Skillnad mellan versioner av "Marxistiska alienationsteorier"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
m (Värdedominans och varufetischism som alienationens orsak)
m (En immanent förståelse av kapitalismens premiss)
 
Rad 103: Rad 103:
 
För att varuformen ska bestå krävs att arbetaren enbart säljer sin arbetskraft under en viss bestämd tid och fortsatt äger sin vara. Om arbetskraften skulle säljas för alltid skulle arbetaren förlora äganderätten över den och därmed över sig själv. Arbetaren skulle då bli en slav, det vill säga själv bli en vara och hennes arbetskraft skulle därmed inte kunna anta varuformen.
 
För att varuformen ska bestå krävs att arbetaren enbart säljer sin arbetskraft under en viss bestämd tid och fortsatt äger sin vara. Om arbetskraften skulle säljas för alltid skulle arbetaren förlora äganderätten över den och därmed över sig själv. Arbetaren skulle då bli en slav, det vill säga själv bli en vara och hennes arbetskraft skulle därmed inte kunna anta varuformen.
  
Mena arbetaren behöver inte enbart vara sin egen herre för att varuformen ska uppstå, hon måste också vara "fri" från annan typ av försörjning än från den som kommer från att sälja sin arbetskraft. Arbetaren måste vara "lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom från att nyttiggöra sin arbetskraft". Denna andra "frihet" råder då varuformen dominerar, när människan för sin försörjning måste relatera till varandra genom värden. Först när dessa två betingelser råder kan arbetskraften återfinnas på marknaden och användas för att skapa värden.
+
Men arbetaren behöver inte enbart vara sin egen herre för att varuformen ska uppstå, hon måste också vara "fri" från annan typ av försörjning än från den som kommer från att sälja sin arbetskraft. Arbetaren måste vara "lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom från att nyttiggöra sin arbetskraft". Denna andra "frihet" råder då varuformen dominerar, när människan för sin försörjning måste relatera till varandra genom värden. Först när dessa två betingelser råder kan arbetskraften återfinnas på marknaden och användas för att skapa värden.
  
 
Här kan vi alltså ana de villkor som måste råda för att arbete ska kunna fungera som värdeskapande och för att kapitalismen ska kunna existera. Dessa förutsättningars grundval är premissen självbestämmande, vilket fångas i Marx påstående att arbetaren måste vara "herre över sin egen person". Denna premiss uttrycks i att arbetaren och penningägaren själva äger sina varor och bestämmer över dessa, att de på denna grundval ingår juridiska avtal som fria och juridiskt jämbördiga individer, vilka möter varandra som varuägare, och att de ger sig in i relationen med egennyttan i åtanke.44
 
Här kan vi alltså ana de villkor som måste råda för att arbete ska kunna fungera som värdeskapande och för att kapitalismen ska kunna existera. Dessa förutsättningars grundval är premissen självbestämmande, vilket fångas i Marx påstående att arbetaren måste vara "herre över sin egen person". Denna premiss uttrycks i att arbetaren och penningägaren själva äger sina varor och bestämmer över dessa, att de på denna grundval ingår juridiska avtal som fria och juridiskt jämbördiga individer, vilka möter varandra som varuägare, och att de ger sig in i relationen med egennyttan i åtanke.44
Rad 113: Rad 113:
 
I denna studie är det alienation i den flexibla kapitalismen som jag vill få grepp om. Utgångspunkten för de immanenta värden som jag utgår ifrån kommer således ur den kapitalistiska produktionens premisser. Inom den kritiska teorin har utgångspunkten istället ofta varit premissen i moderniteten. Även här har dock självbestämmande framhållits som ett centralt värde. I moderniteten kretsar de dominerande idealen runt individen. Idealen handlar om idén och löftet om individens frihet och självbestämmande. I det moderna samhället stipuleras att vi som individer ska leva våra liv så som vi själva bestämmer; vi bör bestämma över våra egna mål och sätt att nå dem. Varken religiösa eller politiska krafter ska styra individen och den sociala position vi föds in i ska inte bestämma vad vi får göra. Individen själv ska kontrollera det egna livet. För Jaeggi som undersöker alienation i det moderna samhället kan alienationsbegreppet användas för att undersöka och understryka diskrepansen mellan de moderna frihetsidealen och den faktiska möjligheten att realisera dessa ideal. För henne kan alienation användas för att undersöka spänningen mellan självbestämmandeidealen i det moderna samhället och föreställningen om individen som en aktör, och möjligheten att faktiskt vara en aktör.
 
I denna studie är det alienation i den flexibla kapitalismen som jag vill få grepp om. Utgångspunkten för de immanenta värden som jag utgår ifrån kommer således ur den kapitalistiska produktionens premisser. Inom den kritiska teorin har utgångspunkten istället ofta varit premissen i moderniteten. Även här har dock självbestämmande framhållits som ett centralt värde. I moderniteten kretsar de dominerande idealen runt individen. Idealen handlar om idén och löftet om individens frihet och självbestämmande. I det moderna samhället stipuleras att vi som individer ska leva våra liv så som vi själva bestämmer; vi bör bestämma över våra egna mål och sätt att nå dem. Varken religiösa eller politiska krafter ska styra individen och den sociala position vi föds in i ska inte bestämma vad vi får göra. Individen själv ska kontrollera det egna livet. För Jaeggi som undersöker alienation i det moderna samhället kan alienationsbegreppet användas för att undersöka och understryka diskrepansen mellan de moderna frihetsidealen och den faktiska möjligheten att realisera dessa ideal. För henne kan alienation användas för att undersöka spänningen mellan självbestämmandeidealen i det moderna samhället och föreställningen om individen som en aktör, och möjligheten att faktiskt vara en aktör.
  
Premissen i det moderna samhället är alltså mycket lik den som jag lyft fram som det underliggande anspråket i kapitalismen, men vissa skillnader föreligger. Jaeggi lägger stort fokus på möjligheten till självrealisering och hur brist på detta skapa alienation. Självrealisering går in i självbestämmandet och kan ses som en del av det: det är bara när du kan styra dig själv som du kan bli den du vill vara. Men samtidigt är detta en fråga som också går bortom självbestämmandet och det är inget som jag undersöker här. Ytterligare en skillnad är att studieobjektet inte är det samma. Medan modernitetsteorietikerna utgår från ett specifikt samhälles premiss, utgår jag från den materiella produktionen. Mitt perspektiv är följaktligen snävare men jag sätter samtidigt alienation i tydlig relation till vad som orsakar det: kapitalismen själv. Men tidigare kritik mot Jaeggi var att hon inte ger ett tydligt svar på vad som orsakar alienation och att svaret på frågan riskerar att hemfalla åt personliga misslyckanden och problem. Detta kan undvikas om alienation undersöks som en konsekvens av det kapitalistiska produktionssättet vilket samtidigt både formar de premisser som rymmer de möjligheter som människan alieneras och till följd av sin egen logik orsakar alienation.
+
Premissen i det moderna samhället är alltså mycket lik den som jag lyft fram som det underliggande anspråket i kapitalismen, men vissa skillnader föreligger. Jaeggi lägger stort fokus på möjligheten till självrealisering och hur brist på detta skapar alienation. Självrealisering går in i självbestämmandet och kan ses som en del av det: det är bara när du kan styra dig själv som du kan bli den du vill vara. Men samtidigt är detta en fråga som också går bortom självbestämmandet och det är inget som jag undersöker här. Ytterligare en skillnad är att studieobjektet inte är det samma. Medan modernitetsteorietikerna utgår från ett specifikt samhälles premiss, utgår jag från den materiella produktionen. Mitt perspektiv är följaktligen snävare men jag sätter samtidigt alienation i tydlig relation till vad som orsakar det: kapitalismen själv. Min tidigare kritik mot Jaeggi var att hon inte ger ett tydligt svar på vad som orsakar alienation och att svaret på frågan riskerar att hemfalla åt personliga misslyckanden och problem. Detta kan undvikas om alienation undersöks som en konsekvens av det kapitalistiska produktionssättet vilket samtidigt både formar de premisser som rymmer de möjligheter som människan alieneras och till följd av sin egen logik orsakar alienation.
  
 
En annan viktig skillnad att beakta gäller fruktbarheten av ett reformistiskt respektive ett radikalt immanent perspektiv. Utgångspunkten i denna bok är en analys av kapitalismen och jag menar att till följd av motsättningar i produktionssättet kan inte dess premiss gällande självbestämmande realiseras. Värdedominansen omöjliggör att människan är fri att bestämma över det egna livet. Hon är inte fri att styra den egna aktiviteten och hon är inte fri att kontrollera det hon själv har frambringat. Om hon skulle vara fri att styra den egna produktionen och målet med den skulle inte värdedominansen längre vara rådande och inte heller kapitalismen. Det reformistiska perspektivets anspråk på att lösa motsättningen inom det rådande och sträva efter att premissen ska realiseras mer “fulländat” och “adekvat” (som Honneth uttrycker det) är således inte fruktbart om det är kapitalismen istället för moderniteten som är utgångspunkten. Eftersom motsättningen är rotad i produktionssättet går det inte att realisera dess premiss inom detta. För att fånga denna motsättning måste utgångspunkten vara ett radikalt perspektiv som siktar bortom det givnas premiss. Detta återkommer jag till i bokens sista kapitel.
 
En annan viktig skillnad att beakta gäller fruktbarheten av ett reformistiskt respektive ett radikalt immanent perspektiv. Utgångspunkten i denna bok är en analys av kapitalismen och jag menar att till följd av motsättningar i produktionssättet kan inte dess premiss gällande självbestämmande realiseras. Värdedominansen omöjliggör att människan är fri att bestämma över det egna livet. Hon är inte fri att styra den egna aktiviteten och hon är inte fri att kontrollera det hon själv har frambringat. Om hon skulle vara fri att styra den egna produktionen och målet med den skulle inte värdedominansen längre vara rådande och inte heller kapitalismen. Det reformistiska perspektivets anspråk på att lösa motsättningen inom det rådande och sträva efter att premissen ska realiseras mer “fulländat” och “adekvat” (som Honneth uttrycker det) är således inte fruktbart om det är kapitalismen istället för moderniteten som är utgångspunkten. Eftersom motsättningen är rotad i produktionssättet går det inte att realisera dess premiss inom detta. För att fånga denna motsättning måste utgångspunkten vara ett radikalt perspektiv som siktar bortom det givnas premiss. Detta återkommer jag till i bokens sista kapitel.

Nuvarande version från 13 januari 2023 kl. 19.00

Kapitel 6 i Johan Alfonssons Alienation och arbete (Arkiv förlag, 2020).


Marx alienationsteori utgör en referenspunkt för lejonparten av de alienationsteorier som formulerats efter honom. Marx och hans uttolkare är dock inte entydiga gällande vad som menas med alienation och det finns flera olika perspektiv inom den marxistiska traditionen. I Marx egna texter kan man identifiera tendenser till i alla fall två olika perspektiv, ett som primärt uttrycks i de tidiga texterna i De ekonomisk-filosofiska manuskripten och ett som primärt träder fram från och med Grundrisse och som finns i Kapitalet.

Ollman menar att det inte finns några väsentliga skillnader i Marx texter över tid gällande frågan om alienation och att det därför skulle vara missvisande att göra en uppdelning i en tidig och sen Marx. Ollman hävdar därför att man bör beakta samtliga texter från och med 1844, när De ekonomisk-filosofiska manuskripten skrevs, och fram till Kapitalet när man undersöker alienation.25 Andra (t.ex. Geras, Harvey, Zhang, Zoubir) har kritiserat denna utgångspunkt och istället påvisat att det skedde viktiga förändringar i Marx tänkande och att ett annat alienationsbegrepp kan identifieras i de senare texterna. David Harvey har till och med påstått att det i hans senare texter skedde en “radikal omformulering” av begreppet. Denna utgångspunkt ska dock inte blandas samman med Althussers position att det skedde brott i Marx tänkande där alienationsbegreppet slängdes ut när Marx “mognade” i sina senare verk. Heinrich har argumenterat mot Althussers perspektiv men menar samtidigt att även om det inte går att identifiera något specifikt brott framträder en mängd skiftningar i Marx tänkande över tid. Förändringen av Marx förståelse av människan är en sådan, hans formulering av en kritik av den politiska ekonomin är en annan. Även om det finns skillnader över tid i Marx alienationsteori är det dock viktigt att understryka att det inte är perspektiv som är “rena”. Det finns delar från det tidiga perspektivet i Grundrisse och Kapitalet och vice versa, men för att understryka skillnaden kommer jag här renodla dem.

Vari ligger då skillnaden i dessa två perspektiv? Vad består omformuleringen i? Detta ska utvecklas nedan. Kort kan sägas att det tidiga perspektivet utgår från vad människan är, och att hon alieneras från vad hon är och lever ett liv där hon inte kan realisera det mänskliga till följd av klassamhället. Den senare utgår från en motsättning inom det kapitalistiska produktionssättet där kapitalet utgör en objektiv kraft som dominerar människan. Perspektivet från De ekonomiska-filosofiska manuskripten relaterar till transhistoriska kategorier så som artväsen och klassamhälle. I det perspektiv jag fäster vid Grundrisse och Kapitalet är utgångspunkten det kapitalistiska produktionssättet och motsättningar inom detta. Det senare perspektivet är historiskt specifikt och utgår, som vi ska se längre fram, från en immanent kritik av kapitalismen.


Alienation som motsättning i klassamhället — läsningar av den unge Marx

Det perspektiv som ofta förknippas med Marx och som inte sällan varit utgångspunkten för de perspektiv som hämtat tankestoff från hans alienationsteori är den teori som kan hämtas från De ekonomisk-filosofiska manuskripten. I dessa manuskript kan man finna vad som har benämnts som en “humanistisk” utgångspunkt där människans artväsen hamnat på kollisionskurs med den ekonomiska strukturen och därmed blivit alienerat. Redan här kan vi således ana ett preliminärt svar på de tre frågorna som formulerats: Vilka relationer är de som alieneras? Hur bestäms hur relationer borde se ut och vad orsakar alienationen?

Vilka relationer anses alieneras?

Hos Marx kan man finna fyra olika relationer vilka alieneras. De fyra relationerna definieras vanligen som alienation gentemot den egna aktiviteten, den egna produkten, andra människor och det mänskliga artväsendet. Ibland benämns den sista som en alienation från sig själv. Stundom vidgas frågan om produkten för att istället innefatta hela den externa objektsvärlden, det vill säga en alienation gentemot naturen. Det föreligger dock ingen motsättning mellan de olika tolkningarna, 26 och Marx redogörelse för de alienerade relationerna ger fog för samtliga kategoriseringar.

För Marx är de fyra alienerade relationerna sammanvävda och kan inte enkelt brytas upp i separata delar, de förutsätter varandra. Men trots detta menar Marx att en del är dominerande och drivande i alienationsprocessen. Detta är den “verksamma alienationen, verksamhetens alienation, alienationens verksamhet”, det vill säga den mänskliga arbetsaktiviteten. När människan är alienerad sin aktivitet blir hon också, enligt Marx, alienerad de produkter som framställs av aktiviteten, gentemot andra människor som är involverade i aktiviteten men också, eftersom hon inte längre kan kontrollera det hon gör, sig själv (eller sitt artväsen). Antagandet är att arbetsaktiviteten alieneras när arbetet blir någonting yttre för arbetaren, detta kan ske när arbetaren förlorar kontroll över den egna aktiviteten.

När arbetaren förlorar kontrollen över arbetsaktiviteten, då denna inte styrs av henne själv utan av främmande krafter utanför henne, går kontrollen över den produkt som framställs förlorad. När kontrollen över arbetsprocessen går förlorad framträder objektet som människan externaliserat sig själv i “som ett för arbetet främmande väsen, som en av producenten oavhängig makt. Kontrollen över det mänskligt skapade går således förlorat, en förlust som sker på grund av att kontrollen över arbetsaktiviteten försvunnit.

Marx menar att när den mänskliga aktiviteten är alienerad blir också det mänskliga artväsendet alienerat. Artväsen är ett något udda begrepp som han snabbt övergav. Det är hämtat från Feuerbach och eftersom Marx snart vände sig bort från honom lämnade han snart även föreställningen om ett artväsen.27 Men vad menade han då med det? Det tidige Marx menar att djuren enbart reproducerar världen och lever av den, människan däremot omformar den efter sitt eget huvud. Människan är, liksom de övriga djuren, beroende av naturen och hon är själv en del av den. När människan förändrar världen omformar hon således även sig själv. De övriga djuren är aktiva för reproduktionens skull, människan är däremot aktiv trots att hon inte behöver det. Hon skapar för skapandets skull. När alienationen gentemot artväsendet uppstår styrs inte den mänskliga aktiviteten av henne själv, utan av en extern kraft, en kraft som gör att hon inte är aktiv för aktivitetens skull utan istället enbart för att få mat eller en lön, alltså för att reproducera sig. På så vis reduceras, enligt den unge Marx, artaktiviteten till ett sätt för individen att enbart tillfredsställa behovet att upprätthålla sin fysiska existens. Eftersom det är djurens lott att vara aktiva för att reproducera sig hävdar Marx att människan i sina “mänskliga funktioner” reduceras till ett djur. Ollman menar att kapitalisten, som kontrollerar arbetet men inte utför något eget arbete, alieneras på ett särskilt sätt. Eftersom arbetet är artaktiviteten och kapitalisten inte utför något arbete utan lever av andra, förvanskas även kapitalistens relation till sitt artväsen.

Den fjärde relation som Marx lyfter fram som möjlig att alieneras är den gentemot andra människor. Han menar att alienationen gentemot arbetet, arbetsprodukten och sig själv, får en “omedelbar konsekvens” i att människan alieneras andra människor. Att arbetet är alienerat innebär, förutom att kontrollen över den egna aktiviteten går förlorad och vänds mot människan själv som en oavhängig makt, även att andra som är involverade i aktiviteten blir främmande. När artaktiviteten kommit att användas som ett individuellt medel för att reproducera det individuella livet har artaktiviteten kommit att bli individuell. Varje människa använder den för att överleva. På så vis menar Marx att människan genom förlusten av kontrollen över sin aktivitet också blir alienerad alla andra människor. I De ekonomisk-filosofiska manuskripten ligger ett särskilt fokus på hur relationen mellan klasserna är den som alieneras. Arbetarens relation till sitt arbete skapar en alienerad relation till kapitalisten, eller som Marx lägger till, “vad man nu vill kalla arbetsherrarna”. Relationen mellan kapitalisten och arbetaren präglas av att kapitalisten äger produktionsmedlen, kontrollerar arbetarens aktivitet och arbetets produkt. För kapitalisten är arbetaren potentiell arbetskraft och för arbetaren är kapitalisten potentiell köpare av hennes arbetskraft. De möts inte som jämbördiga människor utan framstår för varandra som köpare och säljare av varor på en marknad. Kapitalisten är således alienerad arbetaren och arbetaren kapitalisten, de möts inte som människor utan i sina bestämda klasspositioner och möts därför alienerat.

För att sammanfatta är de relationer som alieneras i detta perspektiv den produktiva aktiviteten, arbetsprodukten, det mänskliga artväsendet och relationen till andra människor. Det framgår också att fokus inte är enskilda individers upplevelse av alienation utan istället är det människans alienation från sitt eget väsen som står i centrum. Detta är alltså ett objektivt spörsmål och inte ett subjektivt.28 Nästa fråga att besvara är vad som orsakar alienationen i detta perspektiv. I redogörelsen ovan framgår det att alienationen gentemot den egna aktiviteten är drivande i denna process, men vad är det som antas orsaka att denna aktivitet alieneras?

Vad anses orsaka alienation?

Vad som orsakar att arbetsaktiviteten alieneras och därmed skapar den övergripande alienationen är som jag nämnde tidigare inte helt entydigt hos Marx. Jag menar att man kan renodla två perspektiv. I de texter som utgår från De ekonomisk-filosofiska manuskripten finns en tendens att se alienation som en konsekvens av klassamhället. Kapitalismen är ett historiskt specifikt tillstånd medan klassamhället är transhistoriskt. Om alienation orsakas av klassamhället (och inte den specifika kapitalistiska versionen av det) är således även alienation ett transhistoriskt fenomen, vilket, som vi strax ska se, representanter för detta perspektiv också hävdar. Om alienation är transhistoriskt måste även människan vara transhistorisk, vilket hon också framstår som i detta perspektiv. Detta får viktiga konsekvenser för alienationsteorin.

I de tidiga texterna skriver Marx att orsaken till alienation är att människan blivit främmande sin aktivitet och sin produkt, och att detta främlingskap måste bero på att de nu tillhör ett annat väsen än det som utfört aktiviteten och skapat produkten. Men vilket är då detta främmande väsen, frågar sig Marx, och svarar: “Det främmande väsen, till vilket arbetet och arbetsprodukten hör, i vars tjänst arbetet står och som det tillkommer att åtnjuta arbetsprodukten, kan bara vara människan själv”. Det är således en annan människa som berövar arbetarna kontrollen över sin aktivitet och sina produkter. Denna förlust är bara möjlig “om den tillhör en annan människa än arbetaren […] inte gudarna, inte naturen, utan bara människan själv kan vara denna främmande makt över människorna”. Arbetaren förlorar kontrollen över sin produkt och över sitt arbete till en annan människa som tar kontroll över dem.

Här framstår det som om orsaken till alienation står att finna i att en klass exploateras och domineras av en annan klass. Arbetaren överlämnar sig till en annan människa som kontrollerar henne. Marx skriver att när människan förhåller sig till sin arbetsprodukt, som är objektiveringen av hennes arbete, som “ett främmande, fientligt, övermäktigt, av henne oberoende föremål, så är också en annan, henne främmande, fientlig, övermäktig och av henne oberoende människa detta föremåls herre”, och fortsätter: “När hon förhåller sig till sin egen verksamhet som till något främmande, så förhåller hon sig till denna som till en tjänande verksamhet, under en annan människas ledning, tvång och ok”. När en annan människa dominerar henne och exploaterar henne så alieneras hon sin aktivitet och dess produkt och även relationen till sitt artväsen och andra människor. Det framstår således som att Marx här menar att det är klassrelationen som är det som orsakar alienationen.

En tendens att se klassrelationen som orsaken till alienation finns i flera av Marx uttolkare. István Mészáros menar att en central orsak till att människan förfrämlingas sin aktivitet, sin produkt, andra och sitt artväsen, är på grund av uppdelningen av människan i två antagonistiska klasser. Han säger att alienationen är underordnad denna relation. Även om Marx och och Mészáros fokus är på kapitalismen är dock antagonistiska klassrelationer inte uteslutande en kapitalistisk relation (även om den tar sig ett specifikt uttryck i kapitalismen). Även i tidigare samhällsepoker existerar sådana relationer.29 I Kapitalet menar till exempel Marx att klassexploatering är ett transhistoriskt fenomen som existerar i alla klassamhällen:

Kapitalet har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare, antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus, en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist.

Mészáros menar att alienation existerade redan under feodalismen. När feodalherren beslagtar jorden och lägger den under det egna privata ägandet och sin egen kontroll, så menar han att alla andra människor alieneras denna jord.30 Sayers utgår även han från att klassrelationen är det som orsakar alienation. Han menar att det inte bara är i kapitalismen som arbetet utförs inom en förtryckande arbetsdelning där arbetaren mister kontrollen över sin aktivitet och arbetsprodukt. Detta drabbar även den livegna och slagen. Utifrån detta menar Sayer att alienation är ett fenomen som återfinns i alla klassamhällen.31 För att sammanfatta så menar jag att det i detta perspektiv framställs som om alienation är underordnat klassamhällens dominansrelation.

Föreställning om relationernas egentliga utformning

Om alienation orsakas av klassamhället generellt är det inte enbart ett kapitalistiskt fenomen. Istället är det ett transhistoriskt fenomen som existerar i samtliga klassamhällen. Det finns en föreställning häri att människan bör ha en viss relation till sin aktivitet, sin produkt, sitt artväsen och andra, en föreställning om en relation som också borde existerar i andra samhällen. När dessa relationer som en följd av klassamhället går förlorade blir människan, utifrån detta perspektiv, alienerad. Om transhistoriska mekanismer orsakar alienation krävs också ett transhistoriskt svar på vad det innebär att vara människa.

Att svaret på hur relationerna borde vara utformade måste ha en transhistorisk prägel, där föreställningen om relationernas egentliga beskaffenhet sträcker sig över historiska epoker, utesluter således ett immanent perspektiv. Om vi ser till de fyra perspektiv jag redogjorde för tidigare så finns det en tendens att i detta perspektiv luta sig mot en essentialistisk grundval.

Om vi ser till De ekonomisk-filosofiska manuskripten och Marx diskussion om det mänskliga artväsendet så menar han att människan förvisso genom att omforma naturen skapar sig själv, men samtidigt att det mänskliga varandet skiljer sig från djuren på det viset att hon arbetar för arbetets skull, inte enbart för sin försörjning, och att hon omformar världen på ett planerat sätt. Marx skriver: “Människan gör själv sin livsaktivitet till ett objekt för sin vilja och sitt medvetande”, och fortsätter med påståendet: “Den medvetna livsaktiviteten skiljer omedelbart människan från den djuriska livsaktiviteten. Endast och just därigenom framstår hon som ett artväsen”. Han hävdar sedan att endast när människan själv kan styra sin livsaktivitet, när hennes liv är ett objekt för hennes fria verksamhet, är hon ett artväsen. Utifrån detta framstår det som om Marx här menar att människan bör, alltid och i alla samhällen, kontrollera och styra sin aktivitet. Om detta inte sker alieneras hon sitt artväsen. Perspektivet är återkommande i De ekonomisk-filosofiska manuskripten. Marx skriver exempelvis att människan alieneras sin egen verksamhet när hon tillägnar denna verksamhet “en främmande människa som den inte tillhör”. Varför skulle inte verksamheten kunna tillhöra en främmande människa? Det framstår som om producenten av naturen bör ha en relation till sin verksamhet och därmed sin produkt. Ollman ger uttryck för en liknande tolkning. Han skriver att den alienerade människan har förlorat kontakt med det specifikt mänskliga, och att alienation är ett uttryck för människans separation från sin egen natur. Dessa läsningar pekar åt en essentialistisk syn på det mänskliga varandet där det mänskliga besitter en ahistorisk essen vilken alieneras i klassamhällen.

Vid sidan av detta perspektiv finns även läsningar av Marx som har ett historiskt perspektiv gällande hur relationerna borde se ut. Dessa utgår från att Marx kritik är riktad mot det kapitalistiska industriella lönearbetet eftersom det för människan bort från hantverksarbetet. Erikson (1990), men även Hannah Arendt tillskriver Marx detta perspektiv. De menar att hans kritik mot kapitalismen utgår från att människan på grund av arbetsdelningen i kapitalismen fysiskt och psykiskt distanserats sitt arbetsobjekt, som hon var närmare i ett tidigare produktionssätt. Exempelvis menar Erikson (1990) att den ökade automatiseringen i kapitalismen gjort att arbetaren i sin aktivitet relaterar till maskinen istället för arbetsobjektet, vilket då skapar en fysisk distans till objektet som därmed antas alieneras. Detta till skillnad från hantverksarbetet där arbetaren är fysiskt nära sitt arbetsobjekt.32 Att Marx skulle ha hantverksarbetet som ideal och tillskriva förlusten av just denna typ av arbete som en särskild del i hans kritik mot lönearbetet och kapitalismen har dock kritiserats. I de läsningar av Marx som jag presenterat ovan kan jag inte finna något som stödjer denna idé.

Problem med perspektivet

Att anta att människan har vissa givna egenskaper som särskiljer henne från andra varelser är inte det huvudsakliga problemet här (även om jag inte följer detta perspektiv). Snarare är bekymret att perspektivet inte ger oss något svar gällande varför dessa egenskaper bör realiseras. I alienationsbegreppet finns ett normativt inslag: människan bör ha en viss relation till sig själv, och därigenom till sin aktivitet, dess produkter och andra. Det framstår i perspektiven som om människan bör realisera den potential hon av naturen besitter. Men varför bör hon det? Bara för att något är behöver det inte innebära att detta också bör vara. Filosofen G. E. Moore har benämnt sammanblandningen av dessa två delar för ett naturalistiskt felslut. Utgångspunkten i perspektivet är att människan borde leva sitt liv i samklang med sina inre egenskaper. Detta är ett naturalistiskt normativt ideal som säger att människan borde leva så som hon av naturen har möjlighet att vara. Normativa ideal måste grundas i något för att de ska bli rimliga. De måste grundas i samhälleliga föreställningar om vad som borde vara. Det naturalistiska idealet förankras dock inte i samhället. Istället ses samhället som ett hot eller en möjlighet att realisera den naturliga människan.

Ett annat problem som uppstår om man undersäker alienation i kapitalismen är att begreppen som används som förklaringar till alienation i detta perspektiv, klassdominans och exploatering, är för breda för att fånga de specifika dominansrelationer som existerar i just kapitalismen. Begreppen behöver med andra ord bli mer snäva.

Ett perspektiv som svarar på den normativa frågan om hur en relation bör se ut och som har en mer specifik utgångspunkt gällande orsakerna till alienation i kapitalismen går att finna i Marx senare texter och de alienationsperspektiv som främst utgår från Grundrisse och Kapitalet.

Alienation som följd av värdets dominans — läsningar av den äldre Marx

Det kapitalistiska produktionssättet anses inte sällan utgöras av att det är ett klassamhälle som utmärks av exploatering. Och visst är kapitalismen ett klassamhälle. Men det har, som påpekades tidigare, enligt Marx även alla tidigare samhället varit. Även om klassrelationerna är centrala i kapitalismen kommer jag här, utifrån Marx senare texter, argumentera för att detta inte är ett tillräckligt villkor för att definiera produktionssättet. Snarare är det ett produktionssätt där varu- och värdeproduktionen dominerar och där strävan är att skapa mervärden,33 vilket kan ske då värde sätts i rörelse som kapital.

Skillnaden mellan en definition av kapitalismen som utgår från klass och exploatering och den värdeorienterade definition som jag utgår ifrån här fångas av Postones och Chris Arthurs förslag på kategorisering av två olika centrala Marxläsningar. Den första, som Postone kallat den traditionella marxismen och Chris Arthur för ortodox marxism, representeras av till exempel Paul Sweezy, Maurice Dobb, Walton och Gamble. Här ses kapitalismen primärt som ett produktionssätt som definieras av att en improduktiv ägande klass lägger beslag på och kontrollerar mervärdet som skapas av den arbetande klassen. Fokus är således hur en klassuppdelning baserad på privat ägande skapar splittring mellan arbetsutförarna och deras produkt. I denna tradition verkar utgångspunkten vara att värde alltid har skapats och att arbetet alltid varit dess källa. Vad som utmärker produktionssättet för den “traditionella marxismen” är hur arbetets produkter fördelas mellan olika klasser. I kapitalismen beslagtar kapitalisterna mervärdet, till skillnad från i kommunismen då värdena ska tillfalla klassen som skapar dem: arbetarklassen.

Det andra perspektivet har kallats värdeformsanalys och sätter inte likhetstecken mellan arbete som sådant och värde. Fokus är istället på hur värdet är en historiskt specifik social relation (som utgörs av likställandet av arbeten som abstrakta arbeten), vilken antar formen som exempelvis kapital, varor och pengar. Värdet dominerar i sin tur produktionen i kapitalismen och människorna i den, vilka måste underordnas den socialt formade och historiskt specifika värdeproduktionen. Denna värdeorienterade utgångspunkt som Postone står för, och dit också till exempel Rubin och Arthur kan räknas,34 tar fasta på att människan i kapitalismen måste skapa värden för att klara sig och att de domineras av denna värdeskapande logik. Den sociala värderelationen är således vad som utmärker kapitalismen i detta perspektiv. Den för kapitalismen specifika dominansen utgörs således inte av att en klass dominerar en annan, i vad som kallats “öppna” dominansrelationer. Dominansen i kapitalismen utgörs istället av att alla människor måste underordna sig värderelationer och att dominansen inte är manifest utan abstrakt. Att värdeproduktionen är bunden till ett historiskt specifikt produktionssätt är en helt avgörande del i Marx kritik av den politiska ekonomin (som också är undertiteln till Kapitalet). Även om det materiella innehållet i produktionen alltid varit olika nyttigheter och trots att utbyten av sådana sker i de flesta samhällen genom marknader, är det bara i det kapitalistiska produktionssättet som värde- och varuformen är de dominerande sociala formerna.35 Vad är då varor och värden, begreppen som utgör grunden för Marx analys i Kapitalet?36

Värdedominans och varufetischism som alienationens orsak

När Marx i Kapitalets första band inleder sin analys av kapitalismen börjar han i varan. En vara är inte vilket bytesobjekt som helst utan det är ett objekt35 vilket är ett värde. Enligt Marx har varan två sidor: den är ett bruksvärde och ett bytesvärde. Bruksvärdet är varans nyttighet och dess specifika sida, bytesvärdet är det allmänna och generella i varan. Bytesvärdets grundval står att finna i varans värde, vilket dock inte är något en vara simpelt besitter. Värdet är en social relation som antar en värdeform när varor med olika bruksvärden likställs i utbytet. För att byta en vara mot en annan måste dessa kvalitativt olika ting relateras till varandra, det måste finnas något gemensamt i dem. Det gemensamma träder fram när man abstraherar bort det specifika bruksvärdet och det konkreta arbete som skapat dem. Kvar blir arbetet i dess abstrakta form, mänskligt arbete som sådant, vad Marx kallar det abstrakta arbetet.

Arbetsprodukter har inte värde i sin egen rätt utan det kan enbart framträda när de likställs med andra arbetsprodukter. Sociologen Anders Ramsay (2008) har gjort en liknelse till Wittgenstein som säger att man inte kan ha ett privat språk. Ramsay säger att det är på samma sätt med värdet, det kan inte existera bortom det sociala. Det betyder inte att värdet skapas i utbytet. Eftersom värdets grund är mänskligt arbete måste denna grund komma från produktionssfären, bara där kan mänskligt arbete utföras. Samma sak gäller för värdets storlek, som enligt Marx bestäms av den samhälleligt nödvändiga mängd arbete som krävs för att skapa det. Varans värde kan dock enbart realiseras när varan säljs och antar värdeformen. Man kan dra en parallell till partikelfysiken. Här har man upptäckt att vissa partiklar, som kallas fermioner, besitter förmågan att ha en massa, men denna förmåga kan bara realiseras när de möter en Higgspartikel. Varors värde fungerar på ett liknande sätt. Produkter som är skapade av mänskligt arbete har i kapitalismen förmåga att vara ett värde, men bara om de likställs med andra arbetsprodukter. Fermioner har alltid dessa egenskaper, arbetet kan bara vara ett värde i en specifik social kontext. Det mänskliga arbetet är således inte i sig ett värde utan det kan bara vara det när det likställs.39 Detta sker enligt Marx, oavsett om vi är medvetna om det eller ej, bakom våra ryggar, när varor byts och likställs.

När arbetaren säljer sin arbetskraft som lönearbete ställs hennes privatarbete i relation till alla andra lönearbeten och blir socialt och samhälleligt arbete. Det enskilda arbetets värde blir då en återspegling av detta arbetes del i det samhälleliga totalarbetet. Detta sker konkret när värdet och det abstrakta arbete antar en framträdelseform, till exempel som pengar.40 Det abstrakta arbetet är en socialt medierande kraft i kapitalismen, vilken förmedlas genom dess framträdelseform. Det abstrakta arbetet förmedlar på så vis varor från olika producenter till varandra. Människan får tillgång till alla andras arbetsprodukter genom att hon själv lönearbetar eller exploaterar andra lönearbeten. I kapitalismen är det således inte det konkreta arbetet som ger den enskilde individen mat i magen utan det är arbetet som sådant. För att få tillgång till varor måste den individuella arbetaren lyckas sälja sin arbetskraft som lönearbete och ägaren av produktionsmedel måste lyckas sälja sina arbetsprodukter. För att processen ska fortsätta behöver den anställde reproducera sin arbetskraft och kapitalisten måste återinvestera en del av den vinst som hon gör på det arbete som arbetaren inte får betalt för, merarbetet, i produktionen för att förbättra denna och på så vis skapa mer värde och undvika att slås ut i konkurrensen med andra kapitalister. När värdet sätts i rörelse med syftet att skapa mer värde antar det formen av kapital. Denna logik utgör grunden i den kapitalistiska produktionen som därmed definieras av att produktionen domineras av varu- och värdeproduktion med det övergripande målet att skapa mervärde. När denna logik förhärskar måste människan underordna sig den för att överleva.

Att arbete görs till lönearbete och därmed värde är, utifrån beskrivningen ovan, en förutsättning för att kapital ska skapas. För att detta ska ske krävs att arbetaren inte äger produktionsmedel och att hon samtidigt äger sin egen arbetskraft som hon kan och måste sälja till en ägare av produktionsmedel. Den senare måste, för att skapa mervärde, låta arbetskraften skapa mer värde än vad arbetet självt är värt. Klassamhället och exploateringen är således förutsättningar för kapitalismen och utgör ett moment i den för kapitalismen specifika värdedominansen.

Värdelogiken har enligt Marx antagit formen av en “kolossal självständighet” som framstår, när det sätts i rörelse som kapital, som en “främmande och härskande makt”.41 Denna “oerhörda samhälleliga makt” är en mänsklig skapelse som människan måste underordnas. Om hon inte gör det kan hon inte försörja sig. Detta leder oss in på frågan om varufetischism.

I Kapitalets första kapitel tillägnar Marx en del varufetischismen. Att Marx använder begreppet fetisch ska, enligt Liedman, förstås som en kritik mot det kapitalistiska samhällets självbild som grundad på upplysningens ideal och att världen med den blivit avförtrollad. Fetischism, alltså att man tillskriver döda ting magiska krafter och ett aktörskap, var något som skulle tillhöra tidiga samhällen. Nu har man rest sig ut mystifikationens dimma och med hjälp av rationalitet och förnuft begripit världen. Detta menar Marx är en chimär. I kapitalismen finns samma tendens som i de tidigare samhällena, nu är det dock inte religiösa föremål som tillskrivs magiska egenskaper utan varor. I varufetischismen tillskrivs varan en övernaturlig kraft. Det är varan som besitter magin, det är den som styr människan och som hon tvingas underordnas. Detta är dock inte konsekvensen av en religiös tro, eller en besatthet vid att konsumera varor, utan av det kapitalistiska produktionssättets grundläggande verkanssätt.

I kapitalismen dominerar som sagt varu- och värdeproduktionen och strävan är att skapa mervärden. Varuformen är dock enligt Marx inte öppen att genomskåda utan hemlighetsfull, detta då varorna återspeglar det mänskliga arbetets “samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper”. Värdet är ett helt och hållet socialt fenomen, men under varufetischismen framstår det som ett förhållande mellan ting. Det framstår som om varorna äger olika värden i sin egenskap av att de är varor, men i själva verket utgörs de av “ett bestämt samhälleligt förhållande mellan människorna själva”. Det samhälleliga förhållandet återfinns alltså i att arbete likställs som abstrakta arbeten och jämförs i utbytet. I kapitalismen framstår det dock som om varorna besitter värden därav att de är skapade av arbete. Det faktum att de är värden eftersom de socialt jämförs med andra produkter av arbeten går oss förbi. Samhället, som utgörs av den samlade mängden sociala relationer, förvrids och framstår som något externt icke-mänskligt och det sociala framstår som tingligt. Detta innebär att ett mänskligt socialt system framträder som ett externt materiellt väsen vilket människan sedan underordnats. Det framstår som en naturlag att vi behöver lönearbeta för vår försörjning och inte som en konsekvens av en social ordning.

Det har av vissa efterföljare tolkats som att problemet i varufetiscismen skulle återfinnas i det faktum att människan inte begriper att det är hon själv som är skaparen av varorna och värderelationerna. Cluley och Dunne (2012) har till exempel hävdat att varufetischismen handlar om ett "förnekande" av arbetets roll i varurelationerna och att varufetischismen grundar sig i att människan "misstar" varan som ett objekt med självständiga egenskaper. Varufetischismens kärna handlar dock inte om att något dolts för människan eller att hon missförstått varans beskaffenhet. Om så vore fallet skulle det ju bara vara att avslöja att socialt arbete utgör värdet och fetischismen skulle försvinna. Det menar inte Marx. Poängen är att varu- och värderelationerna är objektiva sociala strukturer som dominerar människan. Människan måste i kapitalismen köpa och sälja varor som representerar mänskligt arbete för att överleva. Om hon inte gör det slås hon ut. Hon måste således förhålla sig till andra, det egna arbetet och därmed sig själv, utifrån varu- och värderelationer. Att hon domineras av detta tingligt-sociala system utgör varufetischismens objektiva grund.

Människan domineras av varornas värderelation oavsett om hon är medveten om att dessa utgörs av mänskliga relationer eller ej. Det handlar alltså inte om något "falskt medvetande" eller en mänsklig villfarelse där människor missförstår vad en vara egentligen är. Det räcker följaktligen inte att den sociala grunden för värdet och varan avslöjas för att varufetischismen ska upphöra. Även om varurelationens grund blottläggs skulle människan fortsatt vara tvungen att följa den tingliga logiken för att överleva.

Varuproduktionen och dess värdeskapande mål är en logik som i kapitalismen står över mänskliga behov. Människan domineras på så sätt av sin egen skapelse som framträder som en objektiv dominerande kraft som hon “istället för att kontrollera” blir kontrollerad av. Varufetischismen besitter således en objektiv materiell kraft och denna drabbar alla människor, kapitalist som arbetare, som lever under varuproduktionens dominans.

På grund av att människan domineras av värdeproduktionen förlorar hon kontrollen över målen med sin aktivitet, hon kan på sin höjd bestämma vägen dit, till värdeskapandet. Dominansen och förlusten av kontroll visar sig däri att människan inte kan välja bort att relatera till varandra genom abstrakta arbeten och inte heller välja att inte följa en värdemaximeringslogik. Människan har således tappat kontrollen över socialt grundade mänskliga strukturer, som nu framträder som externa. Marx och Engels beskriver detta som “häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt”. Samhällets subjekt upphör att vara människan och istället blir subjektet, som Heinrich uttrycker det, “varor, pengar och kapital”.42 Marx skriver att när produktionsprocessen är en värdeskapandeprocess kastas förhållandet mellan “dött och levande arbete”, mellan “värde och värdeskapande kraft” om:

Det är inte längre arbetaren, som använder produktionsmedlen, utan det är tvärtom produktionsmedlen, som använder arbetaren. I stället för att förbrukas av honom som materiella beståndsdelar i hans produktiva verksamhet förbrukar de honom som ett jäsämne i sin egen livsprocess, och kapitalets livsprocess består endast i dess verksamhet som självförökande värde.

Kapitalet, objektet som utgörs av “dött arbete”, blir således subjektet. Precis som i de tidigare samhällena som tillskrev yttre objekt magiska egenskaper tillskrivs i kapitalismen ett från människan yttre ting historiens aktörskap. Människan blir således historiens bihang som på sin höjd kan styra hur värdemålet ska nås men inte om det ska nås.

På denna grund menar jag att varufetischismen är en specifik form av objektiv alienerande kraft som följer av det kapitalistiska produktionssättet. Heinrich har opponerat sig mot en sådan beskrivning av varufetischismen. Han menar att varufetischismen och alienation inte är utbytbara utan olika begrepp. Det grundar sig i att han har en annan definition av alienation än den jag presenterar här. Heinrich menar att alienation utgår från en förlust av ett mänskligt väsen, och eftersom Marx har övergett tanken om artväsen när han beskriver varufetischismen kan detta inte anses vara alienation. Det är förvisso sant att Marx övergett tanken om artväsen i de senare texterna men jag menar att alienation inte behöver relateras till ett mänskligt väsen. Om man istället kopplar alienation till de premisser som stipuleras i det undersökta samhället och utgår från en immanent kritik av detta,43 kan skillnaden mellan begreppen överbryggas. För detta ändamål krävs att vi utvecklar ett immanent perspektiv för att få grepp om vad människan i kapitalismen är. Detta ska jag snart komma till.

Alienerade relationer i kapitalismen

Om vi förstår Marx framställning av varufetischism i Kapitalet som alienation, framstår det som att relationerna som alieneras är samma fyra som återfinns i det tidigare perspektivet. Det mänskliga arbetet säljs och utförs, inte för dess egen skull, utan för att bli värden. Människan förlorar således kontrollen över arbetet och dess mål, inte på grund av att en annan människa tar kontroll över det, utan för att värdelogiken i kapitalismen gör att hon måste förhålla sig till arbetet på det viset. Människan bestämmer inte varför vissa produkter ska frambringas, de skapas istället på grund av att de kan bli värden. Eftersom arbetet inte utförs för att frambringa en konkret produkt utan för värdet skull, blir arbetsprodukten alienerad till följd av värdeproduktionen. I utbytet relateras det enskilda arbetet till alla andra arbeten, till det samhälleliga totalarbetet, och det egna arbetet är ett värde som realiseras enbart i relation till andras arbeten. Men det framstår som om arbetet i sig har ett värde som arbetet i sin egen rätt besitter. Relationen till andra förvrängs därmed och genom att människor relaterar till varandra genom värdet och dess framträdelseformer domineras den relationen också av värdelogiken. Mänskliga relationer antar karaktären av tingliga relationer som får en, som Lukács skriver, “spöklik föremålslighet” som dominerar människan. På så sätt har människan ingen kontroll över relationen till andra och de förfrämligas denna relation. När människan som en följd av varufetischismen underordnas en tinglig logik mister hon också kontrollen över sig själv. Människan kan inte längre styra och leda det egna livet. I olika utsträckning kan hon göra val inom detta produktionssätt men inte bortom dess logik. Men varför är detta alienation? Vad är det som avgör hur relationerna borde se ut?

I de tidigare redovisade perspektiven som avgjorde hur människans relation till sig själv borde vara utifrån antingen subjektiva, naturliga eller historiska grundvalar uppstod problem som var kopplade till att de inte gav ett svar på varför de mänskliga relationerna borde vara utformade på ett visst sätt. För att överkomma dessa problem kommer jag utgå från ett immanent perspektiv och en immanent kritik av kapitalismen. Även här utgår jag från Marx senare texter.

En immanent förståelse av kapitalismens premiss

En förutsättning för att skapa värde är som vi sett ovan att arbetskraft är till försäljning som varan arbetskraft. För att arbetskraft ska kunna bjudas ut till försäljning krävs att vissa villkor är uppfyllda. För det första måste det finnas en penningägare som är villig att köpa arbetskraften. För det andra måste det finnas en arbetare som är villig att sälja sin arbetskraft. För att detta ska vara möjligt måste arbetaren själv äga sin arbetskraft, först då kan hon fritt sälja den. Marx skriver att för att ägaren av arbetskraft ska kunna sälja den som en vara “måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person”. Penningägaren och arbetskraftens ägare möter alltså varandra på en marknad som “juridiskt likställda personer” med samma juridiska rätt att köpa och sälja varor de fritt förfogar över. Marx menar att kapitalismen som sådan karaktäriseras av just detta, och att det är först när arbetaren själv äger sin arbetskraft som varuformen kan uppstå:

Det som alltså karakteriserar den kapitalistiska epoken är, att arbetskraften för arbetaren själv antar formen av en vara som tillhör honom, och att hans arbete därför bär lönearbete. Å andra sidan generaliseras först från denna tidpunkt arbetsprodukternas varuform.

För att varuformen ska bestå krävs att arbetaren enbart säljer sin arbetskraft under en viss bestämd tid och fortsatt äger sin vara. Om arbetskraften skulle säljas för alltid skulle arbetaren förlora äganderätten över den och därmed över sig själv. Arbetaren skulle då bli en slav, det vill säga själv bli en vara och hennes arbetskraft skulle därmed inte kunna anta varuformen.

Men arbetaren behöver inte enbart vara sin egen herre för att varuformen ska uppstå, hon måste också vara "fri" från annan typ av försörjning än från den som kommer från att sälja sin arbetskraft. Arbetaren måste vara "lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom från att nyttiggöra sin arbetskraft". Denna andra "frihet" råder då varuformen dominerar, när människan för sin försörjning måste relatera till varandra genom värden. Först när dessa två betingelser råder kan arbetskraften återfinnas på marknaden och användas för att skapa värden.

Här kan vi alltså ana de villkor som måste råda för att arbete ska kunna fungera som värdeskapande och för att kapitalismen ska kunna existera. Dessa förutsättningars grundval är premissen självbestämmande, vilket fångas i Marx påstående att arbetaren måste vara "herre över sin egen person". Denna premiss uttrycks i att arbetaren och penningägaren själva äger sina varor och bestämmer över dessa, att de på denna grundval ingår juridiska avtal som fria och juridiskt jämbördiga individer, vilka möter varandra som varuägare, och att de ger sig in i relationen med egennyttan i åtanke.44

Självbestämmandet är således en grundförutsättning i det kapitalistiska produktionssättet. Individen måste vara fri ägare av sin arbetskraft, fri att ingå juridiska kontrakt och fri att sälja sin arbetskraft till vem hon önskar. Bara då är produktionssättet möjligt. Detta är inte, som Jaeggi påpekat, en läpparnas bekännelse. Det är en verklig premiss som råder i kapitalismen, det måste finnas ett antagande att människan besitter ett självbestämmande. Men som vi snart ska se kan premissen och de möjligheter den öppnar samtidigt inte realiseras fullt ut inom detta produktionssätt.45 Jaeggi har uttryckt detta som att denna premiss för kapitalismen i Marx tänkande framstår som både sann och falskt samtidigt och måste vara både sann och falsk för att kapitalismen ska existera. Människan måste vara fri att ingå avtal,46 men samtidigt kan hon inte vara fri att undvika att ingå arbetskontrakt för sin försörjning. Premissen är inte bara falsk, den är reellt verksam i samhället. Jaeggi har beskrivit det som om friheten inte bara är en idé utan att det är en verksam idé i samhället. Människor måste bete sig som om de har självbestämmande och blir behandlade som om de har det. Samtidigt undergräver detta självbestämmande självbestämmandet självt eftersom det lägger grunden för lönearbetet och därigenom den värdelogik som dominerar människan.

Inom det kapitalistiska produktionssättet är premissen om självbestämmande universell. Balibar påpekar, och jag håller här med honom, att de grundläggande förutsättningarna för kapitalismen, det fria ägandet av arbetskraft och rätten att själv disponera över denna och teckna kontrakt med andra, formellt sett gäller alla. Alla människor i kapitalismen kan formellt sett på juridisk grund ingå dessa relationer med varandra och äger sig själva. Det kan naturligtvis finnas undantag och begränsningar i friheten men för att värderelationer ska dominera måste denna frihet vara förhärskande. I slavsamhället existerade också äganderätten och självbestämmandet att ingå kontraktsrelationer, men detta var exklusivt för vissa grupper av människor, för andra existerade inte denna rätt utan de var istället egendom som andra hade rätt att byta och sälja.

I denna studie är det alienation i den flexibla kapitalismen som jag vill få grepp om. Utgångspunkten för de immanenta värden som jag utgår ifrån kommer således ur den kapitalistiska produktionens premisser. Inom den kritiska teorin har utgångspunkten istället ofta varit premissen i moderniteten. Även här har dock självbestämmande framhållits som ett centralt värde. I moderniteten kretsar de dominerande idealen runt individen. Idealen handlar om idén och löftet om individens frihet och självbestämmande. I det moderna samhället stipuleras att vi som individer ska leva våra liv så som vi själva bestämmer; vi bör bestämma över våra egna mål och sätt att nå dem. Varken religiösa eller politiska krafter ska styra individen och den sociala position vi föds in i ska inte bestämma vad vi får göra. Individen själv ska kontrollera det egna livet. För Jaeggi som undersöker alienation i det moderna samhället kan alienationsbegreppet användas för att undersöka och understryka diskrepansen mellan de moderna frihetsidealen och den faktiska möjligheten att realisera dessa ideal. För henne kan alienation användas för att undersöka spänningen mellan självbestämmandeidealen i det moderna samhället och föreställningen om individen som en aktör, och möjligheten att faktiskt vara en aktör.

Premissen i det moderna samhället är alltså mycket lik den som jag lyft fram som det underliggande anspråket i kapitalismen, men vissa skillnader föreligger. Jaeggi lägger stort fokus på möjligheten till självrealisering och hur brist på detta skapar alienation. Självrealisering går in i självbestämmandet och kan ses som en del av det: det är bara när du kan styra dig själv som du kan bli den du vill vara. Men samtidigt är detta en fråga som också går bortom självbestämmandet och det är inget som jag undersöker här. Ytterligare en skillnad är att studieobjektet inte är det samma. Medan modernitetsteorietikerna utgår från ett specifikt samhälles premiss, utgår jag från den materiella produktionen. Mitt perspektiv är följaktligen snävare men jag sätter samtidigt alienation i tydlig relation till vad som orsakar det: kapitalismen själv. Min tidigare kritik mot Jaeggi var att hon inte ger ett tydligt svar på vad som orsakar alienation och att svaret på frågan riskerar att hemfalla åt personliga misslyckanden och problem. Detta kan undvikas om alienation undersöks som en konsekvens av det kapitalistiska produktionssättet vilket samtidigt både formar de premisser som rymmer de möjligheter som människan alieneras och till följd av sin egen logik orsakar alienation.

En annan viktig skillnad att beakta gäller fruktbarheten av ett reformistiskt respektive ett radikalt immanent perspektiv. Utgångspunkten i denna bok är en analys av kapitalismen och jag menar att till följd av motsättningar i produktionssättet kan inte dess premiss gällande självbestämmande realiseras. Värdedominansen omöjliggör att människan är fri att bestämma över det egna livet. Hon är inte fri att styra den egna aktiviteten och hon är inte fri att kontrollera det hon själv har frambringat. Om hon skulle vara fri att styra den egna produktionen och målet med den skulle inte värdedominansen längre vara rådande och inte heller kapitalismen. Det reformistiska perspektivets anspråk på att lösa motsättningen inom det rådande och sträva efter att premissen ska realiseras mer “fulländat” och “adekvat” (som Honneth uttrycker det) är således inte fruktbart om det är kapitalismen istället för moderniteten som är utgångspunkten. Eftersom motsättningen är rotad i produktionssättet går det inte att realisera dess premiss inom detta. För att fånga denna motsättning måste utgångspunkten vara ett radikalt perspektiv som siktar bortom det givnas premiss. Detta återkommer jag till i bokens sista kapitel.

Utifrån genomgången av alienation ovan har jag kommit fram till följande definition: Alienation är ett förfrämlingande av människans självbestämmande. Alienationen härrör ur det kapitalistiska produktionssättets inre verkanssätt, vilket förutsätter premissen självbestämmande samtidigt som det inskränker denna premiss till följd av den värdelogik som utgör grunden i produktionssättet och som dominerar människan.

Fotnoter

25 Intressant att notera är dock att Ollman själv i sin alienationsbok nästan uteslutande lutar sig mot de tidiga texterna.

26 Även om alienation från människan själv är helt centralt för Marx utgår Fromms användning av denna alienerade relation från en psykologisk förståelse av självet och inte, som hos Marx, från en samhällelig människa. Fromm beskriver alienation som en upplevelse, där “personen upplever sig själv som en främling”. För Marx handlar alienation inte om upplevelser hos individen utan om objektiva strukturella relationer som grundar sig i det ekonomiska systemet. Detta är något som kommer bli tydligt längre fram.

27 Redan 1845, alltså året efter att De ekonomisk-filosofiska manuskripten författades, vänder sig Marx (och Engels) mot föreställningen om ett bestämt mänskligt artväsen, de skriver: “Helt i motsats till den tyska filosofin, som stiger ner från himmelen till jorden, stiger vi här från jorden upp mot himmelen. D.v.s. vi utgår inte från det som människorna säger, inbillar sig, föreställer sig, inte heller från den människa som man resonerar sig fram till, inte från den tänkta, inbillade, föreställda människan för att därifrån komma fram till den livs levande människan; vi utgår från den verkligt aktiva människan och förklarar även de ideologiska reflexerna och ekona av livsprocessen genom den verkliga livsprocessen. [— — —] Där spekulationen slutar, vid det verkliga livet, där börjar alltså den verkliga, positiva vetenskapen, framställningen om människans praktiska verksamhet, om hennes praktiska utvecklingsprocess.” Se även Heinrich som lyfter detta skifte.

28 Peter Archibald (1976) har dock hävdat att Marx alienationsteori är både objektiv och subjektivt psykologisk. Han bygger detta påstående på att Marx stundom använder psykologiska upplevelser när han beskriver alienation, exempelvis att Marx skriver att arbetaren när hon är alienerad “inte känner sig lycklig utan olycklig […] arbetaren känner sig därför som sig själv först utanför arbetet och som en främmande varelse i arbetet”, och “att människan (arbetaren) känner sig fritt verksam bara i sina djuriska funktioner”. Men att påstå att alienation för Marx är känslor är att ta dessa beskrivningar ur sitt sammanhang. Marx skriver innan dessa citat att känslorna orsakas av att arbetet blir “någonting yttre för arbetaren, dvs det hör inte till hans väsen, och att han därför inte […] känner sig lycklig. Känslorna är således inte alienation, de är ett uttryck för alienation, ett uttryck som vi får anta inte behöver finnas för att alienation ska existera.

29 Om man ska tro Marx och Engels så är alla “hittillsvarande samhällens historia […] klasskampens historia”.

30 Det föreligger naturligtvis skillnader mellan kapitalistiska klassrelationer och feodala. I kapitalismen är alla insnärjda i klassrelationen, i feodalismen var en bråkdel av befolkningen det. I kapitalismen bestäms klassrelationerna av ekonomiska relationer, i feodalismen av politiska och juridiska relationer som har en manifest form.

31 Samtidigt framhåller Sayers på andra ställen att Marx huvudsakligen såg alienation som ett tillstånd i kapitalismen men att han använder termer och analyser som sträcker sig bortom kapitalismen. Samma gäller Mészáros som på annat håll framhåller att Marx undersökte alienation i kapitalismen utifrån kapitalismens specifika klassammansättning och dominans.

32 Frågan väcks hur nära ens arbetsobjekt man måste vara för att inte vara alienerad. Måste till exempelvis någon som bygger hus gräva ut husets grund med händerna för att inte vara alienerad sitt arbetsobjekt?

33 Även om verksamheten inte ämnar att i direkt bemärkelse skapa mervärde, exempelvis offentligt styrd barnomsorg, skapas likväl värden. När en arbetare säljer sin arbetskraft till barnomsorgen blir arbetskraften till en vara som bringar henne pengar att köpa andra varor med och likställs på så sätt allt annat lönearbete. Varan som skapas i barnomsorg, det vill säga omsorgsarbete, är nödvändigt för att friställa arbetskraft och på så vis möjliggöra att mervärde skapas i andra verksamheter.

34 Arthur har dock en annan syn på klassrelationernas roll i värdeskapandet än Postone. Postone tycks mena att klassamhället är oväsentligt för värdets fortsatta dominans, Arthur menar att klassexploatering är ett nödvändigt moment i värdedominansen.

35 Marx understryker återkommande det historiskt specifika i kapitalismen: “Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion. Om man betraktar varuformen som den samhälleliga produktionens eviga naturform, så förbiser man med nödvändighet värdeformens, alltså även varuformens säregenheter och på en högre utvecklingsnivå också det säregna hos penningformen, kapitalformen osv.” Han kritiserar även fysiokraterna och Adam Smith för att göra “ett bestämt historiskt samhällsstadiums materiella lag [till] en abstrakt lag som på samma sätt styr alla samhällsformer”. Samma kritik avlossar Marx mot David Radardo, han skriver: “För övrigt betraktar Ricardo den borgerliga formen för arbetet som det samhälleliga arbetets eviga naturliga form. Urtidens fiskare och jägare låter han genast som varuägare utbyta fisk och villebråd i proportion till den i dessa bytesvärden förkroppligade arbetstiden. I detta sammanhang förfaller han till den anakronismen att antaga, att urtidens fiskare och jägare för att beräkna sina arbetsinstrument rådfrågar de annuitetstabeller som gällde på Londonbörsen 1817.

36 Även om värdebegreppet och varufetischism är skåpmat för många läsare vill jag för att undvika missuppfattningar gällande mitt argument utveckla detta närmre.

37 Även om ordet objekt används här innefattas naturligtvis tjänster i denna definition. Tjänster som säljs görs till objekt när de blir varor som säljs och köps.

38 Marx skriver: “[V]arorna existerar som värden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskliga arbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Då blir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i det sociala förhållandet mellan olika varor.”

39 Det kan dock givetvis fortsatt ha ett bruksvärde. Om du städer ditt eget hem är detta ett arbete som har ett bruksvärde men det besitter inget direkt värde och det är ingen vara. Om du däremot städar någon annans hem för en lön blir arbetet till en vara och besitter ett abstrakt arbete och därigenom en social sida. När arbetet säljs som arbetskraft mot lön ställs det i relation till alla andra lönearbeten, både i relation till andra som utför samma typ av arbeten och till kvalitativt olika arbeten. Det blir då socialt och likställs med andra arbeten. Marx menar att det abstrakta arbetet utgör varoras “gemensamma samhälleliga substans” och att detta är tingens “samhälleliga funktion”.

40 Även om värdet antar framträdelseformen i exempelvis pengar menar jag att Marx teori om värde inte är en teori om prisbildning, det är snarare, vilket blir tydligt i min framställning nedan, en teori om arbetets utformning och roll i det kapitalistiska produktionssättet och vilka konsekvenser dess utformning får. Angående framträdelseformen pengar gör Marx en liknelse till djurriket: “Det är som om det bredvid och förutom lejon, tigrar, harar och alla andra verkliga djur, som grupperade bildar djurrikets olika släkter, arter, underarter, familjer osv., också skulle existera djuret, den individuella inkarnationen av hela djurriket”.

41 Att det är värdet och kapitalformen som står för dominansen understryks av Marx på flera ställen. Exempelvis i Grundrisse där han beskriver kapitalet och inte kapitalistklassen som den behärskande makten. Han skriver: “Kapitalet är den allt behärskande ekonomiska makten i det borgerliga samhället.”

42 Denna läsning av Marx och varufetischismen gör även Postone och Arthur. De ser subjektet i kapitalismen som kapitalet. Arthur skriver: “producenterna domineras av sin produkt (värde, kapital) så till den grad att det är tvivelaktigt om arbetarna över huvud taget kan sägas vara producenter, de har snarare reducerats till att vara tjänare i en produktionsprocess som är sprungen ur och styrs av kapitalet […] I den kapitalistiska varuproduktionen har subjekt och objekt bytt plats såtillvida att kapitalet är det verkliga subjektet i produktionsprocessen — det sätter agendan för produktion och ‘anställer’ [employs] i ordets bokstavliga bemärkelse arbetskraft som sitt instrument.”

43 Vilket är vad Marx gör när han beskriver varufetischismen och vill avslöja att även det borgerliga samhället styrs av “trolldom” och mystik trots en föreställd avförtrollning och rationalitet. Detta är en immanent kritik av det “borgerliga samhället”.

44 Marx har formulerat detta på följande sätt: “Det som här endast och allenast härskar, är frihet, jämlikhet, egendom och Bentham. Frihet! ty köpare och säljare av en vara, t.ex. arbetskraft, handlar endast i enlighet med sin egen fria vilja. De ingår avtal såsom fria, juridiskt jämbördiga personer. Kontraktet är det slutresultat, vari deras viljor får ett gemensamt rättsuttryck. Jämlikhet! ty de träder i relation till varandra endast som varuägare och byter lika värden. Egendom! ty var och en bestämmer bara över sitt. Bentham! ty var och en av dem bägge har endast att ta vara på sig själv. Den enda makt, som sammanför de två parterna och ställer dem i relation till varandra, är deras egennytta, deras särskilda fördel, deras privatintresse.”

45 Att premissen om självbestämmande är grunden för kapitalismen är en vida spridd föreställning. I den neoklassiska ekonomiska traditionen lyfts denna frihet fram som en grundpelare i ekonomin. Friedrich Hayek menar att detta yttrar sig i att arbetaren är fri att ingå och avsluta kontrakt med vem hon vill: “i ett samhälle byggt på konkurrens är löntagaren inte utlämnad på nåd och onåd ät en speciell arbetsgivare […] Ingen kan tvingas att fortsätta arbeta under en viss bestämd chef, även om han genom kontrakt bundit sig att göra detta, och i ett normalt fungerande konkurrenssamhälle kommer det att finnas andra arbetstillfällen även om dessa ofta kan vara mindre lönsamma”. Milton Friedman menar att som en följd av att individen fritt äger sin arbetskraft kan hon också av fri vilja avgöra vem hon ingår en kontraktsrelation med. Han menar att i kapitalismen är individen “fri att ingå eller avstå från varje enskilt utbyte, och således är varje transaktion helt frivillig”. Ayn Rand uttrycker denna frihet som en grundpelare i kapitalismen: “på en fri marknad bestäms det ekonomiska värdet av en människas arbete enligt en enda princip: det frivilliga medgivandet från de som är villiga att ge henne sitt arbete eller deras produkt i ett utbyte.” Utgångspunkten att individer står fria att själva disponera över sin arbetskraft framstår för dessa tänkare som ett fullt realiserat faktum i kapitalismen. Rand skriver: “I ett kapitalistiskt samhälle är alla mänskliga relationer frivilliga. I enlighet med sina egna omdömen, övertygelser och intressen är människor fria att ingå samarbeten eller låta bli, och att handla med varandra eller låta bli.” Skillnaden mot Marx är att han menar att dessa värden inte är realiserade i kapitalismen och att de inte heller kan bli det.

46 Jaeggi nämner här vid sidan av individens frihet även jämlikhet, att man måste kunna ingå jämlika kontrakt. Detta ryms i Marx paroll som citerades i not 44 ovan: “frihet, jämlikhet, egendom och Bentham”. Jag menar dock att självbestämmandet är grundvalen för jämlikheten. Det är grunden för vad likheten består i, vi är jämlika som fria människor med självbestämmande.