Om organisering

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Om organisering av Jacques Camatte och Gianni Collu publicerades i Invariance, serie II, nr 2. Engelsk översättning här. Svensk översättning finns i Dissident 3.

konflyktlinjers anteckningar

De problematiserar där hur ”kapitalet enbart existerar genom differentiering” och hur det formar ”en samhällelig gemenskap som baseras på rivaliserande organisationers (gäng) konkurrens”:

Gängens existens härrör således från kapitalets tendens att absorbera sina motsättningar, från dess negationsrörelse och från dess reproduktion i fiktiv form. Kapitalet förnekar, eller tenderar att förneka, de grundläggande principer på vilka det baseras; men i verkligheten återupplivar det dessa i en fiktiv form. Gänget är ett klart uttryck för denna dualitet.

Som exempel på denna gängtendens nämner Camatte och Collu bland annat företagsgänget/den moderna företagsformen, ungdomsgänget och det politiska gänget. Staten är inte undantagen, eftersom de menar att den inte bara hyr ut sig själv till gäng, utan att den också blir ett gäng själv, även om den parallellt fortfarande spelar förmedlarens roll; medlandes mellan olika gäng och mellan partikulära kapital och totalkapitalet:

Således är kapitalismen organisationens triumf och organisationsformen är gänget. Detta är fascismens triumf. I USA kan vi finna maffiagänget på alla samhälleliga nivåer. Likaså i Sovjetunionen.

Kritiken av kapitalet borde, enligt Camatte och Collu, därför var en ”kritik av maffiagruppen i alla dess former, av kapitalet som organism; kapitalet blir individens verkliga liv och sätt att vara med andra”. Författarna försöker med andra ord att historisera gängets uppkomst, praktik och rörelse, utifrån en större historisk process av gänget som en elementär metod för kapitalet i dess förmedling och reproduktion.

Jag tycker att de har en bra poäng då till exempel staters repressiva funktion – polisens och militärens våldsmonopol – i stora delar av världen i praktiken inte alltid är helt lätt att särskilja från de renodlat kriminella organisationerna. Ett annat exempel är att det i flera basala näringsverksamheter – exempelvis restaurangbranschen – kan vara svårt att skilja de entreprenörer som ”primärt” är legala, men betalar stora delar av arbetskraften svart, från dem som ”primärt” är illegala, men också sköter en del av ekonomin legalt och korrekt.

I enlighet med den samhällskritiska och spekulativa tradition Camatte och Collu tillhör, så överdriver och drar de den identifierade tendensen till sin spets, likväl menar jag att gängprocessen bara har blivit tydligare sedan början av 1970-talet: för är inte samhället i mycket en värld av konkurrerande grupperingar med varierande legalitet, värnandes om sina varumärken, konkurrerande på marknaden, underordnade penningformen?

iammanys anteckningar

Smågruppen förkastas, och det tolkas lätt som ett ställningstagande för individualism. C&C har inte kunnat konkretisera hur man lever revolutionärt, men brytningen var nödvändig för att inte upprepa den praktik som skapar gänget. Samtidigt “producerades” revolutionärer som möjliggjorde “sammangående”, och det sätter press på hur man bör förhålla sig. Utgångspunkten var hur som helst att driva brytningen med det politiska “ända ned till djupet av våra individuella medvetanden.” (160)

Hur vi organiserar oss betingas naturligtvis av de materiella omständigheterna. Med kapitalets förmåga att göra sig “autonomt” och överskrida sin tidigare fixerade karaktär uppkommer fenomenet “det egendomslösa företaget”, en “mystifierad realiseringsform för mervärdet”, och en organiseringsform. Bordiga citeras där han talar om hur organisationen uppbackad av fiktivt kapital överallt kan etableras och sätta igång värdeförmeringsprocessen. I själva organisationsformen finns alla element för realiseringen. “Detta är endast ett annat sätt att säga att kapitalet har lyckats etablera sin reella subsumtion av arbetet.” (165) “Denna enhet [mellan organisation och kapital] kan endast förstöras av en kris”. (166) Gängmedlemmen exploateras och tvingas konkurrera precis som i företaget. Syftet är bevarandet och utökandet (förmerandet), och rättfärdigas med längtan att få tillhöra en gemenskap. Gängets ledare kommenderar i hierarkisk ordning, gemenskap etableras på basis av identitet, och medlemmarna fördelas enligt en arbetsdelning. “Det som underhåller den uppenbara enheten i gängets livmoder är hotet om uteslutning.” (168) Uteslutningen tar olika former beroende på typ av gäng, men logiken är densamma. I grunden är det ett uttryck för “den växande separationen av individen från den mänskliga gemenskapen” (168). Istället för organisering/gängformation behövs idag en direkt “prefiguration av det kommunistiska samhället”. “Majrörelsen var denna prefigurations begynnelse.” (169)

Idag manifesterar partierna, dessa grupper, inte enbart en brist på enhet utan själva avsaknaden av klasskamp. De bråkar om proletariatets rester. De teoretiserar om proletariatet i dess omedelbara realitet och motsätter sig dess rörelse. I denna mening realiserar de kapitalets krav på stabilitet. Därför behöver proletariatet förstöra dessa grupper, snarare än att överskrida dem. (169)

För att bryta med gänglogiken är det alltså nödvändigt att vägra deltagande i alla grupper, också informella. Men “bibehåll ett nätverk av personliga kontakter med människor som har insett (eller är på väg att inse) den högsta nivån av teoretisk kunskap”, med vilka en “samstämmighet” kan uppnås utifrån ett (teoretiskt) arbete som utvecklas. Det senare är avgörande.

Därutöver måste längtan efter teoretisk utveckling förverkligas på ett autonomt och personligt sätt och inte via en grupp som sätter upp sig själv som en sorts pessar mellan individen och teorin. (170)

Det är nödvändigt att också kritisera den italienska kommunistiska vänsterns förståelse av “programmet”. Men det är oklart vad som menas med programmet i det här sammanhanget. Det som följer det påståendet är en kritik av föreställningen om att “medvetande” kommer utifrån. Program, medvetande, organisering - inget av det kan längre komma “utifrån.” Det är övergången från parti till projektualitet.

I fjärde noten (från 1972) utvecklar Camatte:

Vi kan förutse innehållet i en dylik "organisation”. Den kommer att kombinera aspirationen till mänsklig gemenskap och individuell bekräftelse, som är den utmärkande egenskapen för den nuvarande revolutionära fasen. Den kommer att sikta på människans återförening med naturen, då den kommunistiska revolutionen även är en naturens revolt (dvs mot kapitalet; vidare är den endast detta genom ett nytt förhållande till naturen) och är det enda sättet som vi kommer att överleva på, genom att avvärja det andra av de två alternativ vi står inför idag: kommunism eller den mänskliga artens undergång. (174)