Mall:Senaste

Från Krigsmaskinen
Version från den 10 september 2019 kl. 19.49 av Iammany (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Mini fullylux.jpg
Helautomatisk lyxkommunism – Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik. -- Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.


Mini reynolds.jpg
The coming revolution – Även om Reynolds analys är helt i linje med en marxistisk tradition är han påfallande ointresserad av att referera till och argumentera med och mot marxistiska teoribildningar. Marx förekommer emellanåt men annars är det främst olika rapporter, empirisk forskning och nyhetsartiklar som Reynolds refererar till. Resultatet är en rättfram och funktionell analys som mer syftar till att ge en övergripande förklaring till sakernas tillstånd än att bidra till en marxologisk debatt. Reynolds har heller inga ambitioner att vara någon originell eller nydanande teoretiker. Vad han gör är att på ett lättillgängligt sätt summera några av de centrala slutsatserna i samtida kritik av kapitalismen för att därefter framhäva en av de mest realistiska strategierna som finns tillhands för att bygga ett annat samhälle. The Coming Revolution är därför en utmärkt bok att sätta i handen på någon som är nyfiken på vad en kritisk analys av samtida kapitalism, med fokus på grundläggande motsättningar och konflikter, har att säga.


Mini Organisation.jpg
Organisation of the organisationless – Nunes menar med ”de organisationslösas organisation” just det här ”naturliga”. Vad som är karaktäristiskt för dagens (2011s) rörelser är inte någon frånvaro av organisering utan ett sätt att organisera ”som kan beskrivas i egen rätt.” Det finns en konstruerad bipolaritet i diskussionen mellan traditionalisters formella organisationer och ett ideal om horisontalitet, ledarlöshet, öppenhet, transparens, direktdemokrati, osv… Och ju hårdare polemiken är mellan sidorna, desto svårare blir det att inta den egentliga gränszonen, enligt Nunes. Delvis är bipolariteten ett falskt val, eftersom alla organisatoriska och strategiska problem idag kommer att nödvändigtvis komma inifrån nätverk. Nätverk är en vardagsrealitet. Även om man motsätter sig nätverkets principer så gör man det inifrån. ”To put it somewhat more dramatically: even if a return to the party-form were found to be the solution, the party would no doubt have to emerge from existing networks.” (11) Det är finns inte heller några (”spontana”) nätverk som är fria från normer, värderingar, önsketänkande eller moralism. Det finns inte ”platta” nätverk. ”Horisontalitet” har blivit ett ”epistemologiskt hinder”. (12)