Visa källa för Om konsten att leva, manual för de unga

INNEHÅLL

Översättarens förord

Inledning

Första delen - MAKTENS PERSPEKTIV

I - Den betydelsefulla obetydligheten

DET OMÖJLIGA DELTAGANDET ELLER MAKTEN SOM SUMMA AV MOTSATSER

II - Förödmjukelsen

III - Isoleringen

IV - Lidandet

V - Arbetets nedgång och fall

VI - Säkerhetsventilen och den tredje kraften

DEN OMÖJLIGA KOMMUNIKATIONEN ELLER MAKTEN SOM UNIVERSELL FÖRMEDLING

VII - Lyckans tidsålder

VIII - Byte och gåva

IX - Tekniken och dess övervägda tillämpning

X - Det kvantitativas herravälde

XI - Övervägd abstraktion och abstrakta överväganden

DET OMÖJLIGA FÖRVERKLIGANDET ELLER MAKTEN SOM SUMMA AV FÖRFÖRELSER

XII - Offret

XIII - Separationen

XIV - Organiserandet av föreställningar

XV - Rollen

XVI - Tidens fascination

ÖVERLEVANDET OCH DESS FALSKA OPPONENTER

XVII - Överlevandets plåga

XVIII - Förnekandet vid lögnens port

Andra delen - OMKASTNINGEN AV PERSPEKTIVET

XIX - Omkastningen av perspektivet

XX - Kreativitet, spontanitet, poesi

XXI - Herrarna utan slavar

XXII - Livets rum och tid och korrigeringen av det förflutna

XXIII - Treenigheten: förverkligande, kommunikation, deltagande

XXIV - Halvvärlden och den nya oskulden

XXV - Tillägg till "Så, ni skiter i oss?" Ni skiter inte i oss så länge till


== Översättarens förord ==
''[[Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations]]'' gavs ut i Frankrike 1967. Tillsammans med [[Guy Debord]]s ''[[La Société du Spectacle]]'', som kom samma år, är den något av en [[situationisterna]]s grundtext, och den uppmärksamme läsaren kan i texten finna åtskilliga av de deviser som prydde väggarna i Paris i [[maj 1968]].

Det är en oerhört subjektiv bok där [[Vardagen|vardagslivet]] hela tiden står i centrum. Detta hindrar emellertid inte Vaneigem från att röra sig över ett vitt fält av kulturella referenser. Några noter förekommer inte i originalet, och inte heller i de kapitel som har översatts till svenska. 

Projektet att översätta hela boken till vårt språk är nedlagt. 

Ingemar Johansson



== Inledning ==
Jag har ingen som helst avsikt att göra det som i denna bok finns av upplevd erfarenhet begripligt för läsare som inte med hela sitt medvetande är redo att återuppliva det. Jag förväntar mig att boken försvinner och återfinner sig själv i en allmän rörelse av idéer, precis som det roar mig att tänka att nutidens betingelser kommer att plånas ut ur människornas minne.

Världen måste göras om: alla upprustningens specialister kommer inte att kunna förhindra det. Eftersom jag inte vill förstå dem, desto bättre om de inte förstår mig.

Vad er andra beträffar, så vädjar jag till er välvilja med en förödmjukelse som ni inte gärna kan undgå att lägga märke till. Jag skulle gärna vilja att en bok som denna vore tillgänglig för dem som är minst förstörda av intellektuell jargong. Förhoppningsvis har jag inte misslyckats fullständigt. Ur detta kaos kommer en dag några satser att slungas i ansiktet på våra fiender. Under tiden får meningarna, lästa och lästa omigen, göra sitt. Ingen väg är snårigare än den som leder till enkelheten. Dessutom vad det i synnerhet här nödvändigt att inte slita loss banaliteterna från de otaliga rötter som gör det möjligt för oss att plantera dem i ny jord, att odla dem för vår egen skull.

Ingenstans har jag låtsats komma med något nytt, lansera något hittills okänt på den kulturella marknaden. En obetydlig korrigering av det väsentliga betyder mer än hundra detaljförbättringar. Det enda som är nytt är den riktning i vilken jag låter banaliteterna röra sig.

Så länge det har funnits människor - och människor som läser Lautréamont - är allting sagt och nästan ingenting vunnet. Eftersom våra medvetanden i sig är banala kan de dra nytta blott av idéer som inte är det.

Den moderna världen måste lära sig vad den redan vet, bli vad den är, genom praktik, rakt igenom en oerhörd sammansvärjning av hinder. Man kan komma ifrån banaliteten bara genom att styra den, behärska den, genom att dränka den i drömmen, genom att överlämna den till subjektivitetens suveräna njutning. Jag har mest av allt framhävt den subjektiva viljan, men ingen må anklaga mig härför utan att ha beaktat hur de objektiva betingelserna i världen var dag spelar subjektiviteten i händerna. Allt börjar med subjektiviteten och ingenting slutar där. Idag mindre än någonsin.

Kampen mellan subjektiviteten och det som undergräver den kommer hädanefter att utsträcka den gamla klasskampens gränser, förnya och skärpa dem. Beslutet att leva är ett politisk beslut. Vi accepterar inte en värld där garantin att inte dö av svält har bytts ut mot risken att dö av leda.

Överlevandets människa är människan söndersmulad i den hierarkiserade maktens maskineri, i en kombination av störningar, i ett kaos av förtryckande teknik vars rationalisering blott inväntar den tålmodiga programmeringen av programmerade tänkare.

Överlevandets människa är också den hela människan, det totala förkastandets människa. Det går inte ett ögonblick utan att vi alla, på verklighetens alla plan, motsägelsefullt lever i konflikten mellan förtrycket och friheten, utan att vi på något underligt vis deformeras, liksom på en och samma gång erövras av två väsensskilda perspektiv: maktens perspektiv och överskridandets perspektiv. De två avdelningarna i Om konsten att leva analyserar var för sig ett av dem och bör alltså inte läsas i ordningsföljd utan samtidigt. Beskrivningen för det negativa utgör grunden för det positiva projektet och det positiva projektet bekräftar negationen. En boks bästa ordningsföljd är ingen alls, på det att läsaren må upprätta sin egen.

Bristerna i texten återspeglar också läsarens brister, som läsare och i än högre grad som människa. Om det i viss mån tråkiga i att skriva boken bryter igenom i det till vis del tråkiga i att läsa den, så är detta blott ytterligare ett argument för livets frånvaro. I övrigt må tidens allvar ursäkta tonens allvar. Sorglösheten finns alltid hitom eller bortom orden. Det ironiska ligger här i att detta aldrig får glömmas.

Om konsten att leva sluter sig till en agitationsströmning vars sista ord man sannerligen inte har hört. Vad som här läggs fram är ett enkelt bidrag bland andra till återupplivandet av den internationella revolutionära rörelsen. Dess betydelse kommer inte att undfly någon, ty med tiden kommer ingen att kunna undfly dess slutsatser.





== Den betydelsefulla obetydligheten ==
''Genom att banaliseras har vardagslivet gradvis intagit den centrala platsen i våra tankar (1). – Ingen illusion, vare sig helig eller profan (2), – kollektiv eller individuell, kan längre dölja utarmningen av våra vardagliga handlingar (3). – Livets ökade rikedom kräver att den nya fattigdomen analyseras och att de gamla motståndsvapnen fulländas, och det utan alla undanflykter (4).''


<center>1</center>

Den samtida historien får en att tänka på vissa figurer i tecknade filmer. I en vild jakt rusar de utan att märka det plötsligt rakt ut i tomheten, där deras blotta fantasi håller dem uppe. Men så fort de blir medvetna hörom trillar de ner.

Likt Bosustovs seriefigurer håller sig det moderna tänkandet inte längre svävande i kraft av sina egna föreställningar. Det som en gång fick det att lyfta tynger nu ner det. I full karriär störtar det ner inför den verklighet som får det att brista, vardagslivets verklighet.
 
 

<center>*</center>

Är den klarsyn som ger sig tillkänna någonting i grunden nytt. Jag tror inte det. Kravet på mera ljus väcks alltid av vardagslivet, av den nödvändighet som vi alla känner av att anpassa vår rytm till världens takt. Ett dygn i en människas liv rymmer fler sanningar än alla filosofiska framställningar tillsammans. Inte ens filosoferna kan undgå att märka vilket självförakt de bär på; någonting som för övrigt deras trösterika filosofi upplyser dem om. I snurriga försök att klättra upp på sig själva för att allt högre kunna ropa ut sina budskap till världen utvecklar filosoferna sina vrångbilder. Alla varelser och alla ting hamnar upp och ner, så att de kan intala sig själva att just de håller sig upprätta, står med båda fötterna på jorden. Men de förblir fångar hos sina förvillelser, och eftersom de inte erkänner dem blir dessa helt enkelt obehagligare för dem själva. 

På 1700- och 1800-talet förfogade moralisterna över ett helt skjul fyllt av banaliteter, men så stark var deras drift att hemlighålla det att de byggde in det i ett palats av stuck och spekulationer. Ett idealiskt palats stänger både ute och inne den upplevda erfarenheten. Därav övertygelsens kraft och den sublima tonen av uppriktighet hos föreställningarna om "den universella människan", låt vara att de ångestfyllda suckarna alltid tränger igenom. Analytikern anstränger sig för att undfly existensens successiva skleros genom fördjupning i tillvarons väsen – och ju mer han abstraherar sig från sig själv genom att ge uttryck för den förhärskande föreställningen i sitt sekel (den feodala illusion där Gud, kungamakt och värld är oupplösligt förenade), desto tydligare uppenbarar hans klarsyn livets dolda ansikte, desto mer "uppfinner" den vardagligheten.

Upplysningstidens filosofer påskyndar steget ner till det konkreta, i den måtto som det konkreta kommer till makten tillsammans med den revolutionära bourgeoisien. Från Guds ruiner faller människan ner i ruinerna av sin egen verklighet. Hur gick det egentligen till? Ungefär så här: tiotusen personer är övertygade om att ha sett fakirens rep stiga mot skyn, medan lika många kameror bevisar att det inte har höjt sig en tum. Den vetenskapliga objektiviteten vederlägger mystifieringen. Utmärkt, men vad är det att visa? En bunt rep utan allt intresse. Jag är föga hågad att välja mellan det tvivelaktiga nöjet att låta mig mystifieras och det trista begrundandet av en verklighet som inte angår mig. En verklighet som jag inte kan påverka – är det inte den gamla vanliga lögnen på nytt, mystifieringens yttersta stadium?

Analytikerna befinner sig hädanefter på gatan. Klarsynen är inte deras enda vapen. Deras tänkande löper inte längre risken att fängslas vare sig av gudarnas eller teknokraternas falska verklighet!
 
 

<center>2</center>

De religiösa lärorna döljer människan för henne själv, deras borg innesluter henne i en pyramidal värld där Gud befinner sig på toppen och konungen strax nedanför. Dessvärre räckte inte friheten på den unitära maktens ruiner den 14 juli till för att förhindra att själva ruinerna återuppstod som fängelse. När vidskepelsens slöja slets itu framträdde inte den nakna sanningen, som Meslier drömde om, utan ideologiernas klibbiga fågellim. Den uppstyckade maktens fångar kan bara söka skydd mot tyranniet i frihetens skugga.

Det existerar idag inte en handling, inte en tanke, som inte är insnärjd i de godkända idéernas nät. Oändligt små partiklar från den gamla mytens explosion singlar än idag ner över oss och sprider överallt ett damm av helighet, ett damm som för själen och livsviljan är som silikos. Tvångsåtgärderna har blivit mindre hemliga men tydligare, mindre maktfullkomliga men fler. Fogligheten är inte längre resultatet av prästerlig magi; den skapas av en mängd små hypnoser: information, kultur, stadsbyggnadskonst, reklam, finputsningar i all bestående och framtida ordnings tjänst. Det är som när Gulliver hade strandat i Lilliput; fjättrad från topp till tå var han fast besluten att slita sig loss och granskade noga allting omkring sig – minsta detalj, minsta ojämnhet i marken, ingenting var för ringa om räddningen kunde bero därpå. Frihetens möjligheter föds ur det mest välbekanta. Och har det någonsin varit annorlunda? Konsten, etiken, filosofin – alla bekräftar de det: under ordens och begreppens skrovliga yta ligger alltid missanpassningens levande verklighet på lur, beredd att springa fram. Eftersom varken gudar eller ord längre förmår att i all anständighet skyla detta banala faktum, så vandrar det naket omkring på järnvägsstationer och ödetomter; varje gång du vänder dig om söker det kontakt med dig, tar dig om axlarna, fångar din blick och dialogen kan börja. Man måste gå under med det eller bärga det hos sig själv. 
 
 
<center>3</center>

Allt för många lik kantar såväl individualismens som kollektivismens väg. I namn av två skenbart motsatta förnuftsskäl härjar ett och samma rövarband, råder ett och samma förtryck av den övergivna människan. Den hand som tystade Lautréamont ströp förvisso också Sergej Jesenin. Den ene dör i ett rum som tillhör hyreshajen Jules-François Dupuis, den andre hänger sig på ett förstatligat hotell. Överallt besannas lagen: "Din egen vilja äger inget vapen som inte vänds mot dig själv, så fort det råkar i händerna på andra". Om någon säger eller skriver att hädanefter måste det praktiska förnuftet uteslutande grundas på individens rättigheter, så dömer han sig själv med sitt förslag om han inte omedelbart uppmanar åhöraren eller läsaren att själv bevisa detta i handling. Ett sådant bevis kan bara levas, formuleras inifrån. Därför måste allt i de anteckningar som följer prövas och korrigeras av var och ens omedelbara erfarenhet. Ingenting är så värdefullt att det inte kan göras om på nytt, inget är så rikt att det inte oupphörligen kan berikas ytterligare.

<center>*</center>

I privatlivet skiljer vi självklart på vad en människa tänker och säger om sig själv och vad hon i själva verket är och gör; på samma sätt har vi alla lärt oss att skilja de politiska partiernas fraseologi och messianska anspråk från deras organisation och verkliga intressen – vad de tror sig vara och vad de är. De illusioner som en människa odlar om sig själv och andra är inte i grunden annorlunda än de som grupper, klasser och partier upprätthåller kring och i sig själva. Tvärtom – även då de tycks stå i motsättning till varandra rinner de upp ur samma källa: de förhärskande idéerna, som är den härskande klassens idéer. 

Vare sig de omfattar hela mänskligheten eller varje enskild individ, så är ismernas värld aldrig annat än en värld tömd på sin verklighet, en lögnens fasansfullt verkliga förförelse. Det trefaldiga krossandet av Kommunen, Spartakiströrelsen och det röda Kronstadt (1921) har en gång för alla visat vilket blodbad tre ideologier om frihet för med sig: liberalismen, socialismen, bolsjevismen. För att detta skulle kunna bli allmänt erkänt och förstått krävdes emellertid att bastard- eller hybridformer av dessa ideologier öppet demonstrerade sin medfödda ohygglighet: koncentrationslägren, Algeriet under Lacoste, Budapest. De stora kollektiva illusionerna, som idag är närmast anemiska efter allt blod som har spillts i deras namn, har ersatts av tusentals småideologier som konsumtionssamhället saluför i form av lika många själsdödande som bärbara apparater. Måste lika mycket blod flyta för att bevisa att tiotusen nålstick dödar lika effektivt som tre dråpslag.

<center>*</center>

Vad har jag att göra i en aktionsgrupp som tvingar mig att redan i farstun hänga av mig – ja, jag säger inte mina idéer eftersom det snarast vore de som skulle ha fört mig dit – utan de drömmar och begär som jag aldrig skiljs från, min vilja att leva sant och gränslöst? Att byta isolering, att byta monotoni, att byta lögn – vad skulle det tjäna till? Där illusionen om verklig förändring överges blir en simpel förändring av illusionen outhärdlig. Men just så ser det ut: ekonomin ökar oupphörligen konsumtionen – och att konsumera utan uppehåll innebär att byta illusion i en allt snabbare takt som pö om pö upplöser illusionen om förändring. Till sist står man där ensam,  oförändrad, stelnad i den tomhet som en kaskad av prylar, personbilar och pocketböcker skapar.

Människor utan fantasi tröttnar på den utbasunerade vikten av bekvämlighet, kultur och fritid, på det som förstör deras fantasi. Detta innebär inte att man tröttnar på bekvämlighet, kultur eller fritid i sig, utan på det bruk som görs av dessa företeelser, vilket är precis det som hindrar oss från att njuta av dem.

Överflödssamhället är ett samhälle av voyeurer. Åt envar hans eget kalejdoskop, en enkel fingerrörelse och bilden förändras. Det är vinst varje gång: kyl och frys, en Volvo, en TV, en befordran, tid tillgodo… Sedan tar det monotona i att konsumera bilder över, kastas tillbaka till det monotona i den handling som framkallar dem, till den lätta vridningen på tummen och pekfingret som håller om kalejdoskopet. Det fanns ingen Volvo, bara en ideologi mer eller mindre utan sammanhang med bilen som maskin. Berusad av "Johnny Walker, elitens whisky" upplever man alkoholens och klasskampens verkningar i en sällsam blandning. Roligare än så här blir det inte, det var det hela! Det ideologiska skådespelets monotoni kastas nu tillbaka till passiviteten i livet, till överlevandet. Bakom de prefabricerade skandalerna – skandalösa vinster eller politiska skandaler – avslöjas en positiv skandal: den att handlingarna har berövats sin substans till förmån för en för var dag allt mer avskyvärd illusion, som har förlorat all dragningskraft. Handlingar som har blivit futtiga och avslagna efter att ha hållit liv i lysande kompensatoriska fantasier, handlingar som har utarmats efter att ha berikat spekulationer i en föregivet finare värld där de har städslats som tjänstehjon under det vanhedrande epitetet "triviala" eller "banala", handlingar som idag är befriade och trötta, beredda att låta sig vilseföras på nytt eller duka under av svaghet. Här är de i er alla, välbekanta, sorgliga, på nytt överlämnade åt den omedelbara och rörande verklighet som är deras "spontana" miljö. Och här är ni, förvillade och engagerade i nya plattityder, i ett perspektiv där nära och fjärran sammanfaller.
 
 

<center>4</center>

I sin konkreta och taktiska form utgjorde begreppet om klasskamp den första omgrupperingen av de påfrestningar som människan upplever som enskild individ; den föddes ur den malström av lidanden som uppstod överallt i industrisamhällena, då mänskliga relationer inskränktes och anpassades till utsugningens mekanismer. Den är sprungen ur en vilja att förvandla världen och förändra livet.

Ett sådant vapen måste ständigt justeras på nytt. Men vände inte Första Internationalen konstnärerna ryggen genom att grunda sitt projekt uteslutande på arbetarkrav? Och detta fastän Marx själv hade visat i hur hög grad det angick alla som – i sin vägran att vara slavar – eftersträvade ett rikt liv och en hel mänsklighet? Lacenaire, Borel, Lassailly, Büchner, Baudelaire, Hölderlin – fanns inte också där eländet och dess radikala förkastande? Vare därmed hur som helst, men detta misstag (från början kanske förlåtligt – jag bryr mig inte om vilket) återkom mindre än ett sekel senare i svindlande omfattning. Då slukades produktionsekonomin av konsumtionsekonomin, och utsugningen av arbetskraften globaliserades genom utsugningen av den vardagliga kreativiteten. Det är samma energi som berövas arbetaren på jobbet som under hans lediga timmar, och det är den som får maktens hjul att gå runt – fromt smorda som dessa därtill är av formella protester från den gamla teorins vapendragare.

De som talar om revolution och klasskamp utan att uttalat hänvisa till vardagslivet, utan att förstå det omstörtande i kärleken och det värdefulla i förkastandet av allt tvång; de talar med ett lik i munnen.



== Isoleringen ==
Para no sentirme solo<br>
Por los siglos de los siglos


''Det enda vi har gemensamt är illusionen av att vara tillsammans. Och mot illusionen av tillåtna botemedel reser sig bara den allmänna viljan att bryta isoleringen (I). - De opersonliga relationerna är isoleringens ingenmansland. Isoleringen är den nutida sociala organisationens dödsdom över sig själv (2).''
 
 

<center>1</center>

De var där som i en bur med vidöppen dörr genom vilken de inte kunde fly. Ingenting utanför denna bur hade någon betydelse, ty ingenting annat existerade längre. De förblev i buren, främmande inför allt som inte hörde dem till, utan ens skuggan av ett begär efter allt som fanns utanför gallret. Att fly till någonting som varken ägde verklighet eller betydelse hade varit abnormt, ja tom omöjligt. Absolut omöjligt.. Ty i denna bur där de hade fötts och skulle dö kunde ingen annan upplevelsesfär än det verkliga tolereras. Det verkliga, dvs. helt enkelt en oåterkallelig instinkt att handla på ett sätt som förlänade tingen betydelse. Bara om tingen ägde betydelse var det möjligt att andas, och att lida. Det tycktes som fanns där ett samförstånd mellan dem och de i tysthet döda att så skulle det vara och förbli, ty vanan att handla på ett sätt som förlänade tingen betydelse hade blivit en mänsklig och, påstod man, evig instinkt. Livet var det som var av betydelse och det verkliga utgjorde en del av den instinkt som gav livet en smula mening. Instinkten tog alls inte i beaktande vad som kunde finnas bortom det verkliga, ty därbortom fanns ingenting. Ingenting av betydelse. Dörren förblev stående på vid gavel och buren blev allt mer om mer smärtsam i denna sin verklighet som av otaliga anledningar på otaliga sätt betydde så mycket.

Slavhandlarnas tid. Och aldrig har vi lämnat den bakom oss.

På de kollektiva kommunikationsmedlen, där människorna slungas mot varandra med statistisk likgiltighet, kan man se dem bära sin spruckna mask av missräkning, högmod och förakt. Som dödens skuggor över en tandlös käft. Den falska kommunikationens miljö förvandlar var och en till sin egen umgängessnut. För att trygga sina ynkliga vandringståg har lönearbetets riddare numera inget annat än tunnelbanan och pendeltågen att ta till. Flyktens och aggressionens instinkt är dem hack i häl. Om människorna således har förvandlats till skorpioner som stinger sig själva och andra - beror då inte detta i själva verket på att ingenting händer och på att människor med tomma ögon och uppblött hjärna "på något mystiskt sätt" har blivit skuggor av människor, människospöken, samt på att de till viss grad nu är människor blott till namnet?

Det enda vi har gemensamt är illusionen av att vara tillsammans. Fröet till ett sant kollektivt liv vilar förvisso latent i själva illusionens sköte - det finns ingen illusion utan verklig grund - men den sanna gemenskapen återstår ännu att skapa. Ibland lyckas lögnens kraft utplåna isoleringens hårda verklighet ur människornas medvetande. Ibland kan man på en livfull gata glömma att lidandet och separationen alltjämt existerar. Och eftersom man glömmer det enbart genom lögnens kraft, förstärks lidandet och separationen. Men själva lögnen kommer att snubbla över denna hörnsten. Ingen illusion kan längre dölja våra kval.

Känslan av olust växer i takt med massan omkring mig. De kompromisser jag under omständigheternas tryck har gjort med dumheten rusar emot mig, genomströmmar mig i hallucinatoriska vågor som huvuden utan ansiktsdrag. Edvard Munchs berömda målning, Skriket, erinrar mig om ett intryck jag får tio gånger om dan. En människa bärs fram av en massa, synlig blott för henne själv, och ger plötsligt upp ett skrik för att bryta förtollningen, för att återfinna sig själv, för att få krypa tillbaka in i sitt eget skinn. Tysta bifall, stelnade leenden, ord utan liv, den apati och förödmjukelse som har varit hennes ständiga sällskap koncentreras i henne, bryter ut i henne, driver ut henne från hennes begär och drömmar, tunnar ut illusionen av "att vara tillsammans". Man snuddar vid varann utan att mötas; isoleringen ökar men fulländas inte, tomheten bemäktigar sig människorna allteftersom deras täthet blir större. Massan berövar mig mig själv, inrättar tusentals små försakelser i min tomma närvaro.

Överallt återger neonljusen Plotinus sats: "Alla varelser är tillsammans trots att var och en av dem förblir för sig själv". Men likväl räcker det med att vi sträcker ut handen för att nå varann, att vi slår upp ögonen och möts och så enkelt blir allting nära och fjärran, som genom trolldom.
 
<center>¤</center>

På samma sätt som massan, narkotikan och kärleken äger alkoholen förmågan att bedåra det mest klarsynta sinne. Tack vare spriten tycks isoleringens betongmur vara en pappersremsa som aktörerna kan riva sönder efter behag - den låter allting uppföras på en intim teaterscen. En generös illusion och därför så mycket dödligare.

I en dyster bar där alla har skittråkigt slår en packad yngling sönder sitt glas, griper en flaska och krossar den mot väggen. Ingen reagerar, ynglingen låter sig besviken sparkas ut. Men likväl: hans handling fanns sannerligen i alla huvuden. Blott han konkretiserade tanken, blott han bröt igenom isoleringens första radioaktiva zon: den inre isoleringen, denna invärtes åtskillnad mellan den yttre världen och jaget. Ingen besvarade ett tecken som han trodde var otvetydigt. Han förblev ensam, liksom ungdomsbrottslingen som bränner ner en kyrka eller pepprar bly i en snut, i samförstånd med sig själv, men dömd till exil på samma sätt som andra är dömda till exil från sin egen tillvaro. Han har inte undflytt isoleringens magnetiska fält, alltjämt svävar han i dess tyngdlöshet. Men den likgiltighet som möter honom kommer honom samtidigt att bättre uppfatta nyanserna i sitt skrik. Trots att tortyren nu framstår utan förklädnader vet han att det är nödvändigt att slå an en annan ton, med mera kraft, med mera koherens. 

Den gemensamma fördömelsen existerar bara så länge som varje isolerad människa vägrar förstå att en frihetens åtbörd - hur svag och missriktad den än må vara - alltid bär på en autentisk kommunikation, på ett adekvat personligt budskap. Det förtryck som riktas mot frihetens upprorsmän drabbar alla människor - allas vårt blod flyter samman med den mördade Durrutis. Varhelst friheten viker en tum blir tingens ordning hundrafalt starkare. Uteslutna från sant deltagande, hakar sig människans handlingar fast vid den sköra illusionen av att vara tillsammans med andra, eller vid dess motsats: det brutala och absoluta förkastandet av all samvaro. De svänger från den ena sidan till den andra. Och pendelrörelsen får timmarna att löpa över dödens urtavla.

<center>¤</center>

Och kärleken förstärker i sin tur illusionen av enhet. För det mesta resulterar den i misslyckanden och besvikelser. Dess mäktiga symfonier hotas ständigt av att tona ut i ett och samma frusna ackord: rädslan för att, vare sig vi är två eller tio, åter finna sig vara lika ensam som förut. Det är inte det otillfredsställda begärets oändlighet som driver oss till förtvivlan utan det ögonblick då vår nya lidelse upptäcker sin egen tomhet. Det outsläckliga begäret att knulla alla dess attraktiva kvinnor föds i ångesten och rädslan för att älska - där kan man mäta vår fruktan för att aldrig kunna frigöra oss från mötet med objekt. I en och samma gryning som de älskandes famntag löses upp arkebuseras revolutionärerna utan revolution. De tus isolering förmår inte stå emot den allmänna isoleringen. Njutningen avbryts i förtid, de älskande finner sig stå nakna i världen, deras handlingar har plötsligt blivit löjliga och kraftlösa. Ingen kärlek är möjlig i en olycklig värld.

Kärlekens båt går under i vardagslivets ström.

Är du redo att vräka undan den gamla världens rev på det att ditt begär aldrig må gå under? De älskande måste älska sin njutning med än mer konsekvens och poesi. Det berättas om prins Shekour att han efter att ha erövrat en stad erbjöd den åt sin gunstling till priset av ett leende. Några av oss har blivit så lidelsefullt betagna i njutningen att älska utan förbehåll att vi kan erbjuda vår kärlek revolutionens praktfulla bädd.
 

<center>2</center>

Att anpassa sig till världen är som att kasta krona eller klave och a priori bestämma att det negativa måste bli positivt, att omöjligheten att leva utgör betingelserna sine qua non för livet. Alienationen slår aldrig rot så djupt som då den framstår som något omistligt gott. I positiva termer är isoleringens medvetande inget annat än det individuella medvetandet, detta individualismens arvegods som de tappra människorna släpar med sig som sin mest skrymmande och dyrbara ägodel. Ett slags skräckfylld njutning som på en och samma gång hindrar oss från att fastna i gemenskapens illusion och från att spärras in i isoleringens källarvalv.

De opersonliga relationernas ingenmansland sträcker sig från det fromma accepterandet av falska kollektiv till det totala förkastandet av allt samhällsliv. Där härskar krämarnas moral, "man måste göra rätt för sig", "ärlighet varar längst", "sånt är livet": artigheten, missuppfattningarnas konst för konstens skull.

I klara ordalag: eftersom de mänskliga relationerna är vad den sociala hierarkin har gjort dem till, så erbjuder opersonligheten den minst ansträngande formen för förakt. Den gör det möjligt för oss att trampa runt i vardagslivets grottekvarn utan onödig friktion. Den hindrar oss inte från att drömma om högre samhällsformer, långt därifrån. Notera Lacenaries hövlighet när han kvällen före sin avrättning vädjade till en vän: "Framför allt ber jag dig att framföra mitt tack till monsieur Scribe. Berätta för honom att jag en dag, haldöd av svält, begav mig hem till honom för att lura av honom hans pengar. Han tillmötesgick min begäran med rörande generositet. Jag är säker på att han minns det. Säg honom att han handlade rätt, ty jag hade i min ficka, klart och färdigt att användas, medlet för att beröva Frankrike en dramatiker".

Men i den oupphörliga kampen mot isoleringen är de opersonliga relationernas kyla blott dödtid, ett snabbt övergångsställe som leder mot kommunikationen, eller oftare snarast mot illusionen av gemenskap. Det är så jag förklarar min motvilja mot att hejda en främmande människa för att fråga henne om klockan, en upplysning, två ord... att söka kontakt på detta tvivelaktiga sätt: de opersonliga relationernas behag är uppfört på sand. Aldrig har dödtiden gett mig något av värde.

Överallt är omöjligheten att leva garanterad med en sådan cynism att den skräckfyllda njutningens jämvikt i de opersonliga relationerna fungerar som ett smörjmedel för människoförstörelsens allmänna maskineri. Att utan undanflykter presentera ett radikalt och taktiskt utarbetat förkastande verkar i sista hand vara att föredra framför att väluppfostrat knacka på alla de dörrar där ett överlevande bara byts ut mot ett annat.

"Det skulle tråka ut mig att dö så ung", skrev Jacques Vaché två år innan han tog livet av sig. Om förtvivlan över att överleva inte under de närmaste åren förenar sig med omstörtningens nya medvetande, så återstår blott två "ursäkter" för den isolerade människan: partiernas och de patafysisk-religiösa sekternas pisspotta eller den omedelbara döden tillsammans med Umour. En sextonårig mördare deklarerade nyligen: "Jag dödade därför att jag hade tråkigt". Var och en som i sig upplevt självdestruktionens kraft vet med vilken den trötta likgiltighetens gest han skulle kunna döda ledans organisatörer. Endera dan. Av en händelse.

Och vad återstår då att göra för en individ som vägrar både att omfatta de icke anpassades våld och att anpassa sig till världens våld? Om han inte höjer sin vilja att fullända enheten mellan världen och sig själv till den koherenta teorins och praktikens nivå, så kommer samhällets ödsliga tysthet att runt ikring honom uppföra det solipsistiska vansinnets palats.

Från djupet av sina fängelser upplåter dessa som är dömda till sinnessjukdom skriken från en negationens nedsablade revolt. Vilken lärd Fourier togs sannerligen inte av daga i denne sjukling om vilken psykiatrikern Volnat berättar: "Han började mista förmågan att skilja mellan sitt jag och omvärlden. Allt som hände i världen hände också i hans kropp. Han kunde inte ställa in en flaska mellan två skåphyllor; hyllorna skulle kunna pressas samman och krossa flaskan. Och då skulle han känna det i huvudet som vore det hans huvud som pressades samman mellan hyllorna. Han kunde inte stänga en resväska, ty när pressade ner föremålen i väskan, så var det som om hans huvud trycktes sönder. Om han gick hemifrån efter att ha stängt alla dörrar och fönster kände han sig illa till mods, det sprängde av luft i hans hjärna, han måste hem igen för att öppna en dörr eller ett fönster. 'För att jag ska känna mig väl till mods', sa han, 'måste jag ha fritt spelrum... Jag måste vara fri i mitt rum. Det är kampen mot tingen runt omkring mig.'"

Konsuln hejdade sig. Han läste inskriptionen: "No se puede vivir sin amor" (Lowry: Under vulkanen).



== Offret ==
''Det finns en offrets reformism som ingenting annat är än ett offer åt reformismen. Humanistisk självstympning och fascistisk självdestruktion leder ända till ett val av döden. - Varje rättfärdig Sak är lika omänsklig. - Överallt där det finns en förevändning att revoltera manifesterar sig livsviljan mot masochismens farsot; i skenbara delkrav förbereder den revolutionen utan namn, vardagslivets revolution (1). - Vägran till offer innebär vägran till prissättning; individen är ingen handelsvara. - Tre strategiska reträtter står redan det frivilliga offret till buds: konsten, de stora mänskliga känslorna, nuet (2).''


<center>1</center>

Där styrkan eller lögnen misslyckas med att knäcka och tämja människan sätts förförelsen in. Hur fungerar då maktens förförelsetrick? Jo, tvånget sveps in i lögnens goda samvete, i den hederliga människans  masochism. Vad som i själva verket är en kastrering tvingas hon att kalla  för en medfödd gåva, och detta val mellan olika pådyvlade bördor måste hon måla i frihetens färger. "Känslan av att ha gjort rätt för sig" förvandlar var och en till sin egen aktningsvärde bödel.

Jag har i Grundläggande Banaliteter (internationale situationniste # 7-8) visat hur dialektiken i förhållandet mellan herre och slav medförde att slavens verkliga offer kom att inbegripa herrens mytiska offer. Den ene offrade andligen sin verkliga makt för statens bästa, medan den andre materiellt sett offrade sitt verkliga liv för en makt som han bara skenbart deltog i. Det allmänna skenets utbredda väv eller, om man så vill, den primära lögn som rörelsen för ett monopoliserat tillägnande till en början kräver (tillägnandet av ting genom tillägnandet av människor) tillhör ju oupplösligen offrets dialektik och grundlägger sålunda den ökända avskildheten.  Filosofernas misstag bestod i att de snickrade ihop en ontologi och idén om den eviga människan av vad som bara var en social olyckshändelse, en möjlig nödvändighet. Nu anstränger sig historien för att likvidera det absoluta tillägnandet, ty detta svarar inte längre mot de förhållanden som kom det att uppstå. Misstaget, som ju har underblåsts metafysiskt, fortsätter emellertid att ge profit åt herrarna, åt den evigt härskande minoriteten.

<center>¤</center>

Offrets missöde förenar sig med mytens. Det borgerliga tänkandet avslöjar dess materiella stomme, drar ner den i skiten och smular sönder den. Dock utan att likvidera den, ty det skulle innebära att borgarklassen slutade exploatera, dvs. slutade att existera. Arbetsfördelningens skådespel är bara en fas i mytens upplösning, en upplösning som idag påskyndar konsumtionsdiktaturen. På samma sätt fullbordas det gamla offret/gåvan, som är lierat med världskrafterna, genom att det förlorar sig i ett offer/byte - prissatt enligt socialministeriets tariff och de demokratiska lagarna. Offret inger mindre och mindre fanatism på samma sätt som ideologernas jämmerliga show blir allt mindre förförisk. Man ersätter inte ostraffat frälsningens mäktiga brunst med små privata onaneringar. Man kan inte kompensera det vanvettiga hoppet om någonting bortom bergen med en befordringskalkyl. Fosterlandshjälte, arbetshjälte, kylskåpshjälte, avbetalningshjälte… de kinesiska krukmakarnas ära är sprucken.

Det tar emot. Att jag snart kommer att slippa ett ont kan aldrig trösta mig för att jag måste stå ut med det just nu. Överallt prisas offrets dygd. De ekumeniska byråkraterna förenar sig med de röda prästerna. Vodka och Kristi tårar. Inte bara en dolk mellan tänderna, utan också Kristi dräggel! Offra er med glädje, mina bröder! För Saken! För Ordningen! För Revolutionen! För Partiet! För fackföreningen! För biff med sås!

Förr använde socialisterna ofta dessa berömda ord: "Man tror att man dör för fosterlandet, men man dör för kapitalet". Deras arvtagare gisslas nu av liknande formuleringar: "Man tror att man slåss för proletariatet, men man dör för dess ledare", "Man tror att man bygger för framtiden, men man blir precis som stålet bara en komponent i en femårsplan". Och efter att ha kastat fram dessa slagord, vad gör då den revolterande vänsterns unga turkar? Jo, de ställer sig i en Saks tjänst, den "bästa" av alla Saker. Sin kreativa tid tillbringar de med att distribuera flygblad, klistra upp affischer, gå i demonstrationståg och skjuta skulden på stadsfullmäktiges ordförande. De utövar sin militantism. Man måste ju handla, när andra tänker åt en. Offrets låda saknar botten.

Den bästa av alla Saker är den i vilken man mest förlorar sig till kropp och själ. Förnekar man de lagar som reglerar viljan att leva, sitter man där med dödens lagar. Dödens eller livets sida måste vinna; det finns inget mittemellan: ingen möjlig kompromiss på medvetandets nivå. Antingen måste man försvara det ena helt och håller eller också det andra helt och hållet. Den absoluta Ordningens ursinniga anhängare - carlister, nazister, chouanister - har då med tjusig konsekvens visat att de står på dödens sida. Åtminstone är ropet Viva la muerta! rakt på sak och utan onödiga krusiduller. Men reformisten, han som är för en död i små portioner, långtråkighetens socialist, saknar tom. en absurd hederskänsla för den totala förstörelsens estetik. Han förmår bara dämpa begäret att leva, få det att skrumpna, så att det genom att vända sig mot sig självt blir till ett begär att förgöra och förgöras. De är bara till graden motståndare i utrotningens läger: i namn av den graderade makten, i namn av den gradvisa döden.

De som är anhängare av ett absolut offer för Staten, Führern, Saken - alla dessa stora livsföraktare - har sin ursinniga livsinställning gemensam med dem som sätter sig upp mot försakelsens alla moraler och tekniker - vilket är en antagonistisk lustkänsla, som på sätt och vis är lika häftig som festen. Det verkar som om livet så spontant är en fest, att det tar sig av daga i ett enda hugg som i sig rymmer allt ljus det har berövats, om det torteras av en monstruös asketism. Den dödsögonblickets fest som erfars av asketiska legionärer, legosoldater, fanatiker och snutar är esteticerad och liksom fixerad inför en evig fotoblixt. Bigeards fallskärmsjägare, som går i döden av estetiska skäl som stjärnbeprydda statyer, är kanske medvetna om sin yttersta hysteri. Estetiken är förvisso en sklerosens fest, berövad all rörelse och skild från livet som ett jivarohuvud; den är dödens fest. Vad som är estetik, vad som är pose, svarar mot vad som är dött, vad som mystifierar vardagslivet. Varje apokalyps bär på dödens skönhet. Oh, du schweizergardets sång som Louis-Ferdinand Celine har fått oss att älska.

Kommunen slutade inte som en apokalyps. Nazisterna, som drömde om att ta med sig hela världen i sitt fall, och kommunarderna, som satte Paris i lågor, står lika långt ifrån varandra som den totala döden - vilken på ett brutalt sätt bekräftades - står långt ifrån det totala livet - vilket på ett brutalt sätt förnekades. De förstnämnda begränsade sig till att släppa lös en process som humanisterna hade satt igång genom att lära ut försakelse och förnekande, och vars följdriktiga konsekvens ledde till utrotning. De sistnämnda förstod däremot att man inte kan avstå från ett liv som har byggts upp i begärens njutning; de förstod att det känns skönare att helt och hållet förstöra detta liv än att behöva se det vanställas; de förstod att det är roligare att försvinna in i njutningens levande fest än att genom att ge vika en enda tum behöva ge vika över hela linjen.

Om man bortser från det svulstiga i ropet "Hellre dö upprätt än att leva på knä" - som stalinisten Iburri helt oegentligt kläckte ur sig - så tycks det mig på ett suveränt sätt uttrycka en särskild typ av självmord: ett lyckligt sätt att ta farväl på. Och vad som gällde för Kommunen gäller för den enskilde individen. 

Mot trötthetens självmord, mot försakelsen som bekransar de andra. Att för sista gången brista ut i en skrattsalva à la Cravan. En sista sång à la Ravachol.

<center>¤</center>

Revolutionen upphör i samma stund som man måste offra sig för den. Missförstå den och göra den till en fetisch. De revolutionära ögonblicken är fester där det individuella livet firar sin förening med det pånyttfödda samhället. Här klingar ropet om att man ska offra sig som en själaringning vid ett dödsfall. Den Vallés som skrev: "Om de resignerades liv inte räcker längre än rebellernas kan man lika gärna bli rebell i namnet av en idé", nöjde sig med sitt förslag. Den Vallés som slogs för Kommunen är först och främst ett barn. Därefter denne student som i en enda lång söndag tog igen det förgångnas eviga veckor. Ideologin är stenen på rebellens grav. Den ska hindra honom från att återuppstå. 

När den upproriske börjar tro att han slåss för något högt och värdigt slutar den auktoritära principen att darra. Mänskligheten har aldrig lidit brist på argument varför man ska försaka det mänskliga. Och detta så till den grad att det hos somliga har uppstått en verklig reflex till att böja nacke, en oförnuftig rädsla för friheten, en masochism som är närvarande överallt i vardagslivet. Med vilken bitter lättnad överger man inte en önskan, ett begär, sitt verkliga jag. Med vilken passivitet, med vilken slapphet, accepterar man inte att leva för något, handla för något, allt under det att ordet "sak" överallt dyker upp med sin dödvikt. Då det inte är lätt att vara sig själv, abdikerar man så gärna för första förevändning man kan få tag i: kärlek till barn, kärlek till att läsa, kärlek till kronärtskockor. Önskan att få tag i ett botemedel trängs helt undan av sjukdomens abstrakta allmängiltighet.

Friheten bryter sig emellertid en väg också genom förevändningarna. Är det inte festens stämning som uppstår och kommer till medvetande när man går i strejk för högre lön eller då man gör uppror? I samma stund som jag skriver detta utför tusentals arbetare sitt vanliga arbete eller tar till vapen, lyder instruktioner eller en princip och i grund och botten är det att förändra användandet av sina liv som de passionerat ägnar sig åt. Att förändra världen och att återfinna det sanna livet är de revolutionära ögonblickens verkliga mål. Det är kravet ingen teoretiker kan skapa, då det ensamt är grunden för ett skapande i poesi. Revolutionen pågår vareviga dag gentemot de specialiserade revolutionerna. Det är en ''revolution utan namn'', liksom allt som kommer åter från det upplevda och som varje dag förbereder sitt explosiva sammanhang i gester och drömmar.

Alltmedan dagarna segar sig fram går inget problem upp mot mina svårigheter att skapa ett begär, att tillfredsställa en önskan och att sätta ihop en dröm, som liknar den som ryms i mitt sinne under natten. Det som plågar mig är mina ofullbordade handlingar och inte den mänskliga rasens framtid, världens tillstånd år 2000 eller andra små abstrakta tvättbjörnar. När jag skriver så är det varken "för andra", som man brukar säga, eller för att driva bort dessa spöken med besvärjelser. Jag knyter samman orden ett och ett för att på så sätt komma upp ur den isoleringens avgrund, som just ni andra måste dra mig upp ur. Jag skriver med otålighet och av otålighet. För att leva utan dödtid. Jag vill inte veta något om er andra, som inte först och främst angår mig själv. Ni måste befria er från mig så som jag från er. Vårt projekt är gemensamt. Det är uteslutet, att projektet med den totala människan någonsin ska kunna byggas upp på en inskränkning av individen. Det finns inte en gpd respektive en dålig kastrering. De unga generationernas apolitiska våld samt deras förakt för konstens, ideologins och kulturens alla hyllor med reavaror bekräftar detta i handlingar: det individuella förverkligandet kommer att iscensättas kollektivt enligt principen: "var och en står sig själv närmast". Och det på ett radikalt sätt.

På det stadium av skrivkonsten där man fordom sökte ge förklaringar, vill jag hädanefter att man når fram till ett sätt att göra upp räkningen på.
 

<center>2</center>

Att vägra offra sig är att vägra kontrollera räkningen. Det finns inget i detta universum som kan omvandlas i pengar, eller vad det vara månde, som går upp emot att vara människa. Det är inte möjligt att reducera individen; hon kan förändras, men inte bytas ut. Bara ett hastigt ögonkast på den sociala reformationens rörelser är nog för att övertyga om detta: aldrig har de krävt att schackrandet och offret skulle rensas bort, aldrig har de satsat sin ära på att göra det mänskliga mänskligt. Varje gång slaven gör det möjligt för sig själv att uthärda sitt slaveri hjälper han sin herre att stjäla.

Vägen mot socialismen: ju mer man slås i bojor av reifikationens vidriga relationer desto mer förvärras den humanitära frestelsen att på ett motsvarande sätt vanställa allt. Och under det att den förnedrande dygd som kräver att man ska försaka och offra sig växer sig allt större och leder fram till en radikal vägran gentemot allt, så försöker idag en del sociologer – det moderna samhällets snutar – att leta sig fram till en mera subtil form av offret: det överspända gyckelspel som heter konst.

<center>¤</center>

De stora religionerna förstod att förvandla det eländiga jordelivet till en vällustig väntan; jämmerdalen mynnade ut i det eviga livet i Gud. Vad som enligt borgerlig konstuppfattning kallas konst har föskaffat sig privilegiet att vara den som utdelar den eviga saligheten – och den gör det bättre än Gud. Efter konsten-i-livet-och-i-Gud hos de enhetliga regimerna (den egyptiska bildhuggarkonsten, den negroida konsten…) kommer en konst som kompletterar livet, en konst som ersätter Gud (Grekland på 300-talet, Horatius, Ronsard, Malherbe, romantikerna…). Katedralbyggarna var lika ointresserade som de Sade av att gå till eftervärlden. De ville försäkra sig om frälsningen i Gud, som de Sade om frälsningen i sig själv, och traktade inte efter att bli bevarade i historiens muséer. De arbetade för ett högre tillstånd i varat och inte för att bli beundrade i år och sekler.

Historien är den borgerliga spiritualitetens jordiska paradis. Inträdesbiljetten är dock inte varan utan i stället det som verkar vara gratis, konstverkets offer och det som undslipper kapitalets omedelbara ackumulationsbehov: filantropens välgörenhet, patriotens heroism, militärens segrar, poetens och den lärdes litterära och vetenskapliga verk… Men själva uttrycket "göra ett konstverk" är ambivalent. Det innefattar dels artistens upplevda erfarenhet, dels övergivandet av denna upplevda erfarenhet för en abstraktion av skapande substans: den estetiska formen. Det är på detta sätt som konstnären offrar sin upplevda intensitet, skapandets ögonblick, för sitt skapande objekts varaktighet, för sitt namns oförgängliga fortbestånd och för sin egen lilla gravsten på muséernas ärorika kyrkogård. Är det inte konstnärens vilja att göra bestående verk som hindrar skapandet av livets oförgängliga stunder?

Ska sanningen fram så dukar konstnären – bortsett då från akademiernas slapptaskar – inte helt och hållet under för den estetiska rekuperationen. När konstnären – och alla som försöker leva är konstnärer – offrar sitt omedelbart upplevda för ett vackert sken, så förverkligar han också sin önskan att öka sin del av drömmarna i de andra människornas objektivitet. I denna bemärkelse anvisar han det skapade tinget uppgiften att fullborda sitt eget individuella förverkligande i kollektivet. Kreativiteten är till sitt väsen revolutionär.

Det ideologiska, artistiska och kulturella skådespelets funktion är att förvandla spontanitetens vargar till kunskapens och skönhetens herdar. Antologierna är kantade med agitationstexter, muséerna stensatta med skrik på uppror; historien bevarar dem så väl i sin konserveringsvätska att man glömmer bort att se och höra dem. Och här verkar plötsligt konsumtionssamhället som en välgörande upplösningsvätska. Idag uppför konsten bara plastkatedraler. Det finns inte längre någon estetik som inte försvinner under konsumtionsdiktaturen, redan innan den lärt känna sina övermäns verk. Konsumtionslagen heter omognad. Det är bildens imperfektion som tillåter dess snabba förnyelse. Detta enda villkor, som bestämmer estetikens så plötsliga utbrott, beror på det omedelbara överbud, som ett verk för med sig i denna skådespelets konstnärliga upplösning. Bernard Buffet, Georges Mathieu, Alain Robbe-Grillet, Pop Art och Beatles kan köpas med förbundna ögon i varuhusen. Det är lika löjligt att idag satsa på ett verks bestånd som att satsa på Standard Oils eviga värden.

När de mest avancerade sociologerna hade börjat fatta att konstverket hade blivit ett marknadsvärde, och att konstnärens berömda kreativitet hade tagit omvägen häröver, fann de att man måste återvända till konstens ursprung, till vardagslivet. Men inte för att förändra det – det var ju inte deras jobb – utan för att därur rota fram en ny estetik, som skulle undslippa försäljningsmekanismen tack vara att den själv inte ville bli såld eller köpt. Som om man inte kunde konsumera på platsen! Resultatet är känt: sociodramer och happenings, vilka gör anspråk på att organisera åskådarnas omedelbara deltagande. Men dessa deltar bara i intighetens estetik. Skådespelets modenycker kan bara uttrycka vardagslivets tomhet. Vad kan ur konsumtionssynvinkel vara bättre än en tomhetens estetik? Blir inte värdenas upplösning, allt eftersom denna fortskrider i allt snabbare takt, den enda möjliga typen av förströelse? Gaget består i att omvandla den ideologiska och kulturella tomhetens åskådare till dess organisatörer; att fylla ut skådespelets livlöshet med åskådarnas obligatoriska deltagande, med den passiva agenten par excellence. Happeningen och dess derivat kan förse samhället av slavar utan herrar, som cybernetikerna håller på att koka ihop åt oss, med det skådespel utan åskådare som detta kräver. För konstnärerna i ordets strängaste bemärkelse är den absoluta rekuperationens totala väg fullständigt utstakad. De går in i specialisternas stora korporation tillsammans med museiintendenter och andra charlataner. Bernard
Buffet, Georges Mathieu, Alain Robbe-Grillet, Pop Art och Rolling Stones. Makten ska belöna dem för att de på detta sätt har förstått att använda sina talanger till att måla passivitetens gamla villkor i nya, förföriska färger.

Betraktar man vardagslivet ur maktens synvinkel är det bara ett lapptäcke av medelmåttighet och försakelse. Det är verkligen tomt. En vardagslivets estetik skulle göra var och en till denna tomhets organisationsartist. Den officiella konstens sista sprittning kommer att bestå i att i teurapeutisk form modellera fram vad Freud med en misstänkt förenkling kallade för "dödsinstinkten", dvs. den lyckliga underkastelsen inför makten. Överallt där inte livsviljan spontant utvecklas ur den individuella poesin breder skuggan av den korsfästa paddan från Nazaret ut sig. Att rädda den konstnär som finns i varje människa ska inte ske genom att man återgår till de former av artisteriet som domineras av offervilja. Allt måste göras om från grunden.

<center>¤</center>

Surrealisterna – åtminstone en del av dem – förstod att konstens enda giltiga upphävande låg i det upplevda: i ett verk som ingen ideologi med sin lögns totalitet kan rekupera. Den hängivenhet och foglighet de visade mot det kulturella skådespelet är känd. Dock är det sant att dagens konst-  och tankeupplösning erbjuder mindre fara för estetisk rekuperation än vad var fallet på 1930-talet. Dagens konjunktur bara förstärker den situationistiska agitationen.

Det har förvisso skrivits långa epiloger – och det just alltsedan surrealisterna – om hur sorgligt det är att vissa idylliska relationer som kärlek, vänskap och gästfrihet har försvunnit. Detta ska dock inte missförstås: nostalgin kring det förgångnas mänskliga dygder beror endast på vilken funktion som nödvändigheten av att fiska upp idéer om offret (som inte får ifrågasättas alltför mycket)  spelar. Hädanefter ska vänskap, kärlek, gästfrihet och solidaritet bara finnas där det finns försakelse. Detta har uttryckts på ett perfekt sätt av Brecht i följande anekdot: "MK berättade till glädje för alla som lyssnade följande historia, som handlar om hur man bäst hjälper sina vänner: tre ungdomar kom till en arab och berättade: ‘Vår far har dött. Han lämnar 17 kameler efter sig och säger i sitt testamente att den äldste av oss ska ha hälften, den näst äldste en tredjedel och den yngste en niondel. Vi har inte kunnat komma överens om hur vi ska dela. De får bestämma det för oss.’ Araben tänkte efter och sa: ‘Jag är av den uppfattningen att ni har en kamel för lite. Jag har en – det är den enda jag har – men den står till ert förfogande. Ta den, dela och kom sedan tillbaka till mig med vad som blir över.’ De tackade honom för denna väntjänst, tog med sig kamelen och delade de arton djuren: den äldste fick hälften, dvs. nio stycken, den näst äldste en tredjedel, dvs. sex stycken, och den yngste en niondel, dvs. två stycken. När de förde bort sina djur blev det till deras häpnad en kamel över. De återlämnade denna till sin gamle vän och tackade honom än en gång. MK sa att detta var ett bra sätt att göra väntjänster på, ty ingen hade behövt offra sig." Exemplet kan utsträckas till hela vardagslivet som en odiskutabel princip.

Det gäller inte att välja konsten att offra sig framför konstens offer, utan förvisso att välja ett slut på offrandet som konst. Överallt kan man se en insikt om livet och ett skapande av situationer tränga sig fram, och överallt förvanskas alltsammans av den förfalskade människan.

<center>¤</center>

Dagens offrande är kanske det yttersta stadiet i en rit som har lemlästat människan alltsedan den dag hon uppträdde på jorden. Varje minut vittrar sönder till det förgångnas och framtidens damm. Bara i njutningen ägnar vi oss åt det vi gör. Det vi tänker göra och det vi har gjort utgör grunden för ett nu av evig antinjutning. Det förgångnas och framtidens kult är lika reaktionära såväl i den kollektiva historien som i den individuella. Allt som ska göras måste göras i nuet. Många tror att en person som håller på att drunkna just i dödsögonblicket liksom ser hela sitt liv på film. Och jag håller för visst att det finns intensiva ljuspunkter i ens liv då livet framstår som förtätat och tar sats på nytt. Framtiden, det förgångna – dessa historiens stackars skolbarn – skyler bara över offret i nuet. Byt inte ut någonting, vore det så mot en sak, framtiden eller det förgångna. Lev intensivt för dig själv i njutningen utan gränser och i medvetande om att det som radikalt gäller för dig, gäller för alla. Och framför allt denna lag: "Lev som skulle du dö i morgon".



== Kreativitet, spontanitet, poesi ==
''I tjugofyra timmar om dygnet lever människan i ett tillstånd av kreativitet. När de förtryckande mekanismernas kombinatoriska bruk av friheten väl genomskådas, så lyfts den individuellt upplevda friheten fram, oskiljaktig som den är från personlig kreativitet. Då pliktkänslan inte längre kan styra lusten att skapa, kan denna inte heller rekupereras av kraven på att producera, konsumera och organisera (1). - Spontantiteten är kreativitetens naturliga uttryck, inte ett isolerat tillstånd utan en omedelbar upplevelse av subjektivitet. Spontaniteten yttrar sig i lusten att skapa, den utlöser själv sitt praktiska förverkligande, den möjliggör poesin och viljan att förändra världen enligt den radikala subjektivitetens bud (2). - Det kvalitativa finns varhelst den skapande spontaniteten uppträder, en direkt kommunikation med det väsentliga, poesins potential. Det kvalitativa förtätar möjligheterna, mångfaldigar kunskaper och färdigheter, förverkligar intelligensen och utgör dess sanna kriterium. Det kvalitativas chock utlöser en kedjereaktion, som kan iakttas i alla revolutionära ögonblick och som måste befordras genom den positiva skandal som fri och fullständig kreativitet innebär (3). - Poesin organiserar den skapande spontaniteten genom att låta den verka i världen. Den utgör den handling som alstrar nya verkligheter. Poesin är den radikala teorins fulländning, den revolutionära handlingen par excellence (4).''

<center>1</center>

I denna splittrade värld där den hierarkiserade samhällsmakten har varit historiens gemensamma nämnare, har blott en enda frihet tolererats: att byta täljare, det oföränderliga valet av ens egen härskare. En "frihet" som mänskligheten tröttnat på långt innan de mest totalitära staterna i öst och väst upphört att åberopa den. Den vägran att göra ett sådant val, att bara byta arbetsgivare, som nu har blivit allmän, sammanfaller också med en förnyelse av staten som organisation. Alla de etablerade och blivande industriländernas regeringar tenderar, på olika utvecklingsnivåer men i gemensam form, att konstituera en modell där de gamla förtrycksmekanismerna rationaliseras, automatiseras. Och här ligger frihetens första möjlighet. De borgerliga demokratierna har visat att de tolererar de individuella friheterna i den mån som dessa reciprokt begränsar och förtar varandra. Men när korten en gång för alla har lagts på bordet blir det omöjligt för en regering - om än aldrig så perfektionistisk - att hävda frihetens muleta utan att var och en anar det vapen som är fördolt. Utan att friheten slår tillbaka, återfinner sitt ursprung, den individuella kreativiteten, och handgripligen vägrar att uteslutande vara det tillåtna, det tolerabla, lagfarten, auktoritetens småleende.

Den andra möjligheten för den till sin kreativa äkthet äntligen återförda friheten ligger i själva maktens mekanismer. Det är uppenbart att de abstrakta exploaterings- och förtrycksystemen är mänskliga skapelser, vilkas existens och raffinemang härrör från en vilsegången, återerövrad kreativitet. Auktoriteten kan och vill inte erkänna några andra av kreativitetens olika former än dem som kan återerövras av skådespelet. Men vad folk gör officiellt är alls ingenting mot vad de gör i tysto. Man talar om kreativitet apropå ett konstverk. Men vad är detta mot den kreativa energi som en människa utövar tusen gånger om dan, sjudande av otillfredsställda begär, drömmar som söker sin verklighet, förvirrade men likväl precisa känslor, idéer och handlingar som bär på omvälvningar utan namn. Allt detta, dömt till anonymitet och medlens knapphet, instängt i överlevandet eller pressat till att förlora sin kvalitativa rikedom för att i stället anpassa sig till skådespelets kategorier. Måtte man betänka brevbäraren Chevals palats, Fouriers geniala system, det universum som tullnären Rousseau målade upp. Måtte var och en betänka - och det synnerligen noga - dessa drömmars otroliga nyansrikedom, dessa landskap i andra färger än Van Goghs vackraste tavlor. Måtte man betänka, samtidigt som man i handling tvingas vara banal, den ideala värld som oupphörligen byggs upp under ens inres överinseende.

Det finns inte en människa - hur alienerad hon än är - som inte besitter och som inte tillerkänner sig en viss okuvlig kreativitet, ett camera obscura skyddat mot alla lögnens injektioner och mot alla hämningar. Den dag då samhällsorganisationen upprättar sin kontroll också över denna del av människan, så regerar den bara över robotar och lik. Och delvis på grund av detta tryck växer medvetandet om kreativiteten i omvänd proportion till konsumtionssamhällets ständigt tilltagande försök att vända den till sin egen fördel.

Inför den mest uppenbara lögnen är Argus blind. Under det kvantitativas herravälde har det kvalitativa ingen lagligt erkänd existens, och det är just detta faktum som skyddar och upprätthåller det. Hur det kvantitativas rasande förlopp utvecklar ett absolut begär efter det kvalitativa just på grund av den otillfredsställelse det ger upphov till, har jag tidigare redogjort för i denna bok. Ju mer hämningarna formulerar sig som frihet att konsumera, desto mer framkallar det sjuka i en sådan motsättning längtan efter total frihet. Produktionssamhällets kris visade vad som hur full av förtryckt kreativitet som arbetarens verksamhet var. Marx har en gång för alla slagit fast kreativitetens alienation i tvångsarbetet, i exploaterandet av producenten. Allteftersom det kapitalistiska systemet och dess (även antagonistiska) eftersläntrare lider nederlag på produktionens front, så försöker de kompensera detta på konsumtionens. Deras direktiv går ut på att den människa som frigör sig från sin funktion som producent ska binda sig vid en ny roll - nämligen konsumentens. När humanismens rättfärdiga apostlar erbjuder fritidens vita kartfläckar åt den kreativitet som har möjliggjorts genom arbetstidens förkortning, så uppbådar de i själva verket bara en ny armé som ska gruppera om sig på konsumtionsekonomins manöverfält. Och idag de konsumentens alienation stundligen genomsyras av själva konsumtionsbegreppets dialektik - vilket fängelse förbereder man då inte åt den alltför subversiva individuella kreativiteten? Jag har redan sagt att ledarnas sista chans är att göra var och en till organisatör av sin egen passivitet.

I sin rörande oskuld förklarar Dewitt Peters att "om man bara lät människorna roa sig med färger, penslar och taveldukar skulle dessa ting inte vara märkvärdiga längre". Om man dessutom tillämpade denna politik på ett dussin andra välkontrollerade områden som teatern, måleriet, musiken, litteraturen… och på de omsorgsfull isolerade sektorerna i allmänhet, skulle man kunna få folk att känna sig som konstnärer, förse dem med medvetandet hos en människa som tagit till yrke att ställa ut sin kreativitet på museum och i kulturens skyltfönster. Och ju populärare en sådan kultur skulle bli - desto bättre för makten. Men möjligheterna att "kulturisera" folk på detta sätt är idag obetydliga. Förväntar sig verkligen cybernetikerna att en människa ska acceptera att experimentera fritt inom gränser som auktoriteten har dragit upp? Inbillar de sig verkligen att människor som äntligen blivit varse sin kreativa styrka snällt stannar kvar innanför fängelsets murar bara de själva får dekorera dem? Och vem är det som hindrar dem från att experimentera med skjutvapen, begär, drömmar, förverkligandets teknik? Agitatorerna är redan allmänt förekommande i massan. Den sista möjliga återerövringen av kreativitet har redan ägt rum - organiseringen av konstnärlig passivitet.

"Jag söker", skrev Paul Klee, "en fjärran punkt vid skapelsens ursprung, där jag kan utforska en unik formel för människan, djuret, växten, elden, vattnet, luften och alla de krafter som omger oss." En sådan punkt är fjärran blott i maktens lögnaktiga perspektiv. Allt skapandes ursprung finns i själva verket i den individuella kreativiteten; det är där som allt grupperar sig, varelser och ting, i stor poetisk frihet. Här har vi det nya perspektivets utgångspunkt. Och det finns ingen som inte av all sin kraft och i varje ögonblick av sitt liv kämpar för detta perspektiv. "Subjektiviteten är den enda sanningen" (Kierkegaard).

Den sanna kreativiteten kan makten inte erövra. I Bryssel trodde sig polisen 1869 ha lagt vantarna på Internationalens berömda skatt, som i så hög grad oroade kapitalisterna. En enorm, bastant kista beslagtogs i ett av Internationalens hemliga lokaliteter. Man öppnade den och fann inget annat än kol. Vad polisen inte förstod var att under fiendens händer förvandlades Internationalens guld till kol.

I den individuella kreativitetens laboratorier förvandlar en revolutionär alkemi vardagslivets simplaste metaller till guld. Det gäller framför allt att i ett attraktivt utövande av kreativiteten upplösa medvetandet om hämningar, d v s känslan av sin vanmakt; låta dem smälta i den skapande förmågans utstrålning, i det självklara bejakandet av sitt eget geni. Storhetsvansinnet, som för övrigt är så sterilt i prestigens och skådespelets sammanhang, markerar här en viktig etapp i kampen mellan jaget och levnadsbetingelsernas koalitionsstyrkor. I den nihilismens natt som idag härskar, lyser den skapande gnistan - som är det sanna livets gnista - starkast. Och samtidigt som projektet att organisera överlevandet bättre går i stöpet, finns i mångfalden av dessa gnistor, som efterhand förenar sig till ett enda ljus, löftet om en ny organisation, denna gång grundad på individuella viljor i harmoni. Historien har fört oss till denna korsväg där den radikala subjektiviteten möter möjligheten att förändra världen. Detta exceptionella ögonblick innebär att själva perspektivet kastas om.
 
 
<center>2</center>

Spontaniteten - Spontaniteten är den individuella kreativitetens dagliga uttryck. Det är här den väller fram i sitt rena skick, varken förorenad vid källan eller hotad återerövring. Om kreativiteten är regel, så tycks å andra sidan spontaniteten vara ett undantag. Bara de besitter den som i envetet motstånd mot makten har blivit medvetna om sitt eget individuella värde: de flesta människor i revolutionära ögonblick och fler än man tror under de ständigt pågående förberedelserna inför revolutionen. Överallt där kreativiteten glimtar fram bevakar spontaniteten sina möjligheter.

"Den nye konstnären protesterar", skrev Tzara 1918, "han målar inte längre utan skapar direkt." Den omedelbarhet vilken utmärker dessa nya konstnärer som ska skapa situationer där det går att leva utgör förvisso deras såväl mest summariska som mest radikala krav. Summariskt därför att det omöjliggör ett missbruk av ordet spontanitet. Blott det är spontant som inte lider av inre hämningar - inte ens undermedvetna sådana - och på så vis undgår att smittas av den alienerade abstraktionen, av inlemmande i skådespelet. Det är lätt att se att spontaniteten snarare är en erövring än en gåva. Individens återupprättande måste gå genom det omedvetnas återupprättande (jfr drömmarnas uppbyggnad).

Vad som hittills har fattats den spontana kreativiteten är det klara medvetandet om dess egen poesi. I allmänhet har den betraktats som ett primärtillstånd, ett första stadium som måste följas av en teoretisk korrigering, en abstrahering. Det är att isolera spontaniteten, att göra den till ett i-sig och följaktligen att förbise dess förfalskning i skådespelets kategorier, i the motion painting till exempel. Den spontana kreativiteten innehåller själv villkoren för sin autentiska förlängning. Den bär sin egen poesi.

För mig innebär spontaniteten en omedelbar upplevelse, ett medvetande om det verkliga livet, och om att detta liv överallt är omgärdat, hotat av förbud, men ännu inte alienerat, ännu inte reducerat till icke-autencitet. I den sanna upplevelsen står var och en sig själv mycket nära. Och i denna exceptionella enhet av rum och tid - det känner jag starkt - befriar mig det faktum att jag är verklig från tvånget att vara nödvändig. Och det är alltid medvetandet om en nödvändighet som alienerar. Var och en är uppfostrad till att vara sin egen polis. Men medvetandet om det sanna livets ögonblick eliminerar alla alibin, framtidens frånvaro möter det förflutnas frånvaro i ett och samma tomrum. Medvetandet om nuet står som ett slags improvisation i samklang med den verkliga upplevelsen. Jag skulle vilja jämställa denna njutning - som är fattig därför att den alltjämt är isolerad, rik därför att den redan är på väg mot andras identiska njutning - med den njutning som jazzmusiken bär på. I sina vackraste ögonblick motsvarar vardagslivets improvisation detta som Dauer skriver om jazzen: "Den afrikanska rytmuppfattningen skiljer sig från vår därigenom att medan vi upplever rytmen med hörseln, så upplever afrikanerna den sinnligt, genom kroppens rörelser. Deras teknik går huvudsakligen ut på att införa diskontinuitet i den statiska jämvikt som rytm och takt påtvingar tidens flöde. Detta resulterar i extatiska tyngdpunktscentra i kontratempo, i en ren accentuering av den rytm och takt som ständigt uppstår i spänningarna mellan de statiska accenterna och de extatiska accenter som tillförs dem."

Den skapande spontanitetens ögonblick är det första tecknet på perspektivets omkastning. Det är ett unitärt ögonblick, dvs ett och mångfaldigt. I livsnjutningens explosion finner jag mig själv där jag förlorar mig själv, förverkligar jag mig själv genom att glömma mig själv. Den omedelbara upplevelsens medvetande är ingenting annat än denna jazz, denna jämvikt. Det tänkande som närmar sig livet i akt och mening att analysera det förblir däremot avskilt. Detta öde drabbar alla studier av vardagslivet och, i ett avseende, således också denna - det är därför som jag i varje ögonblick anstränger mig för att formulera dess egen kritik, av rädsla för att den annars, som så mycket annat, lätt ska kunna rekupereras, inlemmas i makten. Den resenär som hänger upp sig på resans längd blir fortare trätt än kamraten som på vägen låter sin fantasi spela fritt. På samma sätt hämmar, abstraherar och reducerar besinningen livet till framtida minnen.

För att verkligen kunna utgå från livet, måste tänkandet vara fritt. Det räcker att tänka annan i bemärkelsen själv. Dröm samtidigt som du utvecklas om en annan du-själv som en dag i sin tur ska utveckla dig. Sådan tycks mig spontaniteten. Det högsta medvetandet om jaget, oskiljaktigt från jaget och världen.

Det gäller hur som helst att återfinna de spår av spontanitet som industrisamhällena har lämnat orörda. Det är inte lätt att livet från den rätta sidan. Den individuella erfarenheten kan dessutom lätt göras till en förevändning för vansinne. Det är om dessa villkor Kierkegaard talar: "Visserligen bär jag gördel, men likväl ser jag inte käppen som håller mig uppe. Det är ett fruktansvärt sätt att göra erfarenheter på". Käppen existerar förvisso, och kanske inom räckhåll för oss alla. Men ångesten måste sannerligen röjas ur vägen för gott för att man ska kunna se käppen. Dock: den existerar. Det är den radikala subjektiviteten - medvetandet om att alla människor är underkastade en och samma vilja till autentiskt förverkligande, och att deras subjektivitet förstärks av de övrigas subjektiva vilja. Detta sätt att utgå ifrån sig själv och stråla ut, mindre mot de andra än mot det man hos dem upptäcker av sig själv, ger den kreativa spontaniteten en torpedbas strategiska betydelse. DE abstraktioner och begrepp som styr oss bör hädanefter återföras till sitt ursprung, till den sanna upplevelsen, inte för att rättfärdigas utan för att tvärtom korrigeras, för att kastas om, återgå till det liv från vilket de har utgått och som de aldrig hade behövt lämna! Under detta villkor kommer människorna snart att inse att deras individuella kreativitet inte skiljer sig från den universella kreativiteten. Det finns ingen auktoritet utanför min egen levda erfarenhet - det är detta som var och en måste bevisa för alla andra. 
 
 
<center>3</center>

Det kvalitativa - Jag har nämnt att den kreativitet som finns hos alla individer inte annat än i vissa exceptionella ögonblick tar sig uttryck direkt, spontant. Dessa förrevolutionära tillstånd, varifrån den poesi utstrålar som förändrar livet och omvälver världen, kan utan vidare hänföras till det kvalitativa, denna moderna motsvarighet till nåden. Lika tydligt som den gudomliga avsky avtecknar sig i andlig hänryckning (lika plötsligt hos klantskallar som hos de finaste naturer - hos Claudel, denne kretin, som hos Johan av Korset), lika tydligt och osvikligt kan en handling, en attityd, ett ord ibland tillkännage existensen av en poesins öppna möjlighet, dvs av en möjlighet för vardagslivets totala skapande, för perspektivets globala omkastning, för revolutionen. Det kvalitativa är en sammanfattning och förkortning av, en direkt kommunikation med det väsentliga.

Kagame hörde en gång en gammal Rwanda-kvinna som varken kunde läsa eller skriva yttra följande: "De vita är sannerligen häpnadsväckande barnsliga! De saknar all intelligens!" När han svarade henne: "Hur kan Ni påstå något sådant dumt? Har Ni kanske uppfunnit märkvärdigheter liknande deras, märkvärdigheter som överstiger vår fantasi?", svarade hon med ett medlidsamt leende: "Hör nu, mitt barn! Allt detta har de lärt sig, men intelligenta är de inte! De förstår ingenting!" Och denna förbannelse som vilar över tekniken, det kvantitativa utbytets och den vetenskapliga kunskapens civilisation är just att denna inte har skapat något som direkt uppmuntrar och befriar människornas spontana kreativitet. Och inte heller någonting som tillåter dem att omedelbart förstå världen. Vad den gamla Rwanda-kvinnan - denna varelse som den vite förvaltaren från höjden av sin belgiska andlighet förmodligen betraktade som ett vilt djur - påstod tycktes bottna i dumhet och inkrökt avund. För att tala med det gamla ordstävet: "Jag har studerat mycket, och därför vet jag att jag ingenting vet". Men föreställningen att en studie måste överge helhetssynen för att lära oss något om detaljerna är ett beklagligt misstag. Det "ingenting" de vita inte förstod var det kvalitativas successiva stadier; det som på olika nivåer förblev kvalitativt. Må man tillåta mig en bild. Föreställ er ett hus med en lägenhet i varje våningsplan, lägenheterna är exakt likadana och förenas sinsemellan med en hiss i mitten samt kommunicerar med yttervärlden genom spiraltrappor på utsidan. Förbindelsen är direkt mellan dem som bor i lägenheterna, men hur skulle de kunna kommunicera direkt med yttervärlden, med de människor som använder trappan. Mellan dem som besitter det kvalitativa och dem som besitter kunskap om kugghjulsmekaniken existerar ingen dialog. Till största delen oförmögna att läsa Marx och Engels manifest bar 1848 års arbetare textens väsentligheter inom sig. Det är för övrigt detta som gör den marxistiska teorin radikal. Arbetsförhållandena och deras implikationer, som Manifestet teoretisk förklarade på ett högre plan, tillät de mest obildade proletärerna att - när tiden väl var inne - omedelbart omfatta Marx tänkande. Den skolade människan som använder sin kultur som en eldslungare måste vara i samklang med den oskolade, som ju dagligen upplever den som den förstnämnde uttrycker kunskapsteoretiskt. Kritikens vapen måste sannerligen förenas med vapnens kritik.

Blott det kvalitativa möjliggör ett språng till ett högre plan. Detta är grundregeln för varje grupp i utsatt ställning, för varje grupp som kämpar på barrikaden. Men på den hierarkiserade maktens gradskiva kan kunskapen bara mätas i herarkiska grader; människorna på samhällsstegen, specialister på irrvägarnas beskaffenhet och mångfald, möts, passerar varandra, skadar varandra, förolämpar varandra. Än sen? Där nere autodidakten pösfull av sunt förnuft, där uppe den intellektuelle samlande sina idéer som frimärken - båda ser de sig själva i samma löjliga spegelbild. Miguel de Unamuno och den vidrige Millan Astray, tänkandets löneslav och hans gallgröne motståndare bekämpar varann förgäves: utanför det kvalitativa är intelligensen en koskälla för idioter.

Alkemisterna kallade de grundämnen som var oundgängliga i de vises sten för materia prima. Och vad Paracelsus skriver därom passar precis in på det kvalitativa: "Det är uppenbart att de fattiga har större användning därav än de rika. Människorna slösar med dess goda sidor och har bara de dåliga kvar. Den är synlig och osynlig, och barnen leker med den på gatan. Men dagligen trampar dumbommarna den under fötterna". Allteftersom det specialiserade tänkandets och den gradvisa kunskapens bastioner störtar samman, fördjupas medvetandet om denna kvalitativa materia prima i de flesta hjärnor. Den fortgående proletariseringen tvingar nu både dem som gjort det till ett yrke att skapa och vilkas yrke hindrar dem från att skapa, konstnärerna och arbetarna, in i samma nihilismens återvändsgränd. Och denna proletarisering som går arm i arm med sitt eget förkastande, dvs med förkastandets av kreativitetens beslagtagna former, tar sig uttryck i en uppsjö av kulturella varor - grammofonskivor, filmer, pocketböcker - som när de väl har slitis loss ur sina konsumtionssammanhang också de utan dröjsmål skall ställa sig i den sanna kreativitetens tjänst. Ungdomar som stjäl de böcker där de förväntar sig att finna sin radikalitet bekräftad illustrerar på ett exemplariskt sätt hur den ekonomiska och kulturella konsumtionens mekanismer kan saboteras.

Återförda till det kvalitativa utgör de olika vetenskaperna ett magnetiserat nät som förmår sätta de tyngsta traditioner i rörelse. Den enkla spontana kreativiteten fördjupar och mångfaldigar lärdomen i det oändliga. Med nödlösningar och mot en löjligt liten ersättning lyckades en tysk ingenjör konstruera en apparat som motsvarar cyklotronen. Om den individuella kreativiteten med så medelmåttig stimulans kan nå sådana resultat, vad har man då inte att förvänta sig av kvalitativa chocker, av kedjereaktioner där den frihetens esprit som dväljs i alla individer kollektivt träder fram för att i trots mot alla förbud och i ljuset av lekens eld fira den stora sociala festen?

För en helgjuten revolutionär grupp gäller det inte längre att skapa en ny sorts yttre levnadsbetingelser, utan att tvärtom upprätta skyddszoner där dessa betingelsers intensitet går mot noll. Försöket att göra var och en medveten om sin potentiella kreativitet är dömt till misslyckande om det inte använder sig av den kvalitativa chocken som väckarklocka. Det finns inte längre någonting att vänta av masspartier och grupper som baseras på kvantitativ rekrytering. Ett mikrosamhälle, däremot, vars medlemmar erkänner varandra på grundval av ett radikalt handlande eller tänkande, och där en noggrann teoretisk filtrering garanterar dess ständiga praktiska effektivitet - en sådan kärna skulle i sig förena möjligheterna att en dag utstråla tillräckligt med kraft för att frigöra de flesta människors kreativitet. De anarkistiska terroristernas förtvivlan måste vändas i hopp, deras medeltida krigföring måste genomgå en modern strategisk korrigering.
 

<center>4</center>

Poesin - Vad är poesin? Poesin är organiseringen av den kreativa spontaniteten, utnyttjandet av det kvalitativa enligt dess inre lagar om koherens. Det som grekerna kallade poiein, "dådet", här återfört till sin ursprungliga renhet och - för att säga allt - till helheten.

Där det kvalitativa saknas är ingen poesi möjlig. I tomrummet efter poesin installerar sig dess motsats: informationen, övergångsprogrammet, specialiseringen, reformen; kort och gott det parcellära i alla dess skiftande former. Det kvalitativas närvaro innebär dock inte oundvikligen en poetisk förlängning. Även ett rikt uppbåd av förebud och möjligheter kan råka vilse i förvirringen, gå under i brist på koherens, brytas sönder av störningar. Här är det alltid effektivitetskriteriet som avgör. Poesin är således även den radikala teorin utövad i handling; den revolutionära strategins och taktikens kröning, höjdpunkten på den stora leken med vardagslivet.

Vad är poesin? Under en strejk i Frankrike 1895 var arbetarna hårt pressade och till synes dömda att misslyckas då en militant från järnvägsarbetarförbundet tog till orda och fäste uppmärksamheten på ett sinnrikt och föga kostsamt kampmedel: "Med hjälp av en 10-centimare kan vi", förklarade han, "med vett och vilja sätta ett lokomotiv ur funktion". De statliga och kapitalistiska arbetsköparna gav snart vika. Här består poesin av just den handling som skapar nya realiteter, handlingen av perspektivets omkastning. Alla har materia prima inom räckhåll. Poeter är de som känner dess användning, som vet att tillämpa den på ett effektivt sätt: Och vad är tio centimer mot den ojämförliga och lättillgängliga energi som tillvaron dagligen i överflöd bjuder: livsvilja, vilda begär, kärlekens lidelse, lidelsernas kärlek, skräckens och ångestens kraft, hatets gallblåsa och förstörelselustans raseri? Vilka poetiska omvälvningar är inte att vänta av så universellt upplevda känslor som döden, åldrandet och sjukdomen? Det är från detta ännu marginella medvetande som den allt omfattande revolutionen av vardagslivet måste utgå, den enda poesi som görs av alla, inte av en.

Vad är poesi, frågar sig esteterna. Och vi ger dem detta svar som är så tydligt: poesin har sällan tagit formen av en dikt. De flesta konstverk är poesins förrädare. Och hur skulle det kunna vara annorlunda - poesin och makten är ju oförenliga. I bästa fall uppför sig den konstnärliga kreativiteten ett fängelse, där den låser sig inne i väntan på ett verk vars sista ord inte är sagt, men trots att konstnären så starkt längtar efter detta sista ord - som ska föregå den perfekta kommunikationen - så kommer han inte att få höra det förrän kreativitetens revolt har fört konsten fram till sitt förverkligande.

Ett afrikansk konstverk, vare sig det gäller en dikt, ett musikstycke, en skulptur eller en mask, betraktas inte som fulländat förrän det är skapande Ord, förrän det verkar. Och detta gäller inte bara den afrikanska konsten. Det finns inte en konst i världen som inte vill verka; och det - tom på den yttersta rekuperationens nivå - som en enda och samma begynnelsevilja: en vilja att leva i det skapande ögonblickets överflöd. Är det då så svårt att förstå varför de bästa verken aldrig kan dö? I alla röstlägen kräver de rätten att förverkliga sig, att träda in i livets värld. Konstens nutida upplösning möjliggör det äntliga tillfredsställandet av denna heta vilja.

Ingenting kan rädda det förgångnas kultur från kulturens förgångenhet, inte ens de tavlor, skrifter, musikaliska och arkitektoniska byggnadsverk ur vilka det kvalitativa strömmar oss till mötes, befriade från den form som idag är sjuk av alla konstarters sönderfall. Sade och Lautréamont, men också Villon, Lucretius, Rabelais, Pascal, Fourier, Bosch, Dante, Bach, Swift, Shakespeare, Uccello kastar av sig sina kulturella svepningar, lämnar de muséer där historien har stuvat in dem och förvandlas till dödande skrot i de omkastningens granater som konstens förverkligare avlossar. Hur bedömer man ett gammalt verks värde? Med utgångspunkt från den radikala teori som det bär på, den kärna av kreativ spontanitet som de nya skaparna rustar sig att frigöra för och med en aldrig publicerad poesi.

Den radikala teorin är förmögen att fyra av den kreativa spontaniteten i handling - och det utan att vare sig förvanska den eller ändra dess kurs. På samma sätt försöker den konstnärliga livshållningen att i sina bästa ögonblick påtvinga världens rörelse en konstant känslig subjektivitet, som inget annat vill än att skapa och låta sig skapas. Men under det att den radikala teorin håller fast vid den poetiska verkligheten - vid den verklighet som skapas, vid den värld som omvandlas - så intar konsten en identisk hållning med långt större risk att gå under och förvanskas. Blott den konst som är beväpnad mot sig själv, mot sin största svaghet - det estetiska - motstår denna rekuperation.

Det är ett känt faktum att konsumtionssamhället reducerar konsten till en produkt som kan konsumeras i en mångfald former. Och ju mer allmän denna reducering blir, desto snabbare går upplösningen, desto mer ökar möjligheterna till ett överskridande. Den kommunikation som konstnären så hett eftertraktar är omöjliggjord och förbjuden ända längst in i vardagslivets enklaste relationer. Därför är jakten efter nya sätt att kommunicera på, långt ifrån att vara reserverad för målare och diktare, idag fråga om en kollektiv ansträngning. Så vart det då äntligen slut med konstens gamla specialisering. Det finns inte längre några konstnärer, ty alla är det. Framtidens konstverk innebär skapandet av ett passionerat liv.

Skapelsen betyder mindre än den process som frambringar verket, skapelseakten. Det är kreativiteten som gör konstnären, och inte muséet. Olyckligtvis känner konstnären sällan sitt skapande jag. För det mesta poserar han inför publik, låter sig beskådas. Det är i den kontemplativa attityden gentemot konstverket man ska söka upprinnelsen till det förakt som drabbar den skapande människan. Hon har själv provocerat fram denna attityd och idag dödar den henne, reducerad till behovet att konsumera låter den de simplaste ekonomiska imperativ ta överhanden. Sålunda finns det inte längre något konstverk i termens klassiska betydelse. Det kan inte längre finnas något konstverk, och det är gott så. Poesin finns annorstädes, i gärningarna, i de händelser man skapar. Handlingens poesi, som alltid funnits där vid sidan av, återupprättar idag vardagslivet - vilket den sanningen att säga aldrig har lämnat - som centrum för alla intressen.

Den sanna poesin skiter i poesin. På jakt efter Boken önskade Mallarmé inget hellre än att avskaffa dikten, och hur avskaffar man en dikt om inte genom att förverkliga den. Samtida till Mallarmé tillämpade denna nya poesi med eftertryck. Var författaren till Hérodiade medveten om att de anarkistiska agitatorer som han kallade "renhetens änglar" erbjöd poeten en nyckel som denne - inmurad i sitt språk - inte visste att använda?

Någonstans finns poesin alltid. När den överger konsten, gäller det att se till att den träder in i alla handlingar, i en livsstil, i sökandet efter denna stil. Överallt förtrycks poesin och överallt blommar den. Brutalt nedtrampad, återkommer den med kraft. Den sanktionerar upploppen, omfattar revolten, eldar på de stora sociala festerna innan byråkraterna anvisar den plats i sin välsignade kultur.

Under historiens lopp har livets poesi bevisat att den, även i den parcellära revolten, även i brottet - denna den endes revolt som Coeurderoy sa - framför allt slår vakt om det som är okuvligt i människan: den kreativa spontaniteten. Det är viljan att skapa en människans och samhällets enhet, inte på basis av en fiktiv gemenskap utan med utgångspunkt från subjektiviteten, som åt den nya poesin smider ett vapen som var och en själv måste lära sig att hantera. Från och med nu står den poetiska upplevelsen i första rummet. Spontanitetens organisering måste vara dess eget verk.

[[Kategori:Situationistiska internationalen]]
[[Kategori:Utdrag]]