Multitud och arbetarklass

Från Krigsmaskinen
Version från den 23 januari 2010 kl. 16.30 av Iammany (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Maurizio Lazzarato intervjuar Paolo Virno

Maurizio Lazzarato: Skulle du kunna beskriva likheterna och skillnaderna mellan begreppet ”multitud” som det har uppfattats genom filosofins historia och hur vi använder det idag? Finns det en genomgående klyfta mellan begreppet ”multitud” och begreppet ”arbetarklass”? Kan de två begreppen integreras eller syftar de på två ”olika former av politik”?

Paolo Virno: Det finns några analogier och många skillnader mellan den samtida multituden och multituden som studerades av 1600-talets politiska filosofer.

I modernitetens gryning sammanföll de “många” med medborgarna i de stadsstatsrepubliker som föregick födelsen av stora nationalstater. Dessa ”många” hade användning av ”motståndsrätten”, ius resistentiae. En sådan rättighet betyder inte legitimt försvar i dess banala mening: det är något mer komplext och förfinat. ”Motståndsrätten” består av ett erkännande av privilegiet hos en enskild, en lokal gemenskap eller ett hantverksskrå att bibehålla livsformer som redan har etablerats, och skydda redan befästa vanor, gentemot centralmakten. Således innehåller den försvaret av något positivt: det är ett konservativt våld (i begreppets goda och nobla mening). Kanske ius resistentiae, dvs. rätten att skydda något som redan existerar och anses förtjäna att finnas kvar, är vad som mest för samman 1600-talets multitudo och den postfordistiska multituden. För de senare av de två är det säkerligen inte en fråga om att ”ta makten”, att bygga en ny stat eller ett nytt monopol för politiskt beslutsfattande, utan snarare ett försvar av en mångfald erfarenheter, embryon till en icke-statlig allmän sfär och innovativa livsformer. Inte inbördeskrig, utan ius resistentiae.

Ett annat exempel. Det är typiskt för den postfordistiska multituden att framkalla den politiska representationens kollaps; inte som en anarkistisk gest, utan som ett realistiskt och tystlåtet sökande efter politiska institutioner som undgår suveränitetens myter och ritualer. Hobbes hade redan varnat för denna tendens hos multituden att upprätta irreguljära politiska organismer; ”nothing but leagues and often mere meetings of people lacking a unity geared towards some particular design or determined by obligation of one towards another.” (Leviathan kapitel 22). Men det är uppenbart att icke-representativ demokrati baserat det allmänna intellektet har en helt annan betydelse: inget kortvarigt, marginellt eller överblivet: snarare den konkreta tillägnelsen och rearartikuleringen av kunskap/makt som idag förstelnar i staternas administrativa apparater. Så låt oss komma till denna huvudsakliga distinktion. Den samtida multituden bär inom sig kapitalismens historia. Vidare är den ett och samma med arbetarklassen vars primära fråga konstitueras av kunskap, av språk och av affekter.

Jag skulle vilja upplösa en optisk illusion. Det sägs: multituden signalerar arbetarklassens död. Det sägs: I de ”mångas” universum finns det inte längre plats för blåställ, som alla är likadana och konstituerar en kropp som är intensiv för ”skillnadernas” kalejdoskop. Vem som än säger detta har fel. Och det är ett otänkbart misstag: var tjugonde är det någon som deklarerar arbetarklassens död. Trots att arbetarklassen varken hos Marx eller någon annan seriös person identifieras som en specifik organisering av arbetet, en specifik sammansättning av vanor eller en specifik mentalitet. Arbetarklass är ett teoretiskt begrepp, inte ett suvenirfoto: det syftar på subjektet som producerar absolut och relativt mervärde. Begreppet ”multitud” är en motvikt till ”folket” snarare än till ”arbetarklassen”. Att vara multitud hindrar inte produktionen av mervärde. Å andra sidan, att producera mervärde behöver inte alls medföra behovet av att politiskt vara ett folk.

Tillfället när arbetarklassen upphör att vara ett folk och blir en multitud förändrar självklart många saker: med start i formerna för organisering och konflikt. Allt blir komplicerat och paradoxalt. Hur mycket enklare det skulle vara att intala oss själva att vi nu har multituden istället för arbetarklassen… men om enkelhet är önskvärt till varje pris, kan vi lika väl öppna en flaska rött vin.

Vidare finns det passager hos Marx där arbetarklassen förlorar de fysionomiska kännetecknen för ett ”folk” och tillförskansar sig dem för en ”multitud”. Ett exempel: låt oss tänka på det sista kapitlet av den första volymen av Kapitalet där Marx analyserar arbetarklassens förhållande i Förenta Staterna (kapitel 25, ”Den moderna kolonisationsteorin”). Där finner vi viktiga sidor om den amerikanska västern, om exodus och om de ”mångas” individuella initiativ. Europeiska arbetare drivna från sina länder på grund av epidemier, svält och ekonomisk kris, åker för att arbeta i de stora industriella centren på USA:s östkust. Ha i åtanke: de stannar där i flera år, bara i flera år. Sedan överger de fabriken och flyttar västerut, mot det fria landet. Lönearbete presenterar sig själv som en övergångsperiod snarare än en livstidsdom. Även om bara för tjugo år, så hade lönearbetarna möjligheten att sprida oordning bland arbetsmarknadens järnlagar; genom att överge deras egna initiala förhållanden, bestämde de den relativa bristen på arbetskraft och således också löneökningar. Genom att beskriva denna situation erbjuder Marx ett levande porträtt av en arbetarklass som också är en multitud.

(Översatt 2007 av Myteri)


Externa källor

Multitude and Working class - Maurizio Lazzarato interviews Paolo Virno

Paolo Virno på Generation Online