Martin Heidegger

Från Krigsmaskinen
Version från den 22 december 2008 kl. 00.52 av Iammany (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Martin Heidegger (26 September 1889 – 26 Maj 1976) var en tysk filosof vars tänkande hör till 1900-talets mest betydelsefulla. Heidegger hade inte bara ett betydande inflytande på fenomenologin utan influerande också existentialismen och dekonstruktionen, samt Lévinas etik och efterföljande teologi. Samtidigt är Heidegger fortfarande kontroversiell pågrund av hans medlemskap och aktiva stödjande av det nationalsocialistiska partiet under upptakten till andra världskriget, och det faktum att han inte offentligt gjorde avbön.

Heidegger menade att västerländsk filosofi, från Plato och framåt, har missförstått vad det betyder att ”vara”, att något ”är”. Istället har filosofin närmat sig varat i termer av vad något är, alltså varat som varanden, inte varat som vara. Heidegger inleder Sein und Zeit såhär:

Ty uppenbarligen är ni dock sedan länge förtrogna med vad ni egentligen menar när ni använder uttrycket ’varande’; vi trodde oss för vår del visserligen en gång i tiden förstå detta, men nu har vi råkat i förlägenhet däröver. Har vi idag något svar på frågan efter vad vi egentligen menar med ordet »varande»? Ingalunda. För den skull gäller det alltså att på nytt ställa frågan efter varats mening. Är vi idag ens i förlägenhet över att förstå uttrycket »vara»? Ingalunda. För den skull gäller det således först och främst att väcka förståelse för denna frågas mening.

I kontrast till filosofins ”vara-glömska” försökte Heidegger formulera en fundamentalontologi. Denna enligt Heidegger mer autentiska analys av varat skulle undersöka fundamenten för varandena. Detta krävde ett nytt sätt att bedriva det filosofiska frågandet, en process som spårar filosofins historia bakåt och destruerar dess ontologiska begrepp (han kallade detta ”destruktion”).

Varaglömskan, destruktionen och frågandet

För Platon vilade det varandes vara i eviga, oföränderliga och perfekta grundformer: idéerna; för Aristoteles i det han kallar energeia: den uppenbarade verkligheten, vilken framställer sig själv som substans. Den platonska föreställningen frambringar hela den västerländska metafysiken ända fram till Nietzsche. Det aristoteliska begreppet, och dess åtföljande undersökning av de första orsakerna och de dynamiska principerna, ligger till grund för vår vetenskap och teknik.

Varken den ena eller den andra av dessa två arvslotter, varken den idealistisk-metafysiska och/eller teknisk-vetenskapliga, är enligt Heidegger tillfredsställande för tänkandets ursprungliga och egentliga befintlighet och uppgift, vilken består i att tänka igenom, att erfara existensens natur och det varandes varandehet. Från Sein und Zeit och framåt uppfattade Heidegger att hans viktigaste uppgift bestod i att destruera den metafysiska och vetenskapliga tradition som dominerat den västerländska historien och dess tänkande sedan Platon och Aristoteles. Heidegger pläderade oupphörligt för att dessa två stora strömmar av idealiserande och analyserande inte sprungit fram ur någon verklig upplevelse av varat, utan ur en varaglömska (Seinsvergessenheit), ur ett tagande-för-givetav det centrala existensmysteriet. Mer än så: Heidegger försökte bevisa att det är denna metafysisk-vetenskapliga världsbilds obrutna auktoritet, en världsbild som nära nog kan definieras som västerlandet självt, som i praktiken fört fram och oundvikligen skapat den alienerade, hemlösa, masskonsumerande människa som periodiskt återfaller i högteknologiskt barbari.

[Taget från George Steiners introbok till Heidegger.]