Skillnad mellan versioner av "Martin Heidegger"

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
(Fundamentalontologin)
(''das Man'' och ångesten)
Rad 26: Rad 26:
 
Världen möter vi som ”ting”, som ”någonting”, men, menar Heidegger, inte som vilka ting som helst. Heidegger kallar dem '''”don”''' eller ”tyg” (som i ''verktyg'') (''Zeug''). Donen som är ”där ute” i världen är ”förhanden” ('''”förhandenhet”''', ''Vorhandenheit''). Det som är ”tillhands” (''zuhanden'') avslöjar sig för da-sein, tas upp av och in i till-varon på ett sätt som är konstitutivt för den ”därhet” i vilken vår existens har kastats in i.
 
Världen möter vi som ”ting”, som ”någonting”, men, menar Heidegger, inte som vilka ting som helst. Heidegger kallar dem '''”don”''' eller ”tyg” (som i ''verktyg'') (''Zeug''). Donen som är ”där ute” i världen är ”förhanden” ('''”förhandenhet”''', ''Vorhandenheit''). Det som är ”tillhands” (''zuhanden'') avslöjar sig för da-sein, tas upp av och in i till-varon på ett sätt som är konstitutivt för den ”därhet” i vilken vår existens har kastats in i.
  
=== ''das Man'' och ångesten ===
+
=== ''das Man'', ångesten och Förfallet ===
  
 
=== Tilldödenvaro ===
 
=== Tilldödenvaro ===

Versionen från 25 januari 2009 kl. 20.12

Martin Heidegger (26 September 1889 – 26 Maj 1976) var en tysk filosof vars tänkande hör till 1900-talets mest betydelsefulla. Heidegger hade inte bara ett betydande inflytande på fenomenologin utan influerande också existentialismen och dekonstruktionen, samt Lévinas etik och efterföljande teologi. Samtidigt är Heidegger fortfarande kontroversiell pågrund av hans medlemskap och aktiva stödjande av det nationalsocialistiska partiet under upptakten till andra världskriget, och det faktum att han inte offentligt gjorde avbön.

Heidegger menade att västerländsk filosofi, från Plato och framåt, har missförstått vad det betyder att ”vara”, att något ”är”. Istället har filosofin närmat sig varat i termer av vad något är, alltså varat som varanden, inte varat som vara. Heidegger inleder Sein und Zeit såhär:

Ty uppenbarligen är ni dock sedan länge förtrogna med vad ni egentligen menar när ni använder uttrycket ’varande’; vi trodde oss för vår del visserligen en gång i tiden förstå detta, men nu har vi råkat i förlägenhet däröver. Har vi idag något svar på frågan efter vad vi egentligen menar med ordet »varande»? Ingalunda. För den skull gäller det alltså att på nytt ställa frågan efter varats mening. Är vi idag ens i förlägenhet över att förstå uttrycket »vara»? Ingalunda. För den skull gäller det således först och främst att väcka förståelse för denna frågas mening.

I kontrast till filosofins ”vara-glömska” försökte Heidegger formulera en fundamentalontologi. Denna enligt Heidegger mer autentiska analys av varat skulle undersöka fundamenten för varandena. Detta krävde ett nytt sätt att bedriva det filosofiska frågandet, en process som spårar filosofins historia bakåt och destruerar dess ontologiska begrepp (han kallade detta ”destruktion”).

Varaglömskan, destruktionen och frågandet

För Platon vilade det varandes vara i eviga, oföränderliga och perfekta grundformer: idéerna; för Aristoteles i det han kallar energeia: den uppenbarade verkligheten, vilken framställer sig själv som substans. Den platonska föreställningen frambringar hela den västerländska metafysiken ända fram till Nietzsche. Det aristoteliska begreppet, och dess åtföljande undersökning av de första orsakerna och de dynamiska principerna, ligger till grund för vår vetenskap och teknik.

Varken den ena eller den andra av dessa två arvslotter, varken den idealistisk-metafysiska och/eller teknisk-vetenskapliga, är enligt Heidegger tillfredsställande för tänkandets ursprungliga och egentliga befintlighet och uppgift, vilken består i att tänka igenom, att erfara existensens natur och det varandes varandehet. Från Sein und Zeit och framåt uppfattade Heidegger att hans viktigaste uppgift bestod i att destruera den metafysiska och vetenskapliga tradition som dominerat den västerländska historien och dess tänkande sedan Platon och Aristoteles. Heidegger pläderade oupphörligt för att dessa två stora strömmar av idealiserande och analyserande inte sprungit fram ur någon verklig upplevelse av varat, utan ur en varaglömska (Seinsvergessenheit), ur ett tagande-för-givet av det centrala existensmysteriet. Mer än så: Heidegger försökte bevisa att det är denna metafysisk-vetenskapliga världsbilds obrutna auktoritet, en världsbild som nära nog kan definieras som västerlandet självt, som i praktiken fört fram och oundvikligen skapat den alienerade, hemlösa, masskonsumerande människa som periodiskt återfaller i högteknologiskt barbari.

Den enda och avgörande filosofiska frågan enligt Heidegger är: ”Varför finns över huvud taget något varande, och inte snarare intet?” Denna fråga är en fråga om allting grund och ursprung. Han frågar inte primärt om tings substans och egenskaper utan om dess vara; varför är det snarare än intet? Hela Heideggers ”övervinnande av metafysiken”, hans kritik av Platon, Aristoteles, Leibniz, Kant, Hegel och Nietzsche, är ett försök att besvara varför västerlandets filosofi undvikit att besvara denna fundamentala fråga.

Fundamentalontologin

I Sein und Zeit (Varat och tiden) påbörjar Heidegger sin fundamentalontologi som dock kom att förbli ofullständig (men den filosofiska frågeställningen skulle han fortsätta i andra texter). Det är ett försök att ”tänka och säga det varande och varat”, med betoning på att försöka. Frågan om tiden är, som titeln antyder, ytterst en och samma som frågan om varat. Med begreppet fundamentalontologi vill Heidegger särskilja den från andra ontologier, ”specialontologier”, som exempelvis vetenskapens och sociologins. Han skiljer först mellan det ontiska och det ontologiska, det vill säga mellan varanden och själva varat. Den ena finns inte utan den andra men distinktionen är grundläggande. Det första problemet för fundamentalontologin är vem som frågar eftersom vi inte kan föreställa oss någon filosofens renhet och absolut distans från objektet i fråga. Bara människan kan fråga efter varat, kan ”tänka varat” och ge röst åt denna tankeprocess. Hon inte bara kan, menar Heidegger, utan måste eftersom människans existens är omedelbart och ständigt avhängig varafrågan.

Da-sein och världen

Det varande som frågar efter varat genom att först fråga efter sitt eget vara är ett Da-sein (”till-varo” eller ”där-varo”). Da-seins frågande är omedelbart och ständigt språkligt, vilket innebär att fundamentalontologin ständigt också måste brottas med språket och hur det inverkar på vårat tänkande och frågande. Da-sein, ”där-varo”, är ”att vara där” och ”där” är världen i konkret och alldaglig mening. Kärnproblematiken för da-sein är därför ”alldagligheten” och inte någon idealiserad och abstraherad ren begreppsvärld. Heidegger försöker med detta så att säga jorda da-sein i en ”i-världen-varo” (In-der-Welt-sein).

Det är inte så att människan först och främst ”är” och sedan därutöver till ”världen” har en viss vararelation, som hon alltemellanåt lägger sig till med. Tillvaron är aldrig ”i första hand” ett liksom i-varo-fritt varande som då och då får lust att upprätta en ”relation” till världen. Sådant upprättande av relationer till världen är möjligt enbart på grund av att tillvaron, i egenskap av i-världen-varo, är sådan som den är. Denna varaförfattning uppstår inte först genom att - förutom sådant varande som har karaktär av tillvaro - även annat varande är för handen och sammanträffar med tillvaron. Detta andra varande kan nämligen ”sammanträffa med” tillvaron endast i den mån det över huvud taget förmår att inom en värld visa sig utifrån sig självt. (s 83f.)

Att överhuvud vara är att vara världslig. Det vardagliga är varats omgivande helhet. Att fråga och få kunskap är ”ett sätt för till-varon såsom i-världen-varo att vara”. Det är också en form av med-varo, en omsorg (Sorge) med och i världen. Vi är ”kastade” (geworfen) in i världen, kastade in i dess ”där”. Denna ”kastadhet” illustrerar skillnaden mellan det ontiska och (fundamental)ontologiska; exempelvis evolutionsbiologin kan endast förklara (vissa av) världens varanden men inte den verkliga grundläggande frågan. Da-seins kastadhet in i världen innebär en omsorg med och i världen eftersom den inte kan vara på något annat sätt. Heidegger använder begreppet fakticitet (Faktizität) för att benämna denna ”därhet” i världen, och faktiskhet (Tatsächlichkeit) för da-seins ”möte” med världen.

Världen möter vi som ”ting”, som ”någonting”, men, menar Heidegger, inte som vilka ting som helst. Heidegger kallar dem ”don” eller ”tyg” (som i verktyg) (Zeug). Donen som är ”där ute” i världen är ”förhanden” (”förhandenhet”, Vorhandenheit). Det som är ”tillhands” (zuhanden) avslöjar sig för da-sein, tas upp av och in i till-varon på ett sätt som är konstitutivt för den ”därhet” i vilken vår existens har kastats in i.

das Man, ångesten och Förfallet

Tilldödenvaro