Skillnad mellan versioner av "Organisation of the organisationless"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
(Skapade sidan med 'rightRodrigo Nunez om vad vi kan lära oss från 2011 års uppror. Först i artikeln [http://www.metamute.org/editorial/artic...')
(Ingen skillnad)

Versionen från 8 februari 2019 kl. 16.32

Organisation-of-the-Organisationless.jpg
Rodrigo Nunez om vad vi kan lära oss från 2011 års uppror. Först i artikeln The lessons of 2011: Three theses on organization, sedan i pamfletten Organisation of the organisationless.

The lessons of 2011: Three theses on organization (2012)

Första tesen är att man kan ha massrörelser utan massorganisationer, något som man egentligen vetat sedan åtminstone 1968. De organisationer som anses och/eller anser sig vara massorganisationer sågs mer som ett problem, som institutioner tillhörande det rådande.

Some were quick to point out the ‘failure’ of movements in Tunisia, Egypt and Spain, in the sense that the forces that eventually came to power were not much better than those that were removed. There is a truly bizarre logic in this: if these movements started out by decrying how all essential decisions were outside the scope of representative democracy and all the available options were different shades of the same, to expect to prove them wrong by pointing out that what they got was ultimately a different shade of the same is essentially to corroborate their assertion. This argument can only make sense if one has already accepted the premise these movements reject – that there is no alternative to the ‘there is no alternative’ that they oppose. It fails to acknowledge how they have, from the start, set their sights on a much longer game than can be measured by electoral cycles (and which will demand a lot more from them to be achieved).[iii]

Just nu (Nunez text är från juni 2012) har rörelserna endast förmått att destituera, men vi vet ännu inte vad de kan förmå i framtiden.

Andra tesen: organisering har inte försvunnit, men förändrats. Nya tekniker har förändrat hur vi organiserar, vilket inte är något nytt utan har gällt sedan åtminstone alterglobaliseringsrörelsen. Men vi ska inte låta oss tro att detta skifte gör vissa former och uttryck av organisering absolut förlegade eller att nya inte har något förbindelse till eller något att lära från tidigare erfarenheter. — Sociala mediers kvantitativa räckvidd kan under gynnsamma förhållanden ge upphov till kvalitativa effekter.

If one pays attention to how events unfolded, the myth of isolated individuals coming together on the randomly picked date of a Facebook event becomes shaky. Even the instance seemingly closest to the ‘spontaneous uprising’ narrative, Tunisia, is arguably best described as starting with strong ties. Mohamed Bouazizi’s shocking act of self-immolation first galvanised a small circle of friends and family who tried to make sure the information about his death, and the protests that followed, got out of the town of Sidi Bouzid. From then on the story was picked up by Al Jazeera, there was support from the local trade union branch and student groups, and longer-term activists and media critics of the government began to speak (and act) out.[ix] (..) The movement, in other words, was not simply from weak ties to strong ties, isolated individuals to strong commitments, the internet to the streets; but (small scale) strong ties to weak ties (more people hearing about what had happened) to strong ties (activist groups and individuals becoming involved on a larger scale) to a broader fringe of weak ties becoming strong ties as things gathered momentum. This is illustrated in the geographical spread; from the countryside to Al Jazeera, then from social media and YouTube to the capital and abroad, where each relay produced not only a greater number of informed people, but also people who became active; and it is not too much to imagine that communication among individuals was taking place not only through media, social or otherwise, but also through meetings and nascent or pre-existing organisations of different kinds.

Tredje tesen: den framträdande organisationsformen var inte församlingen (assembly) utan lägret (camp). Lägret var en taktik för att centralisera rörelsen i en konkret plats (och för ett konkret syfte?). — Det var mer ett försök att konstruera möjlighet (att samtala, agera, etc) än faktiska krafter (subjekt) som rörde sig. Det var visserligen en uppenbar brist men förutom att (förmodligen) vara en historisk tröskel det gäller att överkomma, så måste man se till den praxis som faktiskt existerade snarare än den politiska representation och ytliga förståelse som erbjöds.

They were moments when already existing virtual and non-virtual social networks collided with one another, were reshuffled and given greater consistency by direct contact and co-presence. More than that, they provided a space in principle accessible to all, regardless of any previous experience of activism or insertion into the social networks in which the process had initiated. Finally, they did so while also exposing people to the challenge of sharing a space and its running, which, if it can be rather testing, can lead to the development of stronger ties. In other words, what these later camps did was to act on the conditions of possibility of politics: in the context of profound disempowerment and a severe crisis impacting on highly atomised societies, they functioned as a space where the fabric of relations that one calls ‘the political’ could, at least for those who were there, be partially (re)constituted.

Nunez tar samtidigt upp risken med att fetishera närvarandet, den allt för simpla fällan att mystifiera erfarenheten, att bara hävda ”man måste ha varit där för att förstå” och inte teoretisera händelsen. — ”This mistakes the immediate, visible body of the mo(ve)ment for the whole of its real one – which is mediate as well as immediate, virtual as well as actual, diffuse as well as concentrated, variable as well as given, and dependent at all times on a complex assemblage of bodies, technological interfaces, words, affects and ideas.” — Rörelsens viktigaste organisationsform (eller metodik, taktik…) var distribuerat ledarskap (alt. fördelat, utspritt…): möjligheten för enskilda och aktiva minoriteter att tillfälligt ta initiativet till att röra saker och ting framåt genom att föreslå och iscensätta ”preliminära kontaktpunkter” (provisional focal points) för vidare handlingar och aktioner. — (Nunez har tidigare kallat det ”diffusa förtrupper”.) — Det handlar om att sprida genom ”exempel mer än övertalning, smitta mer än argument”. — Distribuerade nätverk är inte nödvändigtvis jämt fördelade (i själva verket är det snarare undantagen). Men vad nätverken inom rörelsen kan karaktäriseras som är så kallade ”skalfria” (scale-free) strukturer. Det betyder att de består av ett stort antal av noder med mindre antal förbindelser och ett litet antal noder med många och långa förbindelser. De var alltså inte ”horisontella”. Men det betyder inte heller nödvändigtvis att de var ”odemokratiska.” De inflytelserika noderna/ledarna behöver bevisa sig mer och snabbare ju större inflytande.


Organisation of the organisationless: Collective action after networks (2014)

Introduction: The organisation of the organisationless

Lättast/närmaste jämförelse är med alterglobaliseringsrörelsen. Men krisen 07/08 kom. Om den tidigare rörelsen protesterade mot hur ”nord” exploaterade ”syd”, så har krisen nu kommit med åtstramningspolitik, auktoritära utvecklingar (undantagstillstånd…) och en urholkad demokrati, allt sammantaget som gjort kapitalismen som begränsning mer påtaglig här och nu även för oss i ”nord”. Likheterna är dock att eliterna och hela det politiska systemet misstros.

Formella organisationer misstros också, och väljs bort. Tendensen är mot nätverksliknande former som premierar kreativitet, direkt aktion, taktisk mångfald, internet som mobiliseringsplattform, och som plattform för att generera information, affekter, solidaritet, etc. — Först (i globaliseringsrörelsen) var det en potential, och nu har det blivit en aktualitet. Men ”valet” av nätverksformer är bara delvis ett ”fritt” val. Delvis har formalitet, byråkratisering, brist på transparens och demokratiskt underskott valts bort. Men delvis har det övergetts därför att de helt enkelt inte behövs. Det är alltså inte bara det att de känns föråldrade eller begränsande; de har helt enkelt lämnats åt sidan. Människor agerar redan, i vardagen, utan dessa begräsningar. Nätverksformen är ”naturligt”.

”A network logic structures the everyday lives of most people, from the way they work to how they interact in their leisure time, so that networked organisation is literally what ’comes naturally’ to them — which makes it easy to understand why they would see formal organisation as an avoidable, unnecessary risk.” (9)

Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12) — Förutom den bipolariteten är den om den ena och de många en annan bipolaritet som behöver lämnas. Det finns ett helt “bestiarium” av kluster, hubbar, kollektiva identiteter, och andra hybrider i gränslandet. ”Ultimately, the point of arrival for the kind of enquiry proposed here is the question of how strategic thinking and acting is possible in networks.” (14) Det finns svar, menar Nunes, immanent i nätverken.


Network-System and Network-Movement

Nunes refererar H&N:s multitudbegrepp. Det tycks ha fått fäste just för att det fångade både mångfalden och enheten, att det var the multitude och att multituden var just en mångfald av singulariteter. Men det misslyckades, enligt Nunes, med att på ett övertygande sätt adressera detta märkliga ”subjekts” agens. Det verkade inte riktigt komma ifrån bipolariteterna. Nunes skriver att H&Ns asky för mediering gjorde att de inte kunde tala om/till den förmedlande nivå där ”the multitude is formed through articulations on the plane of immanence without hegemony”. Oklart vad Nunes menar här (16).

Det är problematiskt att analysera nätverk utifrån fasta bilder av deras sammansättning. I verkligheten är de ständigt föränderliga. Vad som är ett relevant sample är långt ifrån självklart. Nunes tar ett exempel från twitter: det är inte självklart vad som kan utläsas från att konton (som kan vara enskildas, kollektiva eller bottar) skriver om en #tag om det är positivt eller negativt, var interventionerna leder, osv. Oundvikligen, verkar det som, måste varje analys sättas i kontext. Man måste undersöka många spår, av vilka alla inte är uppenbara eller självklara. Man kan förledas av vilka noder som är dominerande. ”Since we all belong to several networks at once, and since each part of a network is also a network, we can individuate an indefinite number of networks at an indefinite number of scales.” (18)

Nunes föreslår några begrepp: nätverks-system, nätverks-rörelse och rörelse(r). Nätverks-system är system av olika nätverk (på flera nivåer), så som individer, grupper, sociala mediergrupper, fysiska platser, bloggar, etc. Alla nivåer/lager har sina egna täta förbindelser, noder och kluster, osv. (Här är det ingen motsättning mellan verkligheten (IRL) och nätet, det är bara olika lager.) Det finns en Händelse som kopplar samman nätverk(slager) till nätverks-system. (21) Affekter sprider sig genom lager och kopplar samman punkter i nätverket-systemet.

“[Dagens] heavily mediatised environment drastically enhances the reach, velocity and insistence (capacity to continue producing effects) of information and affect. This is more than a quantitative difference; it is a change in degree that produces a change in nature. It makes a huge affective difference that developments can be followed in real time, both because little of the affective charge is lost, and because response time is reduced: a sense of urgency can be produced even over large distances, and acting on it is an immediate possibility. As informative and affective resonance increases across layers, the sense of urgency grows in intensity, and an affective synchronisation occurs that envelops ever more people.[25] The combination of affective synchronisation, strength in numbers, and seeing those with whom they have strong ties join the protests lowers the thresholds of paricipation for ever more individuals, generating a cascade effect that is perfectly performative: because something is happening, I join in and get others to join, insuring that there will be more of whatever is happening. As the event is replicated in a myriad other, smaller scale events (small local actions, or even just people telling friends about their experience at a protest, or hearing about it in the news), the network-system is created.[26]” (22)

Hur lyckat en Händelse blir beror på hur väl det ”taps into” en samhällelig malaise… ”The more public the expression of this malaise becomes, the more people are likely to see the need and the possibility of moving from indignation to action.” (23) — (Att uttrycka sanningen adekvat och få den att resonera med största möjliga antal, erbjuda dem en plats för sanningens utbredning och förstärkning genom något enkelt och uppenbart sätt att agera…) — Det finns alltså en performativ aspekt till Händelsen/nätverket.

Klicktivism har kritiserats, med rätta, men det finns en aspekt här som inte får förkastas. ”This could be described in Facebook terms as a passage from ’like’ to ’share’ and ’friend’, then ’comment’ to ’confirm participation’, and finally actual participation in action, online and offline, at which point new, non-digitally-mediated, strong and weak ties will be created.” (23) Men det här är bara vad som kan åstadkommas efteråt, efter att mer sammanknutna nätverk agerat. Nätverk som hanteras t.ex. facebookgrupper online, bokat lokaler och knutit kontaker offline. Vi har att göra med flera olika nätverk/lager av svaga och starka inbördes band. Det går inte från svaga till starka, från kvantitativt till kvalitativt. Starka och svaga, kvalitativa och kvantitativa verkar dynamiskt på alla nivåer. De starkare grupperna kan uppstå före, under eller efter Händelserna. Det är olika från gång till gång. Det är inte självklart att det är det ena eller det andra. Det är inte självklart vilket som är ”bäst” eller först. Men att de inverkar på och definierar Händelserna på olika sätt är klart.

Nätverks-rörelsen är de delar av nätverks-systemet som är (själv)medvetna och reflekterande över sin situation/roll i systemet. Inte alla som är med i systemet är med i rörelsen. Det finns en aspekt av ”utökad” (expanded) självmedvetenhet i rörelsen. Enligt Nunes kan vi utifrån den här förståelsen av nätverk förstå ”organisation” som ett kontinuum innefattande stabilisering, formalisering och konsistens (consistency). (27) Stabilisering är vanemässiga regler, auktoriteter, strukturer (“from a couple of more influentual Facebook pages or Twitter accounts to a defined membership”...). Formalisering är processer av expliciterande, av regler, av ledarskap, beslutsfattande etc. Och konsistens (consistency; konsekvens, fasthet, följdriktighet, stadga, förenlighet) handlar om kapaciteten att producera och påtvinga beslut, att växa i en viss riktning, hållbarhet, disciplin, etc.

Det finns ingen organisationslöshet och det finns inga organisationer som inte är nätverk. För nätverks-rörelsen finns det därför en viss ”löshet” och subjektivism. Vad som gör rörelsen mer konkret, handfast, är graden till vilken de involverade subjekten agerar på/med sin position, förstärker en viss intensitet… Kunskaper, förbindelser, interaktioner, etc, kommer att definiera rörelsens gränser och kraft.

“[D]ue to the transitivity of relations, A might not be aware of C, but in interacting with B, which interacts with C, may belong to the network-movement as seen from the perspective of B and C, even if it only includes B in its own; the network-movement does not depend on reciprocity. In this regard, the network-movement really is everyone who sees themselves as part of a system whose internal interaction of whatever kind define a boundary between itself and an external environment with which it interact as a system — even it not every single node sees every single node as belonging to it.” (28)

Nätverks-rörelsen beror på (politiska) beslut. Beslut som inverkar på affekter, spridning. (I slutändan på relationen till Sanning…) Relationen till rörelsens gränser (taktiskt och målmässigt) etableras av närheten till Sanningen. Nätverks-rörelsen är en förutsättning för strategiskt och taktiskt tänkande. Det kan inte läggas ut (i sin helhet) innan rörelsen äger rum. (Å andra sidan, hur kan det formuleras i Händelsens hetta? Nä, det måste nog formuleras innan, och de som kan kommunicera sin strategi adekvat kommer att få gensvar.) Men vad som funkar och vad som är giltigt är inte självklart…

”Wheareas ’the movement’ inevitably implies some presupposition of a unity that is not given, ’network-movement’ starts from a dynamic multiplicity — a dynamic system whose parts are also dynamic systems — and points towards the continous project of the construction of commons, temporary or permanent, whose form is not presupposed in advance.” (29)


Distributed networks and distributed leadership

I nätverk kan man se å ena sidan hubbar med många utlänkar, och å andra sidan auktoriteter med många inlänkar. ”’Authorities’ are so called because, while hubs are more central to interaction in the network-system, distributing more traffic and connecting more clusters, it is towards authorities that a lot of traffic and therefore attention is directed, theoretically making them more ’influential’ (for example, the most cited papers in academic citation networks).” (34) Men det beror helt på lyckat utövande huruvida en auktoritet behåller sin position i nätverket. Samma gäller hubbar; om länkarna är gamla, felaktiga, pekar mot dålig info, så kommer de att förlora sina få inlänkar. Det är alltså helt avgörande vilken kvalitet som länkarna har, ”their nature and intensity.” (35) Men auktoriteter kan, potentiellt, komma ifrån varsomhelst. Detta är en viktig aspekt av distribuerat ledarskap. ”Of the three most iconic square occupations of 2011 — Tahrir, Puerta del Sol and Zucotti — only the last one was ever decided at an assembly, and even then an assembly much smaller than the occupation itself would then constitute.” (36)

Massrörelser kommer ur initiativ, inte tvärtom. ”A successful initiative is not one that manages to capture the support of the entire network-system, but one that attains sufficient support to produce at least the effect it intends; success is relative to scale.” (36) När ett nätverks-system väl har etablerats så kan det, även efter ”rörelsen” har dött ut, snabbt aktiveras igen, vilket Occupy Sandy visade. Vad som kommer att lyfta fram en nod i nätverket är att den lyckas introducera ”a true, unpredictable novelty”, och inte bara reaktion på redan etablerade nyheter. Nya, ”lägre” (mindre anslutna) noder kan fungera som ”vanguard-function” om de introducerar en nyhet/förändring som förökas/sprids (propagates). De agerar i en mening som flyktlinjer som öppnar upp nya riktningar och plan/utrymmen. Distribuerat ledarskap har en topologisk egenskap (närvaron av hubbar) och två dynamiska (hubbarnas spridning och deras förmåga att leda). (39) Just eftersom nodernas influens fluktuerar med antalet länkar utsätts de ständigt för en ”continous legitimation” som kräver korrekt agerande.


Conclusion: Acting with the flow

Nätverken differentierar sig internt i kluster, hubbar, kollektiva identiteter, ”vanguard-functions”, etc. och därför möjliggörs distribuerat ledarskap. ”There is a place for strategic interventions which are not aimed at totalising the network-system, but do not leave things in the hands of a blind ’process’ that is presumed virtuous.” (41) Frågan som följer är: vem lägger upp en strategi? Idealt sett vem som helst. Den bästa strategin är den som ser till helheten och lyckas vara anpassningsbar på rätt sätt. Frågan blir därför inte längre ”vem” utan ”hur”. Ingen står över processen längre. Ingen kan äga processen. Det behövs fortfarande ”partial syntheses” som försöker förstå situationen och intervenera i den med en adekvat handling.

”For what it’s worth, the sporting metaphor indicates two qualities that strategic thinking in a network-system must encompass: complementarity and a care for the whole. It is through an awareness of a diverse ecology of agents and interactions and the political potentials offered by the conjuncture that interventions can be devised. These require neither exclusivity nor adherence to a programme or group identity, but can nonetheless mobilise, structure and coordinate the collective behaviour of parts of the network-system according to a certain strategic wager with relatively well-defined ends in sight.” (42-43)

Det gäller alltså att kombinera en tät kärna av initiativtagare med en relativt öppen struktur och ”moments” som kan involvera ”the long tail” till olika grad vid olika tidpunkter ”from crowdsourcing to swarming, from mass demonstrations to distributed actions”, och därmed uppnå en legitimitet utöver kärnan av aktivister. En ”care for the whole” är avgörande. I en mening tvingar det ”programmet” att direkt aktualiseras och prövas.