visste väl, menade han, hur jag tänkt igenom allt och kalkylerat med följderna. Han fann teckningarna bra och verkningsfulla, och säkert skulle skriften göra ett starkt intryck.” s 56 Niekisch i Gewagtes Leben, s 188-189

”Just den säkerhet varmed typiskt framåtsträvande rörelser leder till resultat som är motsatta sin egen tendens låter förmoda att det här - liksom överallt i livet - inte är tendenserna, utan andra, fördolda drivkrafter som är avgörande.” s 77 Från Die totale Mobilmachung

Framåtskridande - 1800-talets stora folkkyrka - har allt mer kastat av sig masken av förnuft och humanitet, och framskrider alltmer oförhöljd som ”en halvt grotesk, halvt barbarisk maskinfetischism, en naiv teknikkult”. Detta är framåtskridandets dolda innebörd. Jüngers behandlar temat upplysningens dialektik genom att tala om en grundläggande och genomgripande mobilisering ”som tiden fullbordar med oss”. Sedan första världskriget står det klart att det inte är en partiell mobilisering, som den gamla furstemakten kunde inskränka sig till och inte heller en allmän mobilisering, som var utmärkande för den konstitutionella monarkin under den borgerliga tidsåldern, utan en total mobilisering som står på dagordningen. Man kan bejaka eller avvisa denna process, men undandra sig den kan ingen. ”Den totala mobiliseringen fullbordas i långt mindre utsträckning än den fullbordar sig själv, den är i krigs- och fredstid uttrycket för det hemlighetsfulla och tvingande anspråk som detta liv underkastar oss i massornas och maskinernas tidsålder.” s 77 f

Redan i de gamla frivilligas jubel vid krigsutbrottet förenade sig ”vämjelsen inför de gamla värdena ned den omedvetna längtan efter ett nytt liv”. Snart stod det emellertid klart att detta krig inte skulle likna andra krig, emedan fronten snabbt kom att utsträckas ända till hemarbeterskan vid symaskinen, samtidigt som skillnaden mellan soldat och civilist allt mer kom att bli överspelad. Det sätt på varpå kriget efter hand allt mer antog formen av en ”gigantisk arbetsprocess” som försatte varje atom i rörelse kungjorde att en ny tidsålder hade tagit sin början, ett förhållande som gör detta krig till en historisk händelse ”som till sin betydelse är vida överlägsen den franska revolutionen”. s 78

Framtiden kommer att tillhöra dem - stater, nationer, folk - som är i stånd att genomföra en total mobilisering, som är i stånd att kanalisera all frigjord energi i en riktning. s 78

Carl Schmitt diagnostiserar i sin skrift Der Hüter der Verfassung från 1931 en vändning mot den totala staten, varmed han avser upphävandet av skillnaden mellan stat och samhälle och som en följd därav politiseringen av potentiellt sett alla samhällsområden. I direkt anslutning härtill skriver han: ”En framstående representant för de tyska frontsoldaterna, Ernst Jünger, har för denna häpnadsväckande process infört den högst pregnanta formeln: den totala mobiliseringen.” I den totala staten finns det inte längre något neutralt - i betydelsen opolitiskt - område där staten inte äger rätt att intervenera. Detta förhållande är allra mest påtagligt på ekonomins område. Schmitt förklarar denna rörelse mot den totala staten som en motrörelse till den neutralisering och avpolitisering av staten som varit utmärkande för liberalismens tidsålder. s 79 f

För ett realistiskt tankesätt gäller att sanning och verklighet är identiska och att lögnen så till vida utgör det icke-varande. Idealismen är ett ”oförnämt tankesätt”* just emedan det nedvärderar verkligheten till förmån för något föregivet högre och sannare. s 87 * Friedrich Georg Jünger i Wiederstand nr 5 1934

"Det är inte heller något huvudsakligt kännetecken för nationalisten att han redan till frukost slukar tre judar - antisemitismen är för honom inte någon väsentlig fråga.” s 89 Jünger i ”’Nationalismus’ und Nationalismus”, publ. i Das Tagebuch sep 1929

”Vi debatterar inte med renegater som utsätter oss för oförskämdheter i smutsblad utgivna av judiska landsförrädare. Herr Jünger är därmed för oss ett avslutat kapitel.” s 89 Goebbels svar till Jüngers ovan nämnda artikel i Der Angriff 27 oktober 1929

Det är inte den assimilerade juden han [Jünger] välkomnar, utan den som är sin religion och kultur trogen, det vill säga de vid denna tid i så hög grad föraktade östjudarna som präglade delar av statsbilden i Berlin, framförallt den så kallade Scheunenviertel strax norr om Alexanderplatz. s 89

Så vitt jag kan se grundar sig för honom [Jünger] ett folks särart inte på en naturbestämning, inte på ”ras” i biologisk bemärkelse, utan snarare på gemensamma erfarenheter och habitus. s 92

”Bakom formeln om den totala staten finner man den riktiga insikten att dagens stat besitter nya maktmedel och möjligheter av en oerhörd intensitet, vars yttersta räckvidd och följdverkningar vi knappt anar, emedan vårt ordförråd och vår fantasi fortfarande är djupt rotade idet nittonde århundradet. (...) En sådan stat låter inte några statsfientliga, statshämmande, statssplittrande krafter uppkomma i sitt inre. Den har inte en tanke på att lämna ut de nya maktmedlen till sina fiender och förstörare eller på att förankra sin makt i stickord som liberalism, rättsstat eller vad man vill. En sådan stat vet att skilja mellan vän och fiende.” s 101, Schmitt i Weiterentwicklung des totales Staats in Deutschland, februari 1933

”Från senare tid vill jag här nämna den storartade diskussionen mellan Ernst Jünger och Paul Adams (Deutschland-Sender, 1 februari 1933) som snart kommer att föreligga i tryck. Ernst Jünger företrädde vid detta tillfälle den agonala principen (’människan är inte ägnad för fred’), medan Paul Adams såg krigets mening i frambringandet av herravälde, ordning och fred.” s 103 f, Schmitt i Der Begriff des Politischen, 3 uppl. s 10n

”De vars själ blivit till ädelsten, kall och gnistrande av tämjd eld, bär framtiden inom sig.” ”De utvaldas skara är liten” s 112 Hielscher, Das Reich

Utgångspunkt för Hielschers överläggningar bildar tanken att Tyskland sedan Bismarcks avskedande 1890 alltmer kommit att hamna under ett västeuropeiskt-amerikanskt inflytande och därigenom blivit främmande för sig självt. ”Övervinnandet av denna motsägelse”, heter det kort och koncist, ”leder till vänskap med Asien. s 114

I centrum för Hielschers bok Das Reich, som publicerades våren 1931 på eget förlag, står en egensinnig konception om riket som befinner sig i vardande i den tyska folksjälen. Därvidlag är det emellertid inte tyskheten som avgör om man är tillhörig detta vardande rike, utan det är tvärt om tillhörigheten till riket som avgör om man är att betrakta som tysk. Tysk är helt enkelt Hielschers namn på ”rikets människoslag”. Tillhörigheten till riket är i sin tur en fråga om hållning och tro. Kort sagt, riket och tyskheten är själarnas gemenskap i tron: ”Att vara tysk betyder att göra en sak utan biavsikter. Det är inget rums- och tidsbundet, inte företeelsernas yta, utan väsendet självt, tron, positionen i Gud, närmare bestämt avgör en enda tro tillhörigheten till riket.” Endast den tillhör riket som bekänner sig till riket. s 115

Den förhandlande borgaren står i färd med att förpassas till historiens skräphög av den kämpande arbetaren. En ny vokabulär gör sig allt mer gällande som livets växelmynt: frihet, bindning, ansvar, ordning, stat etc. ”Den som i dagens Tyskland traktar efter ett nytt herrvälde bör vända blicken dithän där han ser ett nytt medvetande och ansvar i verket.” Den som blickar i denna riktning stöter på arbetargestalten. Följer man Jüngers argumentation så långt är slutsatsen näraliggande, ja närmast tvingande: arbetare måste uppnå ett gestaltmedveteande snarare än ett klassmedvetande - med förbehållet att termen ”arbetare” här inte får uppfattas i en snävt marxistisk betydelse. Jag tolkar vidare att det faller på de preussiska anarkisternas lott att utgöra arbetarens avantgarde. s 135

”Man skall veta ett i arbetarens tidsålder, när denna bär sitt namn med rätta och inte på så sätt som till exempel idag alla partier kallar sig arbetarpartier, kan det inte finnas något som inte förstås som arbete. Arbete är tempot hos näven, tanken, hjärtat, livet under dag och natt, vetenskapen, kärleken, konsten, tron, kulturen, kriget; arbete är atomens svängningar och kraften som försätter stjärnor och solsystem i rörelse.” s 137 Från Der Arbeiter

Arbetaren är ingalunda identisk med industriarbetaren; den senare utgör endast en av arbetargestaltens framträdande former - varken mer eller mindre. Sinnebilden för arbetaren är snarare människan som excellerar i umgänget med den modernaste tekniken. s 137

Jünger talar upprepade gånger om den specifika hållning som utmärker arbetargestalten. Med ett uttryck som ligger vår tids teoretiska diskurs närmare skulle man kunna tala om arbetarens specifika habitus. s 138